SYO – Leoman O’Greys (Angfiel)

(Leoman O’Greys = Angfiel)

Aurelius Bexhill är en man i sina bästa år, d.v.s. runt 80. Han har en krans av vitt hår runt huvudet, hjässan är kal, och de gammaldags polisongerna är väl tilltagna. Idag råkar han ha gammaldags, vinröda kläder på sig. Han sitter i en mörkröd sammetsfåtölj, som har en rutig ullpläd draperad över sig. Det finns ytterligare en sådan i rummet, bägge är nära eldstaden som sprakar muntert. Det var kallt ute – snö, faktiskt – och alldeles efter jullovet. Vinden ven runt knutarna och snön överföll hans polisonger så han föredrog att hålla sig inomhus så här års.
På spiselkransen står två hemtrevliga ljuslyktor som påminde om sådana tomtar brukar traska omkring med på svenska julkort. Mellan fåtöljerna har han för tillfället placerat ett bord med en liten hylla under. På hyllan under finns en plåtburk med torra digestivekex i, och ovanpå bordet står en robust kanna med två stadiga muggar bredvid. Om man kommer nära kan man känna en lätt doft av varm choklad.
Han har avtalat tid med en av femteårspojkarna, som han nu sitter framför brasan och väntar på, samtidigt som han är djupt försjunken i en dammig gammal bok.
Leo har på sig sin skoluniform men slipsen sitter lite på sned och hans hår visar på någon som inte bryr sig om sitt utseende på morgonen. Nu är det ganska långt ifrån sanningen då det tar ungefär en kvast för honom att få till håret i den rufsiga frisyr han vill ha, eftersom hans hår har en tendens att ligga ganska platt och fint annars, och dessutom måste han spendera tid till att få sin uniform att se precis så ovårdad som han vill ha den. Perfekt för att få flickorna att tycka att han är den tuffing som han självfallet är. Han drar handen genom håret för att rufsa till det lite extra som i trots innan han öppnar dörren och kikar in, utan att knacka då de hade bestämt tid och skulle haninte komma den tiden fick väll gubben skylla sig själv att han dök upp. Han kanske fick poängavdrag men det bryr han sig inte om, rättare sagt så bryr han sig mycket om det men får absolut inte visa det eftersom sådant är hur ocoolt som helst. Sedan ska han erkänna också att få skäll av sin syster för varje poäng blev lite tröttsamt så han ville helst slippa avdrag, även om han varje dag lyckades bli av med minst en poäng av någon anledning. Sedan hade han lyckats få en hel del fler strafftjänster än vad han tycker om, speciellt från de mer stränga lärarna som faktiskt tyckte att han skulle säga sir och professorn i varje mening. Sen kan det hända att han gjort saker i klassrummet också som han inte får så Leo är mycket väl medveten om att Bexhill säkerligen har en milslång lista på alla kommentarer från lärare som förklarar att han är en odåga som inte kan lära sig något och dessutom ska det också erkännas att hans betyg inte direkt är de bästa.
Mja, milslång är väl listan kanske inte, men rätt lång ändå, det fick ju ändå medges. När han hör att dörren slås upp, så kikar han upp ifrån sin bok för att se om det var den kallade pojken som dök upp eller inte, men det var det.
“Stig in, stig in… men det har ni förstås redan gjort, ser jag. Håhå. Leoman O’Greys, förmodar jag? Ert rykte förekommer er. Stäng dörren är ni bussig, det drar så förbenat kallt annars.”
Professorn vinkar den unge mannen till sig sedan, och ber honom sätta sig ned i den lediga, röda sidenfåtöljen med sina blommönster. Det skulle bli ganska spännande att tala med den här gossen, för han hade hört så mycket om honom, men faktiskt aldrig tillräckligt för att tvingas skicka efter honom för att tala allvar.
