SYO – Avery Woodrow (Sparrow)

(Avery Woodrow = Sparrow)

Aurelius Bexhill är en man i sina bästa år, d.v.s. runt 80. Han har en krans av vitt hår runt huvudet, hjässan är kal, och de gammaldags polisongerna är väl tilltagna. Idag råkar han ha gammaldags, bruna kläder på sig. Han sitter i en mörkröd sammetsfåtölj, som har en rutig ullpläd draperad över sig. Det finns ytterligare en sådan i rummet, bägge är nära eldstaden som sprakar muntert. Det var kallt ute – snö, faktiskt – och alldeles efter jullovet. Vinden ven runt knutarna och snön överföll hans polisonger så han föredrog att hålla sig inomhus så här års.
På spiselkransen står två ljuslyktor. Mellan fåtöljerna har han för tillfället placerat ett bord med en liten hylla under. På hyllan under finns en plåtburk med torra digestivekex i, och ovanpå bordet står en robust kanna med två stadiga muggar bredvid. Om man kommer nära kan man känna en lätt doft av varm choklad.
Han har avtalat tid med en av femteårsprefekterna, som han nu sitter framför brasan och väntar på, samtidigt som han är djupt försjunken i en dammig gammal bok.
Avery knackar på dörren någon minut innan klockan sex och väntar sedan på att Bexhill skall öppna eller något. För några år sedan hade han inte brytt sig om han varit i tid eller inte, men han har börjat bli alltmer noggran, speciellt efter att han av oklar anledning blev prefekt. Han har aldrig pratat med professor Bexhill, men har väl förmodligen sett honom i korridoren någon gång, så han undrar vad det är för någon som blivit elevhemsöreståndare nu. Elias hade låtit oväntat positivt inställd till honom, vilket förvånat Avery en hel del. Brodern är inte direkt känd för att tycka om lärare.
Trots att Avery hunnit duscha efter träningen känner han sig fortfarande helt stelfrusen, och hoppas att det är varmare inne på kontoret än vad det är utanför. Den långe, blonde pojken har på sig skoluniformen, som börjat bli aningen för kort eftersom han växt en hel del på sista tiden. Håret är fortfarande blött och ganska spretigt, även om Avery försökt få det att se så normalt ut som möjligt, vilket brukar vara ganska jobbigt.
“Kom in!” hälsar den glade gubben och stiger åt sidan, så att Avery ska komma in i det lagom varma rummet. Det var inte direkt kokhett där, men det skulle nog få honom att börja torka något. Aurelius tyckte om när det var lite varmt i rummet, för annars skulle han bara få så kalla fötter, och det var inte helt enkelt att få tag i några ordentligt tjocka strumpor. Nej, hellre höll han det varmt och skönt från första början.
“Jag frågar inte vem ni är, för jag väntar mig en Woodrow, och ni liknar en annan med samma namn, så jag antar att ni är släkt.”
Han synar den unge mannen lite. Han såg inte ut att ha någon ost med sig. Det spelade ingen roll, faktiskt, han var ju i alla fall punktlig. Utmärkt. Det var ju inte HAN som utsett Avery till prefekt, så enligt Aurelius så får man lite granna bevisa för honom att hans föregångare gjort ett bra val. Han hade för sig att han hört några rykten om gossen, men det var flera år sedan nu, så det spelade inte längre någon roll.
“Kan jag fresta med lite varm choklad?” säger han när Avery väl kommit in i rummet, så att han kan stänga dörren och återgå till fåtöljen vid den varma brasan. “Slå er ner, Woodrow, ni ser ut att behöva lite värme.”
“God kväll, professorn”, säger han ganska artigt och går in. Värmen är ganska välkommen vilket syns ganska tydligt på att han slappnar av en hel del. “Ja, syskon”, kommenterar han sedan eftersom det måste vara Elias som Bexhill syftar på.
“Ja tack, professorn.” Varm choklad är nästan ännu mer välkommet än värmen. Han sätter sig i den andra fåtöljen och lägger huvudet på sned en aning medan han betraktar Bexhill. “Jag tog inte med någon ost, men jag skulle kunna trolla fram lite”, säger han med ett svagt leende, men tillägger sedan “fast jag skulle inte rekommendera att äta den, för jag lyckas alltid göra smaken skrämmande träig” och grimaserar svagt vid minnet av senaste gången han försökte göra något ätbart. Det hade varit en vidrig upplevelse. Han hoppas verkligen inte att professorn tar det som att han försöker skryta med att han ligger en bit före resten av femmorna i förvandlingskonst, för det försöker han faktiskt inte. Däremot är han i full färd med att försöka känna av vad Bexhill är för någon typ egentligen. Förhoppningsvis saknar han inte humor, fast enligt Avery är det få som gör det. Till och med Melvin har ett sinne för det, även om det är aningen skumt.
“Jag tänkte väl det,” svarar Aurelius nöjt, eftersom han haft rätt. När pojken säger att han kan trolla fram ost, så drar sig Aurelius till minnes något som den där Amend nämnt någon gång i förbifarten. Var det inte så att Avery Woodrow var någon sorts fenomenal naturbegåvning i Förvandlingskonst? Det vore ju roligt att få lite exempel på.
“Försök får vi se!” säger han uppmuntrande. “Har ni någon ost ni föredrar, kanhända? Eller ska vi ta en vanlig, hederlig Cheddar? Vällagrad, om det går att komma med önskemål.” Aurelius tyckte om ost. “Red Leicester? Edamer? Eller kanske ni föredrar mögelostar? Roquefort, Brie, eller den där danska blåmögelosten? Nej nej nej, låt mig gissa…” Han kisar lite tankfullt mot Avery. “Stilton! …Fast då får jag nog vädra här sedan…” tillägger han efter att ha sett sig omkring lite. “Äsch, må så vara.” Han ler förväntansfullt. “Sätt igång, visa mig edra ostframkallartalanger, Woodrow!”
“Jag är inte speciellt hemma på det här med ostar, kan jag erkänna, men jag kan göra ett försök med en Brieost? Även om jag betvivlar att den kommer att bli ätbar.” Avery drar fram trollstaven ur bakfickan och koncentrerar sig i ett par sekunder. Efter att ha trollat fram mindre djur är döda ting ganska enkelt, med vissa undantag för smak och lukt som visat sig vara fruktansvärt knepigt ibland. Han skrider i alla fall till verket och trollar fram något ganska ostliknande som han sedan förstorar och börjar ändra lite på. Ett par minuter senare är han färdig med något som inte går att skilja från en Brieost, skär en bit av den med en snittformel och smakar en aning. Averys grimas kombinerat med en rysning talar tydligt om precis hur gott det smakar. Efter ett par ändringar och ytterligare smakprov verkar han faktiskt ganska nöjd. “Sådär, nu tror jag inte att jag kan få den speciellt mycket bättre. Det är något som saknas, men jag kan inte komma på vad bara.” Bara någon liten detalj, men Avery kan verkligen inte komma på vad det skall vara.
Aurelius betraktar experimentet med intresse. Det här var kolossalt intressant. Han var ju inte så pjåkig på Förvandlingskonst själv, men han minns hur han kämpat med att försöka trolla fram en Welsh cake när han själv var elev en gång i tiden. Det experimentet hade tyvärr gjort att han inte kunde äta Welsh cakes nuförtiden, och han mådde lite illa varje gång han fick syn på en. “Ni har mina djupaste sympatier,” säger han därför när Avery grimaserar.
Brie var inte hans favoritost – den smakade lite för lite för hans smak – men den fungerade till kex. När Avery förklarar att osten är så bra den kan bli, så tar han och skär av en bit och tar en försiktig tugga av den. Han ser fundersam ut ett tag och nickar instämmande.
“Ja,” säger han – det var faktiskt något som saknades. “Brie.” Han skrockar lite för sig själv. “Ska vi nöja oss med skrumpfikonmarmelad istället, kanske? Det finns det så att det både räcker och blir över.”
Avery är ganska glad att han inte valde en ost med starkare smak – eller lukt heller för den delen – eftersom resultatet hade kunnat bli förödande. Fast hans övning tar sig faktiskt, och han faktiskt trolla fram en fullt fungerande mus på bara några få försök. Fast mat förstår han sig som sagt inte riktigt på, och är ganska säker på att den där Sanjeev i Hufflepuff hade haft enklare för det än han har eftersom han verkar gilla mat och förmodligen har utmärkta smaklökar. “Ja, jag tror att det blir bäst så. Det är ändå ingen mening med att äta ost som inte smakar rätt.” Han gör en kort paus, men tillägger sedan ett “evanesco” och får osten att försvinna. Den delen inom förvandlingskonsten har han i alla fall inga som helst problem med.
När osten försvunnit lägger Avery huvudet på sned en aning och betraktar Bexhill i väntan på att mannen skall säga något. Pojken är nämligen ganska säker på att professorn inte kallat hit honom bara för att de skall knapra på degistivekex med skrumpfikonmarmelad och dricka varm choklad, även om Avery inte hade haft speciellt mycket emot det heller. Nästan all press på sig som han vanligtvis brukar känna är försvunnen för ögonblicket, vilket han tycker är ganska skönt. Förmodligen har det något att göra med att han är prefekt – fast då hade väl de andra också varit här? – eller så är det studievägledning det handlar om.
Spiritism-professorn börjar med att sätta sig ned, om han inte redan sitter, och ber Avery sitta ned, om han inte redan gör det. Han lyfter fram plåtburken med torra digestivekex, tar av locket och häller upp choklad åt dem, som han smuttar lite på innan han börjar tala. Festina lente – skynda långsamt. Det var nog lite granna hans motto. Locket på skrumpfikonmarmelad burken – som svävar igenom rummet och landar på det lilla bordet – skruvar av sig själv, och en liten sked uppenbarar sig i den. “Jag hittade en liten anteckning ifrån er forna elevhemsföreståndare, som sade att ni var lite sugen på en framtid som Auror… Kan det stämma?” Han hoppades verkligen det, för Auror var ett intressant jobb. Inte för att han själv varit det, eller så. Nej då. Aurelius Bexhill hade rest runt i världen och letat spöken, inte kuskat land och rike kring i jakt på magiska brottslingar. Han hade förvisso hjälpt till att få fatt i sådana under sina resor, eftersom han varit medlem i Fenixordern. Det var tider, det! kunde han ibland tänka nostalgiskt, men det betydde ju inte att det var några bra tider. Det hade varit ganska ruskigt, om sanningen ska fram. Nu var ju den eran ett ont minne blott, tack vare den där lillpojken Potter, men onda magiker fanns ju faktiskt fortfarande.
Avery sitter redan ned. “Tack”, säger han ganska lågt när Bexhill hällt upp choklad åt honom, och han är inte sen att smaka. Varm choklad påminner honom alltid om hans livs värsta strafftjänst med professor Wocie. Han och Phatt hade blivit bjudna på varm choklad efter det, paradoxalt nog av samme man som visat dem hårresande scener ur andra världskriget.
“Ja, Auror är lite lockande, men det finns så mycket annat jag skulle vilja göra.” Det märks lite på Avery att han inte riktigt känner att han har tid till allt, och helst hade velat leva runt tre parallella liv så att han hade kunnat få göra allt han ville på en gång precis efter att han slutat skolan. Något som tyvärr är omöjligt. Han ser tankfullt på Bexhill och funderar på hur mycket av Adams anteckningar han har egentligen, för det skulle vara smidigast om de kunde börja ungefär där han och Adam slutade, men det spelar egentligen ingen roll. Efter att ha tagit en ganska liten klunk av chokladen börjar han bre skrumpfikonmarmelad på ett kex och fortsätter att prata eftersom det verkar bäst att tala om vad mer han vill göra. “Jag vill fortsätta med quidditchen, för jag tror att jag i alla fall kommer med i ett reservlag när jag slutat skolan. Och så vill jag studera förvandlingskonst, kanske arbeta med magiska djur och så har helande börjat locka en hel del.” Avery tycker att tre saker är ett måste. quidditchen, förvandlingskonsten och sedan något av de tre övriga. Vilket av dem har han dock inte bestämt sig för, och det kan bli vissa problem med att kombinera en utbildning med quidditch på högre nivå. Däremot borde fortsatta studier i förvandlingskonst gå att få in i en utbildning.
Att visa eleverna hemska bilder ifrån andra världskriget var inte riktigt hans grej, och om han hade kunnat läsa Averys tankar så hade han frågat ifall det inte var så att hans varma choklad inte var mycket godare än den de hade dåliga minnen av.
Det stod lite spridda anteckningar på lappen som han hittat, men det var så förvirrande att han inte riktigt visste vad han skulle tro om saken. Det hade varit enklare att bara fråga gossen själv.
“Jaa, livet är kort, man kan inte hinna med allt,” säger han som kommentar till att det var mycket Avery ville göra. Han hade lyckligtvis inte haft samma problem när han var ung, eftersom hans stora intresse är och alltid har varit spöken. Aurelius lyssnar vidare och ser lite tankfull ut medan han knaprar på ett marmeladkletat kex. “Hmm,” säger han sedan medan han försöker samla sina tankar. “Det ena utesluter ju inte det andra,” kommer han fram till. “För att läsa till Botare krävs bra betyg i Förvandlingskonst, till exempel.” Den gamle mannen kliar sig lite på hakan. “Och även magiska djur blir ju i behov av sjukvård… Aurorerna har en avdelning där de använder sig av djur i sitt arbete.” Polishundar råkade Aurelius känna till ganska väl, men han var inte säker på att Avery gjorde det, vilket är varför han inte tar det som exempel. “Fast inget av det där går ju ihop med Quidditch, förstås.” Varken Aileen eller Angel ville ju bli professionella quidditchspelare, och nu satt han här med en som VILLE bli det! Och så hade han inte ens frågat! Nej, skärpning, gubbe! tillrättavisar han sig själv i tankarna. “Bortsett från auroruniversitetets quidditchlag, då,” tillägger han då han plötsligt dragit sig till minnes dess existens. “Du har inte funderat på att bli lärare?”
Avery lyssnar intresserat på elevhemsföreståndaren och funderar över varför han själv aldrig tänkt i de banorna förut, trots att hans mamma faktiskt är auror. Hur som helst öppnar Bexhill plötsligt ett antal nya vägar för honom, och Averys ögon börjar glittra intresserat. “Och jag antar att en auror skulle kunna ha nytta av att kunna hela enklare skador? Både på djur och människor?” Det är uppenbart att Avery är intresserad av det, och intresset ökar avsevärt när Bexhill nämner att auroruniversitetets quidditchlag. “Tror ni att det går att kombinera studier med quidditchkarriär?” frågar han och syftar nu på att spela i ett av lagen i quidditchligan. kexet och chokladen står för övrigt bortglömda, och pojken sitter lät framåtutad med blicken vilande på professorn.
“Nej, det har jag inte. Jag vet inte om jag är speciellt bra på att lära ut. På vilken nivå förresten? Som Hogwarts eller någon annan skola, eller på någon högre nivå?”
“Naturligtvis skulle de det,” instämmer gubben. “En bra botarförmåga kan vara det som avgör mellan liv och död i farliga situationer, både för människor och djur.”
Ungefär som en Cleric i DDO tänker Trax som kan vara något enkelspårig ibland. Aurelius drog sig till minnes en gång när de jagat en känd dödsätare genom en hemsökt skog i mörkaste Rumänien. Om det inte vore för de botarkunskaper en av dem som deltog hade så hade ingen av dem funnits idag. I och för sig så var det en av dem som faktiskt INTE fanns idag, men det var av helt andra orsaker. Ålder, såvitt han kunde minnas. Äsch, han ville helst glömma den natten och hela Rumänien-resan.
“Jaa, annars hade de inte haft några quidditchlag och haft turneringar och grejer,” menar han. “Så visst kan man balansera det. Det finns ju folk som varit med i skollagen och blivit uttagna av talangscouter. Har hänt redan här på Hogwarts, men det är mer vanligt förekommande på högre utbildningar.”
Det med lärare var något han kommit på i förbifarten, och han hade nog tänkt sig mer lärare på Hogwarts… och Avery som lärare? Det vore nog lite för intressant, kanske. Men nu pratade de om quidditch och aurorutbildning, så han låter diskussionen om lärarutbildningen ligga, för det blir så konstigt annars.
Det hela låter faktiskt ganska bra tycker han. “Auror med inriktning mot magiska djur och helning alltså”, konstaterar han tankfullt och nickar för sig själv. Quidditchen får ha nge så mycket utrymme det behöver, fast är lite rädd om det inkräktar för mycket på studerna. “Går det att utbilda sig i en långsammare takt? Om quidditchen skulle ta mer tid än jag har för att hinna med en utbildning i samma takt som alla andra samtidigt?” Han hoppas verkligen det, fast tror egentligen inte att det kommer att behövas, för han kommer ju inte att spela på någon högre nivå i början. Fast han vill verkligen det. Avery satsar garanterat på landslaget, lätt omedvetet eftersom han inte vågat börja tänka i de banorna ännu. “Och vad för ämnen behöver man en FUTT-examen i?”
“Mja, det vet jag faktiskt inte, men det måste de ju kunna ordna, tycker jag. Ett välrenommerat ställe som Auror-Akademin. – Mer choklad?” Om Avery tackar ja, så häller han först upp åt honom och sedan åt sig själv, smuttar lite på det och hummar belåtet. Att drycken fortfarande var varm berodde på att tekannan var förtrollad så att den höll värmen konstant. Ett mycket bra köp, tyckte han.
“FUTT-examen, ja…” Han tänker lite. “Förvandlingskonst och Försvar Mot Svartkonster… Maskeringsmagi kommer väl till pass… Med tanke på er inriktning, Magiskt Helande/Botande och Skötsel och Vård av Magiska Djur…” Han hummar lite. “Trolldryckslära och Örtlära är aldrig dumt att ha i bagaget, liksom Trollformellära. Eventuellt Studier av Magiska Föremål, men du tänkte ju mer djuren där, så att då kan du inrikta dig på det istället.” Han gör en kort paus. “Eventuellt Trolldomsjuridik, och Trollkonsthistoria ger en bra bakgrund och kan ge ett historiskt perspektiv på det hela, och det är aldrig fel.” Blicken söker sig ner mot Averys betygsdokument, som han har framför sig och jämför detta med listan över betygskraven för FUTT-ämnena. “Som det verkar så kan ni välja nästan vilket ämne ni vill nästa år. Utom Astronomi.” Om Avery hade invändningar mot professor O’Reilly som person, så var Aurelius fel person att tala med, då Spiritism-professorn var ungefär lika beskyddande mot henne som om hon vore hans barnbarn.
“Jag hade tänkt läsa de ämnena, och gärna drakologi och elementmagi också. Fast det blir…” Avery gör en kort paus och försöker räkna efter, vilket han klarar efter viss tankeverksamhet. Siffror är inte hans grej. “…tretton ämnen eller så va? Går det att läsa så många?” Han lägger huvudet på sned och ler lite. “Astronomin är nog ingen större förlust. Jag är inte speciellt bra på det.” Avery har ganska svårt för att ogilla lärare, och O’Reilly är varjen otrevlig eller dålig, vilket räcker för att han inte skall ha något emot henne. Att O’Reilly kanske har något emot honom rör honom inte i ryggen, och skulle fortfarande inte ha gjort det om han varit säker på att hon haft något emot honom. Det är ganska otacksamt att tycka illa om Avery, eftersom han bara registrerar det och inte bryr sig om att tycka illa om vem det nu kan vara tillbaka. Det är bara en som lyckats med det hittils, och det var den där vedervärdiga Lornelia Addams som var lärarkandidat i ett ämne Avery inte riktigt minns, och som han gjorde sitt bästa för att få avskedad.
“Det är upp till er hur många ämnen ni vill läsa,” förklarar Aurelius lugnt. “Eller kanske jag borde säga, upp till er hur många ämnen ni kan klara av utan att förlora förståndet när FUTT-proven kommer. Om ni kan hantera 13 ämnen och få bra betyg i dem, så kan ni verkligen vara stolt över er själv, Woodrow.”
Det fanns inget bättre än elever som verkligen lade manken till och var intresserade av det de höll på med. Att vilja läsa fler ämnen än de flesta… ja, det var högst imponerande. Särskilt om gossen skulle klara av det. Det var ju synd att han inte verkade intresserad av Spiritism, men å andra sidan så var det ju inte ett ämne som direkt var mainstream… om nu något på Hogwarts kunde räknas dit. “Astronomi är inte för alla.”
Avery nickar lätt och ler lite. “Jag får väl hoppa av ett eller två ämnen om det visar sig att jag inte klarar det. Vad krävs det för betyg på GET för att kunna läsa allt det där?” Avery börjar redan nu känna sig lite stressad av GET-proven, för han vill i alla fall ha ett godkänt betyg i alla ämnen. Speciellt astronomin kan bli svårt eftersom de gjort en hel del knepiga saker i fyran och femman, men han tänker göra ett försök i alla fall. “Det är väl bara mugglarstudier, ufologi och spiritism kvar som man kan läsa utan att ha behövt läsa det tidigare. Fast jag tror inte att jag skulle få ut något av mugglarstudier.” Averys mamma är ju trots allt mugglarfödd, innan Hogwarts gick han på en mugglarskola, och han har fortfarande en hel del kompisar som inte är magiker. “Och jag har hört att ufologi kräver Ö eller U i astronomi eller vad det var, och det kan jag bara drömma om. Hur är det med spiritism? Vad går det ut på mer exakt?” I ärlighetens namn är det nog ganska osäkert om Avery skulle klara spiritism. Andar och sådant ger honom kalla kårar, men han dras till det av någon oförklarlig anledning och är därför uppriktigt intresserad när han frågar om det. Att läsa fjorton ämnen skulle vara fruktansvärt jobbigt, fast egentligen blir det ju bara tretton eftersom han har lätt för förvandlingskonst. Dessutom har han utvecklat en ganska ordentlig kunskapstörst. Det skrämmer honom en hel del.
Hoppa av kunde man naturligtvis göra, det brukade inte vara några problem. “Mugglarstudier är inte för alla det heller,” instämmer Aurelius, som skulle skrattat sig blå om han sett uttrycket i Agathas ansikte när Vellarvo föreslagit att hon skulle läsa det ämnet.
“Då ska vi se…” Han petar till sina glasögon och studerar sina papper. “Försvar Mot Svartkonster, Trollformellära, Trollkonsthistoria och Örtlära behöver man bara nå upp till Acceptabelt för att få fortsätta med. Skötsel och Vård av Magiska Djur liksom Trolldryckslära behöver man varsina Ö:n i. Förvandlingskonst och Maskeringsmagi kräver Utomordentligt bägge två, men det har ni ju redan utan några problem.” Han tar sig en munfull av chokladen eftersom han behövde väta strupen lite. “Trolldomsjuridik har inga förkunskaper, även om jag kan tänka mig att ett A eller Ö i Trollkonsthistoria inte vore dumt alls. Magiskt Helande/Botande behöver man få ett Ö i Trolldryckslära och Örtlära för, samt ett A i Trollformellära. Studier av Magiska Föremål behöver bara varsitt A i Förvandlingskonst och Trollformellära. Ufologi, som ni talade om, kräver Ö i Astronomi och ett A i Trollkonsthistoria, så det får nog som sagt hålla sig till era drömmar, ja.” Han hummar lite för sig själv. “Sedan finns ju Elementmagi, som kräver A i Förvandlingskonst och Trollformellära, men det handlar mest om att man ska förvandla ett eldklot till en kopp vatten, och jord till luft och liknande. Inte helt olikt sådant ni redan ägnat er åt tidigare, med andra ord.” Det är inget av Aurelius’ favoritämnen, det är ganska tydligt. “Drakologi är alldeles nytt! Med ert Ö i Skötsel och Vård av Magiska Djur skulle ni faktiskt kunna läsa det. Inte för att det ingår några drakar i det, direkt, men det är ett intressant ämne. Farligt och lite krispigt i kanterna. Eh. Ni kan få en kopia av betygskriterierna. Finns ju inte en människa som kan hålla alla de där sakerna i huvudet ju.”
När det gällde Spiritism – som ju trots allt var det ämnet Aurelius Bexhill ägnat hela sitt liv åt och var det han undervisade i – så lyser han upp.
“Spiritism är oerhört fascinerande!” säger han, inte utan stolthet. “Där går vi igen om allt vad andar och spöken heter, och hur man fördriver andar ifrån sitt hem, om man inte vill ha dem där, förstås, och så sniffar vi lite på vad mediala människor gör och hur deras gåva fungerar. Det hela är högst intressant,” insisterar han, ifall Avery inte var övertygad än. “Det kräver ett A i Försvar Mot Svartkonster, förresten.”
Avery nickar lätt medan Bexhill talar. Egentligen hade han föredragit att få ett papper med betygskriterierna på, men det här går nog också. När han bara fortsätter att räkna upp ämnen och betyg inser han at det inte kommer att gå, så han är på väg att fråga efter ett papper med dem, men Bexhill hinner före så Avery nickar bara istället. “Ja, tack. Det skulle underlätta.” Han vet på ett ungefär vad han vill läsa nu, och har fått betydlit mer klarhet i vad han kan göra efter skolan.
“Jag vet inte om spiritism är något jag skulle klara av att läsa, speciellt inte med tanke på att jag tänkt läsa ganska många som det är nu.” Han gör en kort paus och ser lite frågande på professorn. “Men om det går skulle jag vilja gå på några av de första lektionerna i sexan för att se hur det verkar, och sedan bestämma mig om jag vill gå kvar eller inte, professorn?” Avery själv tycker att det låter som en rätt bra idé, eftersom han på så sätt inte riskerar att missa något ämne som skulle kunna vara användbart.
“Det skulle ni absolut kunna göra.” En som åtminstone ville försöka sig på hans ämne! Åh, han blir ju alldeles té sig i trasorna! “Sexorna har lektion på onsdagar, vid midnatt, så det är bara att titta förbi.” Enligt det nya schemat som får Traxy att bli gråhårig i förtid att försöka få ihop.
Han får fram ett häfte med alla ämnen och deras betygskriterier, som han sträcker över till Avery. Fina bilder är det också, som rör på sig. Folk som är glada studenter och liknande tjafs. Bexhill hade inget själv som han behövde gå igenom med ynglingen nu, så han avvaktar och ser ifall Avery hade något han ville ta upp, för annars, så var det ju bara att dricka upp chokladen och tacka för sig.
Avery nickar lätt mot Bexhill och kommer på att han fortfarande har lite choklad kvar, nu kall, men han har aldrig brytt sig om ifall det är varmt eller inte, så han dricker upp det sista och tänker över ifall han har några fler frågor, men kommer fram till att han inte har det. “Tack, professorn. Allt verkar faktiskt ganska klart nu.” Avery tyckte allt var fruktansvärt rörigt när han kom hit, men nu tycker han att han har fått sina frågor besvarade, så nu är det bara att försöka få de där betygen han så gärna vill ha.
“Strålande,” tycker Aurelius med ett litet leende. “Hur kommer det sig förresten att ni vill bli Auror?” Frågan lät oskyldig nog, men det verkar som att Traxy glömt bort Bexhills inställning till elever som vill bli aurorer, eller rättare sagt, han hade inte riktigt samma inställning när det började diskuteras.
Avery är tyst i några sekunder, bara för att få tid att formulera sig. “Jag vill spela quidditch på heltid sen, men det är ju något man inte kan göra speciellt länge innan man blir för gammal, så jag vill ha en utbildning som jag kan falla tillbaka på. Och sen vill jag inte ägna hela mitt liv åt quidditch, även om det är fruktansvärt roligt, för det känns som om jag borde kunna göra något mer meningsfullt. Som auror skulle jag kunna hälpa till att förbättra samhället lite, även om jag kanske inte blir världens bästa auror med tanke på att jag tänker lägga en del år på quidditchen, men jag hoppas kunna göra någon liten skillnad i alla fall. Jag har funderat på andra yrken, men auror är det som känns mest meningsfullt.” Han gör en kort paus och inser att kan kanske tjatat lite mer än han borde, vilket får honom att göra en grimas och sedan tillägga “det är kanske inte världens bästa anledning heller, men jag vill verkligen bli det”.
“Ni är åtminstone ärlig, Woodrow,” svarar Aurelius efter en stunds tankeverksamhet. Han vet faktiskt inte riktigt vad han ska säga. Dels så ville han skälla ut pojken, men dels lyckönska honom. Det var svårt, men han hade ju redan lyckats komma fram till en bra kompromiss med honom, eftersom det var så mycket ynglingen velat göra. Svårt att skälla ut honom, då.
“Om det är auror ni vill bli, och är redo att studera ordentligt för att nå dit, och om ni är medveten om att det inte är någon picknick, så hjälper jag er gärna att nå dit,” säger han till slut.
Han räcker över en till broschyr, men den här verkar inte lika flashig, utan ser mer professionell ut, med mörkare, dovare färgtoner och utan bilder på omslaget. HAR DU DET SOM KRÄVS FÖR ATT BLI AUROR? står det på framsidan.
“Ta den här också, det står mer om Aurorakademin i den.”
Nu fanns det inget mer han hade att gå igenom, så han studerar Avery lite innan han frågar ifall det var något mer Woodrow hade på hjärtat och ville diskutera med en gammal man om, för om han inte hade det, så tänkte åtminstone inte Aurelius Bexhill hålla Avery ifrån några viktiga prefektuppgifter och läxor och sådant.
Avery skulle aldrig ljuga och säga vad han tror att Bexhill vill höra bara för att få mannen att gilla honom. “Naturligtvis är jag beredd att studera ordentligt för att bli det, professorn”, säger han lågt, men ändå hörbart. “Tack”, lägger han sedan till och tar emot broschyren.
Efter några sekunders tankfullhet nickar han lätt. “Ja, en sak till.” Han började precis fundera på det, och förvånas lite över att han inte tänkt på det tidigare. “Finns det något sätt att kombinera kvastflygning med att arbeta som auror?” Det borde nästan finnas det tycker han, och det skulle passa honom rätt bra eftersom han verkligen inte är dålig på att flyga. Kanske till och med bättre än att använda magiska djur som hjälp. Det här har utveckltat sig till ett av de mest givande samtalen Avery haft på hela terminen, vilket han inte riktigt trodde att det skulle bli till en början.
“Med tanke på att det inte är helt ovanligt med kvastjakter i det yrket, så kan ni allt vara lugn. Era talanger kommer att komma väl till pass. Kan tänka mig att ni kommer få högsta betyg på de avancerade kvastflygningslektionerna de har där, till och med,” tillägger han med ett litet leende. Han hade sett Avery på quidditchplanen och visste vad han gick för. “Så det är absolut inget ni behöver bekymra er över. Hur går det med quidditchen, förresten? Tänkte ta och ta vägen om när ni tränar någon dag och se hur det går för er. Om det inte är till för mycket besvär att ha en åskådare, förstås.”
“Jo tack, det går väl bra. Jag har inga problem med åskådare alls. Jag och Aileen skall träna imorgon kväll, och så har jag lovat att träna med Ted någon dag. Det är nog mer underhållande att se på än om jag tränar ensam, professorn.” Inte för att det spelar honom någon roll när Bexhill tittar förbi, men han kan inte tro att det är roligt att se när han tränar faktiskt. Själv hade han nog aldrig tittat på sina egna träningar om han fått möjlighet, annat än för att studera sin egen teknik naturligtvis. Avery är för övrigt fast besluten att se till att Gryffindor vinner quidditchcupen i år igen, och han är rätt säker på att speciellt Aileen också vill det.
Aurelius ser lite förvirrad ut ett tag, innan han kommer på att pojken missförstått honom. Det var svårt ibland att tilltala folk med “ni” samtidigt som det även kunde betyda plural… “Umm, alltså, neeej,” säger han, och tillägger, “jag tror ni missförstod mig där, Woodrow. Jag menade hela laget. Jag kan komma och se på er när ni tränar själv också, om ni absolut vill det, men jag tänkte mig ju en lagövning, så jag kan se hur det går för er allihop… samtidigt. Se hur ni samarbetar och så.” Han hade ju inte hur mycket tid som helst att lägga på att tomta runt nere på quidditchplanen! Han var väl inte världens mest upptagna man, med tanke på att han bara hade två årskurser att ha hand om, men eftersom han var elevhemsföreståndare nu, så betydde det att det också tog upp rätt bra med tid.
Avery blir aningen röd i ansiktet och känner sig rätt dum, fast kan nog försvara sig lite med att han inte är lagkapten och därför inte oroar sig för lagets träning speciellt mycket, utan mer för sin egna. Kanske något själviskt, men han vill faktiskt komma någonstans inom quiddithcen och inte stå kvar och stampa på samma ställe, fast det känns det ju som att han gör ändå ibland. “På så vis”, säger han och ler lite innan han fortsätter. “I så fall kan jag inte uttala mig om det där med åskådare. Det är Aileens sak att bestämma.” För egen del bryr han sig inte, men han är väldigt noga med att det inte skall verka som om han försöker fatta beslut angående Gryffindors lag, även om det gäller småsaker. Det är rätt känsligt med tanke på att det rätt lätt skulle kunna framstå som att han försöker ta över Aileens plats som lagkapten, och det vill han verkligen inte, för hon gör det verkligen bra.
“Då ska jag ta och höra med henne om man skulle kunna få dyka upp där någon dag.” Han tittar lite på klockan, och inser att den är tillräckligt för att han ska känna för att gå och äta ett mål mat och sedan förbereda sig inför kvällens Spiritism-lektion. “Om det inte var något mer, så är jag rädd att ni får ursäkta mig, Woodrow. Klockan börjar ju bli mycket här.”
Avery skakar lätt på huvudet och reser sig upp. “Tack för allt, professorn”, säger han med ett litet leende och försvinner sedan ut genom dörren. Han funderar lite på att sticka iväg och träna eller något, men inser att han verkligen måste träna förvandlingskonst, för det är inte lite Amend kräver av honom. Verkligen inte. Avery stänger tyst efter sig och går sedan iväg mot Gryffindors sällskapsrum.

%d bloggers like this: