RIK7 – Cindy & Zoe

Monki
PostPosted: Thu Sep 02, 2010 10:30
Lärarkandidaten i Reinkarnationslära, Isolde Rye, känner sig väldigt ivrig inför dagens lektion. Regression! Hon minns när hon själv hade blivit regresserad. I början hade hon varit tveksam till att det verkligen hade varit på riktigt, vilket hon egentligen fortfarande är. Hypnotisören som hade utfört regressionen sade att hennes klaustrofobi berodde på att hon hade blivit levande begravd under ett tidigare liv, något hon faktiskt kan godta. Det känns bra att ha ett svar. Även om det i det här fallet hade varit en ganska enkel förklaring när det kan finnas många lager och orsaker till en historia…men tja. Sådant är knepigt.
För dagen är hennes lockiga, ljusblonda hår utsläppt, de ljusblåa ögonen vaksamma och hon är i full färd med att tända några doftljus. Det är något med henne och ljus. Hon minns en jul då hennes två systrar Tamzin och Ainsley både hade köpt olika former av ljus till henne. Och hon hade fått en gigantisk lykta av sin mor. Nåja. Lektion var det ja! Det är oftast ganska intressant att prata med sjuorna, då de har lite mer kunskap i ämnet istället för nya små treor som inte vet mycket. De påminner henne lite om när hon var dagisfröken på ett mugglardagis. Usch, usch. Men ibland kan det förstås komma någon ovanligt klarsinnad liten unge!
Dörren är öppen, så det är bara för eleverna att träda in i klassrummet.

TraXy
PostPosted: Thu Oct 21, 2010 11:29
Om Slytherinaren Cinderella Christie och Ravenclawaren Zoe Davenport är ovanligt klarsinnade ungar återstår kanske att se (själva skulle de nog klassa sig som hyfsat klarsinnade i alla fall), men små ungar är de nog knappast, med tanke på att de nu går sista året på skolan. Sista! De kan inte förstå det själva heller. Var hade tiden tagit vägen egentligen? Sju år och vips, här är de. FUTT-proven är tre terminer bort, och det är jäkligt läskigt, om sanningen ska fram. Ingen av dem ser fram emot dem, men de tänker försöka göra sitt bästa i alla fall och hoppas att det kommer att räcka fram till hyfsat goda betyg i alla fall. Förhoppningsvis.

De blir lite förvånade av att dyka upp i klassrummet och hitta någon annan än Star där, men hey, det ska väl gå bra med den här människan också? Lite omväxling är ju inte dumt! De hälsar artigt på Isolde när de kommer in i rummet, och sätter sig sedan på sina vanliga platser och väntar med spänning på att lektionen ska ta sin början. Det här är ett av favoritämnena, så det är två flitiga elever här!

PostPosted: Thu Jan 13, 2011 11:53

… Men när det kommer till kritan så visar det sig att de inte alls träffar på Isolde utan i själva verket är det Star! Hon råkade bara se lite annorlunda ut där en stund. Men nog är det Star, alltid, den saken går inte att ta miste på. Hon håller på att tända lite rökelse medan eleverna sätter sig ner.
”Vi ska börja med att prata om regressionsterapi nu i höst,” förklarar Star släpigt på sin bonniga West Country-dialekt. ”Det är ett mycket användbart redskap och så, va. Man kan gå till roten med problem och se hur de uppstod. Allt ifrån fobier till vissa kroniska åkommor kan botas, som typ astma, allergier och smärta, va. Som genom ett trollslag, alltså.”

Det där med trollslag tror väl ingen av tjejerna på sådär så att det stör, för de gissar sig till att det är lite mer involverat än att bara vifta med trollstaven och vips så är det borta. Nej, lite mer än så krävs det nog, gissar de bägge två.

Zoe tänker att det där med regressionsterapi låter riktigt bra, eftersom hon dragits med pollenallergi sedan hon var ungefär sju år, och det kan vara riktigt jobbigt, särskilt när man är hemma och inte får använda sig av magi. På skolan kan de ju dels utföra trollformler och så är det lätt att få tag i diverse trolldrycker och annat som får ens symptom att lindras. Synd bara att mugglarna inte besitter samma kunskaper!