“Får jag fresta med lite varm choklad?” Han kommer på en sak han skrivit i inbjudan och tillägger, “Åh, har ni med er någon ost, förresten? Jag har nog en burk marmelad här nånstans om ni vill ha, annars.”
Leo slänger sig ner i en fotölj när han blir erbjuden och sitter relativt avslappnat och med en ställning som säger ‘jag skiter i vad du tycker, det här är jag acceptera det’ När han blir erbjuden choklad så tvekar han en aning eftersom det tar emot att tacka ja, hur ocoolt var det inte på en skala att dricka varm choklad! Det var ju sånt som dagisbarn sysslade med men samtidigt är det ju gott med choklad. Dessutom kan han senare komma undan med att han gjorde det bara för att blidka gubben så att han inte fick fnatt eller nått. “Visst, choklad blir la bra.” På frågan om han har något ost skakar han på huvudet och säger “Nää” med en aning avsmak i tonfallet. Han har inget emot ost men att äta ost och dricka choklad var inget han ville göra samtidigt och helst inte med sin professor om han slapp det.
“Ni kanske föredrar era digestive utan?” säger han utan att egentligen ställa en fråga som behövde besvaras. Han häller upp två muggar med rykande varm choklad och ställer den ena muggen så att Leo skulle kunna nå den utan problem, och sedan tar han fram sin plåtburk med kex och ställer den på bordet mellan fåtöljerna. “Ta för er, om ni vill ha. Jag ska nog ha en burk marmelad här också. Skrumpfikon bara, är jag rädd. Borde ta och köpa in något annat, antar jag. Har hört att fläderblomsmarmelad ska vara gott.” Om Leo nu visar något av den där tuffa attityden så är det antingen så att Bexhill inte lägger märke till det eller inte bryr sig om det, för han försöker i alla fall inte att tuffa till sig. Inte nämnvärt i alla fall. “Såå, O’Greys. Vad har ni för planer när ni slutat på Hogwarts? Tänker ni stanna till FUTT-proven, först och främst?”
Den här mannen tycker tydligen att det är viktigt att äta en massa äckelheter vilket inte Leo alls håller med om men han klarar ändå av att säga nej och ja där det behövs och det slutar med att han sitter bara där med sin kopp choklad och tittar lite småäcklat på marmeladen. När Bexhill sen frågar om han tänker stanna kvar till FUTT så blir han lite ställd. Var inte det självklart att man skulle göra det även om man inte tyckte om skolan? Den uppfattningen har i alla fall han fått av saken. Dessutom så skulle hans mamma nog ha smått ihjäl honom om han hoppade av skolan även om han inte skulle ha någon som helst användning av FUTT-betyg när han nu ska bli rockstjärna. “Jag ska bli rockstjärna” svarar han lite nonchalant och ja Leo är tyvärr sådär naturligt tuff, han behöver faktiskt inte jobba på det eftersom det faller honom helt naturligt nu för tiden.
Nej, självklart är det ju faktiskt inte att stanna efter GET-proven är avklarade. De flesta gjorde ju visserligen det, precis som de flesta väljer att gå på gymnasiet, men det är ju fortfarande ett fritt val. Egentligen. Sabbatsår existerar väl å andra sidan inte på Hogwarts. När professorn får höra vad pojken vill bli, så blir han ganska överraskad. Kul att han inte ville bli auror precis som alla andra, men rockstjärna? Nå, han var ändå sådan att han försökte stötta sina elever. “Åhå? Där ser man. Det må jag säga! Spelar ni något instrument eller sjunger ni kanske hellre?”
Nu har Bexhill satt griller i huvudet på pojken och för första gången så funderar han på om det här med att hoppa av skolan vore lite trevligt ändå. Han måste skaffa en manager antagligen som fixar med spelningar och liknande för honom men klart att han kan bli superstjärna ändå. Absolut. “Jag spelar gitarr och bas och sjunger själv” säger han. “och jag kan spela synt lite” lägger han till, eller magikernas version av en synt i alla fall vad nu det kan tänkas heta. “Har lärt mig själv.” och faktiskt så är han bra på det, även om det inte låter som att han är det när han säger att han är självlärd. De flesta självlärda brukar inte vara riktigt så duktiga som man måste vara för att blir superstjärna.
