ÖRT5d – Agatha

Agatha och en drös elever står ute på backen, där de väntar in en lärare. De hade fått veta att de skulle på någon sorts utflykt eller så, och var klädda så att det inte skulle gå någon nöd på dem i vårluften. Fåglarna sjöng i den friska luften och det var allmänt fint vårväder, med skinande solsken.

Det är två lärare som dyker upp. Star, klädd i en mörklika batikfärgad klänning i något ganska tunt, flygigt material, med halmhatt på huvudet, solglasögon och en förvånansvärt fin, ljusblå mantel över axlarna; och Griselda Goldhawk, som velat utvärdera den unga kvinnans ledarförmåga.

Star tar fram ett papper ur sin väska och prickar av dem en efter en innan hon mumlar fram ett “Maxat,” och ser på eleverna. Griselda står tyst.

“Hej, va. Idag ska vi på utflykt till en trädgård som heter typ Wizard’s Rose, okej? Vidare instruktioner när vi kommer dit.” Hon ser lite på Griselda, som nickar. Star plockar fram en dammig toffel, som hon lägger på ett stenbord i närheten och vinkar folk till sig.

Agatha går motvilligt fram till toffeln och lägger ett finger på den – naturligtvis hade hon sett en flyttnyckel förr! – medan hon väntar på dem andra. Ju förr det här blev avklarat dess bättre.

“Det här är en flyttnyckel, va, så håll minst ett finger på toffeln så att vi kan komma iväg och så.”

Lärarkandidaten lägger ett finger på flyttnyckeln, och sedan Griselda, och så far de iväg. Star fnittrar förtjust för sig själv, för det var roligt att bli alldeles wuörer i hoövät. Griselda är något mer fattad än så.

Agatha, om någon fått för sig att titta på henne, var totalt oberörd. Åtminstone försökte hon SE totalt oberörd ut, men hon var faktiskt ganska yr, på ett obehagligt sätt.

När de slutligen landar så är det utanför ett par svartmålade järngrindar med texten “Wizard’s Rose” – man kunde skymta några snirkliga bokstäver mellan de blommande, cerisröda rosorna som hängde i en båge över grindarna.

“Framme,” konstaterar Star och stoppar ner toffeln i sin väska.

“Tack och lov!” mumlar en av eleverna för sig själv. Agatha kör näsan i vädret till svar, men innerst inne håller hon med honom.

“Det ni ska göra, va, är att gå runt i trädgården här, på trädgårdsgångarna, liksom, och titta på alla blommor och växter som finns här. Okej? Ni ska skriva ner fem växter i era anteckningsblock och när vi samlas här igen om två timmar ska ni redovisa dem, varför ni valt dem, och typ vad ni tror eller vet att de är bra för. Okej?”

“När vi samlas här om två timmar så tar vi och äter, va, och sedan har vi redovisningen. Okej?” Star ser lite otålig ut, för Wizard’s Rose hade hon inte varit på på länge, och hon ville gärna se vad som hade ändrats sedan sist.

Agatha är fullt på det klara med vad de ska göra, så hon nickar till svar.

“Maxat! Sätt igång, va!”

Slytherinprefekten kastar en snabb blick på de församlade innan hon skyndar in genom grindarna, så att hon skulle slippa ses tillsammans med de där idioterna.

Agatha är redan på väg över den pedantiskt krattade grusgången – i själva verket var det några krattor som självmant krattade igen hennes fotspår så snart hon tagit nästa steg. Varje gång hon vänder på huvudet för att blänga på dem stannar de upp och ser så oskyldiga ut att de skulle visslat om de kunnat.

Hon får leta en bra stund in mellan alla konstiga träd och buskar och blomsterrabatter med underliga kreationer i innan hon hittar det hon söker. Mungiporna brer ut sig ifrån ena örat till det andra och ögonen gnistrar lyckligt. Hon såg ut som om hon var ett barn som precis fått tillåtelse att slita papperet av sina julklappar.

Hon lutar sig framåt och börjar läsa på de olika små plakaten vad växterna heter och vad de har för användning. Samtliga små skyltar har en dödskallemärkning med två korslagda benknotor. Agatha starkt betvivlade att växterna var pirater. Nej, istället måste de ju vara… belladonna, spikklubba, vit flugsvamp, odört, besksöta, stormhatt…

Skulle någon sakna ett blad här och där? En liten kvist? Visst gick det bra om hon norpade lite trolldrycksingredienser? Hon böjer sig framåt för att nypa av en bit odört (som nån Sokrates – vem nu det var – hade dött av i det gamla Grekland), men fram bakom några plantor ploppar plötsligt en decimeterhög liten varelse med vingar. Det såg ut som en liten människa.

“Ajabaja!” säger den pipiga lilla rösten och ställer sig ivägen för växten. “På Wizard’s Rose rör man inga blommor, för då dör man!”

Agatha ser kallt på den lilla fen. “Hur då? Ska du irritera ihjäl mig?” Hon skrattar rått till svar. Åh, hon visste allt hur man gjorde med feer. Hon hade övat sig på precisionskastning av stenar på en som bott nere vid ån på föräldrarnas herrgård när hon var liten. Hon ler nostalgiskt åt minnet.

“Du förbannar din själ om du dödar en fe,” förkunnar det lilla flygfät så dramatiskt man kan när man låter som en smurf på helium.

Agatha vill egentligen göra ganska otäcka saker med fen, men inser (hon är inte dum) att om hon gjorde det när de hade minst 3 timmar kvar av besöket, så skulle de bli utslängda, och det skulle ingen vara hjälpt av. Alltså rycker hon bara på axlarna, säger ett nonchalant “Whatever!” och fortsätter läsa på skyltarna och skriva av och så.

Den lilla fen släpper henne inte med blicken, utan svävar med armarna i kors kvar framför odörten och bevakar Slytherinprefektens varenda rörelse.
När nära nog två timmar passerat vandrar Agatha tillbaka till samlingsplatsen, där Griselda och Star väntar. De får i tur och ordning redovisa sina resultat. När det är hennes tur, reser sig den blonda flickan och ger sitt tal. Hon hade samlat ihop en hel radda växter hon ville prata om.

“Odört heter Conium maculatum på latin, och växten har varit känd sedan antiken. Ordet ‘maculatum’ kommer av latinets ‘macula’, som betyder ‘fläck’ och syftar på den fläckiga stjälken som är typisk för arten.” Så fick hon lite av latinet där också.

Star nickar instämmande. Så långt lät det ju bra. Griselda antecknar lite.

“Växten är sällsynt och det blir tyvärr inte bättre heller. Nuförtiden finns den oftast runt gamla gårdar och på typ avfallsplatser och vid nyanlagda vägar.” Hon har inget exemplar att visa upp tyvärr, eftersom den där förbannade fen motat bort henne vid varje försök hon gjort. “Odört kan bli mer än två meter hög, och så är den tvåårig och klassas som en ört. Lukten är typ som kattpiss och det sägs att den kan orsaka svindel.” Hon orkade inte gå in på alla detaljer om hur den såg ut – det kunde man ju se i en bok!”

En som däremot var lite mer intresserad av att visa precis hur örten såg ut är Star, som trollat fram en illusion av växten så att alla ska kunna se hur den ser ut.

“Växten har små vita blommor i flockar och blommar hela sommaren, och sedan blir det bär av dem, som är nästan runda och har fem typ veckade åsar, eller vad man ska säga, på varje bär. Odört påminner en del om hundkäx, men man kan lätt skilja dem åt för att odörten har en rödfläckig stjälk och bär, vilket ju hundkäx inte har.” Hade hon läst. Hon har ingen aning om vad hundkäx är för någonting, och hon brydde sig inte heller.

“Förr i tiden använde man odört i plåster som en sorts lokalbedövning. På den tiden kallade man växten ‘Cicuta’ och använde den i en giftdryck som man avrättade en Sokrates med.” Hon visste fortfarande inte vem det var, och om det var en mugglare var han totalt ointressant. “Idag är det arten sprängört man använder ‘Cicuta’ som vetenskapligt namn på.”

Star nickar lite. “Schysst, va. Bra. Uh. Har du någon mer att berätta om?”

Agatha nickar. Klart att hon hade! “Sprängört kan jag ju fortsätta med då, som heter Cicuta virosa på latin. ‘Virosa’ kommer av latinets ‘virosus’ som betyder giftig.” Det som var bra med att vara bra på Latin var att hon inte behövde leta upp betydelserna i några böcker. Eller ja, i alla fall om det inte stått angivet på skyltarna vad namnen betydde…

“Sprängört växer i näringsrika sjöar, åar och dammar och är en av de giftigaste växterna som växer vilt, men det är sällsynt att man hör talas om folk som blivit förgiftade av den. Ilandflutna plantor påträffas ganska ofta och det är risk att betande boskap som trampat sönder dem kan få i sig giftet då de dricker av vattnet, så därför ansåg någon som hette,” hon gissar hur man ska uttala namnet, “Linney att arten borde utrotas.” Carl von Linné var ingen hon hade talats om, nämligen, och ingen hon kände för att stifta bekantskap med heller.

“Örten är flerårig och kan bli över en meter hög. Stjäken är ihålig och jordstammen är liksom en avlång knöl, som är indelad i flera stycken luftfyllda kamrar som tydligen är typisk för just den arten.”

Återigen nickar Star instämmande och visar upp detta med en illusion av precis samma verklighetstrogna sort Maggie O’Reilly brukade visa sina elever.

“Jordknölsaken är ganska löst fäst i botten och kan lätt lossna och driva iväg till en ny växtplats, eftersom den ju växer i vatten. Precis som odört har sprängört flockar med vita blommor. Frukterna består liksom av två delfrukter som har breda, plattade, låga åsar och tydliga, mörka oljekanaler.” Agatha hoppas att ingen märker att hon rätt och slätt har skrivit av en hel del ifrån de där skyltarna… “Åsarna är fyllda med en porös, luftfylld vävnad vilket gör att frukterna har god flytförmåga och kan spridas långt i vatten,” läser hon innantill.

“Haru mer?” undrar Star när hon tycker att det verkar som att Agatha är färdig med sin monolog. När Agatha nickar till svar, så skyndar hon sig att säga, “Vi tar någon annan först, så blir det mer rättvist, va. Okej?”

Agatha mumlar något till svar och tvingas genomlida mer eller mindre genomtänkta föredrag om timjan vs backtimjan och citrontimjan, alruna (fast det lyssnade hon på lite grann), sviskon, brännässlor och skrumpfikon. En ambitiös men astråkig elev orerade långt och länge om olika tomatsorter innan Star av ren desperation tackade honom för sitt bidrag och ber Agatha att fortsätta. Trots att plötsligt fått ordet igen, så pustar hon faktiskt ut. Det betydde att de slapp de där förbannade tomaterna. Tydligen var det fler av eleverna som föredrog giftväxter framför tomater, för folk verkar vakna till liv lite när ordet går över.

“Atropa bella-donna heter i dagligt tal belladonna, som betyder ‘vacker flicka’ på italienska. Genom årens lopp har namnet tolkats på flera olika sätt, bland annat användes örten som skönhetsmedel för att vidga pupillen i ögat, men också för att de blanka svarta bären skulle ha liknat kvinnoögon.” Något som var totalsnurrigt, så klart, för Agathas ögon var ljusblå, inte svarta! “Förr var den en vanlig medicinalväxt, och användes och odlades som det ända fram till 1800-talet ungefär, fast nuförtiden ser man den oftast i såna här trädgårdar.” Och i Agathas framtida trädgård, naturligtvis. “Det är ganska sällsynt att se den vildväxande. Från början kommer den ifrån södra och mellersta Europa.”

Med en lätt vridning på en trollstav kan hela gruppen se den körtelhåriga örten med sina smalt, klockformade, brunlila blommor (som är brungula inuti) och glänsande, svarta bär.

“Belladonnan är flerårig ört som är busklik, ungefär, för den har oftast många grenar. Den kan bli runt en meter hög. Bladen som växer två och två har oftast ett större än det andra.” Enligt signaturläran borde ju det betyda att den antingen kunde användas för kvinnobröst eller mäns testiklar – där det ju var vanligt att den ena var större än den andra. Agatha gör en mental anteckning om att diskutera detta med sina trolldrycksläraböcker vid tillfälle.

“Den blommar på hög- och sensommaren. Frukten är ett klotrunt bär som först är grönt, men som när det är moget blir det glänsande svart och omgivet av det stjärnformigt utbredda blomfodret.” En formulering hon tagit direkt ifrån skylten. “Växten är giftig, hallucinogen och innehåller det giftiga ämnet atropin, men den är å andra sidan svår att förväxla med andra arter.”

“Någon som har mer att redovisa?” När pojken med tomaterna genast räcker upp handen igen, så vänder sig Star tillbaka till Agatha, som nickar bekräftande. Hon var inte färdig än!

“Datura stramonium heter i vanligt tal spikklubba och är en ettårig, illaluktande, ört med grov stjälk som kan bli upp till en meter hög, som är ganska svår att förväxla. Den har flera andra hallucinogena släktingar i Datura-familjen, och användes för just de egenskaperna av Mexikos shamaner.”

Star nickar bekräftande – det stämde kalasbra, det. Hon hade både bott hos dem och använt datura tillsammans med dem, så hon är bara positiv till att flickan tagit upp det.

“Extrakt av örten botade epilepsi och sinnessjukdom trodde man på 1700-talet. Spikklubba förekommer sällsynt som ogräs på odlad mark, och hör ursprungligen hemma i Amerika.” Hon ser på sina anteckningar och fortsätter. “Blommorna sitter ensamma och är bara utslagna på nätterna från juli till september, men de luktar tydligen gott. Den är vanligtvis vit, men det finns också ‘violett spikklubba’, där blommorna är lila. Frukten är en stor, rund och grovt taggig kapsel, som är mycket typisk – därav namnet spikklubba. Kapseln öppnas med fyra flikar och innehåller många mörka frön. Arten är mycket giftig.”

För att det inte ska bli helt orättvist så får tomatpojken fortsätta sitt prat, genom att prata om paprikor, potatis och auberginer, eftersom de ju var släkt med tomater. Ingen är särskilt road av det, även om de fnissar lite när Star var tvungen att rätta pojken för att han envisats med att säga ‘aboriginer’ istället för ‘auberginer’.

“Det är rasistiskt, heavy och fel!” hade hon sagt och när han fortsatte och ÄNDÅ inte fick kläm på det tog hon och avbröt honom och lät en närsynt flicka med flätor prata sig varm om lin istället.

Linfrö, linolja, linfröolja, lingarn och linne var inget som intresserade fröken Acton-Aldwych, så hon passar på att koppla bort öronen lite. När alla var färdiga, så återstod till slut bara Agatha och en till. Den mörkhyade pojken ger en grundlig och intressant föreläsning om kanel, så att till och med Agatha sitter och lyssnar fascinerat. Som sista person ut ställer hon sig upp igen, och berättar om den sista växten.

“Har ni sett krokusar nån gång?” Alla svarar jakande på detta – krokusar var ju klart att de sett! “Tidlösa är lätt att förväxla med höstblommande sådana, för de ser likadana ut, bortsett från att krokusar alltid bara har tre ståndare, medan tidlösa har sex ståndare och tre märken. Den är flerårig och blommar under hösten, i september-oktober, efter att de mörkgröna bladen vissnat bort. Blommorna är blekt rosa till violetta. Frukten är en trerummig kapsel, och—”

“Hela växten är mycket giftig?” inflikar tomatpojken syrligt. Hon nickar till svar.

“Ja, den innehåller den giftiga alkaloiden colchicin som ger kromosomtalsförändringar och som används inom växtförädlingen. Colchicin har också använts som läkemedel.” Vad ‘kromosomtalsförändringar’ betydde visste hon inte riktigt, men det lät ganska häftigt. “Man brukar odla tidlösa som prydnadsväxt,” något hon själv planerade att göra… fast hon tänkte ju ANVÄNDA växten… “Och som ibland kan påträffas förvildad eller kvarstående. Den hör ursprungligen hemma i Syd- och Centraleuropa. Det latinska namnet är Colchicum autumnale, som kommer sig av latinets ‘autumnus’, som betyder höst, för det är ju då den blommar.”

Då det inte var fler elever som hade redovisningar att göra, så berömmer Star allihop för deras arbeten, och förkunnar att det är dags att äta matsäck.

Hon går fram till Agatha, som ser upp ifrån sin tonfiskmacka, och ler lite mot henne. Agatha ler inte tillbaka. “Hur kommer det sig att du liksom bara hade typ giftörter?” undrar hon och sätter sig ned.

“De är underskattade,” förklarar hon. “Alla håller hela tiden på att tjafsa om mynta och grejer, men förr i tiden använde man ju giftiga växter rätt flitigt som medicin, vilket jag tycker är intressant. De kan ju vara riktigt fina växter också,” fortsätter hon. “Tidlösa är en vacker växt, precis som belladonna. Stormhatt har ju många i sina trädgårdar, och digitalis är ju sjukt snygg.” Hon tuggar lite på sin macka innan hon fortsätter. “De är underskattade, och det tycker jag är trist, för de är riktigt fascinerande.”

Året de pratat giftörter hade Agatha kammat hem ett Utomordentligt i Örtlära. Annars var hennes betyg sämre. Det mesta var sådant hon inte var intresserad av, även om mycket var värt att lägga på minnet bara för att det var användbart inom Trolldrycksläran – något hon inte tänkt på de första åren i skolan, men tänkte så mycket mer på nu. För att hon skulle kunna utveckla sig i det ämnet krävdes bra Örtlära-kunskaper. Det var inte mer med det.

De två mycket olika unga kvinnorna (det var ju bara sex-sju år mellan dem när det kom till kritan) sitter och äter sin matsäck (Star äter vegetarisk linsgryta) samtidigt som de sitter och diskuterar Datura.

När de åter sätter fingrarna på den dammiga toffeln för att resa tillbaka kan Agatha inte låta bli att tänka att Star nog var rätt okej ändå, även om hon var en hippie.