Födelsedagsfirande med Merulafisk – del 1
VARNING: Innehåller scener av en sexuell natur.
Den sjugosjunde maj står Merula utanför professor Fishers kontor och känner sig en smula pirrig i magen. Hon hade fått en lapp av honom där det stod att hon skulle infinna sig där en viss tid just den här dagen, hennes födelsedag, den dagen då hon fyllde sexton. Hon hade fått en del presenter av sin familj, pappan hade haft ett gott skratt av att skicka henne en svartgul halsduk vilket hon faktiskt inte blivit sur över eftersom hon förstod att det var ett skämt och för att det var hennes pappa. Merula har mycket svårt för att bli sur på honom generellt sätt. Sedan hade hon fått två språkböcker i ryska av hennes mormor eftersom hon tyckte att det var hög tid att hennes yngsta barnbarn lärde sig språket, en liten kristallkula av hennes bror, en hemsk rosa dagbok med fluff på av hennes väldigt flickiga syster och så hade hon fått lite godis och kläder som hon faktiskt skulle kunna tänka sig att ha på sig. Eftersom hon vet att hon är väntad väntar hon inte på att öppna dörren till kontoret utan kikar in efter en kort knackning. Hon är ju faktiskt inte rädd för att finna honom med någon annan längre eftersom hon vet att han bara har ögonen för henne, en helt underbar och kittlande tanke som får det att gå rysningar genom kroppen på flickan. Hon kan inte riktigt förstå sin lycka. Han kunde ju få vem som helst, enligt henne, och så valde han henne trots hennes ringa ålder och trots att han var så pass myket snyggare. Merula ser sig nämligen inte som särskilt attraktiv trots att hon säkerligen skulle vara en mycket populär flicka om hon inte hade den attityden mot de människor hon möter som hon faktiskt har. Att folk ska tycka om en brukar vara enklare om man log mot den och inte besvarade allt de sa med bitska kommentarer och speciellt på sista tiden, poängavdrag.
När klockan har slagit den tiden han bett henne infinna sig på hennes kontor öppnar han dörren till spiraltrappan som leder upp ifrån hans undangömda privata kvarter ett par våningar inunder klassrummet eller något sådant. Trappan ligger bakom den stenvägg som eleverna har på ena sidan när de går uppför spiraltrappan i Norrtornet. Väggen på andra sidan är då ytterväggen. Det var ett kanonbra ställe att bo på. Det var så pass undanskymt att han kunde vara helt ostörd. Förmodligen var det inte ens någon mer än husalferna och rektorn som visste var hans privata rum låg, eller hur man tog sig dit. När han nått toppen av trappan låter han stenarna flytta sig åt sidan så att gången uppenbaras. Han hade hoppats att hon skulle komma dit, men inte varit helt tvärsäker på att hon verkligen skulle göra det, men där var hon: det vackra, bleka ansiktet inramat av det svarta håret, och med Slytherinuniformen på sig, prefektmärke och allt. Själv var han nyduschad; håret var fortfarande blött, men han hade fått på sig kläderna ordentligt och såg riktigt uppklädd ut, även om det bara var i svart med en vit skjorta. Edgar smyger fram till henne, sträcker fram en blodröd ros framför henne och ler. ”Grattis på födelsedagen.” För att hålla henne lite på halster ger han henne bara en kyss på kinden, innan han säger ”Kom,” tar hennes hand och drar iväg med henne till den dolda spiraltrappan. Stenväggen hoppar tillbaka till så som den brukar se ut bakom dem.
Hon hälsar honom med ett leende och tar emot rosen, en vacker ros som matchade hennes läppar som enligt bakgrunden nästan beskrivs som blodröda även om det antagligen är så att det krävs lite läppstift för att lyckas med det. Nu har inte Merula någon förkärlek till smink så därför är hon inte sminkad för kvällen men hon har borstat håret flera gånger och till och med övervägt att sätta upp det i någon snofig frisyr. Eftersom hon dock inte har en aning om hur man gör snofsiga frisyrer eller hade någon som helst tanke på att fråga någon annan flicka i sovsalen om hjälp så hade hon ganska snart övergett idén och nöjt sig med att ha håret utsläppt istället såsom hon brukar. Kyssen på kinden hade kanske varit en besvikelse om det inte var fär att hon tyckte att det var en av de gulligaste sakerna någonsin, och även om hon i normala fall skulle kräkas på gulliga små kindkyssar så kändes det helt rätt när det var han som gjorde det mot henne. När det var han som gjorde det så gick det från att vara äckligt gulligt till att vara trevligt gulligt av någon anledning. På samma sätt som att det var hemskt om någon annan såg henne le och vara glad medan om det var han som gjorde det så var det helt okey. Hon skulle kunna vara förfärad och angsta över det i evigheter men hon är helt enkelt för lycklig just nu för att klara av det så det får vänta till en annan gång när hon faktiskt har anledning till det. ”Tack..” svarar hon och en liten rodnad samlas rund hennes kinder och hon mer än gärna följer med henne var han nu vill föra henne och även om det borde vara lite lustigt att han drar iväg med henne dit hon inte ens trodde att det fanns en dörr innan så bryr hon sig inte om det heller. Fjärillarna i magen gör sitt för att hon inte ska bli vidare orolig för någonting. Han ville fira hennes födelsedag med henne och bara den tanken fick henne att vilja gå genom eld och vatten för karln, hur hemskt klyschigt det än låter. Sedan ska det erkännas att hon har varit väldigt nyfiken på hur hans privata rum ser ut, har han en stor säng? Hade han många bokhyllor fyllde med intressanta böcker? Hade han saker som verkligen visade hans intresse för spådomskonst eller lät han sådana saker hållas i klassrummet? Skulle det visa sig att han hade en inneboende talang för poesi eller konst eller något annat ungefär lika klyschigt som fjärillar i magen? Skulle han ha mörka trämöbler med gröna tyger eller skulle han ha ljusa färger bara som en kontrast mot hans kläder? Skulle han bjuda henne på middag eller skulle han nöja sig med att ge henne en god efterrätt och erbjuda att hon fick äta den från hans kropp? Även om den sista inte hade mycket med hans personliga rum att göra så tror hon faktiskt att det är det som hon är mest nyfiken över för stunden.
De vandrade nedåt ganska många trappsteg innan de kommer till en mörk dörr, som han öppnar. Rummet är runt och innehåller en del bokhyllor som det står både böcker och kristallkulor i olika storlekar i. På en vägg hänger en plansch med runalfabetet och från en ställning som hänger på sidan av ena bokhyllan hänger en samling pendlar. Det står till och med en rysk docka uppställd, trots att den inte hade något med saken att göra alls, men den hade varit en souvenir från när han varit på besök i Ryssland en gång. Egentligen hade den legat nerpackad i en låda fram till ganska nyligen, då han fått reda på att Merula hade släkt därifrån, då han plötsligt fått för sig att ställa fram den, så att alla delar av den syntes, från den knappt tumshöga minstingen till den fotshöga största. Vad som hade inspirerat honom till ett sådant vulgärt impulsköp kom han inte ens ihåg längre. På den sidan rummet där bokhyllorna fanns fanns också eldstaden med sin skinnfäll. En skiljevägg skapade ett mindre rum, dit en dörr stod lite på glänt. Om man kikade in där skulle man få se ett gammaldags badkar, ett lika gammaldags tvättställ och en toalett med vattenklosetten högt upp på väggen, med ett snöre i för att kunna spola. På andra sidan skiljeväggen stod en ganska rymlig four-poster-säng med mörkgröna förhängen. Det fanns några fönster i rummet, som trots att det var fysiskt omöjligt visade omgivningarna. Eftersom detta är i kvällningen så är det skymningen som visas. Fönstren var förtrollade att visa det som fanns utanför eftersom det annars skulle kännas ganska klaustrofobiskt att vistas i rummet, sin mysbelysning med diverse gotiska kandelabrar till trots. Det fanns också en liten avdelning som påminde lite om ett kök, med ett litet bord. Där fanns nu uppdukat inte en middag – för det hade de redan ätit – men väl något som var ganska givet med tanke på dagen – en smarrig födelsedagstårta. Han placerar henne vid ena sidan av bordet, där det ligger en inslagen present, och sätter sig själv vid andra. ”Det är inte så mycket, men… grattis.”
