Merulafisk på promenad från Hogsmeade – del 1

Det var inte sådär ofta som han brukade vara ute på promenad utomhus… särskilt inte i dagsljus, men Vellarvo hade tyckt att han borde sticka näsan ur slottet någon enstaka gång och föreslagit att han skulle pallra sig iväg till Hogsmeade nu när det var utflyktshelg och allt. Motvilligt hade Edgar Fisher gått med på detta, under förevändningen att det fanns något han faktiskt kunde behöva i byn. Putsmedel till kristallkulorna, exempelvis. Tänk om han varit skolelev fortfarande? Nej usch, hemska tanke! Men tänk om han vore skolelev nu istället för på den tiden han faktiskt var det? Hade de överhuvudtaget sett åt varandra? Han hade varit ganska tanig på den tiden, faktiskt. Inte särskilt många flickor som sett åt hans håll alls, om ens någon, men varför skulle någon vilja vara ihop med skolans hackkyckling, å andra sidan? Han var evinnerligt tacksam att Merula inte tycktes dela hans öde på skolan, för om hon gjort det… då hade han väl hamnat i Azkaban på kuppen. Tanken på att någon gång bli pappa har inte direkt slagit honom någon gång, men nåde den elev som vågade mucka med hans ungar i så fall! Nå, det var långt in i framtiden än så länge. Inte ens på horisonten än. Edgar hade införskaffat de saker han var ute efter och sedan gått runt lite i byn, som var full av skolelever. Fanns Merula där eller var hon kvar på slottet? Det var en ganska bra fråga… Han tyckte att han sett skymten av svart hår här och där, men det hade bara visat sig vara någon helt annan varje gång, så han hade till slut bestämt sig för att ge upp och börja vandra tillbaka till skolan. Riktigt så långt hade han dock inte kommit än, utan han gick fortfarande huvudgatan fram och stannade till ibland och kikade in i något skyltfönster och tycker att vårvädret är ganska behagligt. Det var inte någon värmebölja än, utan sådär lagom varmt, så man fortfarande kunde vistas ute, vilket gjorde att han faktiskt kunde gå med på att gå ut.

Merula tycker egentligen inte överdrivet mycket om Hogsmeade, eller hon hade egentligen inget emot staden som så, utan mer de helger som eleverna fick vallfärda dit. De köpte äckligt sötsliskigt godis och otroligt odrägliga skämtartiklar… nu ska det erkännas att hon tycker det är en aning roligare som prefekt eftersom det betyder att hon kan konfiskera dem och dessutom ge poängavdrag så på sätt och vis tyckte hon det var lite roligt när hon såg en gryffindorelev köpa något hon visste var förbjudet. För finns det något som flickan håller reda på så är det vad som är tillåtet eller inte på skolan och att bara tänka på gryffindorungar får henne att rysa. De är förvisso inte värre än Äcklet som hon också är säker på finns här i trakerna och köper otillåtet gods. Som tur var så hade hon inte fått syn på honom. Som sagt så är inte detta hennes favoritsysselsättning men hon har ändå valt att ta sig till staden den här helgen eftersom hon är prefekt och hon ser det lite som sin plikt att hålla reda på de yngre eleverna och för att hon faktiskt hoppats på att få syn på en viss professor. Hon vet inte om han brukar vara inne i Hogsmeade på dessa dagar mest för att hon själv inte brukar vara det men en flicka kan ju hoppas och de säger ju att hoppet är det sista som överger en människa. Merula tycker visserligen att det finns mycket att se på i byn, såsom kristallkulor, pendlar, böcker, intressanta artefakter, runor och liknande men det fanns det lite överallt och hon vet inte vad intresset egentligen är med dessa besök, om det inte bara är för att kunna köpa en hel hög med godis, och även om Godisbaronen och Caramellkungen hade ett bra sortiment så var det ganska äckligt med för mycket sötsaker. Kanske om Fisken hade smakat godis… då hade hon kunnat stå ut. Sen att hon har en svag punkt för syrligt godis är en helt annan sak och inget som någon visste så det så. Nu har hon dock varit där i flera timmar och dessutom tagit sig in på sliskiga Tre Kvastar för att leta efter karln och inte hade han funnits till någonstans, i alla fall där hon letat, så hon har nästan gett upp när hon kliver ut från en skrivdonsaffär tre fjäderpennor rikare.

Några godispåsar bar han verkligen inte på, men om han hade satt sin fot inne på någon av dem så hade det i så fall varit för att införskaffa en liten bit ganska rejält kakaostinn choklad. Mindre än 70% gick ju inte att äta – det var för sött och sliskigt. Tyckte hon om choklad? Skrivdonsaffären råkar ligga framför honom, och den här gången är den svarthåriga flickan verkligen den han ville se! Edgar får verkligen anstränga sig för att inte öka hastigheten i stegen, för det vore lite konstigt. Nej då, bättre att gå i maklig takt precis som innan och försöka att inte se alltför exalterad ut över att få syn på henne, och när han äntligen kommer tillräckligt nära, så nickar han åt henne. ”God dag, Misssss Autumn,” säger han och ger henne ett mycket litet leende, sådant som han brukade dela ut till de elever han inte avskydde. Att han skulle tycka om några elever var väl kanske lite att ta i, men det var väl kanske det som beskrev Profeterna bäst, för det var ju inte så att han inte hatade dem… var väl snarare så att de var uppskattade tillräckligt för att han skulle hysa relativt vänliga känslor mot dem. ”Ute på shoppingrunda, ser jag?” Blicken som hon får är dock inte artigt uppstyltad, utan varmare än vårsolens sken. De hade varit så nära i den där drömmen… även om det ju bara var en dröm så var det en sådan han inte gärna kunde släppa bara sådär, utan föredrog att tänka tillbaka på längtandes.

Rösten gör att hon hoppar till en aning eftersom hon redan gett upp tanken på att han skulle vara där och därför heller inte sett honom komma gående, hon hade haft ögonen på två elever från sitt eget elevhem som stod en liten bit bort och tisslande om något som inte såg ut att vara helt oskyldigt. Tankar på dem försvinner dock i samma sekund som han dyker upp i hennes medvetna och det tar all hennes självbehärskning för att inte låta sig själv glida in i hans famn och ge honom en kyss. Det skulle inte se så direkt bra ut just nu eftersom det kryllar av både andra elever och andra professorer och är det något som flickan har lärt sig över åren så är det att skvaller färdas snabbt på en skola som Hogwarts, definitivt om det är flera elever som sett dem. Därför låter hon bli men det är inte utan en viss besvikelse eftersom hon gärna vill kyssa de där läpparna. Det är dessutom väldigt ovant att träffa honom utanför slottet, till och med ovant att träffa honom utanför norrtornet, och trots att hon faktiskt letat efter honom så vet hon inte riktigt vad hon ska ta sig för nu när han är här eftersom hon just inte kan kyssa honom eller ens ge honom en kram. Så istället så får hon säga ”God dag professor Fisher, trevligt att råkas.” tonen är en av ofelbar artighet men den lätta rodnaden och blicken säger något helt annat, som tur är så är det en lite kyligare vårdag så rodnaden skulle kunna tas för att kylan biter lite extra i de i vanligt fall bleka kinderna. Att se dessa två i stel konversation tillsammans verkar inte vara något utöver det vanliga även om de råkar befinna sig utomhus så eleverna som går förbi verkar inte bry sig nämnvärt om dem, förutom att en hel del av dem tog en mindre omväg förbi dem för att inte riskera att stöta ihop, eller kanske ännu värre råka snubbla in i paret. ”Jag hoppas att dagen behandlat er väl.” lägger hon till och nu ska hon väll erkänna att till och med i hennes öron så låter det lite väl stelt men hur ska hon kunna klara av att balansera mellan kyssar och sedan total distans utan problem? Hon har inte sådan stor vana med det eftersom hon för det mesta brukar använda linjen att det ska vara total distans till alla människor och det är antagligen därför många elever kastar små misstänksamma blickar på henne när hon går förbi dem i korridoren. Hon skulle inte säga att de direkt var så rädda för henne som så, då skulle blickarna vara av en liten annorlunda natur, utan det handlar mer om att de är nervösa och misstänksamma mot henne som att hon vilken sekund som helst skulle kunna dra fram trollstaven och förhäxa dem eller för den delen berätta hemska framtidsvisioner för dem. Därför måste de vara på sin vakt runt henne, vilket hon inte klagar över för då får hon respekt som prefekt och slipper prata med en hög med snorvalpar som inte hade bättre saker för sig än att pladdra på som en ångvält. Det inte så svårt för henne att byta tillbaka hans förnamn mot hans titel och komma ihåg att hon måste nia honom eftersom det alltid känns lite småkonstigt när hon säger du till en professor, men samtidigt måste hon faktiskt tänka på att hon ska gå tillbaka, en tanke som oroar henne lite. Tänk om hon råkade säga fel på en lektion eller liknande och