Zorina Traianovna Dalca (bakgrund)

PostPosted: Thu Jun 24, 2010 6:50 am

Zorina Traianovna Dalca
Constanza, Rumänien (12 år)

Morgonsolen lyser över Rumänien, och sprider ljus och värme över det väl tilltagna hertigslottet i närheten av Constanza vid Svarta Havet. En tolvårig flicka sitter vid en damm och speglar sig i det grunda vattnet. Det är inte så lätt att spegla sig när det rör sig under vattenytan, för om sanningen ska fram så är guldfiskarna lite mer intressanta att titta på än hennes eget ansike. Nog för att hon tycker om sitt ansikte – det är hjärtformat och har en smal näsa, en liten mun och ett par stora, mörka ögon och det ramas in av ett hår vars svarta korkskruvar räcker henne ända ner till rumpan – och nog för att utseendet är viktigt för henne, men samtidigt finns det ju så många spännande saker att titta på och utforska. Hon leker med tanken att dra upp den vita klänningen till knäna och hoppa i dammen och se om fiskarna vågar sig nära nog så att de kittlas när de simmar förbi, och hon kommer så långt som att börja lyfta på klänningsfållen innan hon tvingas hejda sig.

”Zorina Trainanovna!”

Usch, av alla människor så var hon tvungen att avbrytas av barnflickan. Zorina reser sig motvilligt upp och kan inte låta bli att se skamsen ut över vad hon hade tänkt göra, även om hon inte kommit så långt i planerna.

”Goddag frun,” hälsar hon med en nigning och känner hur kinderna hettar till.

Barnflickan studerar den rodnande flickungen och försöker se vad hon försöker dölja, men eftersom hon inte har något i händerna så drar hon slutsatsen att flickan haft något i kikar’n men som hon inte haft tid att genomföra än. Hon får hålla bättre koll på henne. Det går inte för sig att hon går och hittar på fuffens längre, nu när hon är på väg att bli en stor dam! Om lilla fröken har smidit några planer så ska de allt bli två om den saken!

”Har du tvättat dig idag?”
”Ja, frun.”
Nog för att korkskruvarna sade att någon uppenbarligen hade tagit sig ordentligt med tid med hennes morgontoalett, men man vet ju aldrig vad ungar kan hitta på för något när det gäller genvägar.
”Bra. Din far önskar din närvaro.”

De börjar gå, men Zorina slås av en tanke och plötsligt vaksam saktar hon därför ned sina steg för att dra ut på det oundvikliga, vilket gör att hon snart får en dask på axeln som säger åt henne att inte söla. Zorina har på känn vad hennes far vill diskutera med henne – eller snarare informera henne om – och det är inget hon ser fram emot. Han har hittat en lämplig make åt henne, vilket förmodligen är någon äcklig gammal gubbe som hon kommer hata i resten av sitt liv. Hon kan alltid hoppas att han är gammal i alla fall, för då kommer han förhoppningsvis att dö i förtid. Varför skulle hon behöva gifta sig överhuvudtaget? Hon hade minsann läst att man inte måste gifta sig för att kunna leva ett bra liv, men när ens gammelfarbror är hertig av Rumänien så får man väl finna sig i att bli bortgift så att man kan göra familjen stolt och så att man kan avla många barn. Urk, bara tanken på något så vedervärdigt får magen att knyta sig på henne. Barn! Skulle hon bli mamma? Över hennes döda kropp!

Med tunga steg inställer hon sig hos sin far, Traian. Modern, Codruta – som kommer ifrån Bulgarien, vilket nästan känns exotiskt för flickan – är inte hemma, och Zorina vet inte var hon har tagit vägen eller varför, för att mor har bestämt dig för att bege sig ut på en ridtur är inget man tar sig tid att berätta för små barn, för det har de inte med att göra.

”Lilla prinsessa!” hälsar fadern hjärtligt och ler ömt mot henne, men Zorina klarar bara av att göra en nervös grimas till svar. ”Se så, inte se så dyster ut, min flicka! Vill du inte veta varför jag har kallat hit dig?”
Orden fastnar i halsen på henne, så det enda hon klarar av är en patetisk nickning eftersom det vore ohyfsat att inte besvara frågan alls. Ut med det bara. ’Jag har funnit en make åt dig. Han kommer i eftermiddag för att se vem du är.’ Mannen håller upp ett brev och till hennes förvåning är det inte alls ett giftermål det är frågan om.
”Dina resultat från antagningsprovet!”

Med tanke på att han inte ser besviken eller till och med arg ut så måste det betyda att hon äntligen har lyckats. Hon hade misslyckats totalt första gången. Hon hade varit för liten och alldeles för nervös. Andra gången hade det gått bättre, men ändå inte tillräckligt bra för att bli godkänd. Har hon verkligen lyckats på tredje försöket?

