En elevs välbehövliga samtal
Postat: fre jan 12, 2007 1:06 pm
En hand som fortfarande bär spår av somrar utomhus sträcks ut och knackar på trädörren. Efter ett antal vändor då han ömsom sprungit och ömsom raskt promenerat genom skolans många korridorer har han lugnat ned sig något, och nu vill han ha någon att prata med. Någon som kanske förstår.
“Kom in!” hörs ifrån andra sidan, vilket personen vars hand knackat tar som en inbjudan till att öppna den.
“Doktor Andrews?”
“Kalla mig Tom, vetja,” svarar mannen i fråga avväpnande, eftersom han verkade lätt besvärad över titeln. ” ‘Dr. Andrews’ låter som att jag ska be om urinprov och bakterieodlingar.”
“Heh,” svarar besökaren med ett snett leende. “Du sticks inte, va?”
“Absolut inte,” lovar Tom, “och jag bits inte heller. Du får gärna stänga dörren, så kan vi prata ifred, om du vill.” Han väntar tills dörren är stängd, innan han fortsätter. “Du får gärna sitta ner också.” Detta ville tydligen besökaren, som tar plats på stolen som åsyftades. “Nu vet du vem jag är – men vem är du? Du behöver inte presentera dig om du inte vill, men det brukar vara enklare att prata om man åtminstone vet vem man pratar med.”
“Christian Malford,” svarar besökaren. “Chris.”
En liten klocka ringde i Toms huvud. Hade inte Gryffindors elevhemsföreståndare varit och pratat med honom om en Hufflepuffpojke med det namnet? Vad var det nu han sagt? Pojken hade förlorat större delen av sin familj. Så var det. Att han känner till detta tänker han dock inte låtsas om, eftersom det kunde påverka pojken negativt, så att han kanske inte ville prata ut ordentligt.
“Trevligt att träffas, Chris. Hur är läget?”
“Jorå,” svarar Chris vaksamt, “det… är väl okej, antar jag.”
Hur gjorde man egentligen sådant här? Pratade med en kurator? Skulle han inte visa en pappersbitar med bläckfläckar på och fråga vad man tyckte man såg? Eller analysera drömmar? Och för den sakens skull, skulle han inte ligga på en soffa? Det hade de ju alltid gjort när han hört talas om sådana här saker förr.
“Trivs du på Hogwarts?”
Svaret låter inte vänta på sig. De klarblå ögonen lyser. “Klart! Det är jättekul här! Alla är jätteschyssta, utom dem i Slytherin kanske, och jag trivs jättebra i Hufflepuff. Min pappa gick där,” tillägger han.
“Var kommer du ifrån?”
“Chippenham. Typ sydvästra England,” svarar Chris pedagogiskt, eftersom han hör att mannen han pratar med inte är ifrån England, så kanske inte är så hemma i engelsk geografi. “Wiltshire.”
“Aha. Hur är det att vara så här långt hemifrån?”
“Annorlunda,” svarar pojken efter lite betänketid. “Jo, men alltså… Jag trivs här.”
“Men du trivs inte hemma?”
Chris skruvar på sig lite besvärat. “Men alltså… näee… eller jag menar, jo, klart jag trivs hemma, det är inte det. Jag älskar min pappa!” försvarar han sig, lite väl krigiskt, men så hade han trots allt skrikit inför eleverna i stora salen att han hatade sin far.
“…Men?”
Han suckar lite. Det tog emot att erkänna detta. Inte att de var fattiga, för det kunde man ju se så fort man såg på honom. Det var det där andra… det hade han aldrig sagt ens till Marjorie.
“Vi har inga pengar,” svarar han kort. “Eller ja, nästan inga. Umm… Pappa han… liksom… han är vaktmästare på en kyrkogård, så han har skittaskig lön.” Det kunde han också erkänna, men det där andra… satt långt inne. “Han… dricker,” tillägger han bittert.
“Alkohol?”
“Nä, vatten, vad trodde du?!” fräser han till svar, eftersom han kände det lite som att han förrått sin pappa genom att avslöja att han var alkoholmissbrukare.
Att Chris är mycket upprörd, rentutsagt förbannad, säger sig självt. Han gör en ansats till att resa sig upp för att argt storma därifrån, när hans ihoplappade glasögon återigen faller av honom. Den här gången var det inte frågan om tjugo centimeter ner i en bok, utan en högre höjd och ett hård golv. När en av glasögonlinserna går i kras är det som att något brister även inuti Chris. Benen sviker honom, och han faller ned på knä, och gråter hysteriskt. All smärta som han gått omkring och hållit för sig själv exploderar som ett vulkanutbrott, och att säga att han “cried his heart out” är ingen överdrift.
Postat: tor apr 05, 2007 6:42 pm
Tom låter Chris gråta på en stund, eftersom det verkade behövas. När pojken slutligen börjar ta sig samman, så har tårarna liksom tagit slut, även om smärtan fanns kvar. Det finns näsdukar tillhanda, som pojken till sist sträcker sig efter för att kunna snyta sig ordentligt.
“Vad är det som har hänt egentligen?”
Hulkandes något bedrövligt börjar han berätta. Han tänker inte ens längre, utan behöver bara få ur sig allt han burit inom sig så länge. Han berättar om hur det var när hans mamma levde, hur hon och hans syskon dött, hur det varit sedan dess… Chris berättar till och med om sin oro över att bli omhändertagen av de sociala myndigheterna, vilket han inte sagt till någon förr – inte ens sin pappa. Han berättar hur det är att känna att det inte är någon idé att gå till Hogsmeade för att han inte kan köpa sig så mycket som en liten karamell, och slutligen berättar han om paketet han fått och det som precis utspelat sig i Stora Salen. Han visar till och med brevet han fått, vilket Tom läser igenom.