RIK6 – Cindy & Zoe

PostPosted: Fri Sep 18, 2009 22:12

Dörren till klassrummet står öppen när eleverna börjar dyka upp. Klassrummet var väl inte så intressant egentligen: Det var runt med väggar av sten, tre par fönster, och vid fönstren hänger syrénlila gardiner som räcker ända ner till golvet. Det finns också en eldstad för att hålla rummet varmt på vintern, men eftersom det nu är i början av september så är den inte tänd. Hela klassrummet känns som att det är nystädat och nästan oanvänt – men det var bara för att ingen faktiskt hade använt det sedan i juli, före slutproven. Någon lärare ser man inte skymten av än, men hon skulle väl dyka upp vad det lider.

PostPosted: Thu Sep 24, 2009 23:17

Två flickor kommer in i klassrummet tillsammans. Den ena är brunhårig och är klädd i en Slytherinuniform och den andra har mörkblont hår och är klädd i Ravenclaws färger. De tar plats på några lediga platser – det var inte direkt svårt att åstadkomma, med tanke på att det inte varit många som läst ämnet redan på GET-nivå och på FUTT-nivå var det i princip bara dem två och ett par till som hade bestämt sig för att fortsätta. Om det inte hade varit för att hon tyckte ämnet var lite intressant så skulle nog Cinderella Christie hoppat av. Det var mest för att vara moraliskt stöd åt Zoe som hon bestämt sig för att fortsätta. Dessutom – hur svårt skulle det vara att hålla på med det här ämnet? Det hade aldrig krävt en överdriven mängd läxor, till skillnad från vissa andra ämnen! Zoe Davenport däremot älskar ämnet, och nu när de går i sexan så har hon dessutom både Naturmagi och Spiritism att se fram emot. Det skulle bli sjukt roligt! Hogwarts hade alltid varit roligare att gå på än mugglarskolan där hon gått innan, men nu när de fick läsa ämnen som de här… det skulle bli så vansinnigt perfekt att det fanns inte!

Ett klirrande kan höras utifrån korridoren och så dyker lärarinnan äntligen upp – Star, med långt, rakt hår, en samling långa halsband (ett av dem med ett peacemärke på) och ett par utsvängda byxor på benen och med en vit tunika på överkroppen. “Hej va!” hälsar hon klassen. “Jag var lite försenad för det var någon som typ vält ner alla rustningar i östra korridoren, alltså, så jag fick liksom ta en omväg. Okej?” Hon sätter sig ned på en ledig plats och ler mot de församlade eleverna. De var inte så många, men det gjorde inget. “Vi ska prata om något som heter kryptomnesi till att börja med, va. Det är en fantasi baserad på bortglömda minnen, och är en stor fallgrop när man letar tidigare liv. Man kan ha läst något om en viss tid eller typ någon gång sett ett TV-program eller en bild och så glömmer man liksom bort det. När man sedan är en hypnosregression öppnas slussarna till minnet och plötsligt minns man alltihop, men rör ihop det till ett tidigare liv. Alltså. Okej?”

PostPosted: Thu Jan 07, 2010 22:13

Okej, jodå, de hänger allt med bägge två. Det låter lite skruvat att det finns något som bortglömda minnen, för är inte hela poängen med minnen att man kommer ihåg dem? Men det här gäller då alltså någon sorts falska minnen som är baserat på något man sett eller hört och som man sedan tror har hänt en på riktigt? Magivärlden är allt bra konstig ibland, tänker Zoe medan hon gör några anteckningar för att ha lättare att läsa på och komma ihåg senare. Det är ju i alla fall ett intressant ämne, och det är ju tur.

”Ett känt fall av detta är en amerikansk kvinna i Colorado, va. Hon hette Virginia Tighe och i mitten av 1900-talet påstod hon sig ha varit irländskan Bridey Murphy ifrån Cork, som levde i början av 1800-talet och så. Det var alltså när hon blivit hypnotiserad, okej? Hon hittade inte bara på det bara sådär.” Star nickar lite åt sina egna ord innan hon fortsätter. ”Tighe pratade med irländsk dialekt, sjöng sånger och berättade historier ifrån Irland, som kunde typ bekräftas som äkta och så, alltså att de verkligen var från Irland och dialekten var rätt och allt, va. Journalister skrev typ spaltmeter om detta och gjorde reinkarnationteori populär.”

Cindy antecknar hon också, eftersom det är det hon alltid gjort. Hur skulle hon annars ha kunnat bibehålla de utmärkta betyg hon haft ända sedan skolstarten för flera år sedan? Genom att inte minnas saker som hon lärt sig sedan tidigare? Haha, nä, kanske inte. Det var bara hårt pluggande som gällde för hennes del. Inte för att det verkade spela någon större roll när det gällde hennes status inom familjen, men hoppet är det sista som överger en människa säger man ju.

”Men alltså, luften gick liksom ur historien när det visade sig att livet på Irland var något hon typ läst sig till men glömt bort,” fortsätter Star. ”En tidning hittade nämligen en Bridey Murphy Corkwell som levde på 1900-talet… men inte nog med det, va, hon bodde tvärs över gatan där Tighe växte upp och hon hade brukat berätta sagor och sjunga sånger för Tighe när hon var liten, alltså, men det hade hon ju glömt bort, men det fanns liksom ändå kvar och spökade i det undermedvetna.” Hon gör en betoning på det sista ordet, som om det vore något mystiskt och obegripligt. Det är det ju på sätt och vis, men också inte alls. ”Det man måste komma ihåg är liksom att hypnos inte är som Veritaserum, alltså. En person i hypnos är mycket lättmanipulerad alltså, och vill typ inget hellre än att göra sin hypnotisör till lags och sådär, va, så därför ska man inte ställa ledande frågor och sånt. Man ska låta personen uttrycka sig fritt, utan att man försöker påverka dem, för annars blir det typ knas. Ställ inte frågor som kan få den som ska regresseras att börja hitta på saker bara för att de undermedvetet vill göra dig till lags. Då blir det heavy.”

PostPosted: Mon Jun 21, 2010 10:46

Vad tusan betyder ”heavy” egentligen? Cindy har slagits av denna tanke minst en gång i veckan sedan trean, eftersom det är så pass länge hon läst det här ämnet, men ännu har hon inte fått något ordentligt svar. Hur saker kan vara tunga rent allmänt kan hon väl förstå. Bly, det är tungt. Men att hypnotiserade personer skulle vara lättmanipulerade är väl inte tungt? Det är ju inte något fysiskt, alltså. Hon blir lite förskräckt när hon inser att hon precis hade formulerat sina tankar som om hon själv vore Star. Usch!

Zoe antecknar med stort intresse och skulle vilja räcka upp handen och fråga om något, men tyvärr kan hon inte komma på vad denna fråga skulle bestå av. Kanske bättre att bara vänta istället. Kanske dyker något upp. Det är fascinerande ändå, det här med hypnos och grejer. Det kanske hade varit något att arbeta med? KAN man överhuvudtaget arbeta med det som ett jobb? Betalar det verkligen räkningarna? Å andra sidan så kan hon ju alltid bli lärare, precis som Star. Bara fantasin sätter gränser.

Star är förmodligen nöjd med elevernas entusiasm, även om den i vissa elever uttrycks som undertryckta gäspningar. Det spelar ingen roll, va, för livet är groovy! tänker hon för sig själv. ”Om man ska typ se på exempel och så, så kan man liksom tänka på barnen under häxprocesserna och sånt, alltså. Det var ju typ första gången som en massa vuxna hade intresse av att få veta deras åsikter, liksom, och naturligtvis gjorde dem de vuxna till lags då, genom att liksom dra riktiga rövarhistorier och sånt. Visst! De vuxna gick ju på det också, va, eftersom barn ansågs vara oskyldiga och att de liksom inte kunde ljuga, vilket ju faktiskt är helt fel, för klart att de kan det, okej?” Ingen verkade säga emot henne i alla fall. ”Och liksom ju mer uppmärksamhet deras fantasier fick, desto färgstarkare blev deras berättelser, va. Så det är liksom typ samma princip där som gäller för regressioner inom reinkarnationsteorin, alltså.”

Häxprocesserna hade de börjat prata om i Naturmagin, så det känner de till bägge två och var mer eller mindre intresserade av. Zoe mer än Cindy, kan erkännas. Bägge läste dessutom Trollkonsthistoria och tyckte det var ett användbart och fascinerande ämne, så inte som att de inte hade hört talas om detta förr, direkt.

En elev räcker upp handen, och när de får frågan – vilket är med ett ”Yes, va!” – så undrar han vad regression är för något. Star ler vänligt men frånvarande i några sekunder innan hon svarar.
”Regression är liksom att resa tillbaka i tiden mentalt för att återuppleva eller minnas tidigare händelser, va. Man kan till exempel återse gamla bortglömda födelsedagar och liknande alltså, eller så kan man till och med tänka sig tillbaka till födelseögonblicket, eller ännu längre tillbaka …”
”Vadå ’längre tillbaka’? Man kan ju inte gå längre tillbaka än att man föds?” säger en Gryffindorflicka förvirrat.
”Man kanske kan gå tillbaka till när man ligger i sin mammas mage?” föreslår Cindy, som okaraktäristiskt nog inte räckt upp handen den här gången.
”Eller till ett tidigare liv,” inflikar Zoe, ”vi läser ju trots allt Reinkarnationslära …”
”Visstja, jag tänkte inte på det,” erkänner flickan och tystnar igen.
”Men så är det, va. Visst. Både att man kan uppleva tiden i magen och naturligtvis tidigare liv, alltså.”
”Men hur gör man, då?”
”Alltså, man kan göra regressioner på flera sätt, va,” förklarar Star. ”Typ genom meditation eller självhypnos, men det är lite osäkert var gränsen går mellan de där två, alltså. Ett annat sätt är hypnosregression, va. Då förs den så kallade patienten liksom ner i ett hypnotiskt tillstånd, där det är lättare att komma åt gamla minnen och sånt, alltså, men som vi redan har gått i genom så måste man ju liksom vara lite skeptisk till informationen som framkommer, för man måste ju inte prata sanning bara för att man är hypnotiserad, liksom.”

Cindy börjar bli lite mer intresserad nu, kan hon erkänna, och antecknar lite mer än hon gjort hittills. Skulle de få lära sig hur man gjorde? Zoe kan verkligen inte låta bli att le exalterat, för om de ska få lära sig hur man gör, wow, hur häftigt vore inte det på en skala?!

”Är det säkert att göra regressioner?” undrar Cindy, som kanske är något mer förståndigt lagd – eller åtminstone lite mindre impulsiv – än Zoe. ”Alltså, finns det några risker som vi borde känna till?”

”Jag skulle precis komma till det, va,” svara Star och nickar så att de långa halsbanden klirrar och rasslar mot varandra. ”Både och, va. Det är faktiskt både riskfritt OCH mycket riskabelt att göra regressioner. Det är ju riskfritt eftersom det är saker som redan inträffat liksom, för längesedan, och som därför inte kan skada någon fysiskt, va. Om du i en regression upplever en hängning, till exempel va, så betyder det ju inte att du i det här livet typ kvävs ihjäl av en snara när du mediterar, eftersom det bara är ett minne av något som liksom hände en gång för längesedan – inte nu.”
”Och riskerna?”
”Ja, alltså, farligt kan det liksom först bli om det är en psykiskt instabil eller mentalt svag person som blir regresserad, alltså,” säger hon dröjande. ”Man får ju ändå tänka på att det liksom är gamla traumatiska upplevelser man rotar runt i och liksom gamla sår som typ rivs upp på nytt, och alla klarar inte av det. Okej? Det kan vara typ jättehemska och heavy upplevelser som triggar en psykos hos personen, och det får man vara försiktig med och sånt, va. I många fall är de redan nära ett sammanbrott ändå alltså, men regressionen blir typ droppen som får bägaren att rinna över.” Hon ändrar ställning lite, eftersom lotusställningen börjat bli obekväm. ”Allra starkast upplever man ju liksom en regression i hypnos va, vilket är en av orsakerna till att det i vissa länder, som t.ex. Sverige, är förbjudet att utöva hypnos om man inte är typ legitimerad psykolog, psykiatriker, läkare, sjukskötare eller tandläkare, alltså. Så ja, det är det man måste tänka på och så.”

Zoe ser lite förbryllad ut över detta. Hon är minsann inte någon svag person. Inte på det sättet som hon tror syftas på här, i alla fall. Hon ska minsann kunna klara av att utforska sina tidigare liv utan att hamna på hispan, så det så. Cindy nickar bara allvarligt och fortsätter att anteckna, men en blick på klockan avslöjar att det förmodligen kommer att vara allt som de hinner med för den här veckan.

Så sant som det är sagt. Skolklockan passar lägligt nog på att ringa ut här, så det blir inte mer att diskutera för i dag.
”Om ni kan läsa på om Shanti Devi till nästa vecka så gör ni mig en schysst groovy tjänst alltså, men har ni inte tid så har ni inte tid och så, men det är liksom ett spännande kapitel så ni kommer gilla det är jag alldeles säker på och sånt alltså. Ses då, va! Peace!”

De två sjätteårseleverna samlar ihop sina saker, lägger ner dem i respektive väska, som hängs över respektive axel, och sedan tar de ett artigt farväl av den flummiga lärarinnan och beger sig därifrån. De hade fått flera saker att fundera på och diskutera till nästa gång i alla fall, och det skulle bli kul att göra. Tur att de valt det här ämnet, ändå!

PostPosted: Tue Jun 22, 2010 09:34

Det har gått en vecka sedan förra lektionen, konstigt nog liksom, och de två sjätteårseleverna Zoe Davenport och Cinderella Christie dyker upp i klassrummet. Den ena är klädd i Ravenclaws färger och har ett prefektmärke på bröstet (som hon fortfarande inte kan fatta att hon lyckats få) och den andra är klädd i Slytherins färger. Inget prefektmärke pryder hennes bröst, men å andra sidan så bryr hon sig inte om det själv. Det hade varit trevligt att få vara prefekt, visst, men det finns andra saker här i livet som är viktigare. Inte om man skulle tro hennes kära föräldrar, förvisso, men de hade ju fortfarande tre andra elever att försöka få bukt med.

De tar plats i fåtöljerna som står utspridda i en ring i klassrummet. Zoe ser sig om efter lärarinnan, men hon har tydligen inte dykt upp än. Kanske är de tidiga? Inte SÅ tidiga ändå? Nå, hon dyker väl upp förr eller senare.

Efter några minuter, när fler elever dykt upp i klassrummet så uppenbarar sig den lustiga lärarinnan genom att dyka upp bakom sin fåtölj, med störtkruka på huvudet. Inte riktigt det de hade förväntat sig. Leendet den relativt unga kvinnar har i ansiktet skär sig mot den militärgröna huvudbonaden, kan man väl gott påstå.

”Tjenare, va!” säger Star lyckligt och håller upp ett glas med en stor spindel i. Ovanpå glaset håller hon ett pergamentstycke, så att spindeln inte ska hoppa ur.

Zoe rycker till när hon får syn på spindeln. Eller ja, rycker till – ryggar tillbaka flera meter. Hon avskyr spindlar, det är det värsta som finns! Det är få saker som verkligen får henne att vilja springa skrikande åt motsatt håll, men spindlar är en av dessa.

”Ska jag öppna ett fönster åt er?” undrar Cindy som försöker ignorera sin väns fobi, och Star nickar till svar.
”Det vore liksom väldigt bra,” säger hon.
Cindy går fram och drar gardinerna åt sidan, sträcker sig upp och öppnar fönstret. Star placerar glaset på sidan så att den åttabenade varelsen kan trippa ut utan att falla ner för tornet de befinner sig i. När spindeln har kilat iväg stänger hon fönstret igen och går och sätter sig i sin vanliga undervisningsfåtölj.
”Schysst,” säger hon till Cindy. ”Bra karma!”

Karma kan väl kvitta när det gäller att hantera de där vidriga varelserna? tänker Zoe och sätter sig försiktigt på sin vanliga plats. Hon är alltid lite vaksam när hon precis har sett en spindel vräkas, för vad säger att det inte finns fler av dem? Lyckligtvis får hon snart andra saker att fundera över, eftersom klassrummet har fyllts.

”Ni har väl läst det där kapitlet till idag, va?” säger Star hoppfullt. ”För då blir det ju liksom bara att ni kommer ihåg saker om det och så kan ni ställa frågor istället för att vi bara har någon sorts heavy föreläsning och sånt, okej?”

Både Zoe och Cindy har läst kapitlet i fråga så de svarar bara ”okej” i kören med resten av eleverna som också läst – eller som i alla fall påstår att de har läst.

”Okej! Då vet ni alltså att Shanti Devi föddes i Indien på 1930-talet och att hon började prata om en annan familj när hon var ungefär fyra år gammal, va. Nog för att man kan gifta sig tidigare i Indien än man gör här, men alltså, hon sade att hon hade barn, så inte bara att hon var gift. Hennes föräldrar sade att det var ett tidigare liv hon pratade om, liksom, men hon ville ändå åka tillbaka dit och berättade en massa historier och sånt för dem som ville lyssna, va. Vad hände sedan?”

Zoe får en nick åt sitt håll att fortsätta, så hon fyller genast i: ”En av hennes lärare skickade ett brev till adressen som Shanti Devi hade pratat om och ställde lite olika frågor. Läraren fick snart ett svar som bekräftade alla detaljer som flickan hade pratat om. Mannen hade förlorat sin fru i barnsäng några år tidigare.” Att man kunde minnas en adress och sedan att få alla detaljer bekräftade är bara för häftigt! Och ändå så tror många inte på att tidigare liv finns, eftersom man liksom inte kan ta på det och titta på det under mikroskop! Inskränkta dårar, tänker hon för sig själv och lämnar ordet till nästa person som Star nickar åt.

Denna person är av rent lektionstekniska skäl givetvis Cindy. ”Man gjorde en stor undersökning och flera forskare följde med Shanti Devi till platsen för hennes tidigare liv. Hon kunde leda dem rakt till hennes förra hem och förklara på pricken hur det sett ut före renoveringen som gjorts nyligen. Dessutom kände hon till mycket personlig information som ingen utanför familjen omöjligt kunde veta om, som vem som haft en affär med vem och liknande.”

”Men då kan man ju fråga varför alla inte kan minnas sina tidigare liv, eller hur?” Star väntar inte på något svar innan hon fortsätter. ”Det beror på vem man frågar, va. Enligt hinduismen är det en energi som kallas vaishnava shakti som liksom sätts i rörelse så snart ett nyfött barn drar sitt första andetag, okej, som typ orsakar en lätt omskakning av både energikroppen och den fysiska kroppen och liksom får den att glömma, alltså. Detta skulle också förklara hur det kommer sig att man oftast saknar minnen från händelser före tre års ålder – själen håller fortfarande på att anpassa sig till en ny, fysisk hjärna. Okej? Så alla minnen skulle lagras i något som kallas karmashaya, som kan liknas vid Akashakrönikan, som ni säkert kommer ihåg, va?” Jodå, de kommer allt ihåg allihop. De hade pratat om Akashakrönikan ganska mycket genom åren, så det fanns inte en chans att de hade glömt bort den! ”Fast då enligt mer västerländsk reinkarnationstro är det typ för att vi liksom inte är menade att minnas tidigare liv för att det skulle kunna störa vårt nuvarande livsmål, alltså.”

”Men om det är så, hur kunde Shanti Devi minnas sitt tidigare liv?” undrade en annan flicka som suttit och sett fundersam ut ett tag. Hon gick i Hufflepuff, så det var ingen som någon utav dem var mer än ytligt bekant med. ”Var hon någon sorts undantag som bekräftar regeln?”

”Nja … det finns typ ett gammalt trick hos hinduiska yogier, va. På dödsbädden så upprepar de liksom sin guds namn konstant för att deras sinne i dödsögonblicket ska typ bli ett med gudomligheten. Okej? Man menar att det var så som Lugdi Devi, som hon hette innan hon återföddes som Shanti Devi alltlså, hålla sig lugn och klar i huvudet när de flesta liksom förlorar medvetandet. Visst. Och när hon återföddes så fanns hennes medvetande med gudomlighetens namn istället för att låsa sig totalt fast i en ny fysisk kropp. Så det är i alla fall en förklaring, va.”

En titt mot klockan visar att det inte är mycket till poäng med att börja med något nytt nu, eftersom det bara är några få minuter kvar, så istället får de i läxa att läsa mer om folk med tydliga tidigare liv-minnen som har kunnat verifieras mer eller mindre, och sedan kan de gå. Cindy och Zoe samlar ihop sina saker, tar farväl av lärarinnan som totalt glömt att ta av sig störtkrukan under lektionen och fortfarande är lyckligt omedveten om vad hon har på huvudet, och lämnar klassrummet i jakt på nya äventyr.