Merulas första kyss (NSFW)

VARNING: Innehåller scener av en sexuell natur.


<Leffe> Merula viker nogrant upp kjolen en aning för att visa upp lite mer av hennes ben än skoluniformen gjorde i vanliga fall. “Men raring, det ser ju riktigt vulgärt ut!” utbrister spegeln till henne men Merula nickar bara och flinar samtidigt som hon tänker att det är lite meningen. Hon ska äta middag hos honom eftersom han förbjudit henne att äta på egen hand och hon tänkte inte missa chansen att få honom att se henne som en kvinna istället för en elev. Egentligen skulle hon vilja ta på sig något helt annat men det skulle vara för uppenbart så skoluniform fick det bli om än en liten modifierad sådan. Dessutom tyckte hon om sitt prefektmärke som givetvis skiner så blankpolerat som det är så det är inte helt fel det med skoluniform heller. “Men unga dam!” utbrister spegeln igen när hon drar ner slipsen så att den verkligen hänger löst och hon knäpper upp de två översta knapparna i blusen för att visa upp sin urringning. “Äsch tyst med dig, annars kanske du bara råkar gå sönder.” svarar Merula vilket får spegeln att fnysa och förvandla sin yta till svart och oreflekterande. Det stör dock inte flickan eftersom hon är färdig, hennes hår hänger löst och hon är nöjd med att hon lyckas se kvinnlig men inte direkt slampig ut och det enda som professorn skulle kunna påpeka om kring hennes utstyrsel var slipsen som var på tok för lös men hon hoppas att hennes ganska fylliga urringning ska distrahera honom tillräckligt för att det inte ska bli ett problem. Hon slänger upp sin axelväska på axeln och tar sig ut från badrummet, de som ser henne skulle nog tappa hakan en aning för nog har ingen elev sett prefekten så kvinnlig förut, faktum är att det nog inte är någon som tidigare tänkt på henne som en person som har ett speciellt kön, såsom hon beter sig och aldrig uppmärksammar pojkar i hennes egen ålder. Nu var det heller inte pojkar i hennes egen ålder hon ville ha men det behöver inte resten av skolan veta om. Hon knackar på dörren när hon äntligen är framme och rättar till sin klädsel ytterligare precis innan dörren, förhoppninsgvis, öppnas

<Traxy|TV> Edgar Fisher har inte gjort några särskilda åtgärder för att sexa till sig, men däremot är han kanske lite ledigare klädd än han brukade vara på lektionstid. En ganska lös, vit skjorta hänger avslappnat på honom, lätt uppknäppt i halsen. Han har dessutom på sig en mörk väst, som är helt uppknäppt. Byxorna är mörka och ganska åtsittande. Den mörka rocken han brukar ha på sig ligger slängd över en stol. Ingen idé att vara alldeles uppklädd och obekväm i onödan. När det knackar på dörren så grymtar han till, omedveten om vad klockan är, och att han därför borde veta vem det är som döljer sig där bakom, men eftersom han suttit och läst i en mycket intressant bok om tarotlekens historia så har han inte riktigt pejl på läget. Han går fram och öppnar dörren, beredd på att ge den som står där en rejäl utskällning, men den som möter honom är… “Missss Autumn.” Det bistra uttrycket i hans annars så mörka anlete löser upp sig och ljusnar. Visstja, det var ju den tiden på dygnet, ja… Hennes skoluniform var inte i ordentlig ordning, utan ganska… avslöjande. Hrm-hm. “Kom in. Middagen är snart här.”

<Leffe> “Professor Fisher.” svarar Merula artigt och ger honom ett av sina ovanliga leenden och när han välkomnar in henne så stiger hon givetvis på. “Jag måste tacka er igen professorn, för att ni erbjöd er… jag måste erkänna att jag är lite rädd faktiskt.” En uppenbar lögn för den som visste vad som hans lilla profetia egentligen handlat om vilket hon vet men hon räknar med att han inte vet och att hon därför kommer komma undan med den. Sedan hade hon observerat flörtande par och insett att de flesta män verkade ha en förkärlek till det där beskyddandet och hon hoppas att han också skulle se det på det sättet, hon var en kvinna som behövde beskydd och han var en man som kunde beskydda henne. Att hon sedan vet att hon inte behöver något som helst beskydd är en helt annan sak. Hon kommer dock inte undan att hennes tonläge låter en aning ansträngd eftersom hon inte är van vid en sådan här situation men förhoppningsvis slår han undan det som att hon helt enkelt är nervös. Det är ju inte varje dag som en elev dinerar tillsammans med sin professor på det här viset.

<Traxy|TV> Att han var den beskyddande typen var egentligen inget som han någonsin skulle ha trott sig själv om, men nu var det precis sådan han var, innerst inne. Han hade bara inte haft något skäl till att märka det förr. “Ingen orsak,” säger han därför. “Det var bara…” hans nöje? Hans plikt? Plikt var ett fult ord. “Det enda rätta.” Det betydde också att han fick se henne betydligt oftare och det var inte fel det heller, men eftersom han faktiskt är en man så kan han inte låta bli att finna hennes modifierade klädsel något uppseendeväckande, men han gör sitt allra bästa för att låta bli att stirra på henne. Det passade sig verkligen inte att stirra på en elev på det sättet. Det passade sig verkligen inte att göra det han visste att de så småningom skulle komma att göra heller, men… Det var skillnad på saker man inte kunde göra något åt och att låta bli att stirra på hennes kropp – vilket han faktiskt kunde låta bli.

<Leffe> “Men inte alla som skulle göra det… professorn” svarar hon samtidigt som hon inte riktigt möter hans blick, i ett försök att verka lite blyg eftersom hon också förstått det som så att det var ett bra trick att spela på. “Åh en sådan fin kristallkula” säger hon plötsligt för att hon fått syn på en sådan som står lägligt på en hylla en bit upp så att hon måste stå med ryggen mot honom och sträcka sig upp för att se den bättre. Det var inget speciellt med den men gesten, vilket hon är väl medveten om, gör att kjolen åker upp en aning mer på hennes lår. Flickan kan inte låta bli att le lite för sig själv medveten om att han inte kan se hennes ansiktsuttryck.

<Traxy> “Kanhända inte,” istämmer han och får vända sig om när hon knatar iväg till bokhyllan. Vad var så speciellt med just den kristallkulan? Den var precis som alla andra ju? Edgar ser lite fundersamt på henne, i synnerhet då hennes lår… och när han inser att han stirrar lyfter han blicken mot hyllan istället. Bara hon inte krossar den! Han skyndar sig därför fram till henne – rättare sagt, han hamnar alldeles bakom henne, och sträcker sig upp till kulan för att hjälpa henne ta ner den… eftersom han är betydligt längre än henne och därför inte behöver sträcka sig efter den. När jag säger att de står nära, så är det alltså RIKTIGT nära, som i kroppskontakt… 😉

<Leffe> Merula som inte alls är bredd på att hamna i kroppskontakt som mannen inser till sin förskräckelse tre saker, hans skrev trycks om än omedvetet mot hennes rygg, hela hennes kropp känns som att den ska brinna upp och hon rodnar djupare än hon någonsin gjort i hela sitt liv. Hon kan inte låta bli att ge ifrån sig ett pipande läte och gör allt för att han inte ska få syn på hennes ansikte innan hon hunnit samla sig.

<Traxy> Nu var det inte bara skrev som var i kontakt med henne, och lyckligtvis (?) har han kontroll över sina kroppsliga funktioner och det är med andra ord inga “är det där en trollstav eller är du bara glad att se mig?”-skämt på gång. Deras händer bör ha kommit i kontakt medan de båda sträckte sig efter kristallkulan. Kristallkulan håller han mot bröstet, och även om det faktiskt bär honom emot så tar han ett steg tillbaka för att… ja, det var opassande att stå så nära helt enkelt. Det pipande lätet kunde faktiskt vara att hon misstyckte… Tusan också… Tänk om hon… misstyckte? Gulp..

<Leffe> Merula har snabbt ryckt åt sig sina händer vid kontakten trots att hon gärna hade hållt kvar dem men med tanke på att hela hennes kropp står i lågor och hennes ansikte lika gärna skulle kunna tas för en tomat känns det ganska rätt att rycka åt sig händerna och inte se åt samma håll som mannen. Tusan också! Såhär hade hon inte tänkt sig att det skulle gå alls, hon skulle reta honom tills… ja riktigt så långt hade hon inte tänkt sig men något bra skulle antagligen hända och här stod hon som ett fån och kunde inte ens möta hans flick. Dubbelt tusan också!

<Traxy> “Ursäkta,” säger han därför. “Jag ställer den här… så kan ni se närmre på den.” Om hon inte har vänt sig om så lär hon bara höra ljudet av kulans stöd ställas ner på ett bord. Som tur för honom så knackar det lite lågt på dörren. “Ställ det utanför!” säger han därför högt och till svar hörs ett pipigt “Ja sir!” och när det gått några sekunder öppnar han dörren och bär in middagsbrickan och ställer den på ett bord. “Middagen är serverad, Miss Autumn… Tycker ni om…” locket lyfts från en av tallrikarna, “toad in the hole?” Eftersom det förmodligen var det mest suggestiva namnet på en maträtt Traxy kunde komma på. Ugnspannkaka med korvar i, basically.

<Leffe> “Ingen fara” piper flickan fram och svär åt sig själv att hon låter så patetisk. Hon kämpar allt hon kan för att tvinga bort rodnaden men hon är antagligen lite rosaaktig runt kinderna fortfarande när hon sätter sig till rätta vid bordet. Hon vågar faktiskt inte säga något riktigt än för hon litar inte på sin röst, det lät bara så patetisk jue.

<Traxy> Han ställer fram en tallrik framför henne och räcker henne en servett med kniv och gaffel inlindade, sedan lyfter han av metallkupan som om han var en kypare på en fin restaurang… istället för att vara en lärare i ett klassrum. Efter att ha serverat henne sätter han ner den andra tallriken framför hans egen plats mitt emot henne och ser ut över tallriken. “Hrm,” säger han sedan, “smaklig måltid.”

<Leffe> “Det ser riktigt gott ut” vågar sig flickan på att säga och det är nästan så att hon suckar av lättnad när hon inser att rösten har blivit stadig igen. Hon känner sig som ett fån, det var ju det här hon ville! Hon ville ha honom pressad upp mot hennes kropp, även om hon hellre ville att han skulle göra det för att han var intresserad av henne på det sättet än att han skulle hämta ner något från en hylla, men ändå! Och vad gör hon? Jo hon beter sig som en idiot och nu såg han henne säkerligen inte alls som en kvinna utan som en barnrumpa! Hade hon varit lite mer känslosam människa kanske hon fallit i gråt men nu är hon inte det utan försöker istället koncentrera sig på att äta ordentligt.

<Traxy> “Ja,” säger han. Nu var han inte mycket för att småprata, så han låter maten tysta mun och skär därför av en bit av korven och tuggar på den. Vanligtvis var det inte något problem att äta, men det var lite stressande när man gjorde det i sällskap av… en del. Nu hade de väl kanske ätit tillsammans i minst en vecka eller så kanske? men det var fortfarande inte lika enkelt som att äta själv eller i Stora Salen.

<Leffe> Merula låter också maten tysta mun men har bestämt sig för att hon måste visa fram fötterna igen, eller ja egentligen inte fötterna utan en helt annan del av sin anatomi så hon ser till att sätta sig lite obekvämt på stolen, men så att det tjänar hennes syften, och sedan böjer hon sig lite fram medan hon äter. Det gör att hennes urringning är väldigt mycket mer synlig än den skulle vara om hon lutade sig bakåt och åt och dessutom såg det ganska oskyldigt ut eftersom det inte verkade som att hon gjorde det med flit.

<Traxy> Det fanns inte jättemycket att fästa blicken på så den råkar falla på det vita tyget i hennes uppknäppta blus, men när han inser att han stirrar – för femtielfte gången – så sänker han blicken till tallriken… men lite då och då så dras den ändå uppåt, och han lär ju kunna skymta överdelarna av hennes bröst därigenom… eller hennes behå i alla fall. Det är inte bra det här, inte alls. Merula var onekligen en kvinna, eller på god väg dit i alla fall utan att för den sakens skulle vara en flicka, och det var synnerligen opassande att känna så här inför att se henne, att känna den attraktionen till henne. Han borde inte se henne för hennes kropp utan för hennes… Äsch, han borde inte se henne som något annat än en begåvad student, men det började bli svårare och svårare att göra.

<Leffe> Merula sneglar på sin professor lite då och då, vilket gör det ganska omöjligt att inte notera att hennes rörelse har fått den önskade effekten hos honom. Hon måste anstränga sig för att inte flina triumferande för nu känner hon att hon har kontroll över situationen igen, mest eftersom han sitter en liten bit bort och tydligen hade kroppskontakt med honom den effekten av att göra hennes hjärna till mos. “Professorn?” säger hon sedan lugnt, eller så lugnt hon klarar av med tanke på situationen.