Cindy har väl inga allergier, som hon märkt av i alla fall, så för hennes del är det kanske inte lika viktigt, men samtidigt så är det intressant att kunna hjälpa andra. Fobier känner hon inte heller att hon har några, även om det finns saker hon tycker är lite äckliga och sådär så betyder det ju inte att hon springer skrikandes därifrån, till skillnad från väninnan som lägger benen på ryggen så snart hon får syn på en spindel.

”En person kan vara mycket rädd för hundar,” försöker Star förklara, ”och i en regression kommer det liksom fram att personen i sin barndom blev överfallen av en hund, eller kanske till och med dödad eller svårt skadad av en hund i ett tidigare liv. Är det då konstigt att personen nu har hundfobi?” Spridda nekanden kan höras ifrån både flickorna och andra elever i klassen. ”En annan kan vara mycket allergisk mot katter, och när man går tillbaka till tiden och platsen där allergin uppstod kan man finna att han eller hon typ blivit avrättad för att ha skadat en katt i ett tidigare liv i forna Egypten – där katten liksom var helig. Allting hänger ihop, alltså.”

Något tidigare liv i Egypten tillsammans med katter är inget som de två flickorna kan relatera till. Inte att de blivit skadade av hundar heller. Skadade av samhället och av militärer, ja. Inte undra att bägge två har vissa problem med auktoritet. Den ena hade varit en bitter irländare som förlorat sin familj i följdsjukdomar av potatissvälten och som vägrade fly sitt fosterland för att starta ett nytt liv i Amerika och istället förmodligen hade druckit sig själv till döds. Cindy hade å sin sida varit en katarisk nunna i södra Frankrike under medeltiden och blivit ihjälslagen av en samling militärer i en raid mot ”kättare”. De hade fördrivits från Carcassonne och det var inte alla som överlevde uttåget. Hon hade varit en av dem.

”Någon har alltid haft mycket ont i ett ben, men ingen medicinsk förklaring kan hittas, trots år av provtagningar och sjukgymnastik och smärtstillande medel och liknande,” försöker Star, mer för att visa på att det inte bara behövde handla om fobier. ”Först när han eller hon går tillbaka till ett tidigare liv upptäcker de att de en gång skottskadat benet i ett krig och att såret aldrig läkte ordentligt. Kanske orsakade såret en blodförgiftning som ledde till döden?”

Ja, kanske det. Nu kan varken Zoe eller Cindy komma på att de skulle haft ett sådant sår. Visst att man kan ha ont på sina ställen ibland, men alla krämpor och liknande behöver ju faktiskt inte komma från ett tidigare liv. Zoes spindelfobi kommer sig faktiskt av att hennes mormor var rädd för spindlar och att hon så att säga ”lärde” Zoe att spindlar är något att vara rädd för en gång när hon var där och sov över. Bägge antecknar i alla fall stödord här och där, men föredrar att lyssna koncentrerat istället, för det här är intressanta saker.

”I regressionsterapi går man alltså tillbaka till när problemet man har uppstod. Detta kan göras genom att man instruerar sig sig själv eller sin patient, om man nu har en sådan alltså, att ‘gå tillbaka till tiden och platsen när ditt problem först uppstod’ eller ‘gå tillbaka till orsaken till ditt problem’, men istället för ‘problem’ är man lite mer specifik, och säger saker som ‘din hundfobi’ eller ‘din astma’. Alla saker härstammar inte ifrån tidigare liv, eller tidigt i nuvarande liv, utan kan t.ex. ha att göra med att man har en känslig kropp.” Star sträcker lite på sig där hon sitter, eftersom det kunde bli obekvämt att sitta länge i samma ställning. ”När man återupplevt orsaken är det dags att gå vidare. Släppa det som hände, förlåta sig själv och den eller dem som gjort en illa och intala sig att det som skedde hände så långt tillbaka i tiden att det inte kan eller får påverka en i det liv man lever nu.”

Aha, se där, precis som hon tänkt. Att allt inte är tidigare liv, precis som hennes spindelfobi! Zoe antecknar detta och gör en mental notering om att släppa saker och ting, lägga det bakom sig. Kanske det där med att hennes inre irländare fortfarande surar över hur britterna ”hjälpte till” under potatiskrisen. Som instruktören under GET-provet hade sagt, och som hon senare läst om i historieböcker, så var det ju faktiskt så att britterna hade gett Irland bistånd, men den var inte direkt effektiv och det var inte något som den irländska allmänheten kände till, och det var ju precis det hon varit – en del av den där allmänheten.

Cindy antecknar hon också, och kommer på en fråga att ställa, och eftersom ingen annan säger något så tar hon den naturliga pausen att säga något i. ”Räcker det med bara en sittning eller vad man nu ska kalla det – behandlingstillfälle? – eller måste man gå på flera? Tänk om det är ett riktigt djupgående problem?”

”Nä, en del kräver flera,” svarar lärarinnan. ”Det kan vara flera händelser som påminner om varandra och som lägger sig som lager, alltså … och man kanske hittar en orsak först och sedan ytterligare en som också bidrar till samma sak. Som en lök, typ.” Lökar är en jordnära sak som alla borde kunna relatera till, på ett eller annat sätt. Det finns ju både blomlökar och matlagningslökar av olika sorter och för de tekniskt kunniga finns det ju även lökrouting. ”Å andra sidan får man ju heller inte snöa in på att allt har typ trettio olika förklaringar, för en del saker är verkligen enkla, och det finns liksom bara en enda orsak till problemet, alltså. Och tror man inte på Reinkarnation så kan man liksom bli hjälpt ändå, va,” fortsätter hon, för att förekomma eventuella frågor. ”Det är ju liksom inte ALLT som härstammar ifrån tidigare liv, alltså, som vi redan konstaterat. Okej? Personen kanske har lättare att godta att hjärnan hittar på scenarion för att förklara ett problemtillstånd. Fantasier som får hjärnan att iscensätta något som kan tolkas som ett tidigare liv, liksom, bara för att få en sorts ‘logisk förklaring’ till något som den annars inte kan förklara, alltså. Att den typ hittar på en berättelse som stämmer in med problemet bara för att kunna förstå det, så att man kan bearbeta det och släppa det.” Klassen nickar lite, det lät ju som en ganska bra förklaring, trots allt. ”Regressionsterapi fungerar, och så länge den gör det ska man inte underskatta dess effektivitet, även om man tycker att reinkarnation bara är flum. Okej?”

Det är fullt okej med både Cindy och Zoe i alla fall, den saken är säker, och att Reinkarnationslära skulle vara flum tycker de nästan är snudd på taskigt att säga. Cindy hade varit ganska skeptisk till ämnet till att börja med, men hade snart insett att det faktiskt är riktigt spännande, och förklarar saker som hon gått och funderat på ganska länge. Sådant där om vad som händer efter döden och liknande. En del blir ju spöken, till exempel, men det skulle hon inte själv vilja bli. En sidoeffekt av att gå på de här lektionerna är att hon känner att hon inte fruktar döden. Själva dödsögonblicket, ja, det skulle kanske vara läskigt (om det gör ont eller är våldsamt, som hennes tidigare liv som nunna) men inte det som kommer efteråt. Det verkar snarare rofyllt.

De hinner inte prata om så mycket mer för tillfället eftersom skolklockan tar och passar på att ringa ut, så de tar och samlar ihop sina saker och lägger in dem i väskan, tar artigt ”på återseende!” (Star hade fått hela klassen att säga ”på återseende” istället för ”hej då”, eftersom de ju skulle träffas igen, och om de inte skulle träffas igen det här livet, så skulle de säkert springa på varandra i nästa) av lärarinnan och sedan vandrar de därifrån, i djup diskussion om vad de precis gått igenom.

PostPosted: Thu Jan 27, 2011 15:05

En efter en kommer eleverna in i det varma och mysiga klassrummet och sätter sig ned och betraktar lärarinnan som håller på att julpynta lite extra genom att ställa ut några porslinstomtar här och där. Det finns redan järneksgirlanger och stora, röda glaskulor utmed väggarna och en hyacintdoftande julgrupp på katedern – som dessutom är prydd med en egenhändigt broderad korsstygnslöpare.
“Hej,” hälsar Zoe Davenport och Cinderella Christie vänligt när de kommer in och ser sig gillande omkring i klassrummet. De tycker om julen bägge två, även om de skulle önska att det snöar, vilket det naturligtvis inte gör just precis nu i dag. Utanför fönstret, som är inramat av ett par tjocka, blodröda gardiner, är himlen gråmulen och det håller redan på att bli mörkt.
När alla är närvarande ställer Star ner den sista tomten och tänder en aromalampa, vars vattenskål hon häller några droppar väldoftande olja i innan hon tar plats där hon själv brukade sitta.

”Idag ska vi prata om hypnos, va,” säger hon med ett mystiskt leende. ”Har någon utav er typ prövat på att bli hypnotiserade någon gång?” Det var det ingen som hade, och flera av eleverna ser ganska nervösa ut inför blotta tanken. ”Nähä. Fast det är inget farligt, alltså. Hypnos är ett sätt att komma åt sitt undermedvetna och minnas saker som annars brukar ligga dolda. Bara för att man är under hypnos så betyder det inte att man är helt hjälplös eller att man är under inflytande av någon sorts sanningsserum. Man kan inte få någon att göra något som strider emot den personens etik och moral. Fiktiva berättelser om hypnotisörer som utnyttjar sina patienter är med andra ord just fiktiva. Enda sättet att få någon att t.ex. döda någon är om de luras att tro att de håller i något annat än ett vapen, och enda sättet en hypnotiserad människa skulle gå med på att göra något sexuellt med en hypnotisör är om de på något sätt är attraherade till dem även när de är vakna. Alltså. Det är ingen hjärntvätt.”

Åh! Zoe drar sig genast till minnes ett avsnitt av MacGyver, där någon blivit hypnotiserad till att skjuta någon sorts dignitär så snart han hörde en viss fras i ett tal. Trots att hon varit högst tio år när hon sett avsnittet så minns hon faktiskt fortfarande frasen i fråga: From the bottom of my heart, I salute you. Visst är det konstigt ibland vad man kan komma ihåg? Sedan har hon ju sett folk dricka vatten på TV i tron att det var alkohol och blivit tokfulla, men de ska väl inte gärna hålla på med något sådant?

Cindy har nog aldrig sett ett MacGyver-avsnitt i hela sitt liv, men om hon hade gjort det så skulle hon nog tycka att det vore ganska kul. Tänk att en mugglare kan vara så uppfinningsrik, liksom! Det är nästan som magi. Hypnos har hon inte riktigt hört talas om förr, eftersom hon kommer ifrån en värld där man lika gärna kan förhäxa någon om man vill få dem att hoppa runt som kaniner eller tro att de sitter fastklistrade i stolen.

”Hypnos är ett annorlunda medvetandetillstånd som man når genom djup avslappning,” fortsätter Star medan eleverna har börjat ta fram något att anteckna på och med. ”Man kopplar aldrig bort varken sitt medvetande eller sin kropp under hypnos, utan man är alltid medveten om allt som försiggår runtomkring en. Man skulle kunna säga att det inte känns som att man är hypnotiserad när man faktiskt är det, eftersom man kanske ofta har någon sorts föreställning om att det ska kännas på något konstigt sätt, som att det enda som finns är hypnotisören.”

PostPosted: Tue Apr 12, 2011 12:00

I Zoes värld är hypnos en sorts underhållning, och klart att hon har sett Paul McKenna på TV. Hon har alltid trott att man känner något särskilt när man är hypnotiserad, för vad är det annars för speciellt med det? Det går inte riktigt ihop för hennes del. Borde man inte känna sig åtminstone lite tom i bollen eller något sådant?

Cindy är inte riktigt lika bekant med det där med hypnos som Zoe. I Cindys värld så har man förtrollningar som kan göra att man minns saker, dock inte nödvändigtvis tidigare liv. Hon försöker tänka lite rationellt och säger därför, “Vad händer om hypnotisören försvinner utan att han eller hon först har väckt sin … vad kallar man dem … patient?”

”Alltså, om hypnotisören skulle sluta ge sin patient instruktioner eller suggestioner av en eller annan anledning så betyder det inte att patienten fastnar i ett trancetillstånd,” svarar Star obekymrat. ”Eftersom hjärnan inte längre får något att koncentera sig på som kan hålla den vaken så går man bara från djup avslappning till att sova. Man vaknar sedan precis som vanligt, när kroppen känner att den fått tillräckligt med vila. Så det är inget farligt, liksom.”

“Phew!” tänker Cindy som antecknar detta på ett pergament för att inte glömma bort det. Zoe gör likadant, eftersom det var en bra fråga att ställa, och inte minst ett bra svar. Bra att komma ihåg, liksom. Synd bara att hon inte kommit på tanken att fråga själv, men så är det ibland – hon är för upptagen med att lyssna och vill dessutom inte gärna avbryta någons tankegångar, eftersom hon ofta känner det så om någon avbryter henne. Cindy har inte fullt samma problem, men är man å andra sidan ett av sju syskon så är det inte utan att man lär sig att leva med att bli avbruten stup i kvarten.

”Eftersom hypnos kan få en att minnas saker man glömt är det typ ett ypperligt redskap för att minnas tidigare liv, va,” fortsätter lärarinnan, som för övrigt har ett par mjuka ulltofflor på fötterna. ”En hypnotiserad person är mycket öppen för suggestioner, så det är viktigt att ställa öppna frågor, annars kan patienten svara enligt det de tror att hypnotisören vill höra. Ledande frågor som typ ’är du en slav?’ är liksom no-no, va. Istället bör man använda öppna frågor, som typ ’vad arbetar du med?’ eller ’hur försörjer du dig?’”

Det här är riktigt spännande och det är egentligen bra att de samtidigt får lära sig lite intervjuteknik på kuppen, men det kan väl inte gärna vara så att de ska börja hypnotisera varandra här och nu? Tar inte det ganska lång tid, till att börja med? Det är ju knappt ens, vad, fem minuter kvar av lektionen, om ens det? Vilket samtidigt är synd, för om de hade haft dubbeltimma så skulle de nog ha kunnat pröva på både det ena och det andra. Det får väl kanske vänta till efter jullovet i så fall. Nå, de lär ha tillräckligt över jul ändå, så.

”Vi får prata mer om det nästa vecka, va,” säger Star som svar på tal. ”Alltså, förlåt om jag är lite heavy och så alltså, men ni får liksom läsa kapitlen om hypnos, självhypnos och heterohypnos över jullovet så att ni förstår detaljerna lite bättre och grunderna och sånt. Okej? Så ska vi jobba mera på det efter lovet. Visst. Det var allt för idag. God Jul!”

“God Jul!” ekar de två flickorna med uppriktiga leenden mot den egensinniga lärarinnan när de har antecknat läxor och samlat ihop sina saker och är redo att gå. De frågor de eventuellt skulle ha kommit på är sådana som de antar kommer att besvaras när de läser de anvisade delarna i boken, eftersom de inte gått igenom precis allt på den här lektionen. Men vad spelar det för roll? Snart är det ju jullov! När de lämnar klassrummet så kan de inte låta bli att le – snön har börjat falla och lägga sig på slottets alla tinnar och torn. Kanske kan det bli en vit jul även längre söderut, i Yorkshire och Nottinghamshire.

PostPosted: Fri Jun 03, 2011 11:57

Det är nu den allra första reinkarnationslektionen efter jullovet. Snön ligger i drivor utanför slottet, vilket den inte riktigt gjort i Yorkshire, men där låg det fortfarande kvar ett tunt lager med snö på heden. I Nottingham hade snön försvunnit lika snabbt som den fallit, vilket Zoe tycker är jättesynd, för det blir ju inte någon riktig julkänsla utan snö. Inte som på Hogwarts. Tänk ändå att man kan bli så indoktrinerad av TV och böcker att man trots att man inte bor på ett ställe där snö är vanligt förväntar sig snö på juldagen för att den rätta julkänslan ska infinna sig! Både hon och Cindy är ordentligt påklädda, för trots att snö är bra isolering så är det ändå ett väldigt stort slott de bor i på terminerna och det är dessutom gammalt och dragigt.

Som tur är så är den runda lektionssalen för Reinkarnationslära varmt och skönt och luktar fortfarande av varma julkryddor. Star sitter i en stickad långrock vid brasan och ser ut att inte frysa alls, vilket är bra. Resten av eleverna dyker också upp, och eftersom de fått i uppgift att läsa på om hypnos under lovet så har de två unga damerna gjort precis detta, eftersom de bryr sig om sina studier och gärna vill få bra betyg i ämnet. Lärarinnan ger dem en kort instruktion den här gången, att alla ska få öva sig på det där med självhypnos, som de pratat lite om innan lovet. För att markera när det är dags för dem att börja återvända till vaket tillstånd igen så lovar Star att ringa i en klocka. Hon ler uppmuntrande mot sin lilla grupp och ber dem sätta i gång.

PostPosted: Tue Jul 19, 2011 10:20

Både Cindy och Zoe sätter sig tillrätta i de bekväma fåtöljerna och sluter ögonen och börjar andas lugnt. Till att börja med tar bägge två några djupa andetag och sedan låter de var och en för sig låta fötterna bli tyngre och tyngre, och sedan går de uppåt, kroppsdel för kroppsdel, samtidigt som de säger åt sig själv i tankarna att sjunka djupare och djupare ner i en behaglig avslappning. Det är riktigt trevligt och med julkryddorna i näsan så är effekten nästan sövande. Nästan – inte riktigt. När de har gått igenom hela kroppen ända upp till hjässan går de sedan igenom kroppen en gång till, från topp till tå, medan de föreställer sig en griffeltavla framför sig. Första bokstaven som skrivs ner är ett Z … och så suddar de ut det. Y … sudda … X … och sudda … Återigen börjar de ifrån fötterna och går uppåt med tyngden och avslappningen, ända tills de når C … sudda … B … sudda … och slutligen A och sudda … Det tar tid att göra detta, men det får ta den tid det tar.

Tre gånger hade boken sagt skulle duga ypperligt, så efter detta föreställer de två flickorna en trappa med tio trappsteg. För varje steg tänker de sig att de sjunker djupare ner i det behagliga avslappningstillståndet, och slutligen, efter att de nått sista trappsteget, står de inför en dörr, som de öppnar. Framför dem ligger en strand, men de ser helt olika ut. Enda gemensamma nämnaren är att vågorna kluckar stillsamt mot stranden och att det är mycket avslappnande och trevligt.

Cindys strand består av runda, solvarma klippor som hon aldrig sett i hela sitt liv. De bär en förvånansvärd likhet med bohusklippor, som hon ju aldrig har sett i hela sitt liv, men hon tycker om att hennes undermedvetna lyckats frambringa dem. Solen smeker hennes ansikte och armar när hon går fram till vattnet och känner dess svalka mot sina fötter, noga med att inte ramla i plurret. Som tur är så är hon på någon sorts liten platå, så det är inga branta klippor som ihop med vatten skulle orsaka att man ramlar i pladask, utan hon är trygg där. Tallarna som ramar in stranden är välkomnande och beskyddande och det är tyst och stilla.

Zoes har istället för runda klippor en sandstrand inramad av skogsbeklädda klippor. Det är en avskärmad vik. De hade varit i Brighton med familjen en gång när hon var yngre och där hade stranden varit full av runda, små stenar, men här är det sand som gäller. Sand känns trevligare mot fötterna, särskit som det inte är för varmt där. Solen är inte lika starkt lysande som hos hennes vän, utan den finns där och lyser upp och värmer, men det är också allt. Det är lagom varmt och lagom ljust, inget som bränner fotsulorna. Medan hon går runt så njuter hon av känslan av den ljusa sanden som letar sig in mellan tårna. Ett par fiskmåsar flyger förbi med ett karaktäristiskt skri, men inte ens det förstör lugnet. Åhh, här skulle hon kunna vara hela dagen!

Tyvärr så kan de ju inte gärna bara sitta där och gona sig hela dagen, utan de har faktiskt en uppgift de måste utföra. Tur att de har en dubbel-lektion i dag! Var och en på sitt håll så föreställer sig de två unga damerna att de omsluts av ett beskyddande ljus medan de sluter ögonen på sina strandscener. När de öppnar ögonen igen så ser de varsin dörr en bit längre bort, vilket är helt normalt – ungefär som när man drömmer. Klart att det finns en dörr på stranden. Var ska den annars finnas, liksom? Även om dörrarna ser olika ut så ser det likadant ut på andra sidan när de öppnat dem: som om det är en dörröppning till dimma – tidens dimma. Det må vara läskigt att tänka sig att gå vilse in i dimman, men den här dimman är annorlunda, den skrämmer dem inte. Bägge tar beslutsamma steg in i dimman och känner suset av hur den flyger förbi dem medan de står kvar och tänker sig bort till en tid då de inte var Zoe Davenport från Nottingham och Cinderella Christie från Yorkshire …

PostPosted: Tue Jul 10, 2012 14:39

Det första som möter Cindy när hon slår upp ögonen – inne i huvudet, så att säga, inte fysiskt i klassrummet – är nästan som en vägg av vatten. Det spöregnar. När hon gått in i dimman hade hon koncentrerat sig på att få träffa sin familj, och nu är det alltså spöregn som gäller. Vad kan nu detta betyda? Som tur är verkar det som att hon står inne och tittar ut genom ett fönster, så hon slipper bli blöt i alla fall. Tur att man inte behöver vara ute i detta ruskväder.
Nu går det ju inte bara att stå vid ett fönster och titta om man ska utföra en uppgift, så hon börjar ställa sig själv frågor, i stil med ’vem är jag?’ och ’var är jag?’ men hon behöver bara titta ner på sig själv för att inse att hon är klädd i manskläder. Huh. Dessutom vet hon precis var hon är – hon är hemma hos farmor och farfar! Men det kan omöjligt vara med hennes farfar där, för inredningen och hennes egen klädnad är på tok för gammaldags för det. Detta måste vara för ganska så längesedan.

Zoe möts också av regn, fast för hennes del är det snarare en råkall fuktighet i ett vitkalkat hus med halmtak. Av kläderna att döma så är hon också en man, en ung man, och hon sitter med armarna om sin lillasyster för att försöka hålla henne varm. Torven i den öppna spisen stinker och eldstaden ryker in, men vad kan de göra? Ingenting. Potatisskörden som de satte hoppet till hade multnat bort, tagen av en röta som inte gick att hejda.
Det är som om hoppet sugs ur henne – honom – och egentligen vill Zoe bara gråta åt det hela. Finns det verkligen inget de kan äta? Visst, bär och rötter, kanske; blad och gräs om man är riktigt desperat, men ingenting ordentligt. De hade redan förlorat de yngsta barnen i familjen och om situationen inte förbättrades så skulle de dyka under allihop. Det är bara ett under att de inte drabbats av tyfus. Tyvärr inser hon sekunden efter att tyfus är precis det som kommer hända familjen, och att det älskade syskon han håller om kommer att slitas ifrån honom. Det är bara så orättvist.

När Cindy har fått undersöka saken lite närmare så inser hon att det måste vara början av 1800-talet, och hon går runt för att se hur släktgodset – som nu inte alls såg lika välbärgat ut – såg ut på den tiden. Hon får inte fram så mycket om sig själv, mer än att hon inte kan tänka på en av tjänsteflickorna utan att flina. Eww, weird. Efter ett tag så hör hon hur en klocka ringer, vilket påminner henne om att ta sig tillbaka till dimman, och därifrån vidare tillbaka uppför trappstegen ända till dess att hon vaknar igen och slår upp ögonen. Nå, det var ju intressant det här, faktiskt. Finns säkert sätt man kan använda det på.

Zoe har hunnit undersöka potatisplantorna som är alldeles bruna och håller på att tyna bort, och hon känner att hon måste försöka få in pengar och mat åt familjen på ett eller annat sätt, för det här går bara inte. Det är omöjligt att bara stå här och inte göra något! Kanske behöver hon/han bege sig in till staden för att söka jobb där. Det måste väl gå? När klockan ringer och pockar på uppmärksamhet så känner hon sig beslutsam, även om det ju inte är HON som egentligen beslutat något, utan någon förr i tiden, i ett tidigare liv. Konstigt, det där. Som tur är känner hon sig i alla fall hyfsat pigg och utvilad, även om samtidigt känner sig vemodig.

När alla har vaknat igen – utom en pojke, som lyckats somna – så har de en liten diskussion om hur de tyckte att det var jämfört med biblioteksmeditationen de lärt sig i trean, och de flesta tycker att det är ungefär samma sak, fast detaljerna känns lite tydligare den här gången. De hinner inte prata så länge innan skolklockan ringer ut och de två flickorna tar artigt farväl av Star efter att ha samlat ihop sina saker och med väskorna på ryggen lämnar de sedan klassrummet.