Jorvik den Fantastiske skaffar sig dödsfiender
Del 1
<Traxy> Hufflepuffaren Elliott Hoover – för just nu så är han inte Jorvik den Fantastiske, eftersom han inte försökte trolla… även om han sitter med en kortlek som han försöker blanda – sitter på en bänk vid fontänen i solskenet ute på den av borggårdarna som leder till träbron som i sin tur leder till stencirkeln. Kortlek har han som sagt och han vill försöka sig på ett av sina korttrick om det är någon som kan tänkas gå förbi och hjälpa honom med detta. Han vet inte riktigt vad annat han ska göra, för skolan var så stor att det kändes lite skrämmande för honom. Den var mycket större än den största katedral han någonsin sett ju!
<Leffe> Merula Autumn har ganska nyligen anlänt till skolan för sitt femte år och hon är mäkta stolt över det prefektmärke som hon har skinande på bröstet. Hon hade faktiskt ingen aning om att Professor Vellarvo tänkte så högt om henne, men det var trevligt att få veta det. Flickans tankar är nog ändå mest på en viss annan professor som hon har erkänt för sig själv att hon har känslor för även om det är fel och vissa skulle till och med påstå att det är äckligt. Det är inte äckligt! Ja han råkar vara äldre men han är snygg och underbar, så det så. Hon strosar lite för sig själv eftersom hon faktiskt anser att hon behöver lita motion ibland och rundar fontänen där en ensam liten fjuttig elev sitter. Hufflepuff av kläderna att döma.
<Traxy> Fotsteg som närmade sig! Det kan bara betyda en sak! PUBLIK! Elliott vänder sig glädjestrålande om mot den nyanlända, som var blek som ett spöke (tycker han) och som har ett prefektmärke på bröstet och så går hon i det där elevhemmet som han hade hört talas om att folk pratade om i sällskapsrummet. Det skulle kanske göra honom nervös, men Jorvik den Fantastiske var inte alls nervös! Var man nervös så fungerade det inte med att göra några magitrick, för där krävs koncentration! “Hej!” hälsar han vänligt och sträcker fram kortleken, som han spridit ut som en solfjäder i ena handen. “Dra ett kort! Vilket som helst!”
<Leffe> Den bleka flickan stannar abdrupt upp och vänder den mörka blicken mot ungen som… tilltalat henne? Hon kan inte låta bli att se både lite förvånad och misstänksam ut i någon kort sekund innan hon lyckas med sin blängande blick som brukar få de flesta yngre elever att sakta backa undan och önska att de aldrig ens tänkt på att prata med henne.
<Traxy> Nu är han alldeles ny på skolan och har därför aldrig träffat på Merula eller några andra läskiga Slytherinprefekter och han har inte mycket till kunskap om vad Slytherin är för något, mer än att deras elevhem symboliseras av en orm och bara det gör honom på sin vakt. Var det inte en orm som hade kommit och frestat i paradiset, va? Frestat med äpplen dessutom! Kanske hade han varit mer freaked out om Merula gått och gnagt på ett äpple, men istället för att ha riktigt så förutfattade meningar så sträcker han bara solfjädern lite närmre. “Ett kort! Dra ett kort så ska du få se på något häftigt! Jag kan säga vilket kort du har dragit utan att titta på det!” Så! Nu skulle hon väl bli mäkta imponerad, eller hur? Det var ju faktiskt inte alla som var lika bra på att trolla som han var, trots att han precis börjat ettan!
<Leffe> Merula höjer lite på ögonbrynet och vänder blicken sakta mot kortleken och sedan mot pojken igen. Hon trodde det hade varit en av hennes galnare drömmar men här satt han tydligen och skulle försöka samma sak… igen. Om det var sant att han hade en trollstav som var en svart pinne med en vit grej på dessutom skulle hon väll dö lite inombords men nu tror hon inte att det är sant. “Det är du inte ensam om. Om jag drar ett kort nu så kommer jag dra hjärter tre.” informerar hon honom om stadigt men hon sträcker sig inte efter något av korten riktigt än.
<Traxy> Att hon skulle dra ett visst kort bara sådär trodde han inte det minsta på, för sånt visste man faktiskt inte på förhand. “Jaså?” säger han med en road glimt i de bruna ögonen. “Då får du bevisa det, tycker jag!” Solfjädern av kort är fortfarande utsträckt framför honom för han tänker som sagt inte ge upp. Inte nu när han hade någon att öva sig på. En person kunde väl kanske inte direkt klassas som en hel publik, men det var det bästa som han hade att tillgå för stunden och då fick det duga med bara en person. “Var någonstans är hjärter tre?”