”Hur … hur gick det?” får hon till slut fram, när hon inser att det inte skulle komma någon äcklig främling och glo på henne som om hon vore en smaskig pirog.
”Första delen gick mycket bättre den här gången. Du har fått beröm för din prydliga skrivstil och de tycker att du kan resonera hyfsat, och att du är kunnig.”

Hon mindes den delen tydligt – hon hade verkligen försökt lägga manken till och skriva så rent och fint hon bara kunde, och det hade tagit henne längre tid än vanligt, men förhoppningsvis kunde hon återgå till sin ledigare handstil när hon väl börjat på skolan. Flickan ler ljuvt mot sin far.

”På del två är de fortfarande mycket nöjda med din etikett och sätt att föra dig. Det märks att du är en Dalca, lilla prinsessa. Visa dem hur en flicka från en fin familj uppför sig. Ett föredöme. Ditt allra bästa omdöme, verkar det som!”

Hur skulle de reagera om hon bestämmer sig för att hoppa i närmsta damm för att se om guldfiskarna kittlas? Det hade inte varit med på provet. Åh jo, hon vet allt hur man ska uppföra sig i sociala sammanhang, men så snart hon är ensam så kan hon äntligen slappna av. Hon vill inte bara vara sin familjs nickedocka och avelssto. De hade hästar och hon hade sett när hingstarna betäckte stona för ett tag sedan, och det hade varit spännande att titta på, men hon vill inte gärna bli … betäckt! Hon är faktiskt en tänkande och kännande person, inte ett djur.

”På del tre har du fått hyfsat goda omdömen också, om än att du är lite reserverad. Du måste komma ihåg att du ska vara en god värdinna någon gång i framtiden, Zorina. Då måste du sluta upp med att vara reserverad på det här viset.”

Zorina nickar utan att säga något. Att säga något skulle bevisa att hon inte är lika behärskad som hennes far hoppas och att hon minsann inte är särskilt reserverad alls. Däremot är hon bra på att låtsas. Det är sådant man lär sig, när man inte har så mycket annat att göra på dagarna, mer än att bli undervisad och rida. Hon är barnsligt förtjust i sin egen häst, en svart unghingst med vit stjärna i pannan som hon döpt till Furtună, eftersom hon tycker att han är snabb som en stormvind och svart som ett åskväder, och hon kommer att sakna honom något förfärligt när hon ger sig av till skolan. Visst hade hennes mor sagt något om att det finns hästar även på Durmstrang? Vad ska hon annars göra på fritiden? Kanske ta en promenad och se om det finns något intressant att titta på, eller så kanske de har ett välfyllt bibliotek där hon kan sitta och drömma sig bort till fjärran länder. Vad ska man annars hitta på att göra? Att bara sitta och öva på att le artigt kommer bli dötråkigt ju. Hon vill få ut mer av livet än att bara vara en prydnadssak, och även om hon är äventyrlig så föredrar hon samtidigt det säkra före det osäkra. Det är okej om det är lite farligt och främmande, så länge det inte blir för farligt … men lite farligt, det är bara spännande.

”Din sämsta del är nog faktiskt den fjärde delen, men du kommer nog att bli en strålande liten häxa ändå, ska du se. Det är kanske bara så att du behöver träna mer än andra.” Att han är lite besviken över resultatet är tydligt, för hon kan se rynkorna i pannan. De kommer alltid fram när han är bekymrad, och det är inte direkt första gången det är hon som orsakat dem. ”Du har fått brev med instruktioner om vad som ska tas med till skolan och liknande, men det behöver du inte bry dig om. Det är ju inte du som ska packa, trots allt.”
”Så jag har verkligen kommit in?”
”Naturligtvis har du det, min skatt; jag visste att du skulle klara av det förr eller senare.”

Zorina log för sig själv. Hon hade äntligen fått komma in på Durmstrang. Äntligen skulle hon få slippa sin träiga guvernant och hon skulle få umgås med människor som hon inte är släkt med! Hon hade visserligen haft mycket roligt när hon lekt med tjänares barn, men när de kom upp i den åldern att de skulle börja på skolan (inte Durmstrang, naturligtvis – tjänares barn hör knappast hemma där!) så hade hon inga lekkamrater, mer än de hon var släkt med, och dem var inte alltid lika roliga att leka med. Flickorna tyckte inte om att smutsa ner sig och pojkarna var knappast intresserade av att leka ”tjejlekar”, som de trodde. Det var ju inte det hon ville göra – hon ville lära sig hur man fäktas med svärd och hoppa över hinder med hästarna, men de trodde bara att hon ville skritta runt i damsadel under ett fjollparasoll och se vacker ut. Varför sitta och se vacker ut när man kan tävla med barkbåtar, klättra i träd, bygga kojor och hoppa i höstackar? Se vacker ut kan hon ägna hela vuxenlivet åt, om hon måste. Som bortgift med någon tråkig gubbe lär hon väl inte ha mycket annat till val, men fram tills dess så vill hon leva, uppleva saker, ha roligt. Tids nog kommer hon att ha en mängd förväntningar på sig, så hon vill njuta av barndomen medan hon kan.