Edgar Fisher (originalbakgrund)

Rollspel: SH
Land: Nordirland
Rang: Professor i Spådomskonst
Elevhem: Slytherin

Bakgrund

”Flytta på dig, Fiskfejs!”

”Du är i vägen, Fiskfejs.”

”Kan du inte gå lite långsammare, Fiskfejs?”

En hård knuff i ryggen och så stöp han i backen, med böckerna flygandes omkring. Gruppen med de blå slipsarna hånskrattade medan de gick vidare i korridoren. Den fjortonåriga pojken såg efter dem med mörk blick. Om de bara visste vad som väntade dem så skulle de minsann inte vara lika självbelåtna. Ravenclaware! Det fanns flera som njöt av att göra hans liv till ett levande helvete, men det var just den gruppen som var värst. Varje dag var de på honom. Gliringar, knuffar, krokben… Han bet ihop käkarna och samlade ihop sina böcker igen. Vad mer kunde han göra? De skulle aldrig acceptera honom, och för den delen ville han inte bli vänner med dem ändå, för de skulle ändå bara svika honom. Svika precis som hans far hade gjort en gång i tiden.

Hans far hade varit en av dem, en fullblodstrollkarl, om gått i Ravenclaw på sin tid på skolan. Det hade han tagit reda på sedan han börjat där. Han hade ingen kontakt med sin far alls, inte sedan fadern lämnat honom åt sitt öde. Det fanns ingenting annat än förakt för den fege uslingen och de andra fega uslingarna som hade förstört hans skolgång. Att bära Ravenclaws märke var i hans ögon jämställt med att ha smittkoppor.

—

Mr. och Mrs. Sturgeon var mycket sensibla mugglare. Allt skulle vara ordning och reda, var sak på sin plats, vilket inkluderade “kvinnor vid spisen” och mat på bordet samma tid varje dag. Deras dotter Lobelia, en fenomenalt kuschad ung dam, hade till deras förskräckelse visat sig vara häxa och tillbringat sina sju år på Hogwarts, under föräldrarnas förespegling att hon gick på internatskola i England. De visste inte riktigt hur de skulle ta det hela, men var ändå stöttande… på sitt eget lilla sätt. Det var ju inget som kunde diskuteras på kafferep, men det fick gå.

Lobelia visade en del rebelliska drag i tonåren, och det höll i sig även när skolan slutat och hon träffade Solomon Fisher, en äldre advokat i Wizengamot, som hon var sekreterare åt. Bröllopet Sturgeon-Fisher (vilket hade fått mången The Prophet-läsare att sätta morgonteet i vrångstrupen av skratt) hölls i största hemlighet, åtminstone vad gällde mugglarsläkten. Vara häxa var illa nog – gifta sig med en trollkarl? Otänkbart!

Edgar Horatius Bartholomew Fitzwilliam Fisher föddes fredagen den trettonde februari sju år senare. Lobelia dog i barnsäng efter komplikationer vid förlossningen, så hans far hade lite problem med att knyta an till pojken. Istället fanns ju mormor och morfar som genom Edgar hade kvar något efter sin avlidna dotter, och även en chans att kunna uppmuntra hans mugglarsidor och liksom… glömma det där med häxerierna.

De hade gått i kyrkan varje söndag och lille Edgar hade varit en trogen protestantisk Gudsfruktare tills dess att han var gammal nog att tänka själv. När han var elva år gammal, eller till och med 11½, fick han samma brev hans mor en gång fått. Paret Sturgeon hade oroat sig för den dagen, och bett febrilt till Gud att Edgar skulle vara normal. Att deras böner inte hade besvarats tog Edgar som bevis för att Gud bara är en skapelse av svaga människors överaktiva fantasi. Var hade Gud varit när barnen i mugglarskolan han gått hade knuffat ner honom i gyttjan och försökt tvinga i honom fiskmat, bara för att han var lite annorlunda? Han hade snabbt insett att han inte kände annat än avsky inför allt religiöst, eftersom han ansåg det vara falska löften för godtrogna idioter som inte vuxit ifrån sina inbillade vänner. Om Gud hade funnits så hade hans mamma fortfarande levt, hans pappa hade varit kvar hos honom och han hade bara behövt träffa sina morföräldrar när han fyllde år.