<Leffe> “Där.” svarar flickan självsäkert och pekar på ett kort som hon sen drar fram och visar direkt upp för honom. Hon ser det inte själv eftersom hon inte bryr sig om att titta på kortet men det är mycket riktigt det kortet som hon redan sagt att det skulle vara. Hon höjer lite uttråkat på ögonbrynen för att se om han kunde säga något emot henne, jobbiga småungar som inte visste om vem hon var egentligen. Kan hon dra av poäng bara för att han stör henne? Antagligen inte när hon själv gått med på att dra ett kort, darn.
<Traxy> Jorvik den Fantastiske drar ofrivilligt efter andan. Hjärter tre! “Coolt!” säger han när han har fått smälta detta i några sekunder. “Kan du inte visa mig en gång till så kan jag försöka komma på hur du gör? Jag vet ju att magiker inte tycker om att avslöja hemligheter för varandra men kanske kan jag försöka komma på det själv.” Han blandar kortleken lite snabbt och erbjuder henne ytterligare en solfjäder. “Ta ett annat kort och säg vilket det blir!” Han hade gått från att vara den som skulle underhållas till den som själv blev underhållen… men det hade han ingenting emot. Den här flickan var ju jättebra på magi!
<Leffe> Hur hon gjorde? Hon såg in i framtiden, eller ja hon hade sett in i framtiden när hon drömde tydligen. Varför kunde hon inte se viktiga saker istället för en liten etta som försökte.. ja vad han nu försökte, det kan hon inte riktigt lista ut än. Hon drar ett till kort, vinklar det mot honom utan att se på det själv och säger sedan “Ruter knekt.”
<Traxy> “Det är nästan som att du kan förespå vilka kort du ska dra!” säger han andlöst och tror inte att hon faktiskt förutspår det alls, utan att hon har något häftigt trick. Tänk om hon har röntgensyn och kan se igenom kortleken? Men i så fall kan hon ju se hans Byggare Bob-kalsonger! Men varför skulle hon vilja titta på dem för? Var hon äcklig på något sätt? Nej, det måste vara något annat som hon gör för att se vilka kort hon ska dra…
<Leffe> Merula himlar lite med ögonen innan hon säger “Det måste nästan ha gjort ont i din lilla hjärna för att du skulle ha listat ut det.” hennes ton är torr och irriterad samtidigt som hon verkligen försöker att hindra impulsen att dra av poäng ifrån ungen bara för att han var störande. Det var väll en anledning god som någon? Flickan önskar att hon var någon helt annanstans, helst i famnen på Fisken såklart fast han ville ju inte ha henne heller, det fanns det ingen chans för.
<Traxy> Att vara kär i lärare var jätteäckligt och Elliott skulle aldrig komma på den tanken ens. Menade hon verkligen att hon kunde förutse korten? “På riktigt? Kan du spå?” får han ur sig och snubblar nästan på orden i ivern att försöka få dem ur munnen så snabbt som möjligt. “Som en profet? Kan du tyda drömmar precis som Josef också?” får han fram, även om han inte har en aning om ifall Merula känner till männen i fråga. De hade väl kanske läst om dem inom Spådomskonsten visserligen, men det var ju knappast troligt att Fisken lät dem sitta och dröja över heliga böcker en längre stund – i synnerhet inte just DEN heliga boken i alla fall! Nu råkade Elliotts favoritbok som liten vara “Barnens Bibel” så han må vara ursäktad. På senare år var han mer intresserad av böcker om magi, och det var dåligt med svarta hattar och vita kaniner i Bibeln… även om det faktiskt förekom duvor.
<Leffe> “Ja.” svarar hon enkelt eftersom hon inte tycker att hon behöver gå in på det mer än så men så kommer hon på en sak och flinar lite samtidigt som hon börjer sig fram en aning mot pojken och viskar till honom med en elak glimt i ögat “Ska jag berätta när och hur du ska dö?” Det brukade få de flesa knäsvaga eftersom tanken på att veta när man dog eller hur är bland det läskigaste som finns. Merula skulle inte vilja veta det om någon hon brydde sig om, det skulle vara för hemskt helt enkelt.
<Traxy> Jo, den här gången bleknar han faktiskt. Hon kunde spå men hon var ingen profet eller något sådant och det blev bara lite läskigt! Då kunde hon inte trolla alls ju! Fy så läskigt det var nu helt plötsligt! “Häxa!” tjuter Elliott och rycker åt sig kortet så att det inte ska bli smittat av några konstiga spådomsbaciller och skyndar sig sedan att springa därifrån, för han ville inte alls umgås med några häxor. De var onda människor och han visste väl ändå att hon skulle vara ond när hon såg ut som ett spöke och hade en orm på bröstet och så skulle hon vara någon sorts perfekt också, men vad var det som var så perfekt med henne egentligen? NÄE! Han får ta och ta sig en allvarlig funderare på det här. Häxor! På skolan! Nej fy så hemskt! Vad skulle hans mamma säga om det?
<Leffe> Med rynkad panna ser hon efter pojken när han flyr ifrån henne… häxa? Han hade sagt det som att det vore något hemskt eller chockande, kanske förolämpande till och med, fast varför det? Det var väll helt självklart att hon var häxa, tillsammans med alla andra tjejer på hela skolan? Det är inte mycket som får Merula på fall men detta är en av de tillfällena då hon mest bara står och stirrar och har faktiskt ingen som helst aning om varför pojken blev så förskräckt över att hon var häxa. Om han hade sagt “Nej!” eller något liknande hade hon förstått det men nu? Hon väljer att styra stegen mot sällskapsrummet för det är nästan så hon känner en huvudvärk bildas av att först prata med ungen och sen försöka förstå honom dessutom.
Del 2
<Traxy> Det har gått kanske en vecka sedan sist och vid det här laget har väl Elliott tvingats inse att alla personer av kvinnligt kön på skolan är häxor, och att det inte är något han kan göra åt, och att häxor bara är en sorts kvinnliga trollkarlar. Däremot är han fortfarande helt inställd på att folk som försöker se in i framtiden utan att ha gjort så för flera tusen år sedan är DÅRLIGA MENNICHER. Hela veckan har han gått igenom hur och vad han ska göra och eftersom han inte har sina föräldrar där att hejda honom så har han smitt en alldeles utmärkt plan! Därför har han fyllt fickorna med grus och väntar nu med spänning på att träffa på Merula igen – han hade skytt henne som pesten ända sedan hon erbjudit sig att tala om när han skulle dö…
<Leffe> Merula har faktiskt inte tänkt så mycket alls på den lilla pojken som hon träffade för ungefär en vecka sedan eftersom han är ganska obetydlig när hon så pass mycket annat att tänka på… Professor Fisher, sex, sex med Professor Fisher… och plugg och prefektjobbet som kräver mer tid än hon hade räknat med. För närvarande sitter därför flickan uppkrupen på en bänk utomhus i solskenet och läser i en av läxböckerna. Ensam, fantastiskt ensam så att hon kan koncentrera sig på det hon läser.
<Traxy> Eftersom han var redo och på språng och hade sin plan utarbetad så har han gjort sitt bästa för att spåra henne. Någon elev här och där har sett henne och lyckats peka honom i rätt riktning. Det var lite knöligt att gå med allt grus i fickorna, men han var en pojke med ett viktigt uppdrag. David skulle besegra Goliat ännu en gång! Elliott går så casual han bara kan och låtsas inte lägga märke till Merula förrän han kommer en bit bort, då han tar sig en näve grus ur fickan och börjar kasta en liten småsten på den äldre flickan. Sedan kastar han en till. Att man stenar folk med betydligt större stenar och på ett betydligt brutalare sätt har gått honom helt förbi. Dessutom skulle ju något sådant göra ont och det var säkert ett mycket bättre straff att göra så här, för om inte annat så var det betydligt mer störande.
<Leffe> Flickan vänder på bladet och läser vidare om antika högkulturer och hur deras samhällsstruktur kan jämföras med det som de hade i dagens magivärld när en sten plötsligt landar på hennes bok. Hon rynkar lite på pannan och kikar uppåt som att hon förväntar sig att stenet skulle komma därifrån när ännu en sten kommer farande och den här gången träffar den henne i huvudet. Det gör inte överdrivet ont men sjukt irrterande är det vilket gör att flickan flyger upp från sin plats, snurrar runt och får syn på en pojke som kastar stenen på henne?! Som faktiskt står och slänger sten på henne?! hon värjer sig mot några fler stenar med boken eftersom trollstaven är undanstoppad i klädnaden samtidigt som hon ropar “Sluta med det där din lilla…!”
<Traxy> “Men du utövar spådom och då måste du stenas!” ylar Elliott till svar och gör sig redo att springa iväg om den otäcka häxan skulle få för sig att börja jaga honom. Man vet aldrig med främlingar! Han slutar dock inte att kasta småsten en åt gången. “Det har Gud sagt!” Och då var det sant! Det om något hade han förstått av de där söndagsskolelektionerna! Åh, tänk om Angie varit här – då hade hon ju kunnat hjälpa till att kasta stenarna! “Ger du dig?”
<Leffe> Gud? Stenas? Merula skulle mycket gärna vilja dra fram trollstaven men gör hon det så kommer hon att behöva ta ner boken vilket är hennes enda skydd mot stenarna som haglar mot henne. “10 poäng från Hufflepuff” ryter hon istället ursinnigt och tillägger med ett vrål som säkerligen hörs en bit “Och jag tänker rapportera detta till din elevhemsföreståndare!” vilket litet kryp. Åh om hon ändå fick dra av fler poäng så skulle hon så göra det, massor med poäng! Stenas?! “SLUTA!” skriker hon och gör ändå ett försök till att få fram trollstaven men eftersom boken är ett så pass bra skydd vill hon inte överge den, tänk att en kursbok kunde vara bra till annat än att plugga, vem hade kunnat veta det. Mr Buddle hade nog inte väntat sig att hans fina bok skulle användas som en sköld emot småstenar när han skrev den.
<Traxy> Elliot tycker att det inte alls är läge att sluta, för hon har faktiskt inte sagt att hon ger sig, så han fortsätter bombardemanget och har precis tagit upp en ny näve småstenar och den här gången tänker han kasta allihop på en och samma gång när hans handled plötsligt befinner sig som i ett skruvstäd. “Släpp mig!” gnäller han innan han inser att den som ångat fram och greppat tag i honom är en professor. När han inser detta kryper han ihop men vägrar ändå att se skamsen ut. Han var faktiskt ute på ett korståg eller något sådant här, och då tänkte han inte skämmas! Skrämmas, däremot, kunde han gå med på, särskilt när läraren var hyfsat lång och hade en uppsyn som surströmming. “Och vad tror du att du håller på med, om jag får fråga?” säger Fisken inte bara kallt utan iskallt. Kasta sten på elever gick verkligen inte på fråga – det påminde honom alldeles för mycket om hans egen skoltid! Han hade skyndat fram för att han sett själva stenkastandet, men nu inser han vem offret för bombardemanget var. Tyvärr för Elliott är det professor Fishers favoritelev… “Miss Autumn, er litar jag på att jag får ett vettigt svar ifrån. Vad håller den här… masken… på med?”
<Leffe> Det tar några sekunder för Merula att registrera vad som händer men när hon inser att professor Fisher, squee!, har dykt upp på platsen och dessutom hindrar pojken från att kasta fler stenar så tar hon ner boken. Hennes kinder är blossande röda av ilska, ögonen skjuter blixtar och håret är en aning rufsigt efter det hon tvingats utstå från den här valpen till elev, det här puckot, det där… ÅÅH! Flickan är helt enkelt rosenrasande och hon måste kontrollera sig lite för att inte helt sonika flyga på eleven i fråga, tur det annars skulle säkert hon åka på avdrag också. Istället försöker hon rätta till sina kläder en aning och sträcker på sig med hakan lite i vädret när hon pratar “Jag satt och läste min läxa i Trollkonsthistoria, sir, när han började kasta sten på mig. När jag sa åt honom att sluta började han babbla om att jag skulle stenas för att…” hur vad det nu han hade sagt, jo just det “..nån Gud hade sagt det.” menar hon och blänger fortfarande riktigt läskigt mot pojken. Som att allt hon egentligen vill är att hänga upp honom på en krok och utsätta honom för crucio om och om igen.
<Traxy> Elliott försöker att vrida sig loss så gott han kan, vilket inte fungerar för fem knutingar. Han sitter fast där han sitter och ägnar sig istället för att blänga indignerat på professorn. Försöka stoppa honom bara sådär, va! När han var ute på ett Heligt Uppdrag! Det enda han kan göra är att försöka så gott han kan att snärta iväg stenarna han har i handen, men de flyger inte så långt eftersom han inte kan lägga någon kraft bakom. Istället faller gruset till marken, och då försöker han istället sparka till det. Om nu inte Fisken visste att han skulle hamna i klistret själv om han lappade till den lilla skitungen så försöker han verkligen att låta bli, men det är svårt. Det var lika svårt att titta på Merula också för den delen. Hon var förkrossande vacker inser han och försöker genast att förtränga minnet som dyker upp för hans inre syn, eftersom det inte var en bra syn alls. Det var en syn som… Nej, han skulle ju tränga undan den, så var det, ja. Fokusera på att lyssna, karl. Och lyssnar gör han. Elliott nickar när Merula nämner Gud. Precis så hade han sagt! Fisken är däremot INTE imponerad utan ger bara pojken en blick med ett höjt ögonbryn. “På så sätt,” säger han torrt. “Andra Mosebok, kapitel 22, vers 18?” Söndagsskola? Two can play at that game! “Eller är det kanske Tredje Mosebok, kapitel 20, vers 27 du tänker på?” Detta kan Elliott inte svara på, för så mycket minns han faktiskt inte. Han vet bara att det står i Bibeln någonstans i Gamla Testamentet. Man kunde ju inte komma ihåg alla verser och sånt! “Du fick en fråga, pojk. Du förväntas besvara den.” Men vad skulle han säga för något? “Det står att man ska stena folk som ägnar sig åt spådomar!” försvarar han sig. “Hon kunde förutspå korten i min kortlek! Då måste jag ju göra något och det står att hon ska stenas ju!”
<Leffe> Mosebok? Verser? Siffror? Merula har inte läst bibeln, ja för varför skulle hon ha gjort det really? Ingen i hennes släkt var kristen eller brydde sig om liknande saker så därför har hon ingen aning om vad varken Fisher eller pojken babblar på. Däremot tänder hon till lite när hon hör vad han säger, det står någonstans att hon ska stenas? Den boken borde brännas och grävas ner och stoppas i flytande lava! Hur kunde någon få för sig att ens skriva så eller att peka ut henne och Fisher själv för den delen som någon slags lägre varelse som förtjänade att få stenar kastade på dem? Tydligen så vet dock professor Fisher vad pojken rabblar på om men Merula tror inte att pojken däremot är medveten om att han talar till Spådomskonstprofessorn på skolan och därför antagligen bara gör det värre för sig själv för varje gång han öppnar munnen. Ha! Rätt åt den lilla snorvalpen, det enda rätta straffet vore crucio, faktiskt, kunde de inte införa det på skolan, va va? Merula är helt enkelt förbannad, mycket förbannad.
<Traxy> Risken är överhängande att om Elliott vetat att det var just Spådomskonstprofessorn som han kommit i kontakt med, så skulle han försökt kasta grus på honom också, för att få fram sin poäng. Man kunde faktiskt inte bara hålla på att förutspå saker i framtiden hela tiden! Guds vägar var outgrundliga, och då skulle de få fortsätta att vara det. Vän av ordning tycker då att det är ganska konstigt att ha den inställningen med tanke på antalet profeter som skrivit böckerna i Bibeln och berättelsen om drömtydar-Josef och liknande. Det var säkert en sådan sak som Fisken störde sig på, så det funkar bra som länk. “Töm fickorna.” Elliott gör motvilligt som han blir beordrad, glad över att greppet om hans handled äntligen släpps. Fickorna får han lydigt vända ut och in så att allt grus ramlar ut. “Du befinner dig på Hogwarts nu,” säger professorn medan gruset lägger sig i små högar runt pojkens fötter. “Här kastar vi inte sten på varandra, oavsett orsak, och i synnerhet inte på en utav skolans prefekter.” Som han skulle höra ifall allt var väl med henne så snart han skickat iväg den här korkskallen. Inte för att han tvivlade på att hon skulle kunna hantera en liten förstaårselev, men han ville ändå försäkra sig om att hon var okej. “Femtio poängs avdrag!”
<Leffe> Flickan ska erkänna att hon säkerligen ser ut som en fisk (hehe) i någon sekund över hans sista ord, femtio poäng? Det blev en herrans massa poäng det. När hon skrapat upp hakan ifrån marken så ser hon inte lite skadeglad ut och en tanke går faktiskt iväg till hur förbannad Äcklet måste bli nu och det är ju faktiskt bara en trevlig bonus i det här fallet. Tänk om han drog så många poäng för att det var hon som hade drabbats, för att han tyckte om henne mer än andra elever? Nej! Nej så var det såklart inte, det vore ju säkerligen fel och allt sånt och i vilket fall som helst så hade han ihop det med andra elever, det hade hon ju sett. Nån mörkhårig äckelunge i hennes eget elevhem dessutom… urk så vissa lärare beter sig! Nej han gav så många minus för att det var hans plikt för att han skulle ha gjort det med vem som helst. Fast klart att det ligger lite i att han påpekar att hon är prefekt, så gör man inte mot andra elever men man ska ha vett nog att hålla sig på god fot med de prefekter som finns. Tillsammans med hennes tio poäng innan så blev det ju sexio poäng minus, ha få se vad Äcklet och company tyckte om det. Merulas skadeglädje ser inga som helst gränser i det här fallet, och det bästa för henne är att inte ens Hufflepuff kan komma och påstå att det är orättvis de skenheliga ungarna som låtsades om att sanning och rättvisa var allt här i världen. För han hade kastat sten på henne, STEN! Crucio låter fortfarande som ett vettigt alternativ i stället för eventuell strafftjänst han säkerligen också skulle råka ut för. Skriva oändligt med rader skulle vara något det, kanske med “Jag ska aldrig kasta sten på en prefekt igen” eller kanske “Gud finns inte.” Ja -det- skulle verkligen vara ett straff det… eller crucio. Vilket som.
<Traxy> “Det borde få dig att tänka till nästa gång.” Ja, det var ett enormt avdrag och att ge en förstaårselev som inte ens lärt sig vilka trappsteg man ska undvika i den stora trappan som orsakat något sådant… Han skulle få svårt att få vänner i sitt eget elevhem nu, det var ett som var klart! Pojken kunde gott ta och skylla sig själv. Vilket förbannat påhitt var det att stå och kasta sten på en flicka?! Dels hade han kastat sten på en annan elev, och på en tjej dessutom, en prefekt… en person ur ett annat elevhem! dessutom! Det vore illa nog att kasta på någon ur sitt eget elevhem, men att göra det mot ett annat var en skymf mot bägge två. Eftersom de inte hade varken elevhem eller poäng på Elliotts förra skola så har han inte riktigt förstått innebörden i det som precis hänt. En innebörd som var att han skulle få det väldigt svårt att visa sig inne i sällskapsrummet för resten av året, men det har han inte riktigt kopplat än. Femtio poäng, var det mycket? “Dessutom så förtjänar du att få strafftjänst, och eftersom det är Miss Autum som är den som du har förorättat så är det inte mer än rätt att det är upp till henne vilken strafftjänst hon tycker passar.” Han vänder sig mot Merula och ger henne skuggan av ett leende. “Vad tycker ni?” Det var en skillnad i tilltal – mot Merula är han respektfull… mot Elliott… not so much.
<Leffe> Vad tyckte hon? Hon inser att det kanske inte är världens bästa idé någonsin att säga att pojken skulle hängas upp på en krok och utsättas för crucio, då skulle antagligen fiskens respekt för henne dala ganska rejält. Den lilla som nu finns kvar efter att hon anklagat honom för att ha sex med elever, eller att han skulle ha sex med en elev, för han kanske inte gjort det än? I vilket fall som helst så tänker hon inte säga ‘släng en crucio på honom så han vet hut!’ utan funderar istället på vad hon skulle kunna säga. Vad var det värsta som fanns för pojken “Han kan få polera pendlar som används i Spådomskonsten, professorn.” hon hade kunnat säga kristallkulorna men hon litar inte en sekund på att han inte skulle tappa dem i golvet med flit och därför ha sönder dem, så det skulle nog vara en dålig idé det också. Pendlar var svårare att ha sönder och att vistas i Spådomskonstklassrummet skulle nog vara en plåga för ungen om det han spydde ut ur käften var det han verkligen trodde och inget han bara fått för sig för att nån lurat i honom det. “Och kanske att skriva rader, sir.. Gud finns inte femhundra gånger.” Ha! Rätt åt ungen! Hon är noga med att formulera det som frågor båda två så att det ändå är upp till honom om han tycker det är en bra idé eller inte. Det är ju hans klassrum och hans pendlar även om de nog var ganska hållbara och säkra så.
<Traxy> Tanken på att behöva dela sitt klassrum med den där förhatliga Hufflepuffaren är han väl inte helt förtjust i, om han får säga så själv… Om det hade varit något annat ämne än hans eget, ändå! Men ja… De kunde väl behöva sig en polering… runseten kunde behövas gå igenom och se om det var några runor som saknades… Kanske kunde han få pojken att låta bli att välja ämnet i trean i alla fall! Hoppas går ju. “Det låter bra,” säger han som svar på saken till slut och när hon nämner raderna så kan han inte låta bli att se lite beundrande mot henne. Det var ett straff som var ytterst passande enligt honom själv, även om Elliott ser ut precis som att han blivit beordrad att kissa på ett krucifix och sedan dekorera det med en regnbågsflagga och måla glasögon på det. Skriva att han inte trodde på Gud! Femhundra gånger! “Fast jag tror vi ska göra det lite längre… Vad sägs om ‘Jag tror inte på Gud och den smörja hans troende hittat på’?” Det här var riktigt roligt. Riktigt, riktigt roligt, särskilt som pojken såg illamående ut. Det här skulle minsann hans mamma få höra talas om och då skule han inte få gå där längre! På en sådan elak skola full av satanister och ateister och allsköns pack! Sekunden efteråt kommer han på att i så fall så skulle han ju inte kunna få sin utbildning och då skulle Jorvik inte vara den Fantastiske längre, utan bara den Halvdane… men det känns inte bra det här, inte bra alls. “Elliott Hoover, sir,” svarar han på frågan han precis fått och blänger intensivt på grushögarna vid skorna. Dumma dumma perfekt och dumma dumma professor!
<Leffe> Slytherinflickan nickar och ger professorn ett halvt leende åt hans vidare kommentarer. Ett leende som faktiskt sprider sig till hennes ögon också och som får hennes smilgropar att titta fram i en halv sekund innan munnen igen återgår till det mer normala. Hon är osäker på om hon förväntas säga något men lägger ändå till “Det låter bra professor Fisher.” utifall att han förväntar sig det av henne. Frågan skulle lika gärna kunnat varit retorisk eller riktad enbart till pojken men hon tar en chansning helt enkelt. Pojkens reaktion får hela henne att sjunga inombords, om nu hennes inombords skulle få för sig sådana hemska saker, eftersom han ser helt sjuk ut. Ögonen vittnade om hur hemskt han tyckte det var innan han vinklade dem ner mot fötterna istället vilket roar flickan omåttligt. Tankar på crucio eller liknande leker fortfarande i hennes huvud och det är ganska så troligt att om pojken fann sig i en tom korridor med flickan så skulle han råka ganska illa ut senare också. Merula är inte den som glömmer saker i första taget.
<Traxy> Smilgroparna ser inte Elliott, som bara vill gå iväg och kräkas och tycka synd om sig själv nu och leka emo. Allt var ju så hemskt! Att han skulle behöva torka pendlar eller vad det nu var gjorde honom inget, för han tyckte det kunde vara roligt att polera saker ibland men det där med raderna bekymrade honom stort. “Kan jag gå nu?” säger han tjurigt och fortsätter stirra mot marken. Fisken kväver lusten att klippa till honom och säger istället, “Ja, Mr. Hoover, du kan gå, men jag förväntar mig din närvaro i klassrummet högst uppe i Norrtornet klockan sju. Försvinn!” Elliott är inte sen att ta tillfället i akt och springa därifrån. Att be om ursäkt tänker han inte göra, för han var på ett Heligt Uppdrag och såna bad man inte om ursäkt för. Arga tårar bränner i hans mörka ögon när han springer därifrån. Fisken ser kort efter honom innan han vänder sig till Merula, och han HAR noterat smilgroparna och fann dem alldeles för tilldragande. Nej, han får inte tänka på henne på det sättet. Hon var bara femton år gammal och en elev och han var hennes lärare och så var det inte mer med det, punkt slut. “Tio poäng för utmärkt utdelande av strafftjänst,” säger han med ett okynnigt leende. Det bleknar dock bort ganska snabbt, och ersätts av en sån där bekymrad look. “Är allt väl med er? Ni är väl inte skadad på något sätt?”
<Leffe> Hon motstår lusten att ropa efter honom att han ska passa sig noga utan vänder istället hela sin uppmärksamhet till professor Fisher som står där och bara osar sexighet enligt flickan. Hon fuktar sina läppar omedvetet och när hon får poäng -och- han frågar hur hon mår så klarar hon inte av att mota bort leendet som sprider sig på hennes läppar. För att inte se ut som ett flinande fån, och kanske till viss del för att dölja rodnaden på kinderna, så kikar hon ner på stenplattorna mellan dem istället medan hon säger “Det är bra, sir. Det var bara små stenar…” och det var väll tur det. Om han hade fått för sig att kasta stora stenar hade hon kanska spräckt huvudet eller något. “Jag skulle ha haft trollstaven framme..” lägger hon till nästan lite skamset. Fast det är inte som att hon brukar ha för vana att bli attackerad heller så varför skulle hon vara på vakt hela tiden? Det var bara det att när han tittar nästan oroligt på henne sådär så känns det som att hon kunde ha låtit bli att oroa honom om hon varit lite försiktig. Var han orolig för henne? Betydde det att han kanske, möjligtvis, eventuellt.. att det fanns en chans att han..? Nej! Hon var en elev som någon kastat sten på, även om det råkar vara små stenar och det var klart han var orolig då! Han hade varit orolig för vem som helst faktiskt och det berodde inte på henne. Den tanken får henne dock att sluta le och det resulterar att hon kan möta hans blick igen med sina smått ledsna mörka ögon.
<Traxy> “Bra,” säger han och hejdar sig när han är halvvägs in i ett leende som var lite för varmt för årstiden. Tänk om han skulle bjuda henne på en kopp te som plåster på såren? Nej, det skulle han inte alls göra, för det var verkligen inte hans plats att göra sådana saker. Han fick nöja sig med att höra sig för om hon var okej, och det var hon ju uppenbarligen. Lite smågrus var ju inget farligt som så, inte när det inte ens kastas särskilt hårt. Inte som att hon fått det i ögat eller något sådant, som tur var. Håret hennes var lite i oreda och han har stuckit fram en hand för att rätta till det innan han ens har insett vad han håller på med. När han väl kommer på det så stelnar han till och tar genast bort handen. “Jag ber så hemskt mycket om ursäkt,” säger han och skäms lite över att han varit så framfusig. Vad håller han på med egentligen?! “Det var inte meningen.” Lika lite som det var meningen att se henne under det där åskvädret. Vid Merlins skägg, vad skulle han egentligen göra? “Det glädjer mig att ni är oskadd, Miss Autumn.” Han bugar sig kort. “Om ni ursäktar mig så… har jag några prov jag måste rätta.” En vecka in på terminen? Nja, kanske inte, men det var det enda han kunde komma på. Innan han hinner ångra sig och fortsätta förtrollas av hennes mörka ögon så vänder han på klacken och stolpar därifrån. Han behövde förbereda sig inför den där strafftjänsten!
<Leffe> Det är som att hans hand rör sig i slowmotion, som att den egentligen tillhör någon annan slags värld och när den nuddar vid hennes hår, drar en hårslinga tillrätta så är det som att tiden står still. Merula håller andan och kan inte göra annat än att stirra förvånat på honom. Det är små elektriska stötar går genom hela kroppen samtidigt som någon lugnt sköljer över henne på samma gång och det är en mycket lusig känsla. Sedan är den borta, som på bara en halv sekund och hon måste anstränga sig för att inte sucka av saknad inför den känslan, som hon gärna vill känna igen. Hon registrerar att han säger något om ursäkta och rätta prov men innan hon vet ordet av har han vänt på klacken och gått därifrån. Hon själv står kvar med boken tryckt mot bröstkorgen och försöker att få kontroll på sin andning. En misstänksam blick riktas mot omgivningen men ingen verkar ha sett henne, eller dem, inte för att hon riktigt vet varför hon bryr sig eftersom det inte är som att de gjort nått. De skulle aldrig göra något sånt, nej, för han smekte säkert alla flickor över håret sådär… nej nej inte tänka att hon var speciell. Hon försöker febrilt komma på något annat att tänka på och tankarna fastnar givetvis på pojken som kastat sten på henne, ett så fult namn han hade också. Hoover, det låt som en böldkräm eller något, urk. Hon rycker till sig sin väska som legat vid bänken, pular ner boken och stegar själv iväg med tankarna envist riktade på Hufflepuffpojken så att hon kunde fortsätta att vara arg. Det var så mycket lättare än att vara förvirrad över Fisher.