ÖRT7b – Sanjeev

Myra Flynn – Funa
7/7/2008 – 12/8/2008

Myra väntar som vanligt inne i bonsaihuset på sina intelligenta sjuor som haft smaken att välja örtlära att ta FUTT – examen i. Hon pysslar och donar där inne utan att riktigt lägga märket till om någon kommer in, om de inte söker upp henne där inne bland miniträden och hälsar på henne förstås.

Sanjeev Kapoor, den mörke försteprefekten från Hufflepuff, dyker upp och hoppas att tanten inte tänker röka den här gången. Alltså, om hon ville röka pipa så kan hon väl göra det utomhus, eller åtminstone inte medan de hade lektion? Han ville inte bli utsatt för passiv rökning, eftersom han vet att det är nästan lika farligt som att själv röka, och han har ingen lust med att bli rökare och förstöra sina lungor. Eftersom han är något skeptisk till den lilla slemhostande häxan sätter han sig ganska långt bak i klassrummet – något han inte gjort under sina första sex år på skolan.

Lagom till att lektionen skall ta sin början traskar Myra fram mellan miniträden. Hon hälsar klassen välkommen och ställer fram tre minityrträd på ett litet bord framför sig. Bordet ser ut att vara måttbeställt åt den lilla professorn som skulle kunna stå raklång under de planteringsbord som eleverna har placerat sig bakom.

”Här har vi tre bonsaiträd” börjar hon. ”Ett Drakträd, ett Piskande Pilträd samt Moses brinnande buske. I slutet av terminen har ni kanske lyckats odla fram ett eget exemplar, om ni nu har vad som krävs för att sköta bonsaier” Drakträdet stod stadigt i sin kruka, det piskade pilträdet gjorde själ för sitt namn och levde rövare i sin medan Moses brinnande buske helt plötsligt fattade eld. När elden sedan dog ut stod den fortfarande i full blom som om ingenting hade hänt.

”De flesta bonsaier skall hållas utomhus, förutom de tropiska växterna. Dem är inte anpassade att leva i vårt engelska klimat”, berättade Myra. Det grundläggande för alla växter vi sköter om, oavsett om det är bonsaier eller inte är fyra saker”, förklarade Myra. ”Varje växt behöver, ljus, vatten, luft och näring, i lagom balans till varandra och själva växten. Du måste veta vad trädet behöver för att växa, och vad det behöver för att inte växa för mycket. Du måste kunna konsten att linda trädets stammar med aluminiumtråd för att få dem att formas så som du önskar. Bonsai är en träning i tålamod. Det krävs ett inre lugn för att lyckas. Under arbetet med formningen får du ibland vänta ett år till nästa steg, ibland tio.”

Medan hon berättade allt detta, skrev hon med lila trollstavsrök uppe i skyn;

1. Ljus
2. Vatten
3. Luft
4. Näring

Eftersom han har läst på läxan så vet han vad tanten pratar om, men det hindrar honom inte ifrån att anteckna det som Flynn skriver upp i luften. Det kunde vara användbart. Det var häftigt att se en av de brinnande buskarna som hela tiden fattade eld, och att det faktiskt fanns en sorts pilträd som piskade och hade sig var också fräsigt. Just det som stod på skolområdet var ju bara ett helt vanligt pilträd, fastän det var förtrollat så att det försökte mörbulta alla som kom nära den hemliga gången till Spökande Stugan… fast det vet ju varken Sanjeev eller någon annan elev om.

”Nu tycker jag nog att vi talar om vattnet. Att lära sig vattna är kanske det allra svåraste, du måste lära känna din växt innersta väsen och dess miljö. Hur mycket vatten och hur ofta du skall vattna beror oftast på två saker, luftfuktighet och storlek på krukan. När vi ger oss ut på detta okända vatten är det egentligen bara en regel som vi kan skriva ner, när det gäller bevattning av bonsaier, och den regeln är… Kapoor?”

I samma veva som hon skickar iväg frågan till Sanjeev sticker hennes fnasiga, jordiga och fårade fingrar in under den ärggröna manteln och drar fram träpipan. Innan han ens har svarat drar hon ett djupt bloss, vilket gör att den lila röken sedan puffar ut ur henne.

Sanjeev ser ytterst ogillande på den blossande pipan medan han svarar. “Ett bonsaiträd får aldrig torka ut helt och hållet, för då kan den dö, professor.” Han slits mellan oviljan att sätta sig upp mot en lärare och eventuellt förlora poäng och viljan att göra det rätta. Men om det var något det blänkande försteprefektmärket gjorde så var det att ge honom ett visst ansvar gentemot de andra eleverna, och han hade fått nog nu.

“Å samtliga elevers vägnar så ber jag er att släcka er pipa, eller röka utomhus, professor Flynn. Vi elever har rätt att få bli undervisade i en rökfri miljö, vilket jag är säker på att rektorn håller med om.” Om hon drog av poäng från honom nu så ger han blanka tusan i det, för det här är viktigt! “Rökning är hälsovådligt, och om ni vill riskera er egen hälsa så är det en sak, men ni har ingen rätt att riskera våran.”