Enligt morföräldrarna gick pojken på skola i England, precis som sin mor. Föga förvånande hamnade han i Slytherin, där han trivdes som fisken i vattnet, så att säga. Han brukade nämligen kallas “Fisken” när han växte upp, vilket han inte var helt förtjust i. Kanske hade någon förfader verkligen varit fiskare, men om så var fallet var det inget Edgar ville låtsas om.

Egentligen var det ganska mycket han inte ville låtsas om. Det hade börjat med en förträfflig intuition, som hade gjort de flesta illa till mods när han var liten. Det var inte direkt uppskattat att få veta när olyckor skulle inträffa. Inte när de verkligen hände – precis när, var och hur han sagt att de skulle ske. Det var sådant hans mormor och morfar inte alls tyckte att deras barnbarn skulle hålla på med.

Han lyckades få tag i en vän i alla fall, pojken Theobald Flingel-Bunt, som var lika bitter och retad som han själv. De två hankade sig fram så gott de kunde. Betygen var väl sådär för bägge två, även om Edgar hade en naturlig fallenhet för Spådomskonst. Han var rätt skaplig i Talmagi, Forntida Runor och Astronomi också, och läste även Reinkarnation ett tag, men gav upp intresset när han insåg att han nog knappast varit någon att skryta om.

Efter sin FUTT-examen slog han sig ner i Matlock Bath i Derbyshire, i ett avlägset hus uppe på ett av bergen där han kunde vara ifred – och vara långt ifrån sina morföräldrar i Belfast. Han försörjde sig genom att annonsera i olika tidningar efter folk som ville ha sin framtid förutspådd. Det var väl kanske inte riktigt så glamoröst som han hade hoppats att livet skulle bli, men det var lukrativt och han kunde åtminstone ägna sig åt det han tyckte om och var bäst på. En morgon hade han gått igenom The Prophet och fått syn på en jobbannons: Hogwarts skola sökte en professor i Spådomskonst.

Att återvända till skolan hade han först inte velat göra, men samtidigt… Han skulle få en plats att bo och arbetet skulle inte vara särskilt svårt, och dessutom var han väl bäst lämpad för det också, åtminstone enligt honom själv. Han skulle få maten serverad… och betalt! Det enda han behövde göra i utbyte var att hålla i några lektioner här och var, och det kunde väl nästan vara värt det. Dem han skulle undervisa var trots allt tretton år och uppåt, så inte några odrägla småglin. Det kunde fungera.

När beskedet kom att han fått anställning hade han redan packat väskorna och var på väg ut genom dörren. Stugan står kvar, övergiven, men har förtrollats så att den inte ska bli vandaliserad under hans frånvaro.

Tillbaka på skolan undvek han folk så mycket som möjligt. Han höll sig till sin lektionssal och sitt kontor i Norrtornet eller i sina egna rum alltsom oftast. Ibland dök han upp i Stora Salen, men oftast bara vid speciella tillfällen. Det han undvek allra mest var nog växthusen, eftersom han nära nog drunknade i näckrosdammen när han var sexton. Om det inte hade varit för att den dåvarande Örtlära-läraren dykt upp och avbrutit försöken att testa om Fisken kunde andas under vatten hade han inte kunnat återvända till skolan. Lyckligtvis hade det lett till att hans plågoandar ställdes till svars och efter det kunde de inte komma åt honom lika lätt.

Edgar Fisher är en relativt lång man, som var blek och tanig under sin skolgång. Efter skolan var han visserligen fortfarande blek, eftersom han inte tycker om ljus och att vara ute i solen, men han har åtminstone sett till att inte vara något benrangel utan är någorlunda i form. Gardinerna föredrar han att han fördragna och belysningen dämpad, eftersom han har en tendens att få huvudvärk och ibland även migränanfall – något som inte direkt brukar hjälpa hans mörka humör. Håret som når honom till axlarna är svart, ögonen bruna. Han brukar gå klädd i mörka kläder, gärna med en lång, mörk rock utanpå.

Det är inget solskensbarn det här, för han brukar vara på ganska dåligt humör. Det är inte fullt så glamoröst att vara lärare som han hade tänkt sig, och de flesta elever är inte särskilt begåvade när det gäller Spådomskonst. De få han träffar på som verkligen har en fallenhet för ämnet vill han däremot uppmuntra och har startat en studiegrupp för att hjälpa dem utveckla sin förmåga. Har man ingen talang är han inte intresserad. Han har bättre saker för sig.