Rummet är, trots hennes vilda fantasier, inrett precis som hon tycker att hans rum borde vara inrett, hon hade bara inte insett det innan hon såg det. Ungefär som att hon väntat sig detta trots att hon inte hade vetat vad hon kunde ha väntat sig. Lite som uttrycket ’varför blir jag inte förvånad?’. Ögonen flyter över rummet och hon skulle gärna ha utforskat det mer, fört fingrarna över böckernas ryggar för att kunna läsa deras titlar, undersökt den ryska dockan hon lagt ögonen på, kikat på kristallkulorna och nog hade hon kunnat fastna vid runalfabetet också. Nu leder han henne till bordet istället så hon får stuva undan de tankarna till senare. När ögonen råkar fastna på fällen däremot så stannar hon upp lite och rodnar djupt innan hon skyndar sig att sätta sig ner där han hänvisar henne. Hur i hela fridens namn hade hon vetat att han hade en sådan? Den fanns ju uppenbarligen inte i klassrummet så hon hade bara trott att hon själv hade fantiserat ihop en sådan men nu såg hon den, och hon hade ingen aning om hur det hade gått till… paketet som hon i normala fall skulle ha blivit helt överlycklig över säger hon lite dovt tack till medan blicken inte kan låta bli att flacka mellan fällen och det hon håller i handen. ”Jag menar… förlåt jag bara..” hon harklar sig lite och tvingar sig att slita blicken ifrån pälsfällen ”Tack, det är säkert jättefint!” säger hon mer sammanhängande och ler genuint mot honom för hon är ju glad över presenten, bara lite chockad över annat. Hon drar i det svarta sidenbandet som är snott runt presenten och börjar öppna det slytheringröna paketpapperet. Hon tycker absolut att han har bättre smak än hennes pappa när det gäller färger även om de hade det svarta gemensamt. Inte för att hon tror att hennes pappa skulle känna det riktigt på samma sätt men det behöver hon inte tänka på nu, faktiskt.
”Hoppas du tycker om dem,” säger han och är lite nervös, för tänk om hon faktiskt inte uppskattar att få en samling böcker? Även om det råkade vara ganska eftertraktade och svårfunna böcker som hade kostat en del att spåra och köpa och som dessutom handlade om mycket avancerad spådomskonst skriven av en mycket känd och högt uppskattad expert inom området. Det var egentligen några av hans käraste ägodelar, som han haft i säkert tio år nu, men som han ändå kände att han ville ge vidare till henne. Hon tyckte väl inte att tårtan var fånig? Var den det? Den var väl kanske inte det allra snyggaste som någonsin skapats, men så var han inte superbra på att baka heller. Han hade faktiskt försökt att göra sitt allra bästa, och tårtbottnarna hade han fått till på ett bra sätt i alla fall, och sedan hade han bestämt sig för att kleta grädda utanpå den istället för bara inuti, vilket var det brukliga i landet, och sedan hade han dessutom skivat jordgubbar och garnerat med, för han hade fått för sig att hon gillade jordgubbar. Tänk om hon faktiskt inte gjorde det? Tänk om hon var allergisk mot jordgubbar och skulle få en anafalytisk chock och stendö? Nej, skärpning nu. Om hon var allergisk mot jordgubbar så lär hon ju faktiskt säga till istället för att äta, och hon hade inte sagt någonting än. Edgar pekar med trollstaven mot tårtljusen för att tända dem och småler sedan. ”Önska dig något.”
