Zoes nya elevhemsföreståndare

”Sist men inte minst så har Ravenclaw fått en ny elevhemsföreståndare!”

Rektorns ord gör att det går ett sus genom eleverna, och särskilt då vid Ravenclawbordet. Mal och Martin utbyter blickar. De har inte haft så mycket kontakt med Garside, men det är synd att han inte finns kvar på skolan. Mal undrar förstrött hur detta kommer sig, medan Martin förutsätter att professorn har fått ett erbjudande han omöjligtvis kan avböja. Även Zoe Davenport, som sitter lite längre bort från bröderna MacCannon räknat, har liknande tankar som bröderna. Synd att han är borta.

”Professor Sheridan!”

Elever och lärare applåderar artigt medan Eamonn reser sig och hälsar på folket så att alla ska kunna se vem han här. Det finns ju trots allt nya elever och det är ju bra om de vet vem de ska vända sig till om det är något. Zoe behöver inte bli påmind om vem han är, för det är hon nästan pinsamt medveten om.

Bakom henne, fast vid Slytherinbordet, sitter Cinderella Christie och vet inte om nyheten är alldeles underbar eller alldeles förskräcklig. Rent i allmänhet så tycker hon att det är goda nyheter, eftersom hon har haft honom som lärare i Naturmagi under åren och alltid har gillat honom, men samtidigt vet hon med sig att hennes bästa vän är upp över öronen förälskad i karln … och nu är han hennes elevhemsföreståndare. Vid Merlins skägg. Dessutom är ju Zoe prefekt och kommer behöva vara med på de där veckomötena hon hört att de har. Som tur är så är det ju fem andra prefekter där, så nog ska hon klara av att hålla sig i skinnet, men ändå – Zoe behöver se MINDRE av honom, inte MER. Hur ska detta sluta?

—

Första prefektmötet går faktiskt utmärkt. Om professor Sheridan minns hennes extremt pinsamma uppförande under höstterminens andra vecka i sexan så gör han inget väsen av det, som tur är. Han tilltalar Zoe exakt likadant som han tilltalar de andra fem prefekterna och det STÖR henne innerligt. Kan han inte liksom prata lite mer med bara henne? Men inte då.

Det är inte så mycket att rapportera från sjuorna den här gången och hon tänker inte sänka sig till den nivån att hon hittar på saker bara för att få hålla låda. Istället passar hon på att studera professorns ansikte medan han talar med de andra. Man brukar ju rikta uppmärksamheten mot den som talar, så det verkar inte konstigt på något sätt.

Ibland drabbas hon av minnet när hon förlorat oskulden till honom … men i själva verket är den ju fortfarande intakt, eftersom det bara varit en (mycket levande) dröm. Tänk om hon skulle lyckas snappa åt sig ett av hans hårstrån? Hon har läst om Polyjuiceelixiret och tänk om hon en dag skulle lyckas få tag i sådant, plus någon som var villig att dricka det? Det bästa vore ju att få den riktiga personen, men även Zoe inser att den drömmen är förgäves.

—

Efter det sista prefektmötet innan jullovet så dröjer hon sig kvar för att önska honom en god jul. Det som händer är att han går och stänger dörren till rummet … och låser den. Sedan tecknar han åt henne att titta uppåt och hon ser då en mistelkvist hänga i luften ovanför henne. I nästa sekund har han svept undan hennes hår och plundrar hennes läppar. Hungrigt återgäldar hon kyssen och börjar dra upp hans skjorta, så ivrig är hon att komma honom nära. Klädesplaggen faller ett efter ett och —

”Zoe?”
Zoe rycker till. De andra prefekterna – och Eamonn – tittar på henne.
”Förlåt?” säger hon med blossande kinder. ”Jag hängde inte riktigt med.”
”Huvudet har redan tagit jullov?”
Det hade varit mycket bättre om han inte verkat så himla okej med att hon drömt sig bort, för nu ser han bara sådär förstående (och underbar) ut.
”Ungefär så, ja”, säger hon och harklar sig.
”Frågan var om du hört ifall någon av sjundeårstjejerna ska stanna kvar över jullovet”, säger Mal, en av sjätteårsprefekterna, hjälpsamt. Han skulle gärna låta sin hjärna gå på jullov han också, men nu hade han inte den turen.
”Åh. Nä, inte vad jag har hört. Tilly Crocker sade något om att hon skulle stanna kvar här, men i går sade hon att det blivit ändrade planer och att hon ska åka hem i alla fall.”
”Tack, då vet jag det.” Eamonn ser på de församlade prefekterna. ”Om det inte är något mer ni vill ta upp så tycker jag att vi sätter punkt här, eller vad säger ni?”
Allmänna konsensus verkar vara att avsluta mötet, så de reser på sig allihop. Innan de går så sträcker Mal fram ett paket.
”Till er, sir. God jul från oss alla!”
Eamonn blir riktigt rörd. Av formen och vikten att döma så är det ”bara” en chokladask, men ändå!
”Det hade ni inte behövt … Tack!”
”Det var Zoes idé!” säger den andra sjätteårsprefekten och Zoe vill helst av allt sjunka genom golvet, särskilt som Eamonn ser mot henne med ett leende. Tur att hon inte sagt VARFÖR hon föreslagit en chokladask, för då hade de väl avslöjat det också och då skulle Zoe behövt emigrera till Australien. Det är väl ändå inte HENNES fel att hans röst är så sammetslen, precis som fin chokladtryffel? Chokladaskar är ofta en bra present i alla fall, oavsett, så att ge honom en chokladask makes perfect sense.
”Bara innehållet”, skyndar sig Zoe att säga. ”Att ge en present som sådan var en gemensam idé.”
”Jag tackar er ändå, oavsett vems idé det var. Det var snällt av er att ni tänkte på mig.”

Prefekterna ler sådär artigt som man gör när någon tackar en för en present de fått och sedan inte riktigt vet vad man ska göra sedan. De tycks bestämma sig för att det är dags att gå, och så troppar de av med julhälsningar ekandes i korridoren utanför. Zoe är den sista ut, och hon hejdar sig i dörröppningen. Det var ju här som … ja. Det DÄR.
Eamonn märker att hon står kvar. Zoe märker att Eamonn märker att hon står kvar. Awkward.
”Var det något mer, Zoe?”
”Jag … nej, sir.” Hon tvingar fram en artig min. ”God jul, sir, och gott nytt år.”
”Tack detsamma”, säger han med det där oförskämt underbara leendet.

Zoe nickar och vänder på klacken. Tänk att hon bara har två terminer kvar innan hon förmodligen aldrig kommer att få träffa honom någonsin igen? I verkligheten bad han henne inte att stanna kvar. ”Fantasier är definitivt bättre”, tänker hon medan hon skyndar iväg i korridoren.