<Traxy> Edgar rycker till när hon talar, men lyckligtvis så hade han i den stunden haft blicken på tallriken, eftersom han höll på att skära en bit av ugnspannkakan och inte ville förpassa maten till bordet. Det får nästan motsatt effekt eftersom han rycker till, men den potatis som hotat att flyga av når bara kanten av tallriken, så den var lätt att få tillbaka utan att ens behöva torka av bordsskivan. “Ja, Miss Autumn?” säger han medan han knuffar tillbaka potatisen till sin ursprungsplats. Hade hon märkt att han stirrat på henne? Trodde hon i så fall att han var något sorts pervo? Men det var han ju inte… eller? Hon är nästan vuxen ju… visst är det lovligt?

<Leffe> “Oj.. ehm..” hon hade inte riktigt tänkt sig att hennes frågande tonfall skulle ha den inverkan på honom, han verkade nästan skrämd. Konstigt men lite intressant också. Fast även lite dumt eftersom hon inte hade tänkt sig fråga något riktigt så uppseendeväckande och nu känns det som att han förväntade sig något mer, men men det gick inte att hjälpas med tanke på att hon ändå inte direkt kom på något mer intelligent att säga bara sådär. “Jag skulle bara fråga.. ehm om ni varit i Ryssland någon gång?”

<Traxy> “Ryssland?” Var det allt? Om han varit i Ryssland? Hur förvånad han var på en skala från 1-10? Elva miljoner? Njae, kanske inte fullt så mycket. “Ja, för flera år sedan. Träffade en kollega.” Tänk om han kunde ta med sig Merula och introducera henne? Merula skulle säkert tycka det var spännande och— nej. Han kan inte bara sticka iväg utomlands med sina elever hur som helst. Skärpning, gubbe lille! “Och ni? Har ni varit där?”

<Leffe> Merula nickar och lyssnar verkligen, men så är hon en sådan person som har för vana att lyssna på andra människor och det syns på henne att hon tar in det de säger och givetvis är hon intresserad av vad han har att säga. “Ja, jag har två äldre syskon som går på Durmstrang.” svarar hon och försöker febrilt komma på något mer att säga för ska sanningen fram visste hon inte riktigt varför hon kom in på det men det kändes som att hon ville veta något om mannen som inte hörde till att han var professor och jobbade på Hogwarts. “Det verkar vara en bra skola men lite..” ja lite väl hård faktiskt, nog för att Slytherin inte alltid var en dans på rosor men hon skulle inte vilja bli pryglad offentligt.

<Traxy> Han hade gärna velat säga att Hogwarts är en trevlig skola, men samtidigt så hade hans egen skolgång inte varit särskilt trevlig. Å andra sidan drogs han inte till det kalla klimatet de hade på Durmstrang. “Verkligen,” säger han. “Är de… Har de samma förmåga som er?” Att nämna att den där kollegan faktiskt arbetade på Durmstrang var något som han inte kände för att avslöja riktigt än. Kanske om en stund, om så skulle behövas. Inte för att han var i någon direkt kontakt med kvinnan i fråga, utan hade åkt dit för ett seminarium om spådomskonst. Han hade fått några böcker signerade, så det var inte som att de kände varandra eller så.

<Leffe> Merula skakar på huvudet och hon ler faktiskt, ett äkta roat leende “Nej absolut inte.” som att det vore helt befängt, men så är det ju det för henne också att tänka sig att hennes syskon.. ja helt befängt. Sanningen att säga skulle han nog tappa hakan om han någonsin träffade hennes familj eftersom de alla är så olika flickan, eller kvinnan om han så vill, som sitter mitt emot honom. “Nej ingen i min familj kan det, jag tror mormor kan lite..” lägger hon till lite eftertänksamt “men jag känner henne knappt, hon bor i Ryssland också och eftersom jag är här så..” ja det säger sig självt kanske. Att flickan pratar på ganska obehindrat visar att hon slappnat av en aning och känner sig mer bekväm i omgivningen.

<Traxy> Det var bara hon! Inte en hel familj! Hon var unik fortfarande… Unik… orörd… En lättnad släpper i bröstet, och han ler lite, men inser att ett leende kanske inte hör ihop riktigt med det hon precis sagt. Men hon hade ju lett hon också… Att hennes föräldrar var typ Hufflepuffare var inget som han kände till och inte behövde känna till i nuläget heller. Det var bara dem två där, trots allt. I hela världen, bara dem… “Så… dessert?”

<Leffe> “Åh ja tack!” svarar Merula vänligt och det märks att hon tycker om tanken på efterrätt. Merula kan vara en riktigt matnjutare om hon vill det och vad kan man inte njuta av mer än en efterrätt. “Har ni någon i familjen som har gåvan?” eller förbannelsen om man nu ville se det på det sättet men sen flickan lärt känna Fisken har hon börjat resonera kring sitt seende som en gåva.

<Traxy> Två mindre metallkupor står på brickan, och under dem två skålar med typ sockerkaka med russin i som badar i ljusgul sås, fortfarande varmt. Han räcker henne den ena och sätter fram den andra framför sig. “Spotted dick… med vaniljsås.” Hrm. Det hette ju så, så det var inte en raggningsreplik… om hon nu inte VILLE tolka det som en sådan. MEN GE DIG NU! ylar hans inre röst till honom. Hon hade ett vackert ansikte och vackra former… Och han höll ju på att förlora förståndet… uppenbarligen. Varför fick han annars en flashback från att se hennes ansikte ovanför sig, in the throws of passion?

<Leffe> Merula ska erkänna att just själva namnet är ganska suggesivt även om hon givetvis ätit det innan men i den här kontexten blev det på något vis betydligt mer… och var det inte väldigt varm här inne? Hon drar lite omedvetet i sin blus som hasas ner en aning mer över hennes urringning och tar emot skeden. Lika bra att stoppa in en bit i munnen så att hon inte kan göra bort sig själv mer och med den tanken så stoppar hon ner skeden i såsen och slickar av skeden. Vanlijsås är alldeles för gott faktiskt, hon kunde ju bli tjock för mindre.

<Traxy> Om han var religiös hade han nog åberopat högre makter vid det här laget, men… nu var han ju inte det. Därför får han nöja sig med att studera henne lite diskret – urringning inräknad – och sättet hon slickar såsen av skeden… Det börjar verkligen krävas viljeansträngningar här nu, om det inte vore för att det vore högst opassande att svepa alla tallrikar av bordet och slänga upp henne på det och… nej, verkligen opassande. Hans egen sked lösgör en bit av kakan, som doppas i vaniljsåsen och stoppas beslutsamt in i munnen. Dessert, möt din uppätare.

<Leffe> Hon fortsätter att äta, skära av en bit av kakan med skeden, doppa den i såsen och se till att få ganska mycket sås på skeden innan den stoppas in i munnen. Så fortsätter hon men hon har inte så många tankar på maten framför sig eftersom hon mest är besviken på att konversationen hela tiden dog ut. Tyckte han att hon var så tråkig? Det vore gaska trist, hur skulle han se henne som en intelligent kvinna om han inte pratade med henne. Totalt omedveten om att hans tankar är på helt annat håll har hon mumsat i sig all vaniljsås medan det fortfarande finns en ganska stor bit av kakan kvar.

<Traxy> Nu råkar han redan tycka att hon är intelligent men eftersom han är lite för upptagen med att småfantisera över att kleta in henne med vaniljsås så är han lite tystlåten av sig. Mest för att han inte vet vad han ska säga till henne och för att han inte vill råka säga något korkat i stil med en freudiansk felsägning. Eller tänka högt, det vore ganska dumt. Men hon hade gjort urringningen ännu tydligare och att röra vid henne… Tänk om hon ändå bara var nååågra år äldre? Och inte var elev på skolan? Så mycket enklare det varit.

<Leffe> “Finns det mer sås?” frågar hon för att döda tysnaden och för att hon helt enkelt insett att spotted dick inte smakade lika gott utan såsen. Biten av kakan ligger lite smått torr på fatet och hon hade inga planer på att äta upp den om det inte fanns sås som hon också kunde njuta av lite mer. Även om maten i stora salen smakade gått så var det trevligt att dela den med honom.

