FMS5d – Cindy & Zoe
”Christie och Davenport!”
De två flickorna reser sig som en när de blir uppropade. De hade studerat så gott de kunde för att kunna få ordentliga betyg i Försvar Mot Svartkonster, och de hade en del att leva upp till. Cinderella hade ett Utomordentligt, givetvis, men Zoe var glad över att ha ett Över förväntan. Hon var bara fruktansvärt nervös inför provet, eftersom hon nog ville fortsätta med ämnet i sexan. Så länge hon fick ett Acceptabelt så fick det väl gå, ändå. Förhoppningsvis. Fick hon ett A i betyg så betydde det åtminstone att hon kunde läsa Spiritism nästa år, och det hade hon sett fram emot i flera år nu.
De går in i det mindre rummet och väntar på att få instruktioner. Instruktören är en ganska ung, mörkhyad man som såg ut att härstamma ifrån Indien eller Pakistan eller något sådant, men han påminner inte alls om Sanjeev, tänker Zoe som kände den matglade hufflepuffaren genom skoltidningen. I ett hörn av rummet står även en man med så gott som axellångt, ljusblont hår i en tofs. Han såg ganska sträng ut och påminde Cindy om en Slytherintjej i sexan. De var så pass lika att det verkade omöjligt för dem att inte vara släkt!
”Jag är examinatör Singh,” förklarar den asiatiske mannen som för övrigt heter Majid. ”Närvarar gör även överexaminatör Acton-Aldwych.” Hah, hon hade rätt! Det fick hon säga till Zoe efteråt! Zoe är å sin sida fullt upptagen med att försöka låta bli att hyperventilera. TVÅ examinatörer! Den ena någon sorts chef! Det här skulle gå käpprätt åt helvete!
”Första uppgiften är att ni ska plocka ut vilka växter som kan skydda mot vampyrer,” förklarar Majid. ”Miss Davenport, vid det här bordet – Miss Christie, ni vid det andra.”
De två borden stod i varsin ända av rummet så att det inte fanns någon chans för dem att tjuvkika på varandra. Zoe tittar på de olika växterna på bordet och funderar. Vitlöken var ju självklar. Vildrosen var inte så svår, och rönnen var busenkel. Hon tänker på alruna, men hon kan inte för sitt liv komma ihåg hur dess blad ser ut. Såg de inte ut lite som den där, förresten? Hon pekar på en kruka där bladen rör lite på sig någon gång ibland, vilket faktiskt råkar vara just alruneplantan. Det var dem hon kunde komma ihåg i alla fall. Stormhatten kommer hon inte ihåg hur den ser ut, eller ens att den ska kunna skydda mot vampyrer.
”Tack, Miss Davenport,” svarar Majid och ger henne ett kort leende.
På andra sidan rummet har Cindy också pekat ut vitlök, alruna, rönn och vildros, men hon har inga problem med att både komma ihåg och identifiera stormhatten. Men så hade hon pluggat sig sömnlös över både Försvar Mot Svartkonster och Örtlära.
”Tack, Miss Christie,” svarar Alfonso Acton-Aldwych svalt och låter en mörkgrön fjäderpenna göra en kort anteckning på ett pergamentstycke som svävade i luften. Han ler inte alls, vilket gör honom ännu mer lik den där ragatan Agatha.
”Nästa steg är att göra en sköld som kan motstå en benlåsningsbesvärjelse. Sedan ska ni avväpna er motståndare. Miss Davenport, ni kan börja.”
Zoe blir något kallsvettig när hon inser att det inte var den trevlige killen som skulle försöka förtrolla henne den här gången, utan den där sura blondinen som påminde henne om någon hon säkert sett på skolan nån gång.
”Protego!”
”Locomotor Mortis!” hörs det bråkdelen av en sekund senare och Zoe svajar oroväckande utan att kunna röra sig. Den svävande pennan antecknar frenetiskt uppe i luften. ”Finite incantatem. Försök igen, Miss Davenport.”
”Ja, sir.” Hon harklar sig och koncentrerar sig för allt vad hon är värd. ”Protego!”
”Locomotor Mortis!”
Trollformeln studsar mot en osynlig sköld och försvinner. Hon hade lyckats! Men det var ju en annan formel hon behövde göra innan hon var färdig. Typiskt också.
”Nästa formel, Miss Davenport? Vi har inte hela dagen på oss.”
Avväpna en vuxen som säkert var någon sorts expert? Jo, tjena. Käpprätt åt helvete, som sagt. Hon försöker svälja sin nervositet och fokuserar sig. Det SKA gå.
”Expelliarmus!”
Överexaminatören hade tydligen inte försökt göra någon skyddsförtrollning över sig själv, för hade han gjort det hade hon garanterat misslyckats. Till hennes egen förvåning flyger trollstaven ifrån hans hand. Han hade inte skyddat sig, så måste det vara. Så var det också, för de skulle inte duellera i den lilla salen, även om det förmodligen hade varit lärorikt för de två flickorna. En flicka vars namn han inte kände igen, och en Christie. Christie var åtminstone av en gammal magikersläkt, så han förväntar sig ett bättre resultat ifrån henne. Den andra var säkert mugglarfödd. Hans fjäderpenna antecknar lite till.
”Miss Christie, er tur.”
”Protego!”
Det fanns inte minsta tvekan i Cindys röst. Det gjorde henne detsamma vem som satte betyg på dem. Bara för att en av dem var högt uppsatt och av fin familj betydde det inte att hon tänkte låta det skrämma henne.
”Locomotor Mortis!”
Benlåsningsförtrollningen studsar av skölden. Alfonso ser inte särskilt imponerad ut, men han noterar i sitt stilla sinne att flickan hade levt upp till hans förväntningar.
”Expelliarmus!” följer hon upp med så snart hon märker att hennes sköldförtrollning lyckats.
Återigen flyger trollstaven iväg, men det är fortfarande för att han inte skyddat sig. De skulle testa om eleverna kunde avväpna någon. En del kunde inte avväpna någon överhuvudtaget, sköld eller inte, så därför prövade de utan. De hade inte hela dagen på sig, och det var många elever som skulle prövas.
”Sista delen är något ni borde kunna vid det här laget,” förklarar Alfonso svalt. ”Ni ska oskadliggöra en boggart.”
Cindy hade tänkt sig att de skulle göra något som var betydligt trevligare än så, så hon ser lite stirrig ut. Det här var inte sådant hon ville utsätta sig för frivilligt. Hon mindes fortfarande hur det hade varit i slutet av trean när de hade gjort det på lektionstid. Hon hade sett underkända betyg, och det hade varit hemskt.
Zoe har inte bara blivit stirrig, hon är likblek. Hon hade heller inga problem med att komma ihåg den där lektionen, och hur hon hade sett sin katt och sin familj dö. Det var något hon verkligen inte ville återknyta bekantskapen med! Verkligen inte!
Den här gången är det Cindy som får gå först. När kistan som boggarten förvarades i öppnas står hon närmast, och ur kistan ser hon inte en arg förälder hållandes ett undermåligt betygsdokument, utan istället är det en hånskrattande gryffindorelev hållandes ett brev. Angel Field. Zoe ser lite förvånad ut över detta, då det var en konstig sak för en boggart att förvandla sig till, men så känner hon inte till bakgrunden till det heller. Inte än. Cindy sväljer och försöker hålla tillbaka känslan i magen som gör att hon vill kräkas. Angel hade läst hennes nogrannt formulerade kärleksförklaring och skrattade ut henne. Det sved något oerhört och kändes oerhört förödmjukande.
Cindy sluter ögonen och försöker koncentrera sig på att kunna skratta ut Angel i sin tur, men det gick inte. Hon kunde inte skratta åt henne hur hon än försökte, för det var helt enkelt inte roligt att vara olyckligt förälskad i en person av samma kön i ett annat elevhem som inte ens kändes vid hennes existens – och om hon hade gjort det hade hon förmodligen varit förolämpad över att det var en Slytherinare, för att inte tala om att hon säkert skulle vara äcklad över att det var en tjej.
Lösningen blir att föreställa sig hur arg lillasyster Andromeda varit när Cassandra hade fått tag i hennes dagbok och haft högläsning i Slytherins sällskapsrum. Det fick henne på betydligt bättre humör, så hon får fram ett ”Riddikulus!” och tvingar ner boggarten i kistan igen.
Zoe förstår inte vad det var som var så roligt med att se en tokarg förstaårselev, men det var inte hennes rädsla, så. Hon noterar att den blonde mannen höll sig ganska långt bort ifrån kistan. Var han rädd för en boggart han också? Visst att den visar sig som ens värsta rädsla, men vad kunde vara så hemskt så att en vuxen karl var så rädd att han försökte undvika boggartens fängelse helt? Om hon hade vetat det så hade hon förmodligen blivit ganska chockad, för att inte tala om äcklad, och hon hade sett Agatha i en helt ny dager. Så med andra ord är det bara bra att Alfonso håller sig så långt borta som han kan. Onödigt att riskera upptäckt sådär.
Det var nu hennes tur. Hon behövde inte påminnas om det, även om hon kände det tungt och helst ville springa därifrån. När kistlocket öppnas så försöker hon stålsätta sig inför det som komma skall, men det känns ändå som att hon blir slagen i magen när hon ser sin älskade katt ligga livlös framför sig. Klumpen i halsen ger inte med sig, och hon tvingar sig själv att försöka blinka bort tårarna, men det är svårt. Hon visste så väl att Daisy skulle komma att dö en dag, men hon ville inte det. Det hade varit tillräckligt svårt att mista familjens kanin några år tidigare, och kaninen hade ändå inte spunnit som en tvåtaktsmotor och somnat i hennes knä, eller delat huvudkudde med henne på natten.
Hon var tvungen att rycka upp sig, för hon var tvungen att få godkänt i ämnet och helst mer än så, och det skulle hon säkert aldrig få om hon inte lyckades oskadliggöra en boggart! Zoe föreställer sig hur katten fylls av liv och börjar jaga hej vilt efter en boll, för det hade alltid fått henne att skratta. ”Riddikulus!”
Kistlocket slår igen. Alfonso håller sig fortfarande i kulisserna, så det är Majid som talar. ”Mycket bra, tjejer. Det klarade ni fint. Då var ni färdiga!”
Cindy och Zoe är inte sena att tacka för sig och skynda därifrån. När de kommit ut i korridoren igen så kramar de om varandra för att trösta efter boggartmötet. Det hade varit lika hemskt som förra gången, men nu var de åtminstone färdiga.