ÖRT7d – Sanjeev
Ett av Sanjeev Kapoors favoritämnen i skolan har alltid varit Örtlära, och han har alltid haft förträffliga betyg. Därför hade han tyckt att det var förskräckligt synd att hans sjunde år var nära att förstöras av den där gamla slemhäxan Myra Flynn, som envisats med att röka inne i växthusen. Tobaksrök var förvisso bra om växter hade vissa sorters löss, men det var mindre bra för elevers utvecklande lungor. Han hade därför varit riktigt skadeglad när hon fått sparken. Den nya lärarinnan var lite underlig i sina vita kläder, men hon var å andra sidan inte alls fel att se på, och hon verkade ju kunna sin sak dessutom, vilket var huvudsaken. En vitklädd amazon till kvinna mot en pygmégumma som hostar slembollar och som har en jarvey som hela tiden skriker okvädesord… det är inte så svårt att förstå vem han föredrar.
När han kommer ner till platsen där han blivit ombedd att infinna sig hittar han inga vitklädda kvinnor (som om de fick vatten över sig skulle föra tankarna till en våt t-shirt-tävling), utan en tant som var klädd från topp till tå i brunt: Rosemary Sage, som han hälsar artigt på, eftersom han är en artig liten Hufflepuff-prefekt, samtidigt som han spanar in den höga väggen av vad som förmodligen är thuja.
”Goddag, Mr. Kapoor,” svarar instruktör Sage med en liten nick. ”Inne i den här labyrinten väntar sju uppgifter på er. Ni kan välja att hoppa över några utav dem, men ert betyg kommer i så fall att bära konsekvenserna för detta. Ni måste utföra uppgiften eller säga ’Jag står över’. Ni kan inte gå tillbaka till en tidigare uppgift om ni väl har valt att hoppa över den. Är det uppfattat?”
”Absolut, Miss,” svarar han med ett vänligt leende, ivrig på att få sätta igång.
”Lycka till, Mr. Kapoor – den här vägen, är ni snäll.”
Sanjeev går fram till ingången där han viker av till höger och följer häck-korridoren ända tills dess att den viker av till vänster. Halvvägs ner där stannar han vid ett bord med en samling suckulenter. Stinksaven känner han igen, aloe veran likaså.
”Er första uppgift är att identifiera aloe vera och att skära av en bit av den och smörja baksidan av ena handen med gelén.”
Kniven låg framför honom på bordet, så han tar utan vidare upp den, skär av en bit av ett av aloe vera-bladen och skalar det för att komma åt den genomskinliga gelén som han smörjer in vänsterhanden med, som han faktiskt hade ett litet brännsår på. Det var svalkande och ganska behagligt, till skillnad från hur det skulle känts om han gnidit in handen i stinksav eller den där falska aloe vera-plantan som egentligen inte var någon aloe vera-planta alls. Då hade han nog blivit tokig av klåda.
I slutet av korridoren viker han av till vänster, vänster igen och ett par meter eller så framför honom hittar han nästa uppgift uppdukad framför sig. Tolv tekoppar, var och en med något som såg ut som örtte i.
”Genom att smaka på innehållet i de här kopparna ska du identifiera salvia, lakritsrot, kamomill och johannesört.”
Ett brett leende sprider sig i den indiske unge mannens ansikte, eftersom det verkligen är hans sorts uppgift. Om man vill bli kock är det bra att kunna särskilja på olika smaker, och örtteer hade han alltid tyckt om. Nå, det här skulle inte bli särskilt svårt alls. Han börjar med att smutta så smått på alla tolv bara för att känna igen smakerna, och när han gjort det börjar han peka ut dem, en efter en, och han stoppar inte efter fyra…
”Kamomill, salvia, citronmeliss, timjan, pepparmynta, johannesört – det ser man ju på den röda färgen, om inte annat.” Sedan får han smaka lite igen för att känna skillnaden. ”Anis, för den har en starkare lakritssmak än lakritsroten – den här – och om jag inte misstar mig alldeles så är det här,” han visar på ytterligare en kopp, ”fänkål.” Då var det bara tre kvar, och de var inte särskilt svåra alls. ”Grönmynta, som faktiskt skiljer sig mer i smaken från pepparmynta än man kanske kan tro… brännässla har vi här, och sist men inte minst bör det vara maskros.”
Det skrapar på ett pergament när Sage antecknar resultatet, och hon försöker att behålla sitt pokerfejs och låta bli att se imponerad ut, men att han så tvärsäkert prickat in inte bara fyra utan alla tolv var väl kanske inte det varenda elev lyckades med. Å andra sidan så var de flesta elever inte uppvuxna i kök och aspirerade till att bli kockar när de slutar skolan…
De går vidare runt ett parn hörn och hittar nästa uppgift. ”Utan att röra vid och utan att smaka på dem ska ni identifiera dessa svampar.”
Svampar var också något kulinariskt, och då var det väldigt bra om man kunde lära sig att identifiera de oätliga, så Sanjeev tvekar inte den här gången heller.
”Vanlig jätteröksvamp – riktigt god att tillaga, faktiskt, stinksvamp, trollguld – som får en att bli någon sorts Kung Midas, vilket inte är så bra – och den sista är en vanlig champinjon… nej, jag skojar bara!” Han flinar lite men blir sedan allvarlig. ”Det är en vit flugsvamp, som leder till en ganska plågsam död om man äter den.”
Framåt och till höger står ett bord med en alruna på, det såg han genast på bladen, som om inte redskapen framför gav honom någon sorts indikation.
”För att plantera om den här växten behöver ni använda en av föremålen framför er. Vilket och varför?”
”Hörselskydden, så klart,” svarar Sanjeev lugnt. Det fanns inget skäl till att använda sig av varken gasmask eller skyddsglasögon, även om drakskinnshandskarna inte var dumma alls, med tanke på att de var tåliga arbetshandskar, och sådana var inte helt fel om man skulle plantera om växter. ”Det är en alruna, Mandragora officinarum, vars skrik är dödligt för den människa som hör det. Därför lät man förr i tiden hundar dra upp dem ur marken.”
Runt hörnet och ca tre meter framåt är vägen spärrad av en stor djävulssnara, som ivrigt börjar röra lite på sig så snart den lägger märke till dem. Instruktör Sage hinner inte ens säga något innan Sanjeev har dragit fram sin trollstav, tänkt ”Incendio!” och tagit hand om växten med en välriktad eldsflamma. ”Antar att det var uppgift fem, Miss?”
Rosemary Sage nickar nådigt, ger honom ett litet leende, antecknar lite på pergamentstycket och manar honom att gå vidare.
Runt fyra meter framåt och så till höger står en piedestal med en stor vas ovanpå. Blombuketten i den skulle säkert lukta alldeles förträffligt om man kom nära, och var trevlig att se på, men när han tittar lite närmre på den så upptäcker han den gemensamma nämnaren. Åh, mörkt.
”Ni ska identifiera minst fem av dessa blomsorter. Kan ni säga mig vad de har gemensamt?”
”Vad jag kan se så betstår buketten av en samling giftiga växter, Miss,” förklarar han och går vidare med att peka ut den klockformade fingerborgsblomman, den blå stormhatten som nästan påminde om en lupin, den ljuslila krokus-släktingen tidlösan, den gulaktiga bolmörten, den brunlila belladonnan och bara för att han kan, tibastgrenarna med sina rosa, väldoftande blommor. ”När de blommat över formas röda bär, som också är giftiga.”
Det skrapas ifrån pennan mot pergamentet när detta också antecknas, innan de går vidare framåt ca 5-6 meter, viker av åt höger och hittar sista uppgiften ungefär halvvägs ner i gången.
På bordet fanns tre stycken blomsterkransar, alla med olika sorters blå blommor.
”En av dessa är en jämmerkrona. Jag vill veta vilken, och vad som händer om man sätter den på huvudet,” förklarar Sage och lämnar ordet till Sanjeev, som tar upp de olika kransarna, vrider och vänder lite på dem. Det var inte svårt att se vilken som var vilken.
”Om ni ser på de här två, Miss, så är de ihopsatta av en samling stjälkar och blommor, ihopbundna till en krans. Den tredje är däremot som en och samma växt, som att den har växt ihop sig till en krona, och om man vänder på den kan man se vart de tio stjälkarna har suttit och blivit avknipsade. Det är den här som är jämmerkronan.” Han lägger ner den på bordet igen. ”Ursäkta att jag inte sätter den på huvudet, men jag har fler prov jag måste göra, och jag vill inte gärna gå omkring och gråta och känna mig allmänt hopplös och deprimerad och beklaga mig och ta på mig skulden för saker jag inte ens har haft något att göra med… Men om ni har en jämbrygd tillhanda så kanske jag kan göra ett försök, om det krävs?”
”Nej, det krävs inte alls, Mr. Kapoor. Det räcker så bra med att ni berättat vad den gör. Då fortsätter vi.”
De går till slutet av korridoren, viker åt höger och går några meter framåt och sedan kommer de ut i solskenet igen. De tjocka thuja-väggarna står kvar där de är, men de talar inte alls om vad som döljer sig inuti labyrinten.
”Utmärkt jobbat, Mr. Kapoor. Något säger mig att Örtlära är ett ämne ni uppskattar.”
”Ett av favoriterna, helt klart, Miss,” svarar han leende, och eftersom de nu är färdiga, så tackar han för sig, önskar henne en fortsatt trevlig dag och går sedan iväg för att göra sig redo för provet i Trollformellära.