TKH5c – Sanjeev

Sanjeev kommer in i klassrummet, där Aurelius Bexhill sitter och funderar lite.

“Goddag, professor Bexhill,” hälsar han artigt och tar sig en plats.

“’Dagens, unge herr… Kapoor, eller hur?”När Sanjeev nickar, så fortsätter han. “Trevligt. Välkommen! ‘Dagens, mina damer och herrar!” fortsätter han när några fler elever dyker upp. “Slå er ner.”

När alla har kommit, eller rättare sagt, när klockan är tillräckligt för att börja, så harklar han sig och tar till orda.

“Goddagens! Professor Bexhill är jag, för de som inte kände till det. Professor i Spiritism till vardags, eller varkvälls med tanke på när lektionerna är, och jag har fått den äran att berätta för er om en person som orsakat mycket sorgligheter för oss alla.”

Ah, nu kanske de äntligen skulle få lära sig lite mer om den där Voldymört eller vad han nu hette. Hans klasskamrater verkade alltid bli riktigt skraja när han kom på tal – därför kom han inte på tal särskilt ofta.

“Ni har ju läst om Jättarnas krig och Svartalfupproren i år, om jag inte missminner mig? Ja, genom årens lopp har det naturligtvis inte bara orsakats krig, uppror och elände av andra än icke-mänskliga raser. Även mänskligheten har haft trubbelmakare! Har ni hört talas om Fernochlichy Fothergill nån gång? Det var en riktig tjyvgubbe det, vill jag lova! Han var nära att förorsaka inbördeskrig i Devon på 1500-talet till exempel, men den mest kände och mest fruktade magikern levde faktiskt i modern tid. Ni läste en del om honom under ert första år här, i ämnet Försvar Mot Svartkonster. Därför ska jag inte gå in på sådant ni troligen redan känner till, för det blir bara tjatigt.”

Sanjeev hade väl vant sig lite vid att en del lärare var tjatiga, för Madame Lilly hade en förmåga att ibland vara lite repetetiv. Han tyckte om henne ändå.

“Tom Gus Mervolo Dolder föddes som halvblod runt år 1930. Han fick sin utbildning här på Hogwarts, och var till och med prefekt i Slytherin.” Aurelius ser sig om i salen och nickar åt Sanjeev, vars prefektmärke blänkte på bröstet. “Som Kapoor där, fast Kapoor är Hufflepuffare och jag hoppas slippa se er på ‘mest eftersökta’-listan i framtiden.”

“Jag också, sir,” replikerar Sanjeev snabbt, med ett småleende. Aurelius flinar lite till svar.

“Skämt åsido. Efter skolan kom han att kalla sig… Lord Voldem0rt. Hans efterföljare – en rad magiker av vilka många var av riktigt fina och förnäma familjer – kallades Dödsätare. Varför de kallades så är oklart, men jag betvivlar starkt att det handlade om att äta likdelar.”

Några elever fnissar lite nervöst. Den indiske Hufflepuffprefekten är inte en av dem, han antecknar istället intresserat, eftersom han undrat vad hela den där historien egentligen handlat om. Varenda magikerfödd unge gick ju runt och var nervös inför blotta tanken på karln.

“Ni-vet-vem spred stor skräck i magikervärlden på 1970-talet och under det tidiga 80-talet. Ni-vet-vem ansåg att endast de av ‘renrasiga’ magikerfamiljer hade rätt att utföra magi; alla andra skulle utrotas.” Den vanligtvis så glade och skämtsamme professorn får något hårt i rösten. “Varje gång Dödsätarna utfört ett mord eller annat illdåd kunde man se Mörkrets Märke i grönt sväva högt upp i luften ovanför platsen. Mörkrets Märke är en grön symbol, i form av en orm som slingrar sig ut genom en dödskalle.”

Istället för att framkalla märket genom trollformeln, som han kände till rätt väl, eftersom han trots allt inte bara jagat spöken i sina dagar, så framkallar han en liten illusion framme vid svarta tavlan. Eleverna drar kollektivt efter andan. En liten, spinkig pojke bleknar betydligt och ser illamående ut, så Aurelius trollar bort illusionen igen.

“James och Lily Potter var några av alla de som arbetade med att bekämpa Ni-vet-vem. De tvingades att gå under jorden och anlitade en av sina vänner att vara hemlighetsväktare åt dem, men mannen i fråga förrådde dem. Mannen heter Sirius Black och tillbringar resten av sina dagar i Azkaban.” Det fanns inte minsta tvivel om att Bexhill inte uppskattade mannen. Att Black egentligen var oskyldig var ju inget som var känt i SH-världen…

Sanjeev pausar lite kort i sina anteckningar och ser lite stött ut. Vilket sätt! Förråda sina vänner! Det var nästan ett större brott i hans värld än att vara Dödsätare. Man förrådde inte sina vänner! Det var otänkbart! Om Aurelius kunnat läsa tankar, så hade han nog blivit ganska nöjd över ynglingens inställning. Inte en chans att Sanjeev Kapoor skulle bli Dödsätare!

“Ni-vet-vem uppsökte paret Potter på egen hand och dödade James.” Han låter bitter över detta. “Lily Potter mördades lika kallblodigt medan hon försvarade parets ett år gamla son, pojken Harry.” Bitter, med en gnutta sorgsenhet. “Av skäl som än idag är okända kunde Ni-vet-vem inte beröva pojken livet, utan besegrades, och både hans magiska krafter, hans makt och skräckvälde bröts.” Bitter, men med hopp om framtiden. “Ni-vet-vem har varit försvunnen ända sedan dess, men det finns inga källor som säger med säkerhet att han skulle vara död. Tyvärr. Harry Potter fick ett blixtformat ärr i pannan som minne av den tragiska händelsen, och är nu känd som Pojken Som Överlevde.”

Den bleke pojken snyftar lite ofrivilligt för sig själv.

“Gaska upp er nu, Perkins,” säger han uppmuntrande. “Om ni inte har några frågor kan ni avlägsna er… Perkins, ni stannar kvar, är ni snäll.”

Ingen av eleverna verkade vilja stanna kvar i rummet. Sanjeev hade egentligen en hel radda frågor han skulle vilja få besvarade, men kände att han nog skulle vilja fundera lite på saken först. Därför samlar han ihop sina saker, säger ett “Adjö, professorn,” ler uppmuntrande mot pojken Perkins, och försvinner.