KVF1d – Martin

Martin MacCannon stod och tittade på sina klasskamrater som tog sig igenom hinderbanan som fanns uppställd framför dem. En del klarade sig bättre, andra sämre. Han var faktiskt ganska nervös över att behöva göra en ”uppflygning” inför alla. Dels var han inte sådär jätteförtjust i att flyga – även om han klarat sig hyfsat på lektionstid – och så var det ju det där med att det var en hinderbana och att hela klassen stod och tittade på. Lyckligtvis var det ganska många före honom, samtidigt som det också var olyckligtvis, för då fanns det mer tid för honom att oroa sig.

När det äntligen blev Martins tur så rättar han till sina glasögon och den blårandiga slipsen och ger sig iväg med kvasten. Att sparka ifrån var inte svårt och att flyga var inte så svårt heller egentligen, så länge det inte gällde bollar, för de var bara jobbiga. Att bara behöva flyga, även om det var i en hinderbana, var faktiskt bättre än om slutprovet hade bestått av att spela quidditch eller något sådant.

Han var försiktig nog att klara de horisontella träpålarna, även om det är med nöd och näppe. ”Bara ta det lugnt,” mumlade han för sig själv. ”Ha inte för bråttom.” Pendlarna var han lite mer oroad över, för det är något som han inte kan påverka själv, utan han måste tajma det ordentligt. Det skulle gå att undvika allihop om han bara beräknar deras banor ordentligt. Han stannade upp och när han kommit på hur han ska kunna komma igenom så pilade han iväg mellan dem, men en av dem slog in i kvasten när han nästan var igenom. Tusan också!

Kvasten pekades nedåt så att han kunde flyga diagonalt ner till fem meters höjd, det var inte så svårt faktiskt. Slalomet tyckte han inte var något vidare eftersom han åkte in i flera av stolparna. När han kommit ut på andra sidan tar han och ökar farten genom att flyga nedåt mot marken, där han avslutar med en tvärnit som gör att han nästan slår pannan i kvastskaftet. Lätt omtumlad lösgör han sig från kvasten och rättar till glasögonen, innan han får tillåtelse att avlägsna sig från platsen.