FOR5d – Agatha

Det sista provet i ordningen som Agatha har att göra är det i Forntida Runor. När det är hennes tur att räknas upp för att gå in i den lilla salen och genomföra sitt test. Hon hälsar artigt på instruktören, vars namn kvittar – hon hör inte vad den vackra, unga kvinnan säger. Inte är hon imponerad av hennes mörka hår och ögon och sensuella röst. Det rör henne inte i ryggen. Dels för att hon inte är lagd åt det hållet och dels för att hon bara har ögon för en person, och han är inte närvarande för tillfället.

Hon känner sig inte särskilt nervös, utan är bara glad över att hon snart har genomlidit alla prov och därför kan slappna av. Forntida Runor var något hon pluggat ordentligt som förberedelse inför det här. Hon hade fått Över förväntan som betyg de tidigare två åren, så hon såg inga direkta orsaker till att hon inte skulle få det i år också.

Den första uppgiften hon får tilldelad sig är att rista in fyra valfria runor. Framför henne på bänken finns en samling stenar, som hon betraktar med milt ointresse. Hennes egna runor var mycket finare – trumlade, gröna aventurinstenar med runor i silver… det här var ju bara vanlig gråsten.

När hon får tillåtelse att sätta igång, så håller hon ut handen över de olika stenarna, tills hon känner en sorts värme utstrålas ifrån en av dem. Den stenen plockar hon upp och tittar lite på, innan hon beslutsamt, som så många gånger förr, ristar in en runa som ser ut som ett avlångt M, ungefär, samtidigt som hon tänker på alla positiva saker som finns i hennes liv. Hon använder samma lista som hon fått i läxa några månader tidigare, eftersom den inte ändrats. När runan är färdigristad blåser hon bort stendammet och lägger runan åt sidan.

Nästa sten som tycks utstråla värme är en som hon ristar in en sorts kantigt “n” på, samtidigt som hon föreställer sig uroxen inom sig – en orubblig styrka, mod och envishet. Hon blåser bort dammet även ifrån denna och lägger den också åt sidan.

Den tredje stenen som blir utvald på grund av att den liksom känns rätt, är en symbol som liknar evighetsmärket – den liggande åttan – fast kantig. Innan hon ska till att rista in den så tar hon och ber instruktören om ett ljus.

“Vilken färg?” undrar kvinnan, som, om Agatha lyssnat, hade presenterat sig som Semolina Snapple.

“Vit,” svarar den blonda flickan, eftersom det var det hon fått lära sig. Ljuset skulle vara vitt, inte någon annan färg. Semolina räcker över ett vitt ljus och en mässingsljusstake åt flickan, som tänder det och fokuserar sina tankar på något hon vill uppnå, och när hon uppnår det… I Agathas fall är detta att gå ur skolan med U i Trolldryckslära, bli trolldomsminister och Mrs. Darko. Inte nödvändigtvis i kronologisk ordning. Hon ler lite för sig själv, blåser bort dammet och lägger runan åt sidan.

Som fjärde och sista runa väljer hon ut en sten som även den utstrålar lite värme. Ingen har varit glödhet eller iskall, så varken eldsrunan eller isrunan har gjort sig tillkänna. Tanken hon slås av för den här stenen är en bild av två V, som är vinklade mot varandra. Hon känner igen symbolen, och vet hur hon ska rista in den, så hon tänker på en belöning hon ska få när hon gått vidare med något viktigt i livet… det vill säga, när hon slutat skolan så ska hon bli belönad med massa apsecks med Abel Darko! Hon ler längtande för sig själv, och lägger runan bredvid de andra tre efter att för sista gången blåst bort dammet ifrån stenen.

Lyckligtvis är Semolina inte någon tankeläsare, så hon förklarar bara lugnt vad nästa del av provet går ut på. Inte för att Agatha trott att hon redan var färdig, men det hade ju varit trevligt om det var allt…

Uppsatsskrivande var inte sådant hon tyckte var kul, men… nåväl, hon hade i alla fall läst på läxorna under årens lopp. “Förklara hur de runor du valt kan appliceras på ditt liv och varför de kan lära dig något om dig själv och din omgivning om du får upp dem i en runtolkning.”

Agatha blänger lite på instruktören innan hon doppar pennan i bläcket och börjar krafsa på pergamentet med den.

“Ehwaz,” börjar hon, “betyder ‘häst’. Hästar var viktiga förr i tiden. Ehwas står för kompanjonskap och harmoni, för hästar är kompanjoner och är ofta lugna. Får man upp den i en runtolkning så kan man bli påmind om att inte hålla sig fast vid krav ifrån omgivningen och att vi inte ska lyssna på allt vårt inre svammel.”

Hon doppar pennan lite fundersamt i bläcket innan hon fortsätter.

“Man kan inte alltid vara allt. Det finns en tid och plats för allt, och det gör oss inte till sämre människor. Om jag skulle få upp den själv så skulle jag veta att min inre kritiker är alldeles för pratsam och att jag ska lära mig att tro på mig själv istället för att tvivla.” Hon studerar det hon skrivit och nickar sedan lite. Det fick duga.

Hon doppar pennspetsen i bläcket igen. “Uruz kallas även U-runan och representerar maskulin energi och uroxar och står för styrka och mod. Den varnar oss för sådant som hindrar oss ifrån att utvecklas, oavsett om det beror på en själv eller någon annan. Det kan vara att man är rädd för att misslyckas eller att man inte VILL utvecklas så att man hindrar sig själv.”

Det kännas lite som att det börjar lossna nu, så hon doppar pennan i bläcket igen och fortsätter.

“För att nå dit jag vill så måste jag utvärdera mig själv och mina ståndpunkter, för jag tror inte att jag har någon ivägen för mitt mål. Inte än i alla fall. Jag måste se om det är något jag kan förbättra med mig själv för att lyckas nå dit jag vill.” Hon tänkte inte dela med sig av sina planer för världsdomination i ett skolarbete. Det vore ganska korkat, eftersom det säkert skulle ploppa upp en massa folk som skulle försöka hindra henne då.

“Jera betyder årsväxt och symboliserar det fruktbara året, skörden eller årstiderna. Att det man sår får man skörda och liknande. Har man bara tålamod så kommer våra frön att växa och ge bra avkastning,” det var något hon råkat snappa upp när hon läst något om ekonomi, “och att allting går i cykler. Det finns en tid och plats för allt, precis som Ehwaz också säger.”

Vikingar måste på något sätt ha tyckt att detta var viktigt eftersom de knölat in det i flera olika runor, tänker Agatha och doppar pennan i bläcket igen. Någon borde verkligen ge henne en penna som man INTE behöver doppa i flaskor hit och dit hela tiden! Hon fick ta och beställa en. En dyr.

“Jera säger också att det inte är bra alls att klamra sig fast vid samma fas i livet för länge, utan att det är bättre att se framåt och möta framtiden. Alla och allt har olika skeden som måste genomlevas och får man upp den runan i en tolkning så vet man att att man håller på att förändras och om man fortsätter med det så kommer man att nå sitt mål.”

Hon ser tankfull ut och tänker att hon måste ta och dra några stenar ur sin påse i eftermiddag och se vilka stenar hon får fram. Om hon får fram Jera… ja, det skulle vara bra, helt enkelt. Fördelaktigt. Hon doppar pennan igen och fortsätter med den sista runan hon valt ut.

“Dagaz betyder dag, och är uppvaknandets runa. Den är positiv och bådar för att det snart blir bättre tider genom att man kanske kan övervinna eventuella hinder eller att en mörkare tid är förbi.” Fast Agatha gillade ju mörkret. “Dagaz kommer med hopp för framtiden och bringar ljus över alla, oavsett var de kommer ifrån eller hur mycket pengar de har.”

Tyvärr innebar ju detta även folk som INTE var renblodiga, bortskämda satungar med föräldrar som har alldeles för mycket pengar för sitt eget bästa. Som typ mugglare. Som typ Laila Taletow! Det ska bli så skönt att gå på sommarlov så att hon slipper se den eländiga smutsskallen överallt!

Instruktören sitter och bläddrar i en veckotidning medan hon väntar på att Agatha ska bli färdig med sin uppsats. Det här var väl inte det roligaste arbetet på hela året, men var ändå ganska avkopplande.

“Får man upp Dagaz i en tolkning betyder det att man är på rätt väg, även om andra kanske tvivlar. Får man upp den vet man att man trots tvivel är på väg åt rätt håll och om man bara har förtroende för det man gör så kommer man att till slut nå sina mål, även om det kanske är en lång väg dit.”

Agatha avslutar sin uppsats med att rita ut de fyra runorna vid respektive text och fyller i sitt namn och elevhem. Agatha Acton-Aldwych, Slytherin. Det var lika fint att se på varje gång. Hon skulle definitivt göra sig en runläggning senare, även om hon inte var helt säker på att hon skulle kunna lyckas eftersom hon egentligen inte visste riktigt hur man skulle göra. Om hon drog några på måfå så borde det väl fungera? Tänk om hon fick upp de här runorna då. Åh, det vore helt klart tokbäst!

Den femtonåriga flickan torkar av överflödigt bläck innan hon går och släpper ner pergamentstyckena på bordet framför häxan med veckotidningen. Bah, “Häxornas värld” var en skräpblaska och inget annat!

Semolina Snapple höjer ett litet sensuellt ögonbryn mot den unga kvinnan, innan hon gestikulerar med en tumme mot dörren, som Agatha genast skyndar sig igenom. Hon var färdig med det sista slutprovet! Sommarlovet hägrade!

%d bloggers like this: