Äppelpaj var gott, särskilt med lite kanel, och med en god portion vaniljsås dessutom. Edgar Fisher lägger ner skeden och känner sig ganska nöjd med att han lyckats äta utan att vara alltför distraherad av den unga kvinnan vid samma bord. Framsteg! Det betydde inte att han inte var intresserad, inte på långa vägar, bara att han hade lättare för att behärska sig idag. När han ställt undan tallrikar, bestick och bricka så ser han lite tankfullt mot Merulas mörka skepnad. Eftersom de hade kunnat lägga band på sig hittills så kanske de till och med skulle kunna klara av och sitta och ha en konversation? “Har du bråttom någonstans eller har du tid att stanna en stund?” Har han väl börjat dua henne kan han lika gärna fortsätta, i alla fall när de är på tu man hand.
Kanske hade han lyckats hålla både sina tankar och sina händer i styr beror kanske på att hon den här gången hade slipsen rakt och faktiskt inte dragit upp sin kjol heller. Med hennes sömnlösa nätter hade hon faktiskt börjat fundera på om det var så vettigt att locka honom om hon ändå inte tänkte gå hela vägen, samtidigt är hon helt inne på att få honom att inse att det är hon som är det bättre än den där andra slampan som han tydligen hade ihop det med. Faktum är att hon är lite sur på honom för att han inte inser det på egen hand och det kan också vara en del i att hon inte har en tanke på att visa upp sig inför honom som tidigare gånger. “Nej jag kan stanna, professorn.” svarar hon artigt eftersom hon inte har blivit erbjuden att kalla honom för hans namn så det tänkte hon inte göra heller.
Hennes klädsel kan nog ha med saken att göra absolut, men resten skulle han nog tycka var ganska roligt om han kände till. När hon säger att hon kan stanna så ler han lite för sig själv och nickar. “Edgar… heter jag. Om du vill.” Det var frivilligt. Ganska sällsynt att någon tilltalade honom vid förnamn nuförtiden. “Kaffe? Te?” tillägger han och visar att hon kan sätta sig ned i en bekväm fåtölj framme vid eldstaden. Fortfarande utan att slänga sig över henne.
Flickan rycker till lite när han säger sitt förnamn men småler en aning och nickar “Edgar..” som att hon smakar på ordet och hon inser att hon tycker om det. Det skulle dock vara lite farligt om hon fick för sig att hon skulle kunna kalla hon för det utanför dessa träffar dock. Tänk om hon skulle göra fel på en lektion? Skrämmande tanke. “Och ni… ehm du får gärna säga Merula” säger hon lite timid i tonen och hon kan inte låta bli att rodna en aning eftersom det är så långt bort att tänka sig att hon skulle be en professor att kalla henne för hennes förnamn. Hon skyndar sig med att tänka bort professor-faktorn eftersom hon redan bestämt sig för att den inte spelar någon roll alls. Det är inte för att han är professor som hon tycker att han är het. “Ehm te, tack.” hon hade aldrig riktigt tyckt om kaffe faktiskt, även om hon heller inte avskydde det men hade hon ett val blev det te absolut. Hon sätter sig ner och kurar ner sig lite i fåtöljen utan att tänka på det själv, en rörelse som vittnar om att hon faktiskt känner sig mycket bekväm i de här rummen nu.
Lite te är inte svårt att frammana, om det så går ut på att skicka efter ifrån köket, tillaga själv eller whatever, men han väljer ändå ut en sorts te som kan passa och utan att riktigt tänka på det häller han socker och lime i den ena koppen, som han räcker över till henne. “Precis som du vill ha det.” I sin egen kopp tillsätter han sedan en liten sked honung och rör om innan han går och sätter sig i den andra fåtöljen vid brasan. Det fanns så många saker han var nyfiken på vad gällde henne, och hon undrade säkert en del saker också. De får ju ta och jobba lite på relationen mer än att bara vilja spänna på varandra. “Är det bra?” säger han, med en nick åt tekoppen.
Merula tar tacksamt emot koppen och smuttar lite på det underbara i sötman som direkt bryter mot syrligheten i limen. “Det var jättegott, proff.. Edgar.” hon ler lite och bryter blicken direkt för att kika ner i koppen istället, inte för att det är något som är så intressant där nere utan bara för att slippa möta ögonen när hon tyckte det var lite för äckligt gulligt. Hade hon sett dem utifrån hade hon antagligen kräks av hur hemskt hon beter sig, men nu har hon inte den självinsikten.
Edgar ler lite mot henne, glad (!) att det hade smakat. Hennes anletsdrag var vackra, inramade av det svarta håret. Hur hade han inte sett det förrän nu? Vacker, söt… inte så noga vilket. Tilldragande, i alla fall, och visst, hennes kropp var inte perfekt som Laras – han tvivlade på att Moder Natur skapat henne sådär ursprungligen – men det gjorde den bara vackrare. Den var naturlig. Att vara intresserad av att komma inunder kläderna även om hon bara var femton var väl egentligen för att han var man rent allmänt, men han hade inte sett åt några flickor i den åldern sedan han själv gick i skolan. Det var något med henne som gjorde henne speciell. Det var väl inte bara hennes talang för spådomskonst som lockade honom? Eller? Mycket mer än så känner han inte till om henne… än. “Såå…” säger han fundersamt. “Berätta lite om dig själv. Varifrån kommer du? Du har syskon som går på Durmstrang?”
Det känns som att det spritter till i henne, han ställde frågor och pratade med henne. Hon hade faktiskt blivit lite orolig att han var helt ontressarad av henne som person eftersom han bara kysst henne och annars inte kunnat prata med henne, men han ställde frågor nu och han kom ihåg att hon sagt att hon hade syskon. Det kanske inte kunde räknas som äkta kärlek men det måste vara bra nära, nästan, lite grann. “Vi bor i ett litet hus precis utanför Luton.” berättar hon. “Ja jag har en storebror och en storasyster, de valde att gå på Durmstrang men jag ville hellre gå här. Var kommer du ifrån?” hon tycker fortfarande att det är sjukt konstigt att kalla professorn för du och inte nu men hon skulle nog vänja sig.
Luton, där det fanns en flygplats, nära London. Att hon inte visste var han kom ifrån var lite roligt, med tanke på att det hörs fruktansvärt tydligt, men kanske var hon inte särskilt bra på dialekter. “Belfast,” svarar han. “Nordirland.” Om han hade varit på andra sidan konflikten hade han kanske sagt Irland istället, men nej. Han smuttar lite på sitt te, som var gott och varmt och med en lätt sötma. Klart att han ville veta mer om henne! Visst att han inte var särskilt social av sig normalt sett men han var i alla fall inte bara någon tanklös kåtbock. Han var inte säker på att han ville diskutera sin egen uppväxt riktigt än… så han tänker inte dra upp det självmant. Frågar hon så får han väl säga något i så fall. Han behöver ju inte säga alltihop på en gång heller.
Nog märkte Merula av hans dialekt, vem skulle inte göra det? Och med den tonen han hade också, bara tanken på det fick henne att rysa när hon låg ensam i sängen på nätterna, men för det kunde hon ju inte veta exakt. “Har n.. du några syskon?” hon hade verkligen svårt för det där du-grejjen men hon är bestämd på att hon ska klara det. ’
Om hon föredrar att nia honom så kan hon ju göra det, om det kändes mer naturligt. Jane Eyre niade ju Rochester tills dess att de var gifta, typ. “Nej, det har jag inte,” säger han. “Jag är den enda.” Den enda hans odugliga far hann med att avla innan han tagit livet av mor hans. Okej, egentligen så kan man väl kanske snarare påstå att det var Lillfiskens eget fel att hon dog, men han var inte särskilt intresserad av att lägga skulden på sig själv.
Nej hon skulle verkligen inte föredra att nia honom, men det var svårt att komma ut ur gamla vanor, speciellt sådana som är så djupt rotade. “Skulle du vilja ha syskon?” frågar hon innan hon smuttar lite igen på sitt te som börjar svalna en aning men det var inte kallt. Sött och syrt spelar på hennes tunga medan hon inser att detta är det mysigaste ögonblicket som hon någonsin upplevt på den här skolan. Hon börjar leka med tanken på att det kanske inte var ett så konstigt beslut att gå på Hogwarts istället för Dursmtrang ändå. Hon kanske hade känt sig det här på sig.
Om hon hade gått på Durmstrang hade hon knappast träffat honom, och även om lärarinnan i Siarkonst där skulle kunnat nära och utveckla hennes talang så skulle ju tanten knappast vara råkåt på henne. Men det är smällar man får ta! Hon hade förmodligen inte haft det lika mysigt i alla fall. “Nej. Kanske någon gång när jag var liten, men inte nu.” Han har klarat sig bra ändå. Om han hade haft syskon hade han säkert bara haft ännu större problem. Eller så kanske det hade varit en bättre existens – det är svårt att avgöra. “Vad arbetar dina föräldrar med?”
Är det något som Merula bryr sig om är det familjen, vilket märks i tonen när hon pratar om det, det är en mjukare klang i hennes röst och ansiktet mjuknar en aning. “Pappa jobbar som Auror, han är någon slags mentor i aurorutbildningen, mamma plockar ovanliga örter och säljer till butiker. Hon hinner inte plocka så många varje dag men de är tydligen värdefulla så hon tjänar rätt bra tror jag.” Inte för att hon hade så stor koll på det, hon var bara ett barn och inte alls insatt i hennes föräldrars ekonomi. “Mamma jobbade som botare när hon var yngre men slutade när hon fick barn, hon hann inte med det sa hon.”
Familj var inget om han själv brydde sig så mycket om, men det var mest för att han inte hade haft mycket till anledning att bry sig om den. “Gick de på Hogwarts eller på Durmstrang?” undrar han med en stilla nick. Det var riktigt trevligt att sitta och prata så här.
“De gick på Hogwarts.” svarar Merula med en nick och drar upp ena benet under sig i fåtöljen, ännu en gest som vittnar om att hon blir ännu mer avslappnad. “Mamma flyttade hit som liten med mormor, från Ryssland, men mormor flyttade tillbaka igen efter att hon gått ut från Hogwarts, mamma alltså…” flickan skrattar till lite “förlåt, det blev lite virrigt, men ja de gick båda på Hogwarts.”
Edgar ler lite när hon skrattar och ber om ursäkt. “Det gör inget,” svarar han lugnt och förutsätter att de gick i Slytherin, så därför frågar han inte. Mest för att det skulle paja hans reaktion lite på den där föräldradagen. Han hade redan frågat om hon varit i Ryssland någon gång (väl?), men det fanns mer som han ville veta om henne. Mycket mer… frågan var bara var han skulle börja. “Trivs du här på skolan?”
“Ja det är en trevlig skola. Jag trivs mer när jag får hjälpa till i Sjukhusflygeln och när jag äter middag här med dig, och sen är det ganske kul att vara prefekt också.” svarar hon lättsamt och det är inte en flörtig kommentar att hon tycker om att äta middag med honom. “Sedan finns det ämnen som är roliga också men vissa professorer är..” hon tystnar och flackar lite med blicken “..ehm glöm det.” viskar hon till tekoppen eftersom det är ganska så dåligt att klaga över lärare för en annan lärare, även om han just nu inte alls känns som att han skulle vara hennes professor.
“Det gör inget,” säger han snabbt. “Du kan säga vad du vill till mig. Det stannar mellan oss.” Han hade ändå inga vänner bland övriga lärare, så det var delvis därför. “En del av dem var mossiga redan när jag gick här.” Vilket väl var typ 20 år sedan nu? Herregudars, inte utan att han känner sig gammal plötsligt. Men han tänkte inte be henne att inte bara se henne som en professor, för det lät bara alldeles för äckelfånigt. “Vad jag försöker säga är…” Äh, fuck it. “Det… var inget.”
“Well, det är väll ingen hemlighet förstås att vissa lärare kanske inte borde få undervisa. Lyckligvis fick Flynn sparkan till slut i alla fall.” kommenterar hon lite torrt men lägger till lite småleende “Fast vissa professorer är givetvis väldigt kompetenta och ett nöje att vara på lektioner med..” om han anstränger sig kanske han ser att hennes svarta ögon glittrar retsamt “.. professor Vellarvo givetvis.”
“Som tur är,” säger han när hon nämner Flynn, och när hon säger Vellarvo istället för hans eget namn så blir han inte förvånad. “Vellarvo… är en av dem som funnits här sedan min tid.” Ett småflnande sprider sig över hans läppar. Att hon inte nämnde honom var ganska bra egentligen. Kanske såg hon honom inte bara som en lärare. Visst är han hennes lärare, och han önskar lära henne en massa saker. En massa, massa saker. “Är det något särskilt ni tycker om att… lära er av professor Vellarvo?”
“Ämnet.” svarar hon enkelt men lämnar det i alla fall inte där utan fortsätter faktiskt “Jag lär mig bäst genom att ha press på mig, att veta att det jag lär mig kommer att ifrågasättas och vändas ut och in, då anstränger jag mig till det yttersta och lär mig därför mer än jag kanske skulle ha lärt mig annars.” att hon nästan aldrig räcker upp handen är en detalj som hon inte nämner eftersom hon anser att lärare ska kunna dra ur henne information i alla fall, dessutom var hon alltid först med handen upp i luften på fiskens lektioner så han skulle nog ändå inte tro henne. “professorer som är onödigt slappa har jag inte mycket för. Sen finns det professorer som är orättvisa dessutom, det vill säga orättvist orättvisa, det är inte vidare produktivt heller.”
“Då får jag försöka lägga det på minnet.” Nu var han ju en av dem som inte hade något emot att vara orättvist orättvis… mot dem som förtjänade det, så det låter han vara osagt. Det är trevligt – mysigt till och med, hemska tanke – att höra henne prata, och att de pratar om annat än maten eller om spådomar. Teet i koppen var det bara en kall slatt kvar. “Mer te?” undrar han därför. Tänk att han går och bjuder henne på te? Andra skulle säkert göra tvärtom, låta eleven jobba lite, men nu var hon ju inte vem som helst.
“Åh ja tack” svarar hon och räcker honom koppen igen så han kan fylla på den. Hon har lust att säga lite mindre socker den här gången men låter bli det för han kan ju ta det fel och tro att han gjorde fel förra gången och det stämmer ju inte. “Åh du gör det bra, jag tycker om spådomskonster, du ställer frågor så man får tänka lite. Jag tänker på andra lärare..” som den hemska Star eller andra flumungar.
En knapp minut räcker han över en nyfylld kopp, med lime och något mindre socker än förra gången. Måste vara ganska bekvämt att ha en pojkvän som vet vad man vill utan att man behöver säga något. “Tack,” säger han medan han fyller på sin egen kopp och rör i lite honung igen. Det vore väl tråkigt om hon tyckte lika bra om alla lärare? Inte minst för honom. Tänk om det fanns fler lärare som hon försökte manipulera med sina kläder och som hon ägnade sig åt att kyssa på fritiden. Gjorde hon verkligen det eller var han den enda? Bäst att tydliggöra hans egen ståndpunkt. “Merula… Jag hoppas du inte tror att… att jag har för vana att kyssa mina elever. För det har jag inte.”
Flickan stelnar genast till lite, märkbart så, och sträcker på ryggen i perfekt hållning igen något hon inte riktigt brytt sig om hela tiden innan. “Nej givetvis inte.” det märks att hon är en aning sammanbiten och hon vägrar att möta hans blick. Det var en sak att han gick bakom ryggen på henne och hade sex med en annan elev, men de hade inte någon överrenskommelse att han skulle vänta på henne, men han behövde ju faktiskt inte ljuga för det. Det var lite lågt.