Önska sig något? Som att han skulle tycka om henne eller att han skulle kyssa henne? Det hade ju redan hänt.. fast det såklart hon kundeju alltid önska sig att det som hände i drömmen skulle kunna hända på riktigt. Den där drömmen som hon verkligen tänker på extra mycket eftersom fällen ligger smått förbyllande en bit ifrån, hon undrar om det verkligen kan vara samma fäll som den hon hade i drömmen eller om det bara var en som var ganska lik och som därför kändes som den som hon låg på när han tryckte sig in i henne. Hon hoppas på att den bara var lik för det andra alternativet, att det skulle vara samma, skulle vara ganska läskigt och konstigt. Hon blåser ut ljusen i nästan en sammahängande pust och sedan ler hon mot honom medan blicken omedvetet flackar till fällen igen. Hon vänder den dock ganska raskt till sin halvöppnade present och öppnar försiktigt det sista av papperet och skulle hon inte bli så förtjust i presenten så skulle hon säkert fått för sig att vika det riktigt prydligt innan hon tittade på presenten i fråga, för sådan är hon. Nu är hon alldeles för nyfiken för att orka vänta så länge då hon får syn på en samling böcker, inte undra på att paketet hade varit ganska tungt. ”Åh den här.. men den..” hon drar fingret över titeln och förundras över den ena boken efter den andra. Några känner hon igen ifrån referenslitteratur i andra böcker som hon läst men hon har aldrig fått tag på dem ens på skolans bibliotek. Andra hade hon inte ens hört talas om vilket säger henne i sig att de är ovanliga eftersom hon tycker att hon undersökt väldans mycket av spådomskonstlitteraturen där ute. ”Tack!” säger hon lite andlöst och hoppas att han förstår att hon mena för allt och för att han har hittat helt rätt när det gäller en present som passar henne. ”De måste ha kostat en förmögenhet..” lägger hon till lika mycket en kommentar till sig själv som till honom.
Inte långt därifrån, tänker han för sig själv, men svarar lite lätt avfärdande, ”Det var det värt,” för det hade det ju onekligen varit, även om han inte införskaffat dem just för hennes skull på den tiden, för då hade han inte ens känt till hennes existens. Det är inte utan att han märker att hon sneglar lite på fällen… varför gjorde hon det? Var hon en av de där människorna som absolut avskydde pälsar av alla dess sorter och tyckte att det var mord? Det var hon väl ändå inte? Kanske undrade hon varför den låg framför den öppna spisen, men det var många som hade någon sorts skinnfäll eller liknande framför sina eldstäder, så varför skulle det vara konstigt? Särskilt inte som han ju drömt en ganska så het dröm om dem två på just den fällen, fast uppe i klassrummet… ”Varsågod.” Kanske fantiserade hon om dem två på fällen? Men varför skulle hon göra något sådant? Tanken att de haft samma dröm har faktiskt inte slagit honom. Inte än, i alla fall. ”Glad att du tycker om dem… hoppas de kan vara till någon glädje.” De hade ökat hans förståelse för en rad olika företeelser i alla fall, och han hade lärt sig många bra tekniker ur dem, helt klart. Han ser lite förväntansfullt mot tårtan och hoppas innerligt att den ska vara till belåtenhet. Han hade ju som sagt bakat den alldeles själv, eftersom det kändes lite konstigt att be husalferna om en födelsedagstårta. Visserligen skulle de inte fråga honom vem det var som fyllde år, men de skulle kunna få för sig att säga att han bett om just en födelsedagstårta och då skulle ju frågan uppstå.
Merula har haft lite för mycket annat i tankarna för att ens ha tänkt på tårtan eftersom det ser ut som en väldigt normal tårta och för att tanken på att han har bakat den själv absolut aldrig skulle falla henne in att tänka. Dock är hon väldans fint uppfostrad, trots att hennes föräldrar är frukostflingor, och säger därför ”Åh den ser god ut, jag tycker om jordgubbar, vad är det mer i?” hon hinner ställa den sista frågan innan det slår henne att husalverna antagligen har levererat tårtan och att han därför inte kommer ha en aning om vad mer som finns i den och att det därför skulle bli lite pinsamt faktiskt. Hon känner sig lite hemsk i någon halv sekund eller vad det nu tar för honom att svara. Grädde tyckte hon också om sålänge den inte var för sötad så att det kändes som att hon lika gärna kunde ha svalt en tesked socker för varje tugga som hon tar och hon hoppas ju lite att det ska vara mer bär i den och kanske lite vaniljsås eftersom hon tycker om det också, och inte för mycket sockrig sylt eller liknande. Hellre ett lager med bara underbart syrliga bär än sylt, enligt henne, men det förväntar hon sig inte att han ska känna till. När det gäller fällen så återkommer hennes ögon titt som tätt till den eftersom hon inte kan koppla i hennes hjärna hur det kommer sig att hon har sett den förut annat än i drömmen. Uppenbarligen så måste hon ju ha gjort det för hur ska hon annars känna igen den så väl att hon bestämt sig för att den skulle vara i hennes sexdröm med karln? Till slut kan hon inte låta bli utan frågar helt enkelt ”Har den där varit uppe i klassrummet någon gång?” för det måste den helt enkelt ha varit, det skulle inte kunna finnas en annan förklaring till det, hade hon inte sett den förut skulle den ju omöjlighet ha kunnat vara i hennes dröm. Det är hon säker på.
”Vaniljkräm och jordgubbshalvor,” svarar han automatiskt på frågan om vad som finns i tårtan, vilket han ju borde veta, eftersom det mot all förmodan ju är han som är dess upphov. Han var inte särskilt förtjust i saker som var överdrivet sötade – hans mormor hade dille på att göra bakverk som nästan fått honom att kräkas på grund av deras sötsliskiga natur, och hennes tårtor hade varit riktigt, riktigt hemska. Först så var ju sockerkakan ganska söt, och sedan hade hon fyllt den med sylt och någon sorts smörsockerkrämhistoria, och sedan skulle den ju vara täckt av kristyr också. Det var nog det värsta som fanns. Till tantens fördel så kunde man ju i alla fall säga att hon faktiskt hade insisterat på att han skulle hjälpa till i köket och därför hade lärt sig grunderna. Sedan hade han ju bott själv ända sedan han slutade skolan, vilket också hade gjort att han fått lära sig laga mat ordentligt. Inte på någon sorts mästerkocknivå, men väl tillräckligt för att kunna hanka sig fram i vardagen. Det var ju inte direkt ofta han hade någon att visa upp sina kunskaper för, så det var ju alltid trevligt att få chansen nu. Grädden var dessutom bara vispad, helt au naturale. Han skulle precis till att säga att hon gärna fick skära upp tårtan, eftersom det ju var födelsedagsbarn förunnat att börja, när hon plötsligt ställer en fråga om fårskinnet. ”Verkligen inte,” svarar han avfärdande. ”Vill inte ha den nersprungen med leriga skor och utsliten. Den är här nere istället.” Enda gångerna var om han klardrömde sig till klassrummet någon gång, men det behövde han ju inte nödvändigtvis tala om, för det fick honom bara att tänka på den där gången hon varit där tillsammans med honom och…” Blotta tanken gör att det spritter till lite i de mörka byxorna. ”Hur så?” undrar han sedan på ett sätt han försöker låta lite casual snarare än misstänksamt. Varför undrade hon det? Det var en ganska bisarr fråga, trots allt…