“Kors i allsin dar, det var inte dåligt! Kanske att man kan få ett smakprov någon gång?” Aurelius ler uppmuntrande mot honom. Elever som spelade musik och hade sig. Det var nästan som ett hantverkaryrke det, ju. Marcus ville ju snida trollstavar, och det hade han tyckt var ett intressant yrkesval. Kul att alla inte ville bli samma saker. Att sikta mot rockstjärna var ju att sikta högt, och ambitioner var ju aldrig fel. “Är det Weird Sisters (eller vad de heter i den svenska översättningen) som är inspirationskällan?”
Leo kan inte låta bli att brösta upp sig lite och känna sig lite extra stolt över sig själv för att han redan väcker intresse hos folk. Men en manager det måste han ta och fixa. “Tja lite kanske, och Lost Wand och sånna.” säger han lite sådär småengagerat och småtufft som han alltid lyckas vara hur han nu lyckas med det. “Jag kan ju komma tillbaka och spela på nån bal eller nått” flinar han sen och tycker det vore ganska kul om han kommer tillbaka och hans syrra fortfarande kämpar med sina ämnen medan han själv lever lyxlig som rockstjärna. Sen att det kanske inte alls blir så det är en annan sak men man kan inte missunna honom sina drömmar.
“Inte riktigt min genre, kanske,” erkänner Bexhill som väl eventuellt kanske lyckats läsa orden ‘Lost Wand’ någon gång i The Prophet, men inte mer än så. Musik var trevligt, men han var lite mer inne på klassisk musik. Systrarna Spök var ju inte direkt Mozart. Eftersom han känner sig lite för mycket ute på djupt vatten tar han en klunk av chokladen och funderar lite. “Trivs ni här på Hogwarts, O’Greys?”
Leo rycker lite på axlarna och ser ungefär lika engagerad ut som en död fisk. “Tja det är väll ett ställe att vara på som vilket annat. Inte så värst kul att vara hemma heller.” det var faktiskt dötrist att vara hemme med tanke på att de flickor han kunde flörta med hade han redan haft ihop det med och de ville inte veta av honom, han brukar ha den effekten på tjejer, och annat han kunde göra var att hjälpa mamma att plocka örter eller sin storerbor med fårskötseln och inget av de alternativen var särskilt uppmuntrande. Det enda han trivdes någorlunda med var att umgås med Phatt men hon var ju tjej och hans syster så även det är ju sporadiskt. Däremot när han får umgås med Elias eller åka in till stan då kan han ha sig lite kul. “Jag diggar inte direkt skolan.” tillägger han och flinar lite smått och tar en till klunk från sin choklad. Det var väll ingen fara att erkänna det för sin elevhemsföreståndare, inte som att mannen skulle ge han mer poängavdrag för det.
“Är det omgivningarna, lektionerna eller bekantskaperna som felas, tycker ni?” Det kunde ju faktiskt finnas en hel del olika skäl till att man inte trivs i skolan. Att inte trivas på Hogwarts var däremot lite underligt. Det var nog ganska få som inte trivdes där, egentligen, men det måste ju finnas undantag som bekräftar regeln. Han väntar med att fundera på vilka ämnen som skulle kunna tänkas passa in att läsa på FUTT-nivå för en rockstjärna. Det kändes inte så viktigt för tillfället.