Var hon inte övertygad? Nu hänger han inte riktigt med i svängarna. Hon säger att hon förstår (typ), men ändå så låter hon sammanbiten och kroppsspråket är lite stelt. En tanke slår honom, vilket får honom att bli lite varm inombords. Hon var svartsjuk! På sig själv! Det var nästan så att han ville skratta. “Du kommer ihåg den där saken du såg i kristallkulan en gång i tiden?”
Skulle han dra upp det också?! Vad trodde han? Att hon ville veta detaljer kring vad de gjort tillsammans? Att hon ville höra att hon inte betydde något eller ännu värre, tvärtom att den andra tjejen var den han ville ha? “Ja, sir, ni behöver inte säga något mer.” hon använder inte sir medvetet men det är tydligt att hon vill distansera sig en aning kring situationen. Koppen med te har verkligen inte hennes uppmärksamhet.
Känsligt ämne, eh? Ganska roligt. Han kan inte låta bli att småflina. “Jag ber om ursäkt för att jag inte trodde dig. I somras… Såg jag det du såg. När det åskade.” Keraunoskopi, även om Traxy inte vet hur det funkar egentligen. Hur skulle han fortsätta? Skulle han ens säga resten? Skulle det få henne att gå därifrån och aldrig mera se åt honom? Kanske skulle hon gå, men hon skulle komma tillbaka. Det var oundvikligt. “Eleven du såg mig med, Merula… det… var du.”
Merula blinkar till, som att hon inte riktigt hört honom sedan börjar hans ord registraras i hennes huvud. “Mig?” hon ser förvirrad ut och möter hans blick lite frågande eftersom det inte var direkt logiskt. Vad menade han egentligen? “Hur… men det stämmer ju inte…” eller gjorde det det? halva hennes hjärna förstår inte och halva hennes hjärna håller på att övertala henne om att det är klart att det måsta vara så.
“Slytherinuniform… svart hår… jag såg ditt ansikte, och det var definitivt du.” Edgar ställer ner koppen på ett litet bord och går fram till henne, knäböjer framför henne och griper henne om hakan så att hon ska se på honom innan han ler lite snett. “Vem skulle det annars ha varit?” Egentligen ville han kyssa henne, men tänker att det är bäst att låta bli. Att få reda på att man var förutbestämd att göka med en professor var ganska heavy…
“Mig?” upprepar Merula tyst mer för sig själv än för honom innan hennes ögon helt plöstligt smalnar. “Mig?!” Hade hon haft ångest över detta sjukt länge för att få veta att det var henne och av vem jo av honom eftersom han redan visste det! “Du har vetat om det! Sen..” i sommar dessutom “ETT ÅR?!” hon slänger undan hans hand och studsar upp från fåtöljen så att tekoppen faller till golvet med ett krach. “Du har LJUGIT FÖR MIG!” halv fräser och halvt skriker hon åt honom och hon skakar i hela kroppen av ilska. Hennes betyg föll, hon kunde inte sova och varför? Jo för att han inte kunnat klämma fram det tidigare, för att inte nämna att hon känner sig bortgjord.
“Ljugit? Jag må hänge mig frivilligt åt felinformationskampanjer ibland, men inte ljuga. Inte inför dig.” Det var en nackdel att ha att göra med en hormonstinn tonåring, och this was it. “Jag trodde du visste!” Hennes Syn hade dessutom varit, vad, någon gång i trean? Det var ändå ganska länge innan han hade fått sin egen vision. Tekoppens skärvor får ligga där de ligger, teet kunde han torka upp sedan. Hur hade hon inte kunnat känna igen sig själv? Vid det här laget har han rest sig upp i sin fulla längd. Att hon inte kan sova och att hennes betyg påverkas var ju inget han kände till – han hade trots allt bara koll på ett av hennes betyg, och det var fortfarande bäst i klassen. “Du är fruktansvärt vacker när du är arg,” tillägger han med ett neutralt ansiktsuttryck, bortsett från en retsam glimt i ögonen.