”Åh jag.. tycker bara jag har sett den någonstans…” svarar hon en aning avfärdande som att hon måste helt enkelt ha haft fel då eftersom hon aldrig varit här förut men trots det så kan hon intelåta bli att rynka lite på de mörka ögonbrynen samtidigt som hon betraktar den ulliga fällen en kort sekund innan hon möter hans blick igen. Sedan tar hon upp tårtspaden och hugger ner den i tårtan som för att byta ämne med hela kroppen varpå hon säger ”Det låter gott, jag är inte överdrivet förtjust i för mycket socker, det blir så klibbigt i munnen…då får bären hellre vara lite syrliga.” Hon lägger upp första biten på hans tallrik innan hon skyndar sig att skära upp en ny bit till henne själv så att han inte ska hinna protestera att han fick den första. För även Merula inte är ett dyft bra på att vare sig baka eller laga mat så kan hon detta med att servera, mycket eftersom det varit det enda som hon fått hjälpa till med i köket hemma. Hon skulle antagligen inte ens klara av att koka ett par ägg, inte heller kan det påstås att hon skulle klara av att tvätta på egen hand eller göra så mycket annat som skulle kunna klassas som ’hushållsarbete’. Hennes mamma hade själv blivit uppfostrad i läran att det var en kvinnas plikt att kunna detta och att kunna det väl, något som hon hade tyckt varit hemskt tråkigt så därför hade hon velat skona sina egna döttrar ifrån det och när en av dem försvann iväg till Durmstrang där hon visste att dottern skulle få de kunskaperna utan att kunna göra så mycket åt det blev hon bara mer beslutsam att det inte skulle gälla Merula. Nu hade Merulas mamma säkerligen inte tänkt sig att flickan skulle bli helt usel på allt som hade med hushållet att göra men det var tyvärr den effekten som taktiken hade haft. ”Vad sa husalverna när du bad om en tårta? De kommer inte berätta för någon va?” Nog för att det skulle vara en ganska liten chans för någon att koppla samman hennes födelsedag med att han ville ha en tårta, vem vet han kanske var lite bakelsemonster och ville ha bakverk och tårtor var och varannan dag skickade till sitt personliga gemak. Nu tror hon inte det eftersom det skulle vara så långt ifrån vad hon tänkt honom som det bara kan bli, men samtidigt vet hon ju inte om att han bakat tårtan själv en sak som hon heller aldrig i sina vildaste drömmar hade kunnat tänka sig faktiskt.
Ähum… det de inte vet tar de ingen skada av? ”Om jag hade bett dem hade de nog gladeligen räckt över en utan vidare omsvep och utan att säga något, skulle jag tro,” svarar han och försöker låta lite nonchalant. Erkänna kakbak bara så där, liksom, det var… inte riktigt det han visste om han ville göra, men samtidigt, tänk om hon tyckte att det var oerhört charmerande? Flyktiga tankar om att täcka delar av henne med vispgrädde och skivade jordgubbar dyker upp i hans stilla sinne, men han försöker tränga undan dem. Fällen hade hon i alla fall avfärdat, och det var ju tur… Om hon bara visste vad han hade gjort med henne på den… och vad hon hade gjort med honom… ”Tack,” kraxar han fram när hon räcker över honom en tårtbit och han gör sitt bästa för att låta bli att tänka på den där väldigt grafiska drömmen. ”Jag hoppas den ska smaka, jag… har inte haft anledning att baka så många tårtor på ett antal år…” Så där, då hade han erkänt att det var hans egen kokkonst som producerat det rödvita verket. Förhoppningsvis skulle hon vara ärlig och säga om den sög, istället för att bara låtsas tycka om den av ren artighet. Merula var nog kanske den enda eleven som han kunde vara någorlunda säker på skulle vara ärlig mot honom. Resten skulle nog hellre ljuga om de trodde att deras åsikter skulle kunna påverka deras betyg… vilket ju i och för sig inte skulle vara ute att cykla helt, om sanningen ska fram. Men hennes betyg skulle inte röras om hon var ärlig i alla fall. Eftersom tårtbiten står upp, så säger han som lite i förbifarten, ”Min mormor brukade säga att om en tårtbit står upp så betyder det att man ska bli gift.” Hon hade gjort sitt bästa för att lägga hans tårtbitar på sidan, för hon ville väl inte riskera att släkten skulle avla fram ännu fler häxeriungar.