ÖRT7d – Agatha

Den blonda Slytherinflickan Agatha Acton-Aldwych befinner sig utanför vad som ser ut som en stor, fyrkantig häck som är säkert tre meter hög, om inte mer. Det är tjocka grenar så man kan inte se vad som finns innanför. Vid ingången finns en tant hon kände igen som Rosemary Sage, som hon hälsar artigt på.

”Goddag, Miss Acton-Aldwych,” svarar examinatören och nickar mot henne. ”Inne i den här labyrinten väntar sju uppgifter. Ni kan välja att hoppa över några utav dem, men ert betyg kommer i så fall att bära konsekvenserna för detta. Ni måste utföra uppgiften eller säga ’Jag står över’. Ni kan inte gå tillbaka till en tidigare uppgift om ni väl har valt att hoppa över den. Är det uppfattat?”

”Ja, Miss,” svarar Agatha lydigt.

”Lycka till då, Miss Acton-Aldwych – den här vägen.” Agatha är inte särskilt nervös, för Örtlära har hon alltid varit ganska hyfsad på, särskilt som det gick hand och hand med Trolldrycksläran. Sjundeårsprefekten går först in i öppningen bland häckarna och behöver genast gå åt höger några meter innan vägen leder åt vänster. Halvvägs ner i gången står ett bord med en samling växter som påminner om kaktusar och liknande – en av dem är en stinksav, för hon känner igen den grå växten.

”Er första uppgift är att identifiera aloe vera och att skära av en bit av den och smörja baksidan av ena handen med gelen.”

”Visst.” Det var inga svårigheter att känna igen den taggiga växten, så hon tar kniven på bordet framför sig och skär av ett av bladen och skär upp det för att komma åt den genomskinliga gelen, som hon stryker över baksidan av ena handen. ”Räcker det så?”

”Det räcker bra så.” Examinatör Sage skriver ner något på ett clipboard och nickar åt henne. ”Då går vi vidare. Efter er.”

Framåt, vänster, vänster igen och sedan framåt. Tolv koppar på ett bord, alla med vad som såg ut att vara fulla av te. Hrm. Örtteer var inte hennes favoritsak i världen.

”Genom att smaka på innehållet i de här kopparna ska du identifiera salvia, lakritsrot, kamomill och johannesört.”

Suck, det blir inte lätt det här. Kamomill kan hon väl känna igen i alla fall, efter att ha smuttat på alla örtdekokter. Salvia var lite svårare, men hon var ändå bekant med smaken när det gällde stuffing och liknande, så hon pekar ut även den koppen. När det gäller lakritsrot var det svårare. Hon visste hur det skulle smaka och kännas i munnen, men det fanns annat som definitivt kunde passa in, så hon väljer en av dem – vilket tyvärr är koppen med aniste. Johannesört känner hon inte alls igen, utan pekar ut en annan kopp som egentligen innehåller nässelte. När hon är klar är det dags att gå vidare. Vänster, framåt, höger, rabatt med en samling svampar.

”Utan att röra vid och utan att smaka på dem ska ni identifiera dessa svampar.” De såg ju exakt likadana ut! Nej, en var annorlunda. ”Vit flugsvamp,” säger hon bestämt. ”Jätteröksvamp,” säger hon om en annan, ”stinksvamp,” om en tredje och den sista får hon fundera lite över innan hon fundersamt säger, ”och… trollguld?”

Examinatören antecknar lite mer innan hon tecknar åt henne att fortsätta framåt och sedan åt höger. På nästa bord i ett hörne står en enkel men ganska stor krukväxt, som av bladen att döma var en alruna. Framför fanns en samling olika föremål.

”För att plantera om den här växten behöver du använda en av föremålen framför er. Vilket och varför?”

”Det är en alruna, tycker jag det ser ut som,” svarar Agatha därför och visar på öronskydden. ”Man behöver öronskydden eftersom alrunan utstöter ett skrik när roten exponeras, och skriket är dödligt.”

”Bra, då går vi vidare.” Runt hörnet och vägen är blockerad av något stort… lianer, rötter och liknande. En djävulssnara! Några av rötterna börjar kila iväg mot dem. ”Jag föreslår att ni tar fram er trollstav, Miss Acton-Aldwych, och det ögonaböj.”

Som svar tar hon fram trollstaven ur klädnaden och pekar den mot djävulssnaran. ”Incendio!” hojtar hon och en eldslåga skjuter ut ur spetsen, slår emot den slingrande, snariga växten, och får den att dra tillbaka sina tentakler och skrumpna ihop.

”Då går vi vidare innan den hinner ändra sig,” förklarar Sage och manar flickan vidare, samtidigt som hon kliver över de rotliknande utskotten och antecknar lite till.

Framåt några meter och sedan strax till höger och på en piedestal finns en stor vas med en mängd vackra blommor i.

”Ni ska identifiera minst fem av dessa blomsorter. Kan ni säga mig vad de har gemensamt?”

En snabb undersökning har ett tydligt budskap. Det är så uppenbart att hon inte kan låta bli att le. ”De är giftiga,” förkunnar hon och pekar på grenar med små rosa blommor med fyra kronblad, nästan lite påminnande om syrener. ”Tibast.” De cerisa och vita klockorna på sina stänglar är inte svåra heller. ”Fingerborgsblomma – digitalis purpurea.” En bleklila blomma som var snarlik en krokus pekar hon ut också. ”Tidlösa.” En stängel med blå blommor på var inte svår heller. ”Stormhatt.” En gul blomma som såg mycket vanlig och anspråkslös ut var alldeles för enkel. ”Smörblomma.” En annan växt har brunlila, klockliknande blommor. ”Belladonna.” Några vita blommor förklaras vara nattskatta, och en annan, med gulaktiga blommor bolmört. Om det fanns något inom örtläran som Agatha var riktigt bra på så var det just giftväxter, något som examinatören inte kan låta bli att notera. Hon är på väg att fortsätta berätta om resten också, när examinatören avbryter henne.

”Tack, det räcker. Vi går vidare.”

Rakt fram och sedan till höger och så halvvägs ner på raksträckan är sista uppgiften, på det sista bordet. Tre blomsterkransar ligger på bordet, alla tre med blå blommor. ”En av dessa är en jämmerkrona. Jag vill veta vilken, och vad som händer om man sätter den på huvudet.”

Det var inte särskilt svårt att hitta vilken, med tanke på att den hade tio stjälkar, så Agatha är inte sen att peka ut den. ”Växten rotar sig så snart man sätter den på huvudet och pumpar in mjölksaft i hjärnan, vilket gör att den som bär den drabbas av djup melankoli, börjar gråta och erkänna saker de inte ens gjort sig skyldiga till.”

”Mycket bra, det var allt.”

Agatha fortsätter rakt fram, viker av åt höger och går ut ur labyrinten, ut i dagsljuset igen. Där tar hon avsked av examinatören och vandrar iväg för att äta lunch – efter lunchen var det dags för hennes sista slutprov: Maskeringsmagi.