<Traxy> Det fanns i en liten kanna där, ja, så… han räcker över den till henne, vrider runt den så att handtaget pekar mot henne. “Den är nog fortfarande varm, tror jag.” Själv hade han varit lite mer hushållande med sin egen sås så han hade kvar ordentligt till resten av efterrätten också. Vore ju trevligt om det här inte var efterrätten, utan att efterrätten fortfarande väntade…

<Leffe> Merula häller upp mer åt sig sjäv, en hel del mer men eftersom hon blir lite distraherad av att försöka låta bli att kasta längtansfulla blickar på honom så råkar hon spilla lite på sin kjol. “Ojdå..” säger hon och omedveten om hur suggesivt det kunde räknas som drar hon med fingret över fläcken och stoppar sedan in det i munnen innan hon plockar upp en servett och börjar torka av kjolen. “Tur att det bara var skolklädnaden.” säger hon ursäktande utan att våga möta hans blick för han tycker säkert att hon inte bara är korkad utan dessutom otroligt klumpig nu. Såhär skulle inte kvällen gå alls enligt hennes planer.

<Traxy> Gulp. Om han inte hade varit ganska återhållsam av sig så hade han ju lugnt tagit och svept sakerna av bordet som han fantiserat lite om förut. Istället får han nöja sig med ett “Behöver ni en servett?” Vore det lite för mycket att erbjuda sig att torka av? Det vore verkligen helt åt skogen att be henne ta av kjolen så att den kunde tvättas. Verkligen helt fel… men det hindrar honom inte att föreställa sig henne utan kjol.

<Leffe> “Ja tack… förlåt.” säger honom lite osammanhängande och tar emot en till servett och försöker få bort fläcken men det är ganska svårt att få bort en fläck bara genom lite papper. Hon skulle ju behöva lägga kjolen i blöt men det kunde ju husalverna alltid ta hand om sen om inte annat så hon har ingen tanke på att han skulle vilja få av henne kjolen fast om hon visste det skulle hon nog inte ha så mycket emot idén.

<Traxy> “Jag skulle kunna tvätta den åt er,” erbjuder han utan att ens tänka sig för. “Så slipper ni gå härifrån med en fläck på den.” Så, det var ju snällt av honom. Gentlemännamässigt och sånt. Just nu har han glömt att det kanske inte finns något hon har gömt undan i klädväg, men ho hum, det var sånt som hände.

<Leffe> “Fast jag har inget under..” flänger hon lite chockat ur sig innan hon hinner registrera hur det kan uppfattas. Hon tystnar dock snabbt och kinderna blir mörkt rosa på bara några sekunder och hon hasplar ur sig “jag menar… jag har ingen mer kjol… och bara trosor..” som förklaring men inser att även det var ju faktiskt väldigt urbota korkat att säga. Dumma dumma korkade Merula! Hon skäller rejält på sig själv i sina tankar.

<Traxy> “Det gör inget,” säger han bara aningen för snabbt, så han får släta över det lite. “Jag menar… Ni kan få något att skyla er med under tiden. Så ni inte fryser.” Och så att hon inte sitter i bara mässingen, kanske, men det var inte fullt så gentlemannamässigt att tänka på henne utan kläder. Hade inte stoppat honom hittills, iofs, men det behöver man ju inte låtsas om.

<Leffe> “Åh ja.. okey..” svara hon med ett blygt leende. Dock slås hon plötsligt av tanken att detta kunde hon ju använda till sin fördel, även om hon inte känner sig så bekväm med tanken att vara halvnaken så om det fick honom att faktiskt uppmärksamma henne så kanske det var värt det. Därför ställer hon helt sonika upp, drar ner dragkedjan bak i kjolen och släpper ner dem till marken så att hon står där i endast ett par svarta enkla trosor, strumpor och skor och givetvis nästan fullt påklädd på överkroppen. Hon böjer sig ner för att plocka upp kjolen och räcker sedan över den mot honom, samtidigt som katten i hennes bröst verkar spinna nöjt.

<Traxy> Dubbel-gulp! Det är inte utan att det kanske är lite dumt om han reser sig, men lite kontroll har han ju över sin egen kropp, så han reser sig och snappar åt sig sin rock som låg där någonstans som redan sagts, och skyndar sig att drapera den över hennes axlar, så att hon inte ska frysa… och så att han inte ska kunna fånstirra på henne tills ögonen ploppar ur skallen på honom.

<Leffe> Merula blir en aning besviken för att hennes lilla plan uppenbarligen gick helt åt skogen, han kunde inte skyla över henne fort nog, för nog skulle han vilja titta lite till på henne om han fann henne attraktiv? Hon sveper dock rocken kring sig så att hon inte ska stå där som ett fån halvnaken i sin professors… shit, om professor Vellarvo fick nys på detta är hon säker på att hon skulle bli av med sitt prefektmärke dessutom. Dumma dumma Merula igen!