alla skulle höra henne. ’Hej Edgar, kan du skicka mig pendeln’ var verkligen inget som man sa till en professor på en lektion, inte heller ’Åh Edgar, snälla ta på mig, dina händer är så underbart sexiga’ fast det tror hon inte ska bli lika svårt att låta bli att dock eftersom hon faktiskt inte vill att han ska halvt slita av henne kläderna inför hela klassen. Nu vill hon nog inte att han ska slita av henne kläderna alls, inte på det sättet, smeka av dem var ett betydligt trevligare alternativ som hon gärna såg att han använde sig av om nu hennes kläder ska av och det skulle de gärna både för hennes del och, hon antar helt sonika, för hans också. Hade drömmen, som hon inte hade valt att diskutera med honom, varit något att gå efter så skulle han inte vara helt avig till att smeka av henne kläderna, smeka henne och sedan ta henne på den där fällen som hon av någon anledning kommit på att han skulle ha. Hon har aldrig riktigt känt att fällar varit hennes grej, nästan lite för romantiska, men tydligen hade hennes undermedvetna sagt annat till henne. Fast samtidigt hade hon alltid fräst och grimaserat över de gulliga ord som kärleksparen viskade till varandra i sällskapsrummet och i korridorerna när hon gick förbi men det var tydligen något helt annat när det var han som sade dem till henne istället. Hade en annan kille försökt att kalla henne för sin koltrast så skulle hon antagligen ha sparkat honom i skrevet för det är på tok privat men när han sade det var det som ljuv musik för hennes öron. Han fick gärna kalla henne för sin koltrast hur ofta han ville, fast kanske inte just här eftersom hon faktiskt inte vill att han ska sparkas och kanske till och med kastas in i fängelse för att ha kysst en minderårig, om de nu kastade in folk i fängelse för det har hon ingen aning om men det skulle inte förvåna henne heller. Att kolla upp det kändes lite misstänkt det också eftersom hon trodde nog att meningen ’ursäkta Madam Atrox, finns det uppgifter i de här lagböckerna som säger hur hårda straff en professor får för att kyssa en minderårig elev?’ inte skulle falla i så god jord hos vare sig den gamla tanten eller hos rektorn som säkerligen skulle få reda på det senare. Hon drar sin slytherinhalsduk en aning närmare kroppen som för att ha något att ockupera händerna med om bara så för några sekunder. Resten av klädnaden är den typiska skoluniformen så som det ska vara och utstyrseln är givetvis oklanderlig.

”Mycket gott, Miss Autumn,” svarar han formellt på frågan om dagen behandlat honom väl. Det kändes konstigt att prata med henne så här formellt och på öppen gata, men på grund av platsen så var det ju tvunget att bli väldigt formellt. Det vore ju trevligt att bara svepa upp henne i sina armar och bete sig som en fjollig smörsångare eller något sådant, men det gick liksom inte för sig. Istället halvbugar han till en respektfull hälsning, och ser fundersamt nedåt gatan för att se hur nära andra folk är, innan han säger så lågt att bara hon kan höra, ”Hoppades att få se dig här, men visste inte om du brukar följa med på Hogsmeadehelger.” Lite högre säger han, ”Om ni är redo att återvända till slottet kan jag kanske få be att eskortera er? Om ni inte redan har sällskap, vill säga. Önskar diskutera er senaste uppsats om betydelsen av drömmande i forntida Egypten.” Nu var ju det senaste de lärt sig inte alls om drömmande i Egypten, även om de hade gått igenom det i mitten av höstterminen, så om det tas som en ursäkt för att kunna ta en promenad tillsammans utan att behöva bekymra sig alltför mycket om ifall någon är i närheten eller inte… så får hon gärna ta det som det. Det var ju en trevlig dag i solen, liksom, så att strosa en stund och bara diskutera saker vore ju inte fel alls. Kunde vara riktigt trevligt faktiskt, och det gav dem ju en chans att kunna träffas utanför Norrtornet… och utanför skolan överhuvudtaget. Det var väl inte så att eleverna skulle gå själva från och till Hogsmeade, utan helst i grupp, om det inte var så att de eskorterades av en lärare. Merula verkade ju gå själv, men å andra sidan visste han inte om hon kanske gick med ett gäng andra Slytherinare eller inte. De kanske var och köpte godis eller något sådant. Det vore ganska kul att gå till Tre Kvastar eller till och med Svinhuvudet och sitta och diskutera saker över ett glas honungsöl eller något sådant. Det var ju alltid ett alternativ, ifall hon inte var redo att återvända till skolan precis än. De fick ju hålla sig till att prata om olika sorters spådomsmetoder och liknande, givetvis, men det kunde det kanske vara värt för en stunds sällskap, hur oskyldigt det än skulle behöva vara?

Flickan har verkligen inte sällskap med någon men så hade inte Fisken insett att hon inte har några vänner, han var fortfarande under villfarelsen att hon hade sådana. Hon förstår inte riktigt varför eftersom hon aldrig ses med andra elever men det är klart att det kan vara svårt för en professor att se sådant eftersom de hade en tendens att tro att alla elever har kul i skolan och liknande saker. Nu tror hon inte det exakt på det sättet om honom men hon tror att han kanske inte har så stor koll på det där med hennes skoltid mer än att hon är duktig på spådomskonst och gärna kysser honom. Sedan var hon prefekt förvisso, det kanske hörde till att man tror att en sådan person är social av sig. Nu är det i och för sig inte sant att hon inte är social, hon är egentligen det, fast till en viss grad och med vissa människor. Människor hon tycker om är hon otroligt vänlig och social mot medan hon inte tycker att man behöver vara det mot människor som hon inte känner något inför och speciellt inte mot de personer som hon faktiskt ogillar. Undantag kan vara de personer som hon ogillar men som hon står i beroendeställning mot, de kan hon vara artig nog emot. Professor Fisher hör till den första kategorin, av de personer som hon gärna är social emot eftersom hon tycker om honom. Ibland blir hon inte rädd när hon tänker på hur mycket hon faktiskt tycker om honom, skulle det kunna vara så att hon faktiskt älskar honom? Det är en lite för skrämmande tanke för att avsluta dock så hon låter bli att tänka på det och säger istället ”Nej, sir. Jag har inte sällskap, ni får gärna göra mig sällskap. Jag tar med nöje emot era tankar på min uppsats.” hon är mycket väl medveten om att det måste vara en ursäkt för att få gå med henne, och det har hon inget emot alls. Att den uppsatsen lämnades in för länge sen och att de inte pratat om det på lektionerna på ett tag kommer till minnes, sedan skulle hon förvisso gärna faktiskt prata om sådana saker med honom också så det är inte som att hon är helt avig till det om han fortsätter med tankegången. ”Jag är faktiskt rädd att jag kanske skrev en liten konstig formulering.” tillägger hon och ger honom en liten finurlig blick som visar att hon är fullt medveten om att det kanske inte är just en uppsats som gör att han tar kontakt med henne. Tyst svarar hon ”Jag letade efter dig också… jag brukar inte gå hit så ofta men..” att erkänna att hon gick hit bara för att få chansen att träffa honom känns en aning desperat så därför avslutar hon det med ”..jag behövde nya fjäderpennor.” och hon håller upp påsen i en vag gest mot honom.

”Utmärkt!” säger han därför och försöker låta bli att le uppspelt. Nog för att han älskade att diskutera olika saker som hade med Spådomskonst att göra, men alltså… det vore väl synd att påstå att det fick honom att le lika uppspelt som ifall han vore en kärlekskrank tonåring. Hur många vänner Merula har har han nog inte riktigt reflekterat över någon gång. Visst att hon spenderat mycket tid med honom, men… inte varenda minut varenda dag. Själv hade han ju inte haft mycket till kompisar under skoltiden, med undantag för Theo, då. Kanske hade hon några ytliga bekantskaper, kanske en bästa väninna (bästa vän, som i manlig vän, var något hans tankar genast avvisade med en svartsjuk fnysning)… men ja, han förutsätter väl att hon åtminstone är på god fot med de andra Slytherinflickorna i samma årskurs i alla fall. Om de ska leva upp till en sådan där fin Jane Austen-image så skulle han erbjudit henne armen nu, men det skulle bara verka konstigt. Det var inte sådant man gjorde för att vara formell nuförtiden när man gick på promenad. Istället håller han sin påse och sneglar mot hennes när hon visar upp sin påse. ”Brukar inte heller gå hit särskilt ofta alls,” börjar han lågmält, ”men jag har nästan slut på polermedel till kristallkulor.” Sedan hade han köpt en ny, spännande bok som pratade om en nästan okänd profetissa också, som han inte kan låta bli att fiska upp ur en annan påse och stolt visa upp. ”Fick tag i den här också. Har hört talas om Agnes Nutters domedagsprofetior, men det verkar omöjligt att få tag i en kopia av den enda bok hon någonsin publicerade. Profetiorna verkar vara dolda för eftervärlden, eftersom det bara verkar finnas något enstaka exemplar någonstans i Storbritannien, men det tillhör en privat samlare.” Nu var han inte riktigt i den ekonomiska situation som tillät honom att erbjuda sig att köpa boken i fråga, eftersom den var värd ganska mycket – åtminstone för den som kunde sin sak. Kvinnan hade bränts på bål under häxprocesserna i landet, men hade förutsett händelsen och sett till att stoppa kläderna fulla med spik och krut och liknande… och det enda som fanns kvar efter bålplatsen var en krater. ”Orsaken till att hon är så gott som okänd är för att hon bara publicerade en bok, och den sålde inte lika bra som exempelvis Nostradamus. Det sägs att hon var lite för korrekt och att hennes profetior inte handlar om annat än hennes egna avkommor, vilket gör dem… inte värdelösa, men lite för specifika för att vanligt folk skulle vara intresserade. Hon var dessutom inte lika sensationell.” Hade Merula kanske hört talas om tanten? Hon var ju ganska påläst, såvitt han förstått saken, men det var ändå en mycket obskyr tanta detta gällde, och det var klart att en person som publicerat sin bok av den enkla anledningen att hon ville ha det exemplar av den tryckta boken som hon som författare var garanterad. ”Det lär ska finnas en uppföljare också, och den här boken säger sig vara den på spåren. Det är den naturligtvis inte,” det hade han haft på känn så snart han lyft upp den, ”men det kan vara intressant ändå att läsa vad de har kommit fram till, om så bara för att se om deras argument är bra eller inte.” De går gatan fram medan han talat sig varm om ämnet, men när de viker in på gatan som leder tillbaka till skolan, så stoppar han ner boken i påsen igen. Det var bara dem på vägen nu, eftersom de flesta elever tog så lång tid som möjligt på sig i byn när de väl hade chansen. ”Det vore intressant att försöka spåra upp boken eller åtminstone försöka hitta om den är verklig eller bara ett påhitt. Funderar på om det kan vara värt att undersöka på sommarlovet, men jag vet inte. Tror jag skulle behöva läsa på lite mer först.” Han vänder blicken mot henne och ler, mer avslappnad än när de varit mitt ibland alla människor. ”Har du några planer inför sommarlovet?”

Flickan har inte hört talas om tanten mer än i förbigående i några olika böcker, för hon kan faktiskt inte kunna allt även om hon älskar ämnet i fråga, så hon lyssnar intresserat medan han pratar och lägger in ett ”Mhm..” och några nickningar där det passar sig. För utomstående så skulle det nog se ut som att hon tolererar hans sällskap eftersom han är hennes professor, för att vara artig med andra ord. Det är dock inte alls sant eftersom hon tycker det är fängslande, allt som har med spådomskonst var det, men det var även spännande att få höra om något som intresserar honom. Han har inte för vana att berätta saker om sig själv eller att berätta så mycket saker för huvudtaget utan istället så brukade han vara en ganska tystlåten person är hennes erfarenhet. Det är inte det att hon misstycker om det, hon är en ganska tystlåten person själv, utan det är det att hon har vett nog att uppskatta när tystlåtna personer faktiskt säger saker. Promenaden är ganska skönt faktiskt, hon drömmer sig bort lite till fantasier om när de kan stå mitt på öppen gata och kyssas utan problem, när de kan hålla handen offentligt och det inte finns chans för att de blir påkomna med något de inte får göra. Att hon ens vill hålla handen är nog ganska chockerande för henne själv också men hon kan inte låta bli att tänka på att med honom så skulle det vara mysigt och hon vill verkligen ha hudkontakt med honom om så bara det lilla. ”Jag har inga speciella planer, sir.” säger hon när ett par elever går förbi och tillägger efter ett par sekunder när de igen går ensamma på vägen ”Har ni några förslag?” varpå hon vänder upp blicken mot honom och ger honom ett snabbt retsamt leende innan hennes ansikte blir försiktigt neutralt igen för att inte ge andra elever som eventuellt gick förbi några konstiga idéer. Det gick tillräckligt många rykten om dem som det var, inte för att några av dem visste om vad sanningen var, men retsamma kommentarer kunde bli allvarliga om folk fick tillräckligt med anledning till att tro något. Om någon sa ’du är ju fan kär i äckelfisken’ och de samtidigt setts tillsammans lite väl många gånger med annat än strikt artiga uttryck kunde det lätt förvandlas till ’men du, jag tror Merula är kär i Fisken, på riktigt’ vilket skulle vara smärre katastrof.

Det skulle vara ännu värre, egentligen, om de sade ’jag tror Fisken är kär i Merula, på riktigt’ eftersom det ju trots allt förekom att elever var småförälskade i sina lärare ibland, särskilt en som de kom bra överens med. Rykten om att hon var kär i honom skulle mest vara lite irriterande – att han var kär i henne skulle innebära någon sorts utredning för att se om minsta gnutta av ryktet var baserat på sanning. Skulle de använda Veritaserum om han ljög och de inte trodde honom? Inte helt omöjligt… Det var allvarliga saker, och han hade redan varit kallad till samtal med rektorn en gång. Ligga lågt var bra. Väldigt lågt. Men det var inte långt till GET-proven nu och sedan var det ju sommarlov i några veckor, då de inte skulle kunna ses. Eller kunde de det? Äsch, det skulle gå att vänta ändå, för det var ju ändå inte [i]så[/i] länge. Om de inte kunde vara isär de ca sex veckor ett sommarlov ändå innebar så skulle det ju vara lite tragiskt. De fick se det som karaktärsdanande, helt enkelt. Det var stärkande för moralen att hållas lite på halster. Ett test på vad de egentligen tycker och tänker om varandra, för om det nu fanns mer än bara lust mellan dem så borde ju det yttra sig på något sätt under deras respektive frånvaro. Eleverna som går förbi nickar han åt lite kort, på ett sätt som markerar att han sett dem och vet var deras brevlåda bo, så de får se till att hålla sig i skinnet, minsann! Hon verkade ju i alla fall intresserad av den gamla häxan, och det var ju trevligt. Kanske han kunde berätta mer om någon gång. Motfrågan när gruppen gått förbi får honom att snubbla till lite, men det innebär bara att han staplar ett par steg eller så innan balansen är återfunnen igen. Om han hade några förslag? ”Mja, det är ju en god idé att slappna av efter GET-proven och invänta resultatet på dem… även om det ju finns roligare saker man kan göra på loven.” Komma hem till honom, exempelvis, men det känns inte som något han tänker föreslå för tillfället. Det var lite för… påträngande. Han såg faktiskt fram emot att kunna ha ett helt hus och en hel bit mark alldeles för sig själv. Även om han bodde ganska avskiljt på skolan, så var det ju ändå så att det var på just en stor skola och där riskerade man alltid att springa på en massa människor hela tiden. Det passade inte riktigt hans personlighet som ensamvarg att umgås med folk hela tiden, så därför brukade han uppehålla sig i Norrtornet större delen av tiden. Nu hade hon lockat honom ur sitt skal lite, men han behövde ändå lite tid på sig att vara för sig själv och försöka samla tankarna inför nästa termin. Om de fortfarande var intresserade då så var det ju ganska tydligt att det var något som kanske hade en viss chans att kanske vara något som man kan spinna vidare på. ”Men proven kommer att gå bra för dig och sommarlovet är ju så kort,” tillägger han när ytterligare en grupp elever hade passerat dem och var utom hörhåll igen. ”Men det är ju en stund kvar till sommarlovet, som tur är.” Han skulle nog ägna sitt lov åt att vandra runt lite bland kullarna där han bor, vilket är vid Mountains of Mourne vid gränsen mellan Irländska Republiken och Nordirland och inte i Matlock Bath… även om det står så i bakgrunden, men den behöver skrivas om ändå, så. ”Du tänker inte ligga ute och sola dagarna i ända då?” säger han sedan, med ett lite retsamt flin lekandes på läpparna. Med tanke på att de säkert var minst lika bleka bägge två så var det nog knappast så att hon var en av dem som lade sig på stekning så snart solen tittade fram. Varför var folk så bisarrt fascinerade av att hålla på att bli bruna hela tiden? Solen var jobbig – den hade en tendens till att ge honom migrän om han var ute för länge, och därför så är han lite benägen om att komma tillbaka till skolan så att han slapp gå runt i allt ljus. Om hon ville göra honom sällskap, så skulle ju det kunna ordnas.

