Sébastien Christièr (bakgrund)

PostPosted: Mon Aug 24, 2009 10:13 am

Silvius Sébastien Christièr,
Carcassonne, Frankrike

Det värsta som fanns var att behöva ligga i sängen och vara sjuk. Silvius Sébastien Christièr var ömsom lika svettig som om han satt i en bastu, med det kastanjebruna håret klistrat vid tinningarna, och i nästa stund frös han så han skakade, och det blev inte bättre av hans lillasysters tappra uppmuntringsförsök. Monique hade försökt spela upp en dockteater, men han hade tappat intresset när karaktärerna snurrat in sig i en diskussion om ifall sockervadd var gott eller inte.

Monique var lyckligtvis inte det enda syskon han hade – han hade även en storebror, som gick i skolan och därför inte var hemma. Hade han varit det hade han nog inte varit intresserad av att hålla honom sällskap ändå. Silvius Alain var trots allt den äldste sonen i familjen, och var därför den som ansågs viktigast enligt familjetraditionen, där den äldste sonen var den som förväntades ta över familjeföretaget efter sin far.

Några hundra år tillbaka i tiden hade Silvius Christièr, en förfader, etablerat sig som eminent trollstavsmakare. Sedan dess hade företaget och kunskapen om trollstavsskapande gått i rakt nedstigande led till den äldste sonen, och som en ständig påminnelse över vem som gett familjen dess goda rykte döptes alla pojkar efter honom. Tyvärr hade Alain inga sådana ambitioner alls – han tänkte sig en karriär som politiker. Istället var det mellanbarnet som ville åt familjeföretaget, och med det äran, men trots sina idoga försök att imponera på sin far med kunskaper om trollstavar och träslag så hade tanken inte slagit Silvius Henri Christièr att någon annan än äldste sonen skulle få ta över.

Sébastien suckade frustrerat över både det och det faktum att hans hals kändes som att han svalt taggtråd varje gång han försökte svälja. Han tyckte dock om sin familj, för den var viktig för honom. Utan sitt släktnamn var han bara en helt vanlig pojke, utan vare sig inflytande eller respekt. Det stora målet i livet, åtminstone var det det när han var elva år gammal, var att bli antagen av Dimanche; den mest inflytelserika grupp som skolan presterat, där alla som var någon gick. Alain hade blivit inbjuden när han gick i Séptième, men han hade tackat nej! Det bara underströk hur från vettet han var! Tacka nej till en förening som endast handplockade dem de ville ha – inte som de andra, som man tydligen kunde söka till, eller i alla fall visa sitt intresse inför. Eftersom nu Alain hade nobbat dem hoppas Sébastien att de ska söka upp honom istället, bara för statusen att ha en av Christièr-ättlingarna hos sig. Att han kanske inte skulle bli antagen vågar han inte tänka på. Det gick bara inte.

Att han skulle bli antagen till SKOLAN tvivlade han inte på det minsta. Det var en självklarhet, eftersom han visat prov på den inneboende magin många gånger under sin uppväxttid – särskilt när det var något han inte ville göra, då dörrar hade en tendens att gå i baklås och liknande. Någon ynk var han då rakt inte. Det var inte Monique heller, men hon hade i alla fall äntligen lämnat honom ifred nu.

”Forêt! Ett glas saft!”
En husalf dök upp någon sekund senare med ett glas.
”Kan jag göra något mer för er?”
”Nä tack, det är bra så.” Han hejdade sig. ”Har posten kommit?”
”Inte än, Monsieur.”
”Om jag får några brev, hämta hit den.”
”Naturligtvis, Monsieur. Var det allt?”
Sébastien nickade och beslöt sig för att försöka sova en stund. Det kändes som att han bara hade blundat i någon sekund, men när han vaknade hade ett par timmar passerat, och husalfen hade dykt upp med två kuvert, som den ivrigt sträckte fram.
”Er post, Monsieur!”

De grå ögonen glimmade till när han kände igen märket på det ena, och det tog inte lång stund innan han lyckats slita upp det och bekräfta det han redan visste: Han hade kommit in! Det andra brevet var skrivet med en handstil som verkade bekant, och när han slitit upp även det fick han det bekräftat att hans tjejkusin också hade kommit in. Bäst! Då kanske han hade åtminstone en person som gick att umgås med, även om de inte skulle hamna i samma elevförening. Han kunde ju inte gärna garantera att hon skulle hamna i Dimanche för det var inte hennes pappa som varit äldste sonen, trots allt.

Att ens lott i livet beror på vilken ordning man fötts i och att det inte bara duger med en utmärkt hemundervisning tycker han är orättvist, och han tyckte inte om orättvisor… åtminstone inte när det är han själv som påverkas. Om andra blir orättvist behandlade så kvittar det, såvida det inte är någon han faktiskt bryr sig om, för då kan han vara obrottsligt lojal och ställa upp i både väder och vind.

Sébastien är ett mellanbarn och lider av mindrevärdeskomplex eftersom han är så alldaglig och lagom, och att inte vara utmärkande på något sätt stör honom, eftersom han inte ser varför någon skulle bry sig om honom om han inte är utmärkande på något sätt. Istället för att försöka agera ut genom att klä sig i konstiga färger eller liknande så försöker han vara bäst, och är han inte bäst, låtsas som att han är det och fuskar sig fram, om han tror att han kan komma undan med det.

Ära och att vara framgångsrik är viktigt, och han uppför sig som om han är kunglig och att alla är hans undersåtar. Om det ger honom bättre anseende så brer han gärna på om hur hans situation hemma är, hur stort och fint deras gods är när det i själva verket är en mindre vingård, och så vidare. Hans pappa må vara känd för sina trollstavar, men hans mamma som basar över vingården är inte en riktigt lika grandios entreprenör som han vill få det att verka. I själva verket är han nog ganska osäker på sig själv, men om man anser sig för fin för att kunna skaffa riktiga kompisar så får man skylla sig själv.