KVF1d – Eloise

Om det är något som Eloise Christie avskyr är det att behöva anstränga sig. Att flyga för skojs skull är inga problem alls, och med tanke på att hon vuxit upp med magiska föräldrar (och en massa storasystrar) så har hon flugit en hel del redan innan hon kom till skolan. Har man dessutom en storasyster som verkligen älskar quidditch så är det ju inte utan att Eloise har fått vara med och spela på sommarloven och liknande.Det är dock INTE samma sak som att behöva spela quidditch på Hogwarts. Kvastflygningslektionerna hade den unga Slytherintjejen klarat sig igenom utan att visa något större intresse. Hon visade att hon vet hur man flyger, men ansträngde sig aldrig för att visa hur bra hon faktiskt är. Quidditch är sådant som man ser på när ANDRA spelar, inte något man håller på med själv. Man kan ju bryta naglarna och få blåmärken och annat. MYCKET bättre att låta andra hålla på.

Med andra ord är hon knappast lycklig när hon dyker upp på quiddichplanen för den stora, slutliga prövningen. Det vore ju synd att kalla det ett slutprov eftersom det handlar om att flyga bara, men ett slutprov är ju egentligen vad det är. När de grå ögonen sveper över utrustningen förstår hon att hennes värsta farhågor har besannats. De ska spela quidditch. Helvete.

Är det tur i oturen att hon utses till slagman? Bollsinne har hon inte mycket av, men hon slipper förhoppningsvis att behöva tackla folk. I alla fall så länge hon lyckas hålla i slagträet och slå på några bollar.

Eleverna sparkar ifrån och matchen blåses sedan i gång och i princip alla verkar vara mer intresserade än henne – det är åtminstone det hon tänker, eftersom Eloises universum kretsar kring henne och ingen annan, så om det är fler där som är lika entusiastiska så är de inga hon lägger märke till.

Visst kommer det några dunkare mot henne under matchens gång, och eftersom det inte är helt fel att ta ut sina aggressioner genom att slå på något så lyckas hon faktiskt träffa de flesta bollar som kommer åt hennes håll. Det vore ju synd att påstå att hon försöker flyga runt och söka upp dunkare som hon sedan kan skicka mot motståndarlagets spelare, men är dunkarna i närheten av henne så gör hon faktiskt sitt bästa, något som faktiskt skulle förvåna henne … om hon inte varit fullt upptagen med att föreställa sig att varje dunkare hon klipper till är deras älskade flyginstruktörs förbannade jävla huvud.

Själva flygandet som sådant klarar hon av utan problem. Som sagt, har man flygentusiastiska storasyskon som envisas med att man ska vara med och hjälpa dem att träna quidditch på sommarloven så lär man sig rätt snabbt hur man ska hålla sig på rätt köl. De här kvastarna är ju inte riktigt samma sort som den barnkvast hon haft hemma, men principen är ju densamma.

Eloise har precis hunnit slå bort en dunkare mot motståndarlagets sökare, och när den träffar Ravenclawtjejen mitt på låret så kan hon inte låta bli att se triumferande ut, och hon är en millisekund bort från att brista ut i ett skadeglatt ”HAH!” när visselpipans gälla toner hörs. Är det redan slut? Så … synd.

Kvasten riktas ner mot marken och hon gör en riktigt bra inbromsning och hoppar av kvasten som om hon inte gjort annat i sitt liv. Sedan lägger hon undan slagträet och handskarna och allt annat och är glad över att nu ska ingen kunna tvinga henne till att spela quidditch igen! En snabb blick mot naglarna visar att hon faktiskt har lyckats låta bli att få naglarna avbrutna den här gången, men det spelar ingen roll. Quidditch är fortfarande sådant som ANDRA får ägna sig åt. Själv tänker hon göra något vettigare. En manikyr, kanske.

Betyg: A