FVK4 – Castor & Mal

[16:59:25] Sofia: Klassrumsdörren står redan öppen och väntar på att elever ska dyka upp. En av dessa elever som traskar in och tar plats någonstans där han får plats, inte fullt så noga vart, är Malcolm MacCannon, en brunhårig pojke i Ravenclaw. Han har vuxit en del över sommarlovet – inte för att det är sommar nu, förvisso, snarare är det strax före Halloween – och rösten har börjat svika honom på ett synnerligen jobbigt sätt. Man kan inte impa på tjejer när man är pipig som en förbannad vessla! Han tar fram sin trollstav och väntar på att resten av klassen ska dyka upp – och en lärare.

[17:12:43] Gaya: Tidigare år har Castor inte direkt utmärkt sig nämnvärt i förvandlingskonst, men redan i trean började han skärpa sig en aning, för om man är bra i förvandlingskonst har man en bättre chans att klara sig väl i maskeringsmagi, och att klara sig bra i sin elevhemsföreståndares ämne… ja, det är så klart att man vill det, tycker pojken. Sedan har han egentligen aldrig haft några större problem med att begripa sig på ämnet, utan snarare har det varit motivationsproblem, men nu har han motivation så det räcker och blir över.
Han kommer in i klassrummet och ser sig om, det varkar vara rätt fullt vid det här laget, så han får helt enkelt ta en ledig plats brevid en Ravenclawpojke. MacCannon heter han bestämt. Castor nickar vänligt mot honom, och letar reda på sin trollstav i väskan medan han också väntar på att läraren ska dyka upp.

<Griselda> Maskeringsmagi tillhör inte den sortens ämne som Mal läser, som tur är, och hans elevhemsföreståndare är inte på långa vägar läskig som Vellarvo. Nä, Sand var en rätt schysst karl egentligen. Mal nickar åt Castor när denna sätter sig bredvid honom. De hade naturligtvis gått lektioner tillsammans förr, det var oundvikligt ju, de hade ju faktiskt gått i samma årskurs i tre hela år, och var på fjärde året nu. I vilket fall som helst så undrar han vilken av lärarna de ska ha idag. Förhoppningsvis slipper de den där fjolliga tanten. Det visar sig att läraren som dyker upp är någon som inte vanligtvis brukar ge lektioner. Och som tur är är det ingen som får Mals bänk att börja levitera alldeles av sig självt, wink wink, nudge nudge. Tvärtom. Det är rektorn, i egen hög person. “Goddag, fjärdeklassare,” hälsar den vinrödklädda kvinnan med de vinrödbågade glasögonen och det vinröda håret. “Jag hoppas att allt är väl med er idag, så att ni är redo för en lektion i Förvandlingskonst!” Hon petar till sina glasögon, eftersom de envisas med att vilja ramla ner hela tiden.

<Gaya> Castor rätar på sig när rektorn kommer in i rummet, och hälsar “God dag, rektor Goldhawk,” mer eller mindre i kör med de andra eleverna. Lite undrar han varför de ska ha rektorn istället för någon av de ordinarie lärarna i ämnet, men samtidigt är ju Goldhawk duktig på ämnet, så alltför konstigt är det ju inte heller. Han rullar ut ett stycke pergament på bänken framför sig, doppar fjäderpennan i bläckhornet, och gör sig beredd på att anteckna det viktiga. Han undrar vad de ska lära sig idag, och hoppas att det är något av det han läst på om. Med sin lediga hand stryker han bak det ljusa håret, och väntar på lektionens fortsättning.

<Griselda> “Det vi ska gå igenom idag är hur man förvandlar ett levande föremål till flera levande föremål. I det här fallet, fåglar.” Det var inte där de skulle börja, men det får de veta snart nog. “Att förvandla ett föremål till något som är exakt likadant är självfallet ingen utmaning, men det svåra är att få fågeln att bli två. Det är mer en kopiering än en ändring, och det är väldigt svårt.”
Väldigt svårt? Blä. Förvandlingskonst är inte hans starkaste ämne som det är och nu ska de alltså ägna sig åt att kopiera fåglar? Big whoop-tee-doo. Det ska bli kul … inte så mycket. Nå, han får hålla ut resten av det här året (inte så långt kvar nu som tur är) och sedan så kan han alltid dumpa det här ämnet och läsa något annat. Inte för att han vet vad han vill göra med sitt liv. Han är FJORTON! Han ska inte BEHÖVA veta vad han vill göra med sitt liv redan nu! Goddamnit! Mal har i alla fall skrivdon framme så att han kan anteckna lite. Det brukar kunna gå bättre om man har koll på teorin innan man ger sig in på praktiken.

<Gaya> Kopiera en fågel till två fåglar? Jo, det kan Castor förstå att det är svårt. Å andra sidan är ju det mesta svårt när man börjar med det, eftersom de lär sig saker som de inte redan kan, och förvandlingskonst har en rätt trappstegsmässig inlärningskurva. Inte för att Castor använder ordet “inlärningskurva” i sina tankar, men ändå. Själv är han helt på det klara med vad han vill göra med sitt liv, även om också han bara är fjorton. Han har haft ett mål i ett par månader nu, och det tänker han inte överge hur som helst – och för att nå dit måste han klara av bland annat förvandlingskonsten. Han antecknar lite av vad rektorn sagt om processen, men det här är ju bara grunderna, och antagligen får de väl snart mer detaljerade instruktioner.

[12:50:27] Sofia: ”Vad tror ni kan vara vanliga fel?”
En Hufflepuff-pojke får ordet. ”Typ att de blir siamesiska tvillingar, professor Goldhawk? Att de liksom sitter ihop?”
”Korrekt, två poäng. Även om det är svårt att få föremålen att verkligen dela på sig, så är det faktiskt lättare än att förvandla fågeln till ett däggdjur.” Man ska se saker positivt, det har hon alltid tyckt. Små askar flyger iväg genom klassrummet och landar framför varje elev. ”Ni ska få börja med något enkelt och arbeta er upp därifrån. Slutmålet är att så småningom kunna utföra dessa transformationer med fåglar, men det är ett tag tills dess.”
Hon hade överhuvudtaget inte med sig några fåglar till den här lektionen, eftersom hon inte förväntar sig att någon ska komma så långt på bara en dryg timme. Ur en av askarna tar hon fram en slemmig, grå snigel utan skal och placerar den på katedern. Med en cirklande och sedan snärtande rörelse och en uttalad trollformel – ”Scindo!” – så har snigeln delat upp sig i fem.
”Säg efter mig: Scindo! En gång till – Scindo!” När hon är nöjd med elevernas uttal i grupp så nickar hon åt dem, petar till glasögonen igen och säger, ”Sätt igång!”

[13:18:49] Sofia: Mal lyfter locket på sin ask och hittar där en lika slemmig, lika grå och lika skallös snigel som han inte gärna vill ta i. Den kan gott få vara kvar i asken, så den inte springer bort. Inte för att sniglar springer… masar sig tokigt långsamt, snarare. Trollstaven har han i alla fall i högsta hugg och han övar sig på rörelsen innan han för ihop det med formeln. Snigeln ligger still i sin ask och absolut ingenting händer överhuvudtaget, men det hade han å andra sidan inte förväntat sig heller. Kanske kan han få till det efter en stund, om han får öva. Tur att han inte övar direkt på fåglar i alla fall. Om han skulle misslyckas totalt skulle det säkert yra fjädrar överallt!

[13:35:48] Gaya: Castor härmar rektorn när hon går igenom uttalet med dem, men det var ju iallafall inte en lång och knepig formel, utan rätt koncis, vilket är bra. Färre stavelser att halka fel på. Faktum är att den där handledsrörelsen verkar mer komplicerad än uttalet. Nåja. Han öppnar sin ask och betraktar snigeln några sekunder, innan han sätter igång att öva. “Scindo,” säger han, samtidigt som han snärtar till med staven. Inget händer, men det hade han inte riktigt förväntat sig heller. Istället fortsätter han att snärta med staven mot snigeln, alltmedan han säger formeln, men inget verkar vilja hända ändå. Han undrar allt om han minns handledsrörelsen rätt, men han tänker att han kan fortsätta försöka på egen hand ett tag till innan han ber om hjälp iallafall.

[14:59:16] Sofia: Det händer inte mycket när Mal försöker heller, så han sneglar sig runt i klassrummet för att se om det går bättre för någåon annan. Blicken faller mot Castor, eftersom han ju sitter bredvid. Det verkar inte gå mycket bättre där heller, och det är faktiskt ganska skönt. Då är det inte han det är fel på, utan istället är det nog snarare så att det är ganska svårt. Så resonerar han i alla fall medan han fortsätter. Han är inte särskilt förtjust i att rektorn går runt och tittar på hur det går för dem, eftersom han bara känner sig övervakad av hennes närvaro. ”Scindo!” försöker han igen, men fortfarande händer ingenting.

[16:00:37] Gaya: Castor ser upp från sin snigel och möter MacCannons blick. Han ler lite snett mot klasskompisen – han känner ju egentligen inte MacCannon så väl, även om de gått i samma klass fyra år. Alla elever på Hogwarts umgås ju liksom inte hur som helst över elevhemsgränserna, och även om Castors flickvän går i Hufflepuff så är de flesta av hans vänner Slytherinare likt han själv. Det skadar ju dock inte att vara vänlig mot även övriga klasskamrater, och just nu känns det lite som om han och MacCannon har något gemensamt, om än kanske inte så märkvärdigt – men det är likväl något som för dem samman en aning, det här med att ha problem med att dela på sniglar.

Så ser Castor tillbaka mot sin snigel igen, och försöker igen. En gång, två gånger, tre gånger. Formeln är väl rätt, och nog vill han väl faktiskt dela på snigeln? Jo, det vill han ju faktiskt. Så då måste problemet vara den där rörelsen. Han räcker upp handen, och så – förutsatt att rektorn märker det och kommer över, eller iallafall ger honom tillstånd att prata – frågar han “Kan ni demonstrera handledsrörelsen igen, professor Goldhawk?”

[16:40:23] Sofia: Naturligtvis kan hon det, det är ju sådant man får göra när man är lärare, trots allt! Hon går fram och ställer sig tillräckligt långt ifrån pojkarnas platser för att inte peta ut någons ögon och så att flera kan se henne, utifall att det önskas, och så visar hon rörelsen igen: först cirklande: cirkel, cirkel; sedan snärtande: snärt vänster nedåt, snärt höger nedåt, som två snedstreck som pekar åt olika håll. För att försäkra sig om att han följer med så visar hon rörelsen inte bara en eller två gånger, utan flera, och tecknar åt honom att repetera tillsammans med henne.
Mal följer också med i detta och är glad att Fairbairn har bett om hjälp, för då slipper han göra det. Det vore ju lite ocoolt att säga till, enligt honom. Så det är lika bra att det är någon annan som frågar istället. Cirkel, cirkel, snärt, snärt; cirkel, cirkel, snärt, snärt. Det här ska han nog få kläm på till slut. Det måste han få, annars blir det ju bara patetiskt. Trots att rektorn fortfarande står framför honom och definitivt verkar övervakande så gör han ett försök inför henne. ”Ähum… Scindo!” säger han medan han gör de medföljande rörelserna och efter några försök (alltför många för att kunna imponera på någon) så händer det äntligen något! En siamesisk snigeltvilling. Bah! Nå väl, han får väl vara nöjd med detta för stunden i alla fall. Det är ju längre än han kommit förr i alla fall och att ha kommit så här långt är inte dumt egentligen, ju.
Griselda nickar åt Ravenclaw-pojken som hon inte kan namnet på (hur ska man kunna hålla ordning på vad alla heter när det finns ett tusental elever på skolan?), för han verkade ha fått in den rätta knycken, även om det behövde poleras. Ett steg i taget. Han har ju i alla fall lyckats komma så här långt, och det är inte dumt alls. Hon ser även åt Castor (vars namn hon inte heller kan) för att se hur det går för honom.

[17:15:00] Gaya: Castor följer efter i rörelsen, och nu när han ser den på nära håll är den inte alltför komplicerad, men sen är han ju bra på trollformellära, och det där med att vifta med staven på olika sätt har han lärt sig rätt bra. Lite komplicerat ändå, men cirkel cirkel snärt snärt… det går ändå. Han övar ett par gånger, och gör sedan ett försök igen på snigeln. Blev den lite bredare nu? Är det ett tredje snigelhorn på väg upp där emellan, eller är det bara en liten knöl han inte såg förut?
Han försöker igen, och igen. Det går fortfarande inte, så han tar en paus, drar ett djupt andetag, och med nästan överdriven precision tecknar han cirklarna i luften, ritar två snedstreck med staven och pekar mot snigeln, alltmedan han säger “Scindo.” Innan han riktigt förstår hur så ligger där två sniglar framför honom. Lite förvånad är han allt, att det faktiskt funkade, men inte klagar han över att ha lyckats.

[17:21:00] Sofia: Mal når väl inte riktigt ända fram när rektorn slutligen ber dem att lägga tillbaka sniglarna i askarna (till dem som har tagit ur dem) och att skriva namn och elevhem på locket och lämna in asken på väg ut. Hans två sniglar sitter fortfarande ihop, men han får väl helt enkelt försöka öva till nästa gång. Det är inte så mycket mer med det. När de dessutom även får i läxa att just öva så, ja, då är det inte mycker mer att fundera på. Han får ner ett ”Malcolm MacCannon, Ravenclaw” på sitt lock, återbördar locket till asken där siamessnigeln bara ligger och slemmar sig utan vara särskilt bekymrad över att försöka ta sig därifrån. När de slutligen får gå så tar han väskan över axeln, nickar åt Fairbairn och lämnar in sitt plågsamma (att titta på) djurförsök på katedern innan han vandrar ifrån klassrummet. Är han hungrig nu igen eller är han det inte?

[17:23:21] Gaya: Castor skriver “Castor Fairbairn, Slytherin” på sitt lock, lägger i sniglarna i asken, plockar ner alla skolprylar i väskan och hänger den över axeln. På vägen ut lämnar han asken på katedern, samtidigt som han passar på att säga hejdå med ett “God dag, professor Goldhawk”, innan han lämnar rummet med resten av eleverna, nöjd över dagens insats.