Merulas ögon nästan blixtrar till av ilska. “Tro inte att en komplimang räcker!” fräser hon ilsket. Felinformationskampanjer? Ja det var ju ett fint uttryck för att ljuga, men vad kunde hon vänta sig det är ju så Slytherinare är inte sant, hon borde veta hon är en av dem. “Du har vetat hela tiden! I ett helt år och… och…” en hemsk tanke bryter genom hennes ilska. Han gjorde det bara för att han sett det i en syn, i hennes tillstånd som hon är nu tror hon dessutom på tanken. Hans längd känner hon sig inte hotad av även om hon kanske borde det. “Du kunde ha sagt nått! Du kunde ha berättat! Men neeej du tyckte det var…” hon tappar orden av upprördhet och vänder sig snabbt om mot dörren för att rusa mot den. Hon måste bara därifrån, hon klarade inte av att titta på honom ens.
Men riktigt så enkelt kommer hon inte undan! Han griper tag i en av hennes armar och håller fast henne, och försöker verkligen göra sitt bästa för att inte tappa humöret helt. “Och tror du att det har varit enkelt att inte säga något?! Varje gång jag ser dig så vet jag vad som kommer hända, men det är inte förrän nu som jag har kunnat säga något. Inte förrän jag visste att du faktiskt var intresserad. Tänk om jag sagt något och du var helt främmande för idén, kanske till och med äcklad eller skrämd? Inte förrän nu när du faktiskt visat var du står har jag kunnat säga något, för bådas skull. Det har fanimej inte varit lätt kan jag tala om.” Så det så, faktiskt inte bara henne det var synd om, men han släpper henne inte än.
“Släpp mig!” hon försöker slå bort honom men han är antagligen betydligt starkare än henne så det hjälper inte värst mycket. “Så du var tvungen att försäkra dig om att jag inte skulle berätta för nån!” utbrister hon förbittrat “Jag ska inte berätta för någon, bara släpp mig.” till hennes förskräckelse så känner hon att ögonen börjar tåras men hon tänker verkligen inte gråta, det vore värre än något annat, så hon biter tillbaka dem och vägrar resolut att titta på honom medan hon gör en kraftansträngning för att ta sig loss även om hon halvt gett upp hoppet.
“Det var inte därför.” Med en suck släpper han hennes arm. “Jag ville inte göra dig illa och inte ge dig fel intryck.” Efter att ha öppnat sig för henne äntligen så sluter han sig nu igen, och återfår det sorgsna uttryck som inte hade funnits ett spår av den senaste veckan. “Förlåt.” Även om hennes reaktion snarare tydde på att hon hade velat veta det tidigare… så vad, att de hade kunnat gå längre? Hon var fortfarande för ung för det, oavsett om det hade börjat nu eller senare. “Kommer du imorgon?” Underförstått att faran han upplevde att hon var i fortfarande inte hade lagt sig, och han var ju fortfarande bekymrad för hennes säkerhet.
När han släppt henne så står hon kvar, osäker på vad hon ska göra eftersom hon inte litar på att rösten ska vara stadig men samtidigt kan hon inte riktigt springa iväg heller som alla hennes inre röster skriker åt henne att göra. “J-jag…” får hon fram men tystnar när hon inser att om hon säger något mer kommer hon antagligen börja gråta och det får hon inte göra. Istället slänger hon sig mot dörren och kastar sig ut. Hon springer genom korridoren så snabbt som hon orkar med en stor klump i sig.
När hon försvunnit ser han efter dörren och sätter sig ner på golvet med ryggen mot det mörka träet och suckar. Han hade varit ärlig mot henne och nu var allt förlorat kändes det som… Men det kunde inte vara förlorat… inte på riktigt. De hade fortfarande en profetia att uppfylla.
Like this:
Like Loading...
Related