Efter skolavslutningen
Tåget stannade vid perrongen i en stor ångpuff och med ett ångestfullt gnisslande. Agatha Acton-Aldwych har på sig sin skoluniform för vad som skulle vara den sista gången, precis som att det var sista gången hon befann sig ombord på Hogwartsexpressen. Alla slutprov var klara, alla festmiddagar uppätna, alla koffertar packade, alla adjö sagda… nu var det livet som väntade på dem! Ett liv som hon såg fram emot ganska mycket, så hon knuffar sig före de elever som står och trängs i gångarna så att hon kan komma därifrån! Var var han nu? Visst skulle han vara där och vänta på henne? Hon ser sig om på stationen, men de enda personerna hon kände igen var föräldrarna. Vad gjorde de där?
”Agatha!”
”Mamma? Pappa? Vad gör ni här?”
”Det är inte varje dag ens enda barn kommer hem och är nyutexaminerad!” strålade Ailbertram och omfamnade sin dotter glatt. ”Grattis!”
”Välkommen hem,” sade Rowena med ett varmt leende och omfamnade den nu artonåriga flickan.
Agatha var inte på humör för att leka mönsterdotter, så hon såg sig bara rastlöst omkring.
”Var är de andra?”
”De arbetar, så klart! De kommer hem en stund ikväll.”
”Ikväll?” Varför hade han inte kommit hit för att möta henne? Inte se varandra förrän på kvällen?! ”Men—”
”Så så,” manade modern, ”Lite får du allt ge dig till tåls.”
”Här är väskan,” sade fadern med den stora kofferten och fågelburen på släp. ”Då ger vi oss av!”
Några sekunder senare dök de alla tre upp i sin herrgård i Devon.
”Jag måste packa,” sade hon så snart de hämtat andan från transferensen och landat i hallen därhemma.
”Packa upp menar du väl?”
”Nej, jag menar packa.”
”Vart ska du?”
”Jag ska flytta hemifrån!”
”Det vet vi, gumman, men inte idag.”
”Inte?”
”Inte förrän nästa vecka. Det har vi kommit överens om med honom.”
”Nästa vecka?!”
”Ja, så gå och packa upp. Du har hela helgen på dig att packa lådor så mycket du orkar.”
Agatha suckade frustrerat och lommade iväg till sitt rum, där hon tog av sig skorna och slängde in dem i väggen. Varför ville han vänta? Hade de inte väntat tillräckligt? Det var inte så längesedan som de träffats, men det var inte samma sak som att vara hemma och ensamma. Kanske skulle det bli bättre när de träffas på kvällen? Då kunde hon i alla fall prata med honom.
Då krävs det ju att resten av eftermiddagen inte bara segar sig fram som sirap, vilket den gjorde. De andra skulle komma vid åtta-tiden för att äta middag, och fram tills dess var hon rastlös. Hon duschade, även om hon inte behövde det, och tog på sig en snäv, svart klänning med gröna slisar i och gjorde sig i ordning. När det fortfarande var tid kvar och hon var färdig satte hon sig på sängkanten och försökte vara tålmodig, men det slutade bara med att hon gick runt omkring i rummet som en osalig ande tills dess att hon gav upp och gick ned och gick för att sätta sig i en salong… men hon var inte ensam.
”God kväll, min sköna.”
”Hur länge har du varit här?”
Alfonso smuttade lite nonchalant på den bärnstensfärgade drycken i konjakskupan och tog god tid på sig att svara, medan Agatha nästan hoppade av frustration.
”Tjugo minuter… en halvtimme… något sådant. Jag vet inte så noga.”
”Vet inte så noga!” väste hon till svar medan hon satte sig ned i soffan bredvid den dyra läderfåtöljen där han satt. ”Du var inte och mötte mig vid tåget! Och du kom inte ens upp och sade hej!”
”Jag arbetade, och resten finns det tid för både nu och senare. Du är ju här nu, eller hur?”
Agatha blängde bara på honom till svar. ”Så vad är det här med att flytta nästa vecka?”
”Behöver fixa i ordning lite och så.”
”Men,” sade hon och lutade sig lite närmre, ”det är långt dit.”
Det var inte svårt att lägga märke till en viss desperation i hennes röst, vilket får honom att småle för sig själv. Det var ganska trevligt att vara så eftertraktad. Han doppade ett finger i konjaken och strök det dröjande över hennes läppar, medan hon slöt ögonen och ryste, längtande efter mer. Mer fick hon inte, för han tog bort det igen, belåtet leendes för sig själv. Sedan gräver han fram något ur en ficka i klädnaden och räcker över till henne. En smyckesask.
”En present åt studenten.”
Inuti låg ett halssmycke, i form utav ett dubbelt A i silver.
”AA? För Acton-Aldwych?”
”Till exempel.”
”Tack.”
”Jag kan sätta på dig det om du kommer hit.”
Hon hoppade upp från soffan och böjde sig fram över honom, vardera handen på vardera armstödet, så att deras ansikten var i jämnhöjd. Egentligen ville hon inget hellre än att slänga sig över honom, men tänkte inte ge honom den tillfredsställelsen. Smycket hängdes runt halsen på henne och hon hade precis hunnit resa på sig när dörren slogs upp. Alfonso slet blicken ifrån sin brorsdotter och gav sin syster en hövlig nick.
”Sororia.”
”Faster!” utropade Agatha som glatt skyndade bort till den äldre kvinnan, som var en attraktiv kvinna med det blonda håret konstfullt uppsatt bak i nacken. ”Titta vad jag fick i present från farbror A precis nu.” Hon visade stolt upp det nya halssmycket. ”Det står AA, precis som i Acton-Aldwych.”
”Alfonso,” svarade Sororia och studerade sedan smycket. ”Jättefint Agatha, verkligen.” Hon hällde upp ett glas konjak åt sig själv också innan hon tog plats i soffan, där Agatha redan hade återgått till sin tidigare plats. ”Hur känns det att vara färdig med skolan?”
”Bra tror jag. Har inte vant mig vid tanken riktigt än. Nu är det ju bara som sommarlov, liksom. Känns nog annorlunda i september.” Hon fingrade lite frånvarande på halsbandet. ”Men då är jag förhoppningsvis upptagen.”
”Trollkonstexaminering?” Sororia fick en bekräftande nick. ”Du funderar inte på att ge dig in på något inom rättsväsendet?”
”Nej, jag tror inte att det är min grej.” Att vara överjävlig mot diverse skolelever som redan var riktigt nervösa över att behöva göra sina slutprov… det lät som en betydligt bättre idé i hennes öron.
”Examinatörsyrket är inget att se ner på,” sade Alfonso något stött, men hann inte starta ett gräl, eftersom det äldsta syskonet dök upp i dörren; det långa, ljusblonda håret uppsatt med ett läderspänne, medan Alfonsos var utsläppt. ”Victor.”
”God kväll.”
”Vår lillebror har tjuvstartat med presentutdelandet,” förkunnade Sororia över sitt glas, som hon dröjde sig vid. ”Ska du inte visa honom, Agatha?”
Agatha hoppade upp från soffan och skyndade fram för att visa halsbandet för sin andra farbror, som betraktade det utan större intresse.
”Fint,” sade han bara avfärdande. Han hällde inte upp något glas åt sig själv heller, utan nöjde sig med att sätta sig ned och vänta på att värdparet skulle dyka upp, men det gjorde de inte än på några minuter. Under tiden satte sig Agatha tillbaka där hon suttit innan och stirrade lite framför sig, osäker på vem hon skulle se på eller vad hon skulle göra. Vanligtvis så kunde de fråga henne hur det gick i skolan eller vad hon skulle göra på sommarlovet, men nu hade hon inget sommarlov som så, och det fanns ingen skola att gå till heller.
”Så du ska flytta i nästa vecka?” sade Sororia till slut, då hon förmodligen var lite mer pratglad än Victor, och Alfonso satt lika sluten som en förbannad mussla. Kunde han inte bara vara sitt vanliga, charmerande själv? De var ju trots allt inte direkt bland främlingar.
”Det är tänkt så.”
”Du vill inte ha ett eget ställe?”
”Kanske. Får se. Känner bara inte för att bo hemma just nu.”
”Trodde inte du var mycket för sällskap,” sade Sororia med en nick åt sin yngre bror. ”Åtminstone inte av mer än bara tillfälligt slag, om jag förstått saken rätt.” Det verkade slå an på någon sorts sträng, för Alfonso gav henne en misstyckande grimas till svar. ”Du tror inte att du kommer tröttna om en månad och kasta ut henne, kära bror?”
”Inte som att vi ska dela rum eller något,” svarade Alfonso nonchalant, smuttandes på drycken. ”Så det är nog ingen risk. Finns gott om plats för bägge utan att vi ska gå varandra på nerverna.”
”Men ni ska ändå jobba ihop, eller hur? Blir det inte för mycket av det goda?”
”Inte då!” skyndade sig Agatha att säga. ”Blir det det får jag väl flytta hem igen, eller komma och våldgästa en av er ett tag. Förresten har vi ju bott ihop förr.”
”Inte permanent, dock.”
”Äsch, hon har nästan bott mer hos mig än hon gjort här.” Hon hade ju spenderat tid där på sommarloven ganska mycket, särskilt sedan— Det skulle han inte gå in på med någon annan än henne, nej… ”Åtminstone de senaste åren.”
Agatha ryckte lite avfärdande på axlarna. ”Sällskapet är bättre.” Det var inget som de kunde neka till. Deras bror Ailbertram med fru var visserligen släkt, men de var inte riktigt av samma kaliber som dem. De hade samma efternamn, men de skulle lika gärna kunna vara helt olika.
”Jadu, Agatha, jag förstår inte vad du ser hos honom faktiskt.”
”Ni får det att låta som om vi vore ihop!” protesterade den anklagade, som ju visserligen faktiskt var ihop med karln, men det var ju inget som hans syskon behövde känna till. Misstänkte de något eller vad handlade det om?
”Tja, tre månader under samma tak och ni kommer vara som ett gammalt gift par,” flinade Sororia. ”Bråka om vem som använt det sista av flampulvret utan att köpa nytt…”
”Vems tur det är att läxa upp husalfen för att den inte fått klart middagen i tid,” inflikade Victor.
”Eller vem det