<Traxy> Ähum, rocken är öppen på framsidan för han har inte gjort någon ansats till att knäppa den. Han står fortfarande bakom henne efter att ha hängt på henne rocken, med händerna fortfarande på hennes axlar. Vänsterhanden flyttar sig längre in mot nacken, mot det svarta håret, som han lyfter lite åt sidan. Så mjukt det var! Mjukare än han någonsin kunnat tänka sig. Det luktade gott också. Ganska så totalt förlorad i fantasyland här så gör han det där tänkt låta bli… säger saker han egentligen inte borde. “Miss Autumn…” Skulle han kalla henne vid förnamn? Nej, better not. “Gör inte så här mot mig.”

<Leffe> Merula blinkar en aning förvirrat eftersom han pratar uppenbart nonsens och för att han står alldeles för nära henne för att hjärncellerna ska fungera riktigt som dom ska. “Gör vad?” undrar hon och vrider huvudet i ett försök att se honom lite bättre men hon måste böja nacken i en omöjlig vinkel för att lyckas med det utan gör istället an ansats att vända sig om helt.

<Traxy> Han hjälper henne att vända sig om istället för att hindra henne, och har därför händerna på hennes överarmar. Jesus, Maria och Josef, som han skydde som pesten, han höll på att göra bort sig totalt här, men hon var halvnaken framför honom, kjolen på golvet och med hans rock över sina axlar – en rock som säkert räcker ända ner till golvet på henne – och hon är så vacker, hy som nyfallen snö. Frågan är vad han ska säga, men efter att ha synat henne uppifrån och ner, så ler han lite. Det skulle bli dem två, förr eller senare, och han såg fram emot det. Längtade. Men det skulle inte vara idag. När han förlorat sig in i hennes mörka (right?) ögon ett tag så gör han något som faller honom in bara sådär plötsligt, även om det säkert är det mest korkade han någonsin kommer göra i hela sitt liv. Han böjer sig ner och kysser henne.

<Leffe> Merula blir lite ställd av hans blick för hon förstår den helt enkelt inte, allt han gjort under kvällen har hon tolkat som att han inte vill ha henne och sen helt plötsligt så kysser han henne. För visst var det det som hände? Läppar som nuddar andra läppar måste räknas som en kyss. Merula är själv lite osäker eftersom hennes hjärna slutat fungera för några sekunder och hon har tappat andan totalt. Sedan är det som att hjärnan nästan snurrar lite för fort och hon kastar upp händerna mot hans nacke och kysser honom tillbaka om än ganska klumbigt eftersom hon faktiskt inte har så mycket erfarenhet av sådant, ingen alls för att vara riktigt ärlig.

<Traxy> Till en början var han orolig att hon skulle knuffa bort honom, äcklad över det han gjorde mot henne, men när hon besvarar kyssen, hur tafatt den än är, så vet han att det inte bara är något han inbillat sig i någon pervers fantasi. Efter vad som känns som en halv evighet så lösgör han sina läppar från hennes och tar ett djupt andetag. Leendet hon får är ganska blygt, men så var det också att gå jäkligt mycket över gränsen det han precis gjort. Ett ord från henne till fel person så skulle han avskedas och aldrig mer få se henne igen.

<Leffe> Merula svävar på små rosa moln just nu trots att hon avskyr färgen rosa och hon aldrig känns någon som helst dragningskraft mot ullfluffiga moln. Leendet som besvarar hans är minst sagt strålande och hennes svarta ögon nästintill strålar mot honom samtidigt som hennes kinder är blossande röda. Hon har ingen aning om vad hon ska säga men det bryr hon sig inte om. Han hade kysst henne! Han hade faktiskt på riktigt kysst henne!

<Traxy> Färg på kinderna istället för det vanligt bleka ansiktet. Vad var egentligen vackrast? Egentligen så säger hela hans logik och allt sånt att det han bör göra nu är att ta några steg bakåt och inte göra något mer, men hon ler mot honom och då är det inte mycket mer att göra än att vända upp hennes huvud mot sig igen och kyssa henne igen, de där vaniljsmakande läpparna. Varför leka så? Det var roligt att leka, men ibland var det ännu roligare att vara rakt på sak, och just nu så ville han inget hellre än att …tekniskt sett slita av henne kläderna, men det vore ännu mer fel än att kyssa henne. Visst var Lara en mogen kvinna som kunde sina saker men Merula var som en oslipad diamant, en som han kunde hjälpa till att om inte forma så åtminstone att slipa.