Ja för att vänta på GET-prov känner hon inte är det absolut roligaste hon kan få för sig att göra på sommaren, nu var inte sommaren i sig något roligt för flickan. Först det första så tycker hon betydligt bättre om hösten, no pun intended, och vintern eftersom det var lite kyligare väder och hon tycker om snö. Det är inte många som vet men på jullovet så brukar hon bygga snögubbar och snölyktor med sina syskon och ha riktigt roligt dessutom, men det är fel att anta att hon uppskattar sporter som har med snön att göra och skulle hon vara mugglare är det inte skidor och liknande som skulle ha hennes uppmärksamhet. Kälke däremot, det kunde vara riktigt roligt, att flyga ner för en riktigt lång backe, håret som flaxar i vinden och magen som gör fem hundra kullerbyttor samtidigt av farten. Det var roligt det. Hon kan inte tänka sig att fisken skulle få för sig att göra sådana saker men samtidigt hade hon inte tänkt sig att han skulle baka tårta heller, även om hon rent tekniskt inte vet om det än eftersom det spelet ska vara efter detta, så man visste ju faktiskt aldrig. För det andra så hade hon inte så mycket att göra nu för tiden eftersom hennes bror, den av syskonen som hon kommer bäst överrens med, inte bodde hemma längre ens under sommarloven. Han hade flyttat hemifrån och även om han kom och hälsade på under julen så jobbade han under sommaren. Merula är inte avigt inställt till sin syster alls, men de hade inte så mycket gemensamt och även om hennes bror Roman och hon inte heller var lika som personer var han betydligt mer öppen för andra typer av människor än de som var exakt som honom. Hennes syster däremot var fortfarande i någon typ av fas där alla tjejer som inte var halvt pojktokiga och utseendefixerade inte var riktigt kloka. Sedan skulle hon som sagt avsky tanken på att ha ihop det med en professor, det skulle hon tycka var rejält äckligt. ”Jag hoppas att GET-proven går bra…” bättre än hennes prov på lektionerna och uppsatserna gått i alla fall, för på sista tiden så hade hon varit lite för upptagen att tänka på annat för att vara helt fokuserad på skolan. Det hade gått tillräckligt långt för att hon skulle dra på sig avdrag på maskeringsmagin av professor Vellarvo eftersom hon inte hade tänkt på det hon gjorde och lyckats maskera sin bänkkamrats öra istället för djuren som låg på bordet framför. Det hade visserligen varit ganska roligt i rent ’kul att förhäxa folk när de minst anar det’-syfte men det hade samtidigt varit riktigt hemskt pinsamt att få avdrag av sin elevhemsföreståndare i ett av hennes bästa ämnen. Lågvattenläge om man säger så. ”Jag har dock känt mig lite distraherad på sista tiden..” hon inser helt plötsligt att det kunde tas som en till flört men det är inte alls så hon menar, hon tycker inte om att ha så mycket att tänka på hela tiden, visst att livet aldrig varit riktigt enkelt för henne med sin ovanliga gåva och allt men nu har hon saker att oroa sig för som står utanför hennes kontroll ännu mer än det. ”.. inte som anklagande!” skyndar hon sig att tillägga och förklarar ”Det är bara mycket att tänka på, och sen är det inte så roligt med sommaren när man inte får vara i skolan och…” det kanske säger sig själv. Att hon inte får träffa honom. Sedan går hon tillbaka till lite mer familjärt territoriet med att svara på hans fråga ”Solen i all ära men jag blir ändå bara knallröd om jag är ute för mycket och sedan försvinner det och jag tycker bättre om snö.” Det kanske fick honom att inte tänka så mycket på hennes fumlande med orden precis innan.

Syskon har han ingen erfarenhet av och de få gånger det hade snöat i Belfast hade det inte funnits några skidbackar, och kälkåkning hade aldrig varit aktuellt. Inte för att han inte velat, utan för att hans morföräldrar inte hade någon kälke, och de var inte intresserade av att införskaffa en heller, eller ens att släppa ut honom så snart minsta snöflinga visat sig. När han börjat på Hogwarts och den första snön visat sig så hade han exalterat sprungit ut när lektionerna varit slut för dagen. Theo hade tyckt att han var lite halvknasig som sprang ut sådär, men hade snart glömt bort det när de börjat kasta snöbollar på varandra. På Hogwarts hade han åkt kälke så snart han kommit åt, men där hade han också varit måltavla för besvärjelser som fick kälken att flyga rakt in i stora snödrivor och annat som gjorde att han till slut drog sig för aktiviteten. När han hade slutat skolan och kunde göra som han ville – i synnerhet som han så småningom bosatt sig mitt bland en massa kullar som var perfekta pulkabackar – så hade han ändå känt att han var lite för gammal för det. Man kunde åka pulka när man var barn, inte när man var över trettio. Inte för att det fanns någon som kunde se vad han tog sig för där hemma, men ändå. Han föredrog också hösten och vintern. Det var mörkt ute, och kallt, så man kunde kura ihop sig vid en brasa med någon varm dryck och slippa få höra att man borde gå ut och få lite färg på sig. Våren och sommaren var alldeles för ljusa, och han tyckte inte om när det var för varmt och kladdigt ute. Det brukade inte vara så att hans rum var kyliga året runt, för det var uppvärmt ordentligt där. Frysa tyckte han trots allt inte om att göra heller. Hennes GET-prov är han övertygad om kommer att gå bra. Han har visserligen inte superkoll på hur det går för henne i fler ämnen än dem han själv undervisat henne i – och det var inte mycket mer än Spådomskonst och Forntida Runor – men han tycker att hon är intelligent och klyftig och därför inte borde ha några problem även i andra ämnen. När hon säger sig ha varit distraherad och tillägger att det inte var ett anklagande ler han lite roat mot henne. ”Jaså, jag är inte tillräckligt distraherande? Jag måste ha tappat greppet.” Eftersom några personer som inte ser ut som elever är på väg mot dem så suddar han ut leendet och ersätter det med att göra munnen till ett tunt streck. ”Se ut som att du inte uppskattar sällskapet,” viskar han snabbt till henne. ”Vi kommer få besök.” De var inte nära nog för att kunna urskilja varandras ansiktsuttryck och identiteter, men det var lika bra att förbereda sig tills dess att de kom så nära så att de kunde det, särskilt som det verkade vara några lärare. Han lägger sig till med sitt standardblängande och mörka uppsyn, som om han hade betydligt bättre saker för sig än att behöva lotsa en elev till skolan bara för att de vägrade gå med sina klasskamrater men tvunget behövde gå tillbaka till skolan just precis nu på en gång, och han hade varit på väg därifrån alldeles lägligt. När de kommer så pass nära att han kan urskilja vilka de är så är han glad att han agerat i god tid. Av alla personer som han inte kände för att träffa på just precis här och nu, i sällskap med Merula, fanns givetvis rektorn med… och då kunde de inte bara gå förbi, utan var tvungna att stanna till och hälsa, och naturligtvis agera som att han inte hade det minsta intresse av sin begåvade elev.
”God dag, professor Goldhawk,” hälsar han artigt, men en smula buttert, när gruppen nått dem. Han föredrog ju givetvis att promenera ifred, utan något som helst sällskap, och i synnerhet inte elever som var fulla av tonårshormoner och som var – vad var det han sagt till henne? – förvirrade.
”God dag, Mr. Fisher…” Blicken bakom de rödbågade glasögonen faller på hans sällskap… ”Miss Autumn…” Rektorn vänder blicken mot honom igen. ”Så ni har kommit över era meningsskiljaktigheter nu?”
”Jag tror att vi har nått en gemensam ståndpunkt,” svarar han. ”Extralektioner för att hjälpa er att nå bästa möjliga betyg på GET-proven, var det inte det vi kom överens om, Miss Autumn?” Underförstått, låtsas som att det är det, så att vi kan se varandra oftare än bara en gång i veckan och utan att det ska verka konstigt.