Thomas Andrews (bakgrund)

I en av de många georgiansk byggnader som omger Merrion Square i Dublin, håller en man med sömnrufsigt, mörkt hår på att överväga om det är dags att kravla sig ur sängen eller inte. Han skulle föredra att låta bli – rummet är något kyligt och sängen är varm och skön. Varför kliva upp? Ett krafsande på fönstret får honom att sätta sig upp och gäspa. Han drar undan de tunna, vita gardinerna för att öppna fönstret och motta morgontidningen.

“Tack,” säger han till tidningsugglan. “Trofasta gamla Prophet,” mumlar han, stänger fönstret om sig och går och lägger sig igen. Eller ja, det är åtminstone det han tänkte göra, men han var tvungen att flytta en svart hankatt ur vägen först. “Flytta på dig, Sesam.” När han lagt sig tillrätta i sängen igen var katten snabb att gosa ihop sig bredvid honom och började snarka igen.

Han skummade igenom nyheterna, ignorerade alla blinkande reklambilder och hoppade direkt på serierna. Han hade alltid tyckt om att läsa serierna, av någon anledning, ända sedan han var liten. Att de här dessutom rörde på sig var ännu bättre. Efter ett litet småfnissande vände han blad och hamnade bland jobbannonserna.

Det vore en ganska bra idé att skaffa sig ett jobb. Det skulle betala räkningarna och förmodligen göra lägenheten något mer inbjudande än den var nu, för nu bestod den bara av ett bord, en stol och en säng, och det var i princip allt. Åh just det, och en gammal bokhylla som hade sett sina bästa år för ett otal år sedan. Lyckligtvis så slapp han betala hyra, eftersom lägenheten hade varit i familjens ägo i generationer. Han råkade bara vara dess senaste inneboende, och dessutom så köptes den någon gång under 1850-talet, för en på den tiden avsevärd summa, så allt han behövde göra var att betala för gas och elektricitet och det var ungefär allt. Han hade knappt mat, men såg alltid till att Sesam hade något att äta, eftersom han skulle hellre svälta själv än att låta sin trogna gamla kompis gå hungrig.

Att vara en strävande skådespelare var väldigt långt ifrån att vara en framgångsrik skådespelare, och det betalade mycket dåligt. Det skulle vara så lätt att säga åt honom att ge upp sina skådespelardrömmar, men det hade han ingen avsikt att göra. Han ville vara en skådis, men hans föräldrar hade sagt åt honom att skaffa sig ett ordentligt yrke. Åtminstone som han kunna falla tillbaka på. Visst, han hade gjort precis som de bett honom om, och skaffat sig en riktigt trevlig kvalifikation i psykologi, så att han faktiskt kunde använda titeln Doktor och allt. Han hade gjort sin praktik och faktiskt arbetat som en kurator och samtalsterapeut från det att han tog examen, men sade upp sig för ett par år sedan för att följa upp de där skådespelardrömmarna.

Hans bruna blick söktes mot en jobbannons. Så Hogwarts behövde en kurator? Intressant. Hans tankar riktades genast tillbaka till sina dagar i Gryffindor. Det hade varit härliga tider. Quidditch, solsken… bara goda minnen. Bortsett från alla läxor och slutprov och sådant, men det var ju å andra sidan vad skolan handlade om. Det här kunde vara chansen! Var är papper och penna? Han har en arbetsansökan att skriva!
Senare samma dag, efter att ha skickat iväg en uggla med sin jobbansökan, tog han sig en joggingrunda runt Archbishop Ryan Park, som han vanligtvis gjorde när han väl bestämt sig för att bita ihop och möta den kyliga lägenheten och faktiskt göra något av dagen. Han brukade vanligtvis ta en runda runt den yttre stigen, där han passerade den halvliggande Oscar Wilde-statyn och Michael Collins-bysten och statyn av vad som såg ut som en person som höll på att bli torterad. Den hade alltid skrämt honom som liten, men han hade aldrig låtit den skrämma honom tillräckligt för att inte kunna springa sin vanliga runda.

Inne i parken mötte han upp med en grupp T’ai Chi-utövare för en liten avslappningsträning. Det var gratis träning, och i en stad där allt är dyrt, så fick han ta alla chanser han kunde få. Om han sålde lägenheten skulle han bli miljonär. Den var hyfsat stor och på en plats så central och med alla kändisar som varit grannar genom åren, så var det inte utan att det skulle vara en av de dyraste platserna på marknaden. Det var å andra sidan något av en familjeklenod, och sedan hans föräldrar flyttat utomlands så var lägenheten hans. Hans yngre syster Tamara kom och hälsade på honom någon gång ibland, men annars hade hon flyttat för att söka lyckan inåt landet.

Tamara var sin brors ögonsten och när också hon blev antagen till Hogwars och hamnade i Gryffindor hon också så blev han överlycklig. Några av hennes pojkvänner var väl inte lika glada, å andra sidan, eftersom han kunde vara ganska stridisk när det gällde att försvara hennes ära. Han kunde dock inse att han var något överbeskyddande, men å andra sidan, så verkar ingen av dem har tagit skada. Nu när de är vuxna bägge två finns han där om hon behöver honom, men lämnar henne ifred att leva sitt eget liv. Det var ju inte som att hon inte kunde ta vara på sig själv, eller så – det var trots allt Tamara som fått honom intresserad av kampsport!
Thomas Julian Andrews är ungefär 30 år gammal, född och uppvuxen i Dublin, Irland. Det är inte så mycket att säga om hans uppväxt egentligen – han hade en mor och en far och en fullkomligt normal barndom. Bägge föräldrar var mugglare, som fick en rejäl chock när deras enda son blev antagen till en skola för häxkonster och trolldom.

Tom är ganska stilig, tillräckligt lång, lite drömmande och han älskar skådespeleri. Han har alltid haft lätt för att lära känna och komma överens med folk, och har varit en naturligt god lyssnare sedan barnsben.

Hans intressen, annat än psykologi (Jung hellre än Freud) och skådespeleri, inkluderar kampsporter, fäktning och österländsk filosofi. Han håller sig i form genom att spela quidditch med vänner utanför staden några gånger ibland, eller så utövar han kampsporter inne i city. Han tycker om att äta hälsosamt och kan göra grymma smooties, om någon frågar honom, vilket de ibland gör.

Han kan vara ganska enveten ibland och har ett finurligt sinne för humor. Även om han inte ser sig själv som modig så råder det inget tvivel om att han verkligen är det, om han någonsin skulle behöva bevisa det.