<Leffe> Merula gnyr till när han kysser henne igen och hon söker omedvetet mer kroppskontakt med honom. Det är som att hela världen snurrar runt, runt och att han är den enda fasta platsen i hela universum, därför måste hon klamra fast sig vid den. Annars kanske hon skulle ramla. Lätena som hon gör kan inte påminna någon om ung flicka utan låter betydligt mer som att de skulle komma från en betydligt mer erfaren kvinna men det är bara instinkter hos flickan. Hon är faktiskt inte ett dyft medveten om vad hon gör samtidigt som hela hennes kropp registrerar allt som händer, en konstig kombination som hon inte för sitt liv kan förstå.

<Traxy> Om bara de två fanns i hela världen så skulle det inte vara något problem med att göra det som i nuläget kändes så fel men ändå så rätt, och det fanns verkligen inget mer än dem själva som skulle kunna hejda dem… Men det var inte så här han Sett det utveckla sig, det var inte nu det skulle hända. Det gick bara inte för sig. Sedan när var han värsta kåtbocken? Seriöst? Vad höll han på med? Nog för att han känner hennes kropp mot sin och egentligen inte vill släppa henne ifrån sig men det var fel. Fel tid, om inte annat. Kyssandet avslutas med att han stryker henne varsamt över kinden och ler. Tusan vad han ler idag då, något var fel med honom, helt klart. “Jag vill inget hellre än att ni stannar, men ni måste gå nu, Miss Autumn. För er egen skull.” Kjolen på golvet klarar han av med en enkel viftning med trollstaven i riktning för att rengöra, och för effektens skull kan vi låtsas att det är en svepkjol så att han kan sätta på henne den och knäppa knappar eller blixtlås eller whatever.

<Leffe> “Men…” säger hon och finner sig sjäv tydligen helt påklädd helt plöstligt. Detta var ju lite konstigt sätt att avsluta en kyss på eller så kanske det inte var det, vad visste hon om det egentligen. “men jag vill inte gå..” lägger hon till med ett nästan gnyende tonfall och det var då dagens sanning, hon ville verkligen inte gå därifrån, hon ville att han skulle kyssa henne för all evighet.

<Traxy> Han hade nästan rört vid henne, varit så nära henne när han tagit på henne kjolen, och nej, han ville inte att hon skulle gå, men det var bäst så, trots att hans hjärta gjorde små saltomortaler i bröstkorgen när hon sade att hon inte ville gå. “Men du måste… Just nu… Vi ses imorgon igen…” Om hon stannade fanns det ganska stor risk att de inte skulle kunna bärga sig och det var inte dags för det än.

<Leffe> “Vill du inte kyssa mig igen?” frågar hon omedveten om att det antagligen är en barnlig kommentar och hon som är så rädd för att vara barnslig dessutom. Hon kan bara inte tänka sig att gå därifrån, inte nu när han kysst henne och hon haft hans kropp pressad mot sin och nu när hon vet att han vill ha henne, iaf lite eftersom han kysst henne.

<Traxy> Edgar ler lite sardoniskt. “Kyssa er? Jag vill mer än så…” leka spotted dick med resten av vaniljsåsen, exempelvis, “och det är därför som ni måste gå… Innan vi gör något som vi bägge inte är redo för.” Han tar henne om axlarna och leder fram henne till dörren, där han lutar sig ner igen och ger henne en kort kyss innan han lyfter av henne rocken igen, men inte utan att stirra ner i hennes urringning på vägen. Det skulle se ganska fel ut om hon kom därifrån med hans kläder, liksom. Svårt att förklara. “Adjö, Miss Autumn. Vi ses imorgon.”

<Leffe> Merulas ögon smalnar en aning men hon låter sig ledas iväg mot dörren och hon besvarar den korta kyssen. I hennes huvud hade hon inte haft så mycket emot att göra mer med honom, fast hur mycket mer är hon inte säker på eftersom det är ett ganska stort steg från en första kyss till att ha sex första gången. “Adjö, professor Fisher.” säger hon en aning mer formellt än hon hade behövt men flickan är en aning sur över det bryska ivägskickandet, även om det kanske inte var så bryskt som det kunde vara. Sedan vänder hon på klacken och går men det formas tankar i huvudet om att hon minsan skulle få honom att ändra uppfattning.

%d bloggers like this: