Sirene al’Vierin (bakgrund)

Rollspel: VVT
Land: Andor
Rang: Antagen
Högsta rang uppnådd: Antagen
Ajah: Aspirerade till Röda
Bunden till: n/a

Bakgrund

Alyssa Balmoral, lantadelsdam, och Eldir al’Vierin, man av folket, var förälskade och gifte sig, trots att Alyssa i själva verket var trolovad med en annan (rikare) man. Släkten Balmoral försköt Alyssa, så hon förlorade det mesta av sitt arv, om än inte det som rättmätigt var hennes.

Det unga paret fick en dotter och bodde i västra Andor, i utkanten av Baerlon, tills Sirene var fem år gammal. Då hade de fått ihop en del pengar genom Eldirs försorg. Han var köpman och lyckades bygga upp ett ständigt växande företag. Huvudkontoret i Baerlon sköttes av Alyssa, som var kunnig i både skrivning och räkning, och som även undervisade lilla Sirene på lediga stunder. På så sätt lärde sig den lilla flickan att räkna och skriva. Sirenes föräldrar hade helt enkelt inte tid för henne, därför föredrog hon att läsa. De skaffade heller inga fler barn, så Sirene fick aldrig några syskon som sällskap.

När flickan var lite äldre än fem år flyttade familjen al’Vierin till huvudstaden Caemlyn. Kontoret och affären i Baerlon övergick till Eldirs bror, Brundelwyn al’Vierin, som skulle komma att sköta dem exemplariskt så länge han levde. Familjen Eldir al’Vierin hade inga bekymmer i Caemlyn. Företaget gick utmärkt och de hade många anställda, så de blev till slut ganska välbärgade. Inte bara genom hög inkomst och avkastning, utan även för att de levde sparsamt.

Klanen Balmoral fick naturligtvis reda på deras rikedom och ville genast välkomna Alyssa tillbaka till familjen. Nej, inte bara Alyssa, utan Eldir var precis lika välkommen, och lilla Sirene var naturligtvis en Balmoral och inte en al’Vierin. Alyssa satte dem på plats ordentligt och bröt kontakten helt med sin släkt och familj, vilket Sirene inte skulle förlåta henne för senare i livet.

Sirene läste böcker om historia, geografi, samhällskunskap och i stort sett allt annat hon kunde komma över när hon växte upp i Caemlyn. Några gånger gick hon även utanför hemmets murar för att undersöka staden. Caemlyn var avsevärt större än Baerlon – Baerlon hade ju inte ens något slott! Hon försjönk, som tioåring, i drömmerier om att bli drottning av Andor. Åh, hon skulle gifta sig med prinsen och leva lycklig i alla sina dagar… En gång träffade hon till och med prinsen och beslöt sig för att han inte alls var någon man kunde gifta sig med. Han var otrevlig och fåfäng, och inte alls lika underbar som Sirene hade fått för sig.
Under en av sina upptäcktsfärder ute på stan blev hon förföljd av några grova karlar. De försökte få fatt i henne, och de lyckades nästan, men Sirene flydde i blind panik och rusade in på en smal tvärgata. Hon ramlade och slog sig på bråten som låg där, och hon blev nästan upphunnen av männen. Deras rop skrämde henne, deras lukt äcklade henne och hon var kort sagt livrädd. Hon reste sig och skyndade vidare.

När hon stannat för att se vilket håll hon skulle springa åt kände hon plötsligt en stor näve över munnen och hon drogs tillbaka in i gränden. Hon försökte skrika, men inget hördes. Männen var vidriga och började slita av henne kläderna, hela tiden flåsandes vidrigheter över henne. Hon kämpade tappert emot tills hon inte längre visste vad hon gjorde. När en av dem höll på att få av sig byxorna gjorde hon något hon inte visste att hon var kapabel till – hon ledde Kraften. Männen flög bort från henne med brinnande hår och kläder. Till slut var alla fem döda. Den då trettonåriga Sirene reste sig, snyftandes, och gick på skakiga ben iväg därifrån. Hennes kläder var i trasor, hon var smutsig och blodig, håret var i tovor… En barmhärtig kvinna såg henne komma gåendes, så hon tog med henne in i sin lilla butik. Kvinnan, Meighan al’Wille, tvättade och plåstrade om henne och gav henne ett te gjort på andilayrötter. Det visade sig att Meighan var en klokfru, så Sirene var i goda händer.

När flickan hade samlat sig tillräckligt mycket för att kunna prata, satt hon på en stol medan Meighan redde ut hennes hår. Hon hade fått låna en klänning som var lite för stor, men det var åtminstone bättre än ingenting alls. Kvinnan blev chockad över vad flickan berättade, även om Sirene inte talade om exakt hur hon hade kunnat fly. Till slut fick hon ur sig namnet på sina föräldrar och var hon bodde, så när hon var ren, proper och omplåstrad tog Meighan henne i handen och uppsökte bostaden.

Eldir hade inte ens märkt att hon varit borta, medan Alyssa blev förkrossad över vad hon fick höra berättas. Sedan den dagen fick Sirene inte lämna huset utan livvakt. Staden var farlig för små flickor, särskilt som ett rykte om en falsk Drake florerade runtom i hela Caemlyn. Jodå, man hade hittat lik i staden, sades det. Lik som dött på onaturlig väg. Kraften. Något rykte nämnde något om Aes Sedaier, men det kvästes snabbt från högre ort. En falsk Drake var i farten. Sirene berättade aldrig för någon om vad som egentligen hade hänt, att det i själva verket var hon som var ryktenas falske Drake.

Lite mer än en vecka efter överfallet insjuknade hon snabbt i feber. Man sände bud efter Meighan, eftersom hon var den enda Sirene släppte så nära inpå sig, bortsett från sina föräldrar. Meighan gjorde sitt bästa för att få febern att gå ner, och det gjorde den också, men först efter några dagar.

Efter överfallet skulle Sirene aldrig bli sig riktigt lik. Hon stängde in sig ännu mer. Hon sade inte mycket, utan läste mest. Ryktena om en falsk Drake hade gjort henne intresserad. Nog för att hon visste att det var hon själv som gett upphov till ryktena, men vad var egentligen en falsk Drake? Ivrigt slukade hon alla böcker hon kunde få tag på i biblioteket. Hon skulle komma att leda Kraften för att få vara ifred med sitt läsande när tjänare kom för att hämta henne till middagen. Hon fick bara låset på dörren att vägra öppna sig, eller så att hon inte syntes, så ingen dog på grund av henne där hemma. Feberanfallen kom lika säkert som vitsipporna om våren, för att till slut upptäckas av en besökande Aes Sedai.

Zoraya dal’Djevic, Aes Sedai av Grå Ajah, hade kallats in för att förhandla i en affärstvist rörande al’Vierins företag och den största konkurrenten. Hon satt till bords tillsammans med Eldir och Alyssa när hon plötsligt kände hur någon ledde Kraften i huset. Hon frågade genast om det redan fanns en Aes Sedai i huset, och blev förbluffad över svaret. Nej, det hade de inte. Bara en femtonårig dotter som vägrade komma i tid till middagen.

Zoraya Sedai reste sig genast från bordet och sprang upp till flickan så snabbt hennes värdighet tillät henne. Hon genomskådade det som fick dörren att vägra öppna sig, och när Alyssa kom för att tala allvar med flickan gick dörren äntligen att öppna. Zoraya Sedai stegade in före Sirenes mor och såg belåtet på flickan medan hon förklarade att flickan genast skulle med till Vita Tornet. Sirene var inte fullt så lycklig, eftersom hon mådde fruktansvärt dåligt, men hon lyckades uppfatta att hon skulle iväg till Vita Tornet, vilket gjorde henne storögt förvånad.

När tvisten var löst mellan de två företagen hade Sirene redan hunnit lära sig hur man ledde Kraften på ett säkert sätt och hon gjordes klar för avresa. Hon hade lärt känna Aes Sedaien tillräckligt mycket för att inte frukta henne eller vara direkt misstänksam. Hon var glad att Zoraya inte hade någon väktare, för sådana hade hon läst om. Sirene hade inte bara utvecklat en hälsosam misstänksamhet emot karlar, utan även något som inte låg långt ifrån mansförakt. Alla män är nämligen likadana. Uslingar. Våldsverkare. Våldtäktsmän. Ja, hennes tes var och är att det är män som krigar och som orsakar konflikter. Utan dem hade världen varit mycket tryggare. Därför vill hon slippa ha en väktare vid sin sida – dels för att hon anser sig kunna klara sig på egen hand, och dels för att män oftast söker slagsmål endast med andra män. Åtminstone de med någorlunda skam i kroppen. Däremot inte sagt att hon tycker om att få händerna nedsmutsade, nej då. Om nu karlar tvunget måste finnas är det gott de som kan göra grovgörat.
Sirene al’Vierin mäter ungefär 5 fot och 4 tum över marken, vikten håller hon synnerligen hemlig. Hon har rött hår och ögonen är melerade. Det hon är mest stolt över är just sina ögon. Gröna, grå och blå med stänk av guld… det är det vackraste på hela kroppen, men det låter hon ingen veta, för hon säger ingenting om det. Hon har ofta ansetts vara söt, men hon vet inte om hon ska tro på det fullt ut.

Hon är ganska tystlåten av sig, även om hon kan bli fruktansvärt pratglad om hon väl befinner sig i rätt sällskap. Sirene tycker inte om alkohol, eftersom sådant får folk att bli dumma, och dumhet uppskattar hon inte. Hon blir oftast lite förvånad när en man visar sig ha något intelligent att säga, för det tror hon oftast inte att de är kapabla till.

Det som är mest tydligt med Sirene, bortsett från hennes tystlåtenhet, är att hon aldrig är likadan längre stunder. Ena stunden har hon håret uppsatt och i nästa stund har hon det hängande fritt. Hon kan vara snäll och vänlig och i nästa sekund ändra sig och bli otrevlig. Hon kan tycka att ett skämt är synnerligen roligt bara för att sitta uttryckslös när någon berättar ett annat. Hon kan vara sval och korrekt som en äkta Aes Sedai, men även direkta motsatsen. Det beror helt på hennes humör. Sirene brukar anses vara glad och positiv, men hon har tillfällen då hon kan bli rejält förbannad och då gör folk bäst i att inte reta henne. Hon har aldrig riktigt blivit positivt uppmärksammad, särskilt inte när hon växte upp. Hennes föräldrar hade inte tid för henne, och när de väl hade det så fick hon nästan alltid höra något som fick henne att känna sig ledsen att hon inte dög. Särskilt från sin fars håll. Hennes mor uppmuntrade henne och var snäll så ofta hon kom åt, men efter flytten till Caemlyn blev ingenting riktigt som förut.

Hennes favoritsällskap är böcker, oavsett om hon läser andras verk eller skriver egna. Böcker är de enda saker som aldrig sårat henne, aldrig försökt förgripa sig på henne, och aldrig behandlat henne illa. De är hennes bästa vänner, för de får henne att le, att skratta och så får de henne att lära sig sådant hon inte tidigare kände till. De är de enda hon litar på fullt ut och de enda hon därmed har förtroende för.