“Det är inget som är säskilt intressant.” menar pojken för även om han tycker om busstreck så var det bara kul när man är pytteliten och det är han inte längre. Nu blir han snabbt uttråkad av att plåga små förstaklassare eller kasta stinkbomber i korridorerna. Allt det hade förlorat sin charm lite även om han ändå hängde med Elias när den andra pojken fick för sig att hitta på något i mörkrens timmar. “Bekantskaperna är det inget fel på” tillägger han och flinar. Han hade en liten skock fans som hade en tendens att dyka upp nästan var han än gick på skolan vilket antagligen Bexhill inte har kunnat undvika att se i alla fall i Stora Salen. “Men liksom inga lektioner är ju kul, allt känna bara tråkigt. Och vad är det för idé när man ska bli rockstjärna?” menar han lite småkaxigt. Det är ju egentligen inte det att pojken inte trivs med skolan, han tycker det är en kul byggnad som så och visst fanns det folk där men det är ändå en skola och det avskyr han.
På så sätt, ja. Så kunde det vara. Det var ju tur att pojken har någon sorts sak han strävar efter i alla fall. Han var inte helt förtjust i barn som inte hade några ambitioner alls. Hellre något ganska naivt som rockstjärna än ‘jag vet inte’! Ifall det var någon idé att fortsätta på Hogwarts om man ville bli rockstjärna kommenterar han inte. Vad skulle han säga där, liksom? Att hålla med skulle kännas som att han inte gjorde sitt jobb ordentligt. Hans jobb som elevhemsföreståndare var ju inte att be ungarna hoppa av skolan, trots allt. “Om ni mot förmodan inte skulle få ert stora genombrott som rockstjärna, vad hade ni tänkt sysselsätta er med då?” frågar han istället.
Leo rycker ännu en gång på axlarna för det vet han faktiskt inte, i hans ögon så kommer han ju lyckas med sin ambition så vad var det för idé att bry sig om vad man ska göra efter det. “Nått dyker säkert upp.” menar han. Han skulle kanske komma på något att göra och han förväntar sig ju att ändå ha sina GET och med dem kanske han kunde få något om det inte gick vägen att bli rockstjärna fast nu var det ju bara så att han skulle lyckas med det. Han, Leo, hur kunde han inte lyckas med att bli rockstjärna? Han är snygg, sjunger bra, spelar instrument och tjejerna avgudade honom. Vad mer behövde man än det? “Jag har ju mina GET om inte annat.” tillägger han lite smått ointresserat.
“Ja, det har ni ju,” svarar han och kliar sig lite i polisongerna. Det här skulle han behöva fundera på, verkar det som. För att inte verka helt puckad drar han fram papperet där Leos betyg finns uppskrivna, och kikar igenom listan. Fyra D:n… hrm. Inte mycket att orda om, kanske. Fyra Ö:n var däremot bra betyg, och han hade till och med ett U! “Jag ser att ni fick Utomordentligt i Naturmagi. Är det ett favoritämne, månntro?” För lätt var det väl inte? Eller var det det? Han har aldrig gått ämnet själv, så han vet faktiskt inte riktigt.
Leo är en person som kan lära sig ganska lätt om han anstränger sig och Bexhill har rätt när han antar att Naturmagi är ett av hans favoritämnen. Att han fått ett U det vet dock ingen om, och pojken hoppas att det kommer förbi så för han vill absolut inte bli stämplad som en plugghäst. Han kanske till och med måste sabba GET i ämnet för att inte verka mesig sen när han blir rockstjärna och någon fick för sig att dra fram hans betyg, men det skulle han nog inte göra ändå för innest inne är han lite stolt över sitt betyg. Dessutom kommer det kanske bli lättare att övertyga hans mamma att låta honom hoppa av skolan om han har ett U i betyg och kunna falla tillbaka på. “Jorå, det är ganska kul ämne.” säger han och det är nog första gången han erkänt för någon annan att något på skolan är kul.