Nä, dra på trissor, tänker Myra Flynn ilsket. Hon hade faktiskt slutat röka inne i slottet, exempelvis i stora salen då hon deltog vid måltiderna, men någonstans måste även hon dra en gräns. Att hon inte skulle kunna få röka på sina domäner, i sitt bonsaihus och blev tillsagd av en elev var definitivt långt innanför hennes gränsdragning.

”Cui bono?”, tillrättavisar hon pojken som knappast är torr bakom öronen. ”Jag har rökt i hundra år, och nu ber du mig sluta?”( Nja, kanske har hon inte rökt i hundra år precis, men nästintill, några år hit eller dit har kanske inte så stor betydelse när man väl har passerat 100.) ”Har jag bett dig att andas in min rök, nej det har jag verkligen inte. Du befinner dig på en av mina lektioner, på mina marker. Det är jag som ska be dig om att göra och svara, inte tvärtom. Disce aut discede”!

Eftersom Sanjeev inte läser Latin eller har något intresse av det tycker han bara att hennes små användanden av språket är löjliga. “Jag bad er inte att sluta röka, professor Flynn, jag bad er att låta bli pipan på lektionstid. Vad ni gör på er fritid intresserar varken mig eller mina klasskamrater.” Och det var heller inget som någon av dem hade att göra med, vad hon gjorde på sin fritid. I synnerhet inte det om den där jäkla jarveyn, som de förmodligen kollektivt skulle kräkas över om de kände till det (utom någon enstaka typ som förmodligen skulle tycka att det var förvånansvärt upphetsande, men det finns ju alltid ett undantag som bekräftar regeln).

“Jag besvarade dessutom er fråga INNAN jag bad er tänka på era elevers hälsa. Tobaksrök må vara användbart för att ta död på bladlöss, men det är också bra på att ta död på lungceller. Om ni inte släcker pipan och låter den vara släckt under resten av den här lektionstiden – och de under veckorna som följer – så kommer vi att gå härifrån.” Flera elever mumlar instämmande i detta. De flesta för att de tycker att han har rätt, men några andra för att de ser det som en chans att få sluta tidigare. “Utan att professor Flanigan kommer att misstycka.” Hade Hufflepuffs elevhemsföreståndare haft tid att prata med tanten än, eller hade han varit för upptagen för det? I vilket fall som helst så skulle detta göra att den käre Ned Flanders-kopian skulle få ytterligare ett meddelande om rökning på lektionstid…

Myra gapar och egendomligt nog sitter pipan kvar i mungipan. (Hon måste sannolikt ha använt ett mycket gammalt tungrullartrick för att lyckas med det.) Det förvånar henne att dagens elever har så mycket mål i mun, på hennes tid hade aldrig någon kommit på tanken att ifrågasätta en professor, speciellt inte om dennas vanor och ovanor. Till slut tar hon ändå ut pipan och går ilsket närmare pojken, som är mycket längre än on.

”Du är här för att lära och inte häckla mina vanor, gosse”, kraxar hon fram och hötter med käppen åt honom. ”Duger det inte, kan du gå… och det med tio poängs avdrag”, fastslår hon hetsigt och vänder sig till resten av klassen. ”Det gäller er andra också!”

“Fine,” svarar Sanjeev som inte är på humör att ge sig. “Och de som följer med mig kommer att få tio poäng var för gott mod, dessutom.” Han samlar ihop sina saker och gör sig redo att gå. Några elever är snabba att samla ihop sina saker de också, andra lite mer tveksamma, men när Sanjeev verkligen går mot dörren så börjar de också lägga ihop. “Adjö, professor Flynn,” meddelar han, öppnar dörren och går därifrån med tre fjärdedelar av eleverna. Det fåtal som sitter kvar vet inte riktigt hur de ska reagera. Man kunde väl inte gärna bara gå ifrån lektioner? När dörren är stängd bakom dem tar han mycket riktigt och delar ut poäng till dem som Myra förmodligen har dragit poäng ifrån, så att de inte ska behöva känna att de svikit sitt elevhem bara för att de sagt ifrån när något var fel.

”Det blir många tior som åker i plurret”, rasar Myra som ett ilsket litet surrande smaskbi. ”Ni kan gå hela konkarongen, jag tänker då inte stanna kvar”, grumsar hon vidare och knatar därefter ilsket ifrån bonsaihuset, i den snabbaste takten han kan åstadkomma på sina små skraltiga ben. Detta skulle han minsann få äta upp, den där Kapoor… Det var verkligen bättre förr, tänkte Myra, på min tid minsann hade han fått hänga upp och ner i norrtornet i en timma om han yttrat det han nyss yttrat. Att även denna tid är Myras, finns inte. Hon lever i dåtiden, för då var det fan så mycket bättre, jajamensan!