Phatts kärleksbekymmer

Session Start: Fri Oct 06 13:42:59 2006
[13:43] *** Now talking in #Tom

[13:47] <Traxy> Tom har hunnit packa upp lite mer saker på sitt kontor nu, så att det ser riktigt skapligt ut. På ena väggen hänger en tavla med kinesiska tecken, i en liten metallskål ligger en död dunkare och själv sitter han för tillfället och läser igenom dagens brevskörd. Inte för att det var särskilt mycket att gå igenom i brevväg, utan det var snarare tidningen som han satt försjunken i.

[13:51] <Angfiel> Phatt vet inte vad hon ska ta sig till, hon ville inte prata med några av sina kompisar för de skulle inte förstå. För dem var det ju Avery, skolans hjälte och hur kunde någon vara fel på den perfekte lilla prefekten? Nej de skulle säga saker som “jamen ge honom en chans.” och “du måste förstå att han är upptagen nu” men varför var hon tvungen att förstå hela tiden? Varför kunde inte han förstå? Hon knackar på dörren när hon vl kommer fram i ett beslut att ändå vända sig till någon vuxen för stöd.

[13:55] <Traxy> Han hade rakat sig på morgonen, och skurit sig lite under käken på höger sida, vilket gör att det svider för tillfället, men det var inget han kunde göra något åt, eftersom han inte var helt säker på att “Reparo” var en bra idé att utföra på sig själv, eller ens om den skulle fungera. Han har ett par mörka byxor på sig, och en ljusblå skjorta, lätt uppknäppt uppe i halsen, och han rör sig smidigt igenom rummet och öppnar dörren.

[13:56] <Traxy> “Kom in,” hälsar han, låter Phatt komma in först innan han stänger dörren om henne. “Hej, Tom heter jag,” börjar han, eftersom de trots allt var främlingar.

[14:01] <Angfiel> Phatt nickar och stiger in i rummet. Hon har aldrig varit därinne, vare sig med den gamla kuratorn eller den nya. Därför ser hon sig lite om innan hon slår sig ner där det verkar som att hon ska sitta. Hon vet ju inte riktigt var hon ska ta vägen med sig själv riktigt, hur gjorde man sånt här?

[14:06] <Traxy> Eftersom den nyanlända eleven inte verkade vilja börja samtalet, och han antar att det finns ett skäl bakom hennes närvaro i rummet, så nickar han åt en skål med tre olika sorters druvor i: gröna, röda och “blå”. Instruktionen är ‘help yourself’. Han tar en röd druva själv, faktiskt. “Hur är läget?”

[14:43] <Angfiel> Hon tar också en röd druva och stoppar den i munnen, den är rktigt söt faktiskt så hon småler lite och tuggar i sig den. Hon undrar om hon bara hade tur eller om alla var lika söta men tar ingen fler för hon vill egentligen inte äta. “Jodå… eh inte så bra.” menar hon men vet inte hur hon ska fortsätta så hon väljer att gå rakt på sak. “Eh sir, jag har aldrig varit såhär, hur går det till? Jag berättar allt för dig och så lyssnar du och säger att det ordnar sig sen är det klart?” hon ser lite skeptisk ut.

[14:50] <Traxy> Tom kan inte låta bli att småle. “Mja, inte riktigt…” börjar han “Du berättar vad problemet är, jag lyssnar och så diskuterar vi det ihop och försöker hitta en lösning tillsammans. Att bara säga ‘det ordnar sig ska du se’ är ganska meningslöst, tycker jag. Då kommer man ingen vart.” Han sätter sig lite bättre till rätta i stolen. “Om det inte är så att man bara vill att någon ska lyssna på en, förstås.”

[14:53] <Angfiel> Phatt nickar när hon hör hans förklaring och skyndar sig med att säga “Nej jag vill nog ha hjälp” när han pratat klart. Därför hon var där för att försöka få det att funka. “Det är min pojvän.” börjar hon och ja det fick han säkert höra massor med gånger. Det kanske var fel att komma med så löjliga anledningar.

[14:56] <Traxy> Nu hade han inte arbetat på en skola förr, men när han arbetat som psykolog var det ju inte helt ovanligt att man fick höra äktenskapsproblem, och det var ju ändå inte helt åt skogen fel. Tonårsproblem kommer han ju själv ihåg hur det varit med. “Vad är det med honom?” (alltså, “what about him?” på ett frågande sätt… som “hur då?” det låter bara konstigt på svenska)

[15:00] <Angfiel> “Han har aldrig tid för mig. Han måste plugga och träna Quidditch och plugga och han hjälper folk att träna Quidditch också. Förstaårselever. Sen har han inte tid för mig alls. Vi träffades nästan inget i somras och nu har jag sett honom ännu mindre fast vi går i samma elevhem! Alltså jag vet att det är jobbigt för honom och så men varför betyder inte jag något för?” berättar hon för kuratorn och hoppas att han ska förstå vad hon menar.

[15:09] <Traxy> Lät som det gamla “arbetet är mer viktigt än vårt förhållande”-problemet. Hur många par brukade inte ha sådana problem nån gång ibland? “Har du pratat med honom om det?” undrar han när hon fått tala färdigt. Inte som i ‘ni måste lösa det själva’ utan… ja, mer ‘är han medveten om hur du känner?’

[15:13] <Angfiel> Phatt nickar. “Han säger att han måste plugga, och ja det måste han ju… men jag då? Sen så sa han att jag bara sa att allt handlade om mig, att jag va egoistisk! Det är ju han som är egoistisk som bara tänker på sig själv hela tiden” utbrister hon irriterat och det märks att hon inte bara är ledsen på pojken utan också ganska fly förbannad.

[15:21] <Traxy> Att lätta på trycket genom att skrika var inte helt fel. Ibland kunde det hjälpa att kasta saker också – därav dunkaren. Den var inte längre förhäxad till att flyga runt och försöka slå in huvudet på folk, utan var precis som en vanlig boll, som man kunde få kasta in i väggen vid behov. Han hade inte riktigt bestämt sig för VILKEN vägg han skulle använda som avreagering än, men det skulle nog visa sig… “Hur får det dig att kännas när han säger så?”

[15:38] <Angfiel> “Jag blir arg.” uppenbarligen. “Jag tänker ju inte bara på mig! Jag försöker hela tiden passa in mitt schema så att när han har tid att träffas så har jag också tid. Jag har skippat träningar och annat för att vara med honom och ibland dyker han inte ens upp. Det är så jäkla taskigt att säga att att det är jag som är ego” menar Phatt och börjar bli riktigt irriterad nu. Fast hon är också ledsen och kommer nog därför inte blossa upp sådär jätterejält på ett tag

[16:44] <Traxy> Om hon skulle vara på väg att explodera, så skulle han istället räcka över bollen så att hon kunde kasta den mot närmsta vägg – han gör en mental notering om att lägga en trollformel över fönstret, så att det inte skulle behöva lagas stup i kvarten – men kanske inte riktigt än. “Ja, det håller jag med om,” säger han, och tillägger, “Om du var honom, hur tror du att han känner i sin tur, hypotetiskt sett?”

[16:50] <Angfiel> Phatt tittar ner på sina händer som hon sitter och vrider för att hon inte vet vad annars hon ska göra med dem. “ELak kanske, förhoppningsvis. Skäms kanske, typ stressad.” får hon fram och det är en del pauser mellan varje påstående som att hon faktiskt tänker över det noga.

[16:58] <Traxy> Han nickar lite till svar – utan att döma eller säga varken från eller till. “Skulle du säga att det känns som att han försöker undvika dig?”

[17:02] <Angfiel> “Nej, inte så. Jag tror han vill vara med mig, men allt annat kommer ivägen.” menar hon och fortsäter att vrida lite nervöst med händerna. “Jag har undvikit honom lite på sista tiden efter vi bråkade om en sak… hans ex.” det sista säger hon väldigt tyst för det var ju kanske inte riktigt sant men det var så hon såg på deras förhållande.

[17:12] <Traxy> “Har han fortfarande känslor för sitt ex?” säger Tom, som lyckligtvis begåvats med bra hörsel. Han tar sig en till druva – en blå den här gången, och tuggar tankfullt på den medan han väntar på svar.

[17:13] <Angfiel> “Hon är död.” svarar hon och det var ju det som var det problematiska. Klart han har kvar känslor då, det hade ju inte varit något ‘jag hatar dig nu gör vi slut’ eller liknande utan hon hade helt enkelt dött. Och hur skulle hon leva upp till en idealbild av en flicka hon knappt kände och ja det var bara för konstigt.

[17:33] <Traxy> Åfan, tänker han, men säger det något mer civiliserade, “Åh sjutton.” Hemskt att pojken skulle behöva förlora en nära vän när han var så ung, men så var livet ibland. “Tror du att han på senare tid blivit påmind om henne, så att han arbetar så hårt för att kanske slippa tänka på henne?”

[17:57] <Angfiel> “Jag vet inte.” Det hade hon faktiskt inte ens tänkt på eftersom det var så länge sen han faktiskt hade uppträtt på det viset. “Jag tror inte… alltså nej. Jag vet inte.. kanske?” hon har rent ärligt ingen aning. Det kunde ju vara så. “Jag hoppades att jag skulle kunna få honom att inte tänka på henne.”

[18:00] <Traxy> “Ibland kan saker hända som får en att minnas allt ifrån smågrejer till sådant som var jätteviktigt för en en gång i tiden. Den här dunkaren, till exempel,” säger han och lyfter bollen ur sin skål. “Varje gång jag ser den påminner den mig om när den på en quidditchmatch en gång slog mig av kvasten. Vaknade upp först några dagar senare, på sjukavdelningen. För andra är det bara en vanlig boll.”

[18:03] <Angfiel> “Den får mig att tänka på min pojkvän. Avery Woodrow. Du vet säkert vem det är, han spelar slagman i Gryffindors Quidditchlag och han är riktigt bäst.” svarar hon med ett leende spelandes på läpparna. Att hon tycker om honom fortfarande lyser genom hennes kommentar. “Så en dunkare får mig ju att tänka på honom.” Trots att inget egentligen förändrats så mår hon redan lite bättre och börjar tycka att den där kuratorn var riktigt bra.

[18:44] <Traxy> “Avery Woodrow?” Han behöver inte tänka många sekunder förrän han drar sig till minnes en ilsken trettonåring som gnällt över sin storebrors quidditchintresse. “Namnet är bekant. Har dock inte träffat honom, men så har jag ju bara varit här i, vad, fem minuter?” Han ler lite snett. “Precis, då ser du hur enkelt det är att reta hjärnan med små minnen. Man kan reta sitt eget minne på andra sätt också. Har du funderat på att skriva dagbok någon gång?”

[18:46] <Angfiel> Phatt ser lite förvånad ut. Dagbok? Nej det hade hon inte tänkt på. “Är inte det lite töntigt?” undrar hon fast det är inte meningen att säga det högt så hon rodnar lite över frågan. Hon associerar ordet dagbok med fnittriga fjortisflickor inte henne själv.

[19:52] <Traxy> “Det tyckte jag också ganska länge, men det är ett bra sätt att reda ut sina tankar. Man behöver ju inte skriva saker som ‘Kära Dagbok’ i början, eller ens skriva dagligen, utan kanske bara när det hänt något särskilt. Man kan se det som att skriva brev till sig själv.” Saker han själv skrivit när han gått i skolan och tyckt var världens viktigaste grejer var sådant som framstod som oerhört triviala idag. Det var ju lite det som var tjusningen.

[21:31] <Angfiel> “Okey, jag kan testa” menar Phatt, det var ju lika gott som något annat och ja funkade det så var det ju bara jättebra. “Men tänk om någon får tag på den?”

[21:49] <Traxy> “Det är ett bra sätt att få ur sig saker man bekymrar sig över. Sedan kan man gå tillbaka och titta vad det var man skrev. Ofta kommer man också fram till saker om sig själv när man fått ur sig tankarna på papper. Hjälper en att rensa tankarna.” Jo, hon hade en poäng, det är klart. “Det finns dagböcker att köpa på Flourish & Blotts där texten är osynlig för alla utom ägaren. Oerhört praktiska, faktiskt. Inte särskilt dyra heller.”

[21:51] <Angfiel> Phatt lyser upp lite. Det skulle kännas mycket mer säkert, hon kunde köpa en som såg ut som vilken vanlig anteckningsbok som helst med tomma blad så kanske ingen ens skulle ta det för en dagbok heller. “Jag ska ta och göra det tror jag. Det känns liksom mycket bättre att berätta det för någon. Mina kompisar skulle inte förstå, för dom är ju Avery stjärnan.”

[22:06] <Traxy> “Trist när det är så, eller hur? Inget man säger kan få folk att byta åsikt om sina idoler. Ingen gloria får komma på snedden där, om det är någon som är populär, oavsett vilka de är.” Oh well, sånt var livet. Var det något mer hon ville ta upp? “Känns det lite bättre nu?” säger han med ett litet leende.

[22:12] <Angfiel> Phatt nickar och ja hon vet inte vad mer honskulle säga. Hon hade ingen lösning på något problem egentligen men hon mådde bättre och det var väll dags att dra sig därifrån. “Jo lite bättre, jag ska prata med Avery.” lägger hon till men sanningen är nog närmare att hon inte tänker gömma sig och sen vänta tills han får tag på henne.

[22:13] <Traxy> “Ni skulle ju kunna komma hit bägge två och prata, om det hade varit något?” erbjuder han. Han hade inget emot att fortsätta prata med henne, om hon så önskade, men om hon mådde bättre, så kanske det var lika bra att hon drog sig tillbaka och funderade på vad de pratat om, och började skriva ner lite saker för att reda ut sina tankar.

[22:15] <Angfiel> Phatt funderar på det och det låter inte som en sådan dum idé. “Jag ska fråga honom… men han kanske är upptagen. Men tack så mycket proff…” men inser att han inte är doktor och avslutar istället med “sir.”

[22:18] <Traxy> “Tom, för all del. ‘Sir’ låter så förbaskat pretentiöst.” Säger karln som är legitimerad psykolog och egentligen skulle kunna propsa på att bli tilltalad med ‘doktor’. Men det gjorde han inte, om det inte var i officiella sammanhang. Varför skulle tonåringar vilja öppna upp inför en doktor? Knappast. En Tom däremot, det var lite mer troligt. Han skulle själv vägrat gå till en kurator som bara var en titel. Vad visste de om att leva på riktigt?

[22:21] <Angfiel> Phatt nickar och ler lite mot mannen innan hon tar sig därifrån och är lite lättare om hjärtat. Hon hade fått ventilerat sina åsikter med någon som inte kallat henne för egoistisk och skyllt allt på henne, det kändes riktigt bra i hjärtat. Problemet återstår ju dock och därför är hon ju inte helt glad när hon därifrån.

[22:28] <Traxy> (meh, jag skulle ju säga “och jag har inte ens sagt ‘det ordnar sig’!” ;P)