FMS1a – Martin
Martin MacCannon hade känt sig lite osäker på väg till skolan. Han var inte van vid att ha så många människor omkring sig, men han hade åtminstone sin storebror hos sig, vilket var betryggande. Att bli insorterad i samma elevhem hade varit något av en lättnad för honom. Tyvärr hade Mal inte berättat allt om Hogwarts för honom, vilket han velat, men en av de saker han faktiskt HADE berättat om var den underliga professorn i Försvar Mot Svartkonster, så Martin hade väntat på den första lektionen för att få se läraren ordentligt och höra honom prata. När han kommer in i klassrummet är han med andra ord inte särskilt förvånad över att få se en trollkarl som halvtomhalvt ser ut som en orangutang.
Han sätter sig på en plats ganska långt fram och tar fram pergament och skrivdon och ser förväntansfull ut. Närvarolistan som flyger omkring och kryssar av dem en efter en får sig en nyfiken blick genom pojkens glasögon. När föreläsningen börjar skriver han ner ett ”Professor Ranswicket” med en ganska hoptryckt handstil. Det var lite svårt ibland att höra vad som sades, eftersom rösten var så guttural, men han gjorde sitt bästa för att hänga med och för att anteckna några stödord här och där.
Martin är helt säker på att han inte vill bli någon mörkermagiker i alla fall, och han har ju läst om sådant i böcker och redan där tänkt att det var en dålig idé. ”Förhäxningar” hamnar på pergamentet. ”Jinxer” likaså, och naturligtvis också ”förbannelser”. Han får även ner en del om att det är trollformler, örter och trolldrycker och annat som kan ha med svartkonster att göra, så att det inte bara är en sak. Det var kanske lite svårt att se hur astronomi eller trollkonsthistoria skulle kunna vara mörkmagi, men det fanns säkert något sätt att använda dem till sin fördel om man var that way inclined. Han fortsätter att lyssna och anteckna med stor entusiasm.
När det blev dags för dem att skriva en liten redogörelse tar han detta på största allvar och börjar genast att fundera på vad han ska skriva och när han bestämt sig för det tar han och lyfter pennan igen och börjar sin lilla redogörelse. Först skriver han sitt namn och elevhem, så att det inte skulle glömmas bort om lektionen tog slut: ”Martin MacCannon, Ravenclaw.”
”Jag tycker inte att svartkonst är någon bra idé, för det är för negativt, och negativa saker brukar alltid innehålla ett frö till sin egen undergång. Det är ganska dumt att försöka vara med om något som ändå bara försöker förstöra sig själv och allt annat. Det är bättre att bygga upp, tycker jag. Det är viktigt att försvara sig mot svartkonster om man inte vill bli skadad. Mörkmagiker förstör för både sig själv och andra, och det är inte bra, så man får försöka bekämpa dem och hindra dem innan de hinner förstöra. För man ska vara snälla mot varandra.”
Äsch, det här blev inte alls lika bra som han först hade tänkt sig, men så var han trots allt bara elva år gammal också.
”Jag hoppas att vi får lära oss allt som vi kan behöva för att klara oss i livet efter skolan. Det vore intressant att få se några mörkervarelser också, så att vi får se hur de faktiskt ser ut på riktigt och får lära oss något om dem, och så att man får se att de finns på riktigt.”
Det fick duga. När skolklockan ringer ut samlar han ihop sina saker och sedan går han och lämnar fram sin lilla redogörelse på katedern innan han går därifrån. Dags att försöka hitta vägen till nästa lektion! Var har han nu gjort av schemat igen?