Alfonso Acton-Aldwych (originalbakgrund)

Rollspel: SH
Land: England (Cornwall)
Rang: Överexaminatör
Elevhem: Slytherin

Bakgrund

Alfonso Acton-Aldwych är den yngsta av fyra syskon, och växte upp på landsbygden i det engelska grevskapet Cornwall. Barndomen finns inte så mycket att säga om, den var ganska idyllisk, med vita vintrar, soliga sommardagar och rika föräldrar som gav både honom och syskonen allt de önskade. Det äldsta syskonet var den kända trolldrycksmakaren Victor Aldwych, hade ett förflutet som professor i Trolldryckslära på Hogwarts, och hade till och med varit elevhemsföreståndare för Slytherin innan han tagit “tjänstledigt” för att resa land och rike kring på jakt efter nya trolldrycksingredienser. Systern Sororia Acton hade han aldrig haft något emot, mer än vanlig syskonkärlek. Förhållandet mellan dem är ganska svalt, men så kan familjen Acton-Aldwych ha en tendens till att vara ganska kylslagna. Mellanbrodern Ailbertram Acton-Aldwych var den i särklass rikaste av de fyra syskonen, ett skäl så gott som något att vara avundsjuk på honom, och var även den enda av bröderna som gift sig och fått barn.

Eftersom klanerna Acton och Aldwych alltid ansett sig förmer än alla andra, så hade Ailbertrams val av maka inte bekymrat dem det minsta, även om de visste att hon var det avskydda svarta fåret hos släktena Atrox och Brendan-Synclair. I själva verket tyckte de allihop att det var ett utmärkt val, för att ha en ingift släkting som hade två av de andra stora släktenas blod flytandes i venerna var ju aldrig fel… Dessutom tillhörde hon Acton-Aldwych nu, och ingen annan.

Ailbertram hade å andra sidan aldrig riktigt känt sig hemma med sin familj. Det var rena lyckan för honom att han träffade och förälskade sig i Rowena, eftersom han annars hade riskerat att bli utstött av sin familj han också, särskilt om han gift ner sig. Han var den sortens människa som skulle kunna överväga att äkta en mugglarfödd, och det såg inte familjen med blida ögon. Han var också den enda som inte hamnat i Slytherin, och det var ganska pinsamt bara det, eftersom Acton-Aldwych genomgående hamnat i det elevhemmet så långt tillbaka i tiden de kunde minnas. Rowena var lyckligtvis ungefär så renblodig man kunde bli, även om hon också hade underliga värderingar. Att de sedan gick och fick barn med varandra kunde ha ikullkastat allt… om det inte vore för att den lilla blonda flickan var en Acton-Aldwych i själ och hjärta – självgod, hänsynslös och egensinnig – och därmed hade mer gemensamt med släkten som sådan än sina egna föräldrar.

Alfonso älskade sin brorsdotter nästan som om hon vore hans egen, och brukade skämma bort henne med presenter så ofta han kom åt. Då Agatha började skolan fortsatte de ha en god kontakt med varandra, medan Victor snarare övergått till att vara den stränga farbrodern. Agatha sorterades in i Slytherin, till allas lättnad, och när det kom ut att hon blivit prefekt i femman visste Alfonsos stolthet inga gränser. De var ju trots allt oerhört lika varandra, både till utseende och sätt. När Agatha gick i sexan och till slut bad om att få praktisera hos honom var han inte sen att acceptera. Han skulle lära henne både det ena och det andra och introducera henne till några… gamla bekanta…

Alfonso har arbetat på Myndigheten på Trollkonstexaminering i många år, nästan så snart han själv gått ur Hogwarts, där han varit Slytherinprefekt han också. Han började sin karriär som en helt vanlig examinatör i Maskeringsmagi och Förvandlingskonst, och arbetade sig uppåt i karriären genom att bli gruppledare och sedan olika grader av avdelningschef. För några år sedan avgick dåvarande Överexaminatören Medistro Mallick under oklara omständigheter, och lämnade över rubb och stubb till Alfonso innan han, som det verkade, försvann ifrån jordens yta. Rollen som Överexaminatör hade passat Alfonso som hand i handske. Han hade makt, och inte bara över en myndighet, utan över en mängd skolbarns framtid! Alla GET- och FUTT-betyg i Storbritannien och Irland utfärdades ju trots allt därifrån. Det var kanske inte så mycket han kunde göra, inte om han önskade ha kvar sin tjänst, åtminstone, men tanken på att han tekniskt sett hade makt över en massa elevers framtid roade honom något kopiöst. Fuska skulle han inte göra, ens när det gällde Agatha, för hon var trots allt tvungen att kunna prestera om hon ville ha någon sorts framtid överhuvudtaget. Hennes GET-betyg hade å andra sidan inte gjort honom besviken.

Under höjden av Dödsätarnas oefterhärmliga prägling på det brittiska magikerlandskapet kom Alfonso att hamna med fel sorts människor, även om han själv ansåg sig vara i gott sällskap för en gångs skull. Han kände äntligen att han passade in, något han inte gjort under uppväxttiden. Det fanns plötsligt folk som förstod hur han tänkte och resonerade, utan att han behövde försvara sig, och det bästa av allt var att de dessutom brukade hålla med honom! Han var en i gänget, men brukade ändå ligga ganska lågt även där.

Alfonso var aldrig en del av den innersta kretsen runt Mörkrets Herre, och skattade sig lycklig över det i efterhand, eftersom det var den närmsta kretsen som antingen satt inspärrade i Azkaban, eller ljugit sig blå för att slippa hamna där. Nej, någon framstående Dödsätare var han knappast, men så föredrog han också att ligga lågt och undgå upptäckt. Han är ganska försiktig av sig nämligen, och har alltid varit det, ända sedan de var små. För att nå framgång, ansåg han, så behövde man vara smart och inte dumdristig. Att vara smart innebär innebär ofta att man låter andra göra grovjobbet, medan man drar i deras trådar ifrån skuggorna, och därmed undgår upptäckt.

Hans största aspiration i dagens läge är att rekrytera Agatha till Myndigheten för Trollkonstexaminering, så att hon har ett respektabelt arbete med en bra inkomst, men även att rekrytera henne till att bli hans skyddsling bland Dödsätarna. Hon var driftig och slug, och att hon hyste visst intresse för Mörkrets Herre var inte fel alls. Nej, han tänkte se till att göra henne mer beroende av honom genom att vara mer än att bara hennes favoritfarbror…

Likt sin älskade brorsdotter är han ganska lång och har lagom långt, ljusblont hår, men bara ibland uppsatt i en svans. Oftast är det utsläppt över axlarna. Ögonen är genomträngande ljust isblå, läpparna ganska smala. Han äger förmågan att kunna le, men det är inte många som han unnar att få se det. (Agatha brukar vara undantaget som bekräftar regeln.) Alltsom oftast ser han lika grinig ut som resten av släkten, men att han skulle vara otrevlig är synd att påstå – om han varit det hade han knappast klättrat upp i karriärstegen lika stadigt som han gjort. Han föddes i Tvillingarnas tecken, och är en typisk dubbelnatur. De som känner den stränga, sura sidan har svårt att föreställa sig honom som en glad, skämtande typ, och tvärtom. Han är privat av sig, tycker om att hålla sig på sin egen kant och sköta sitt, och vill inte dra uppmärksamhet till sig mer än vad hans ämbete kräver. Styra i skuggorna är som sagt hans melodi.

Saker han inte tänker avslöja för någon innefattar ett brinnande intresse för orkidéer och bonsai-träd. Han har alltid tyckt det var roligt med quidditch, och var slagman i Slytherinlaget under sin tid på skolan. Alfonso hyser en djup respekt för böcker och kunskap – han har ett eget bibliotek därhemma i det stora huset i Twelveheads, Cornwall, som han vaktar lika nitiskt som en drake vaktar sitt guld.