“Inget du känner för att fortsätta med nästa år?” försöker han, för att se om det fanns något hopp alls om att övertyga pojken om att stanna kvar och forsätta sina studier. I och för sig så gjorde det ju inte Behxill något personligen om Leo hoppade av. Det skulle tvärtom till och med vara bra för Gryffindors poängställning… men så fick man ju inte gärna tänka. Det var ändå pojkens beslut vad han ville göra med sin framtid. Vill han inte fortsätta sin utbildning på Hogwarts så var det inte elevhemsföreståndarens jobb att tvinga pojken. Det var snarare föräldrarnas.
“Jarå..” svarar Leo lite lamt och tillägger “Alltså jag lär väll fortsätta med det om jag går här liksom men ja vad är poängen med det.” nu är det inte en fråga längre utan ett konstaterande. Nu är Leo trevligt omedveten om att hans mamma kommer släpa honom in på Perrongen till höst och upp på tårget i öronen om han får för sig att säga att han inte ska gå kvar på skolan. Hon kommer antagligen att låsa in honom på rummet hela sommaren dessutom och tvinga honom att plugga för att få fortsätta skolan. Hans mamma skulle helt enkelt se rött om han fick för sig att hoppa av skolan. Leos pappa skulle nog också bli ganska stött och sur men eftersom han är mugglare skulle han nog ha lite svårare att sätta sig in i situationen kring magiskola än mamman i familjen.
“Ja, det förstås,” svarar Bexhill och tuggar lite på sitt digestivekex. Han visste egentligen inte vad mer han skulle ta upp med pojken, så han äter upp sitt kex under tystnad medan han funderar. När han är klar så studerar han papperen framför sig. “Gör så bra ifrån er ni kan på era GET-prov, åtminstone. Bra GET-betyg är alltid bra att ha i bagaget inför framtiden, oavsett om man fortsätter på Hogwarts eller inte.” Lite mer smuttande på chokladen. “Här sitter ju jag och babblar på… Är det något ni skulle vilja diskutera med mig, kanhända?”
Leo ser ut som att han verkligen kan komma på annat att hålla på med än att sitta och diskutera saker med sin elevhemsföreståndare så därför struntar han helt enkelt i att diskutera. “Nerå, tack professorn, det var kul.” om han är ironisk eller inte det märker man inte och pojken är på fötter inom två sekunder och det märks att han inte vill vara kvar där längre. Han drar till sig sin väska han i början dumpat på golvet och väntar på att se om mannen tänker hindra honom medan han säger “De är lugnt, jag ska plugga.” en uppenbar lögn för alla som känner pojken lite.
“Då tror jag att vi är färdiga med varandra, O’Greys,” konstaterar han. “Trevligt att träffa er och få en pratstund så här. Kila iväg nu, ni har säkert massor för er.” Han ler vänligt mot pojken, eftersom han är en trevlig gubbe. Det vore synd att vara taskig mot honom därför, tycker Traxy, men alla karaktärer håller säkert inte med om det. Agatha skulle nog inte ha några direkta betänkligheter mot att plåga honom ifall det skulle behövas. Det behövs det förhoppningsvis aldrig, för det vore lite synd.
Leo är ute ur dörren snabbare än de flesta elever och han har redan börjat planera sin framtid. Han måste få tag på en agent, sånna måste man ha och sedan måste han berätta för föräldrarna att han inte skulle tillbaka till Hogwarts men det kunde ju kanske vänta det tills efter han gått ut tvåan. Han skulle visserligen inte vara myndig och kunna använda magi förrän ett helt år senare så han fick klara sig utan magi i en magisk värld, vilket skulle suga ganske hårt men eftersom han klarat sig hitills skulle han väll så lov att se till att klara sig nu också. Haha! det skulle bli sjukt fett att bli stjärna!
Bexhill återgår till vad det nu var han gjorde innan Leo dykt upp. Sådär, en rockstjärna. Det var inte illa. Vad han tycker om pojkens karriärsval är svårt att veta, åtminstone om man försöker studera hans ansikte, för det avslöjar inget särskilt. Han skrockar lite för sig själv och häller upp lite mer choklad.

%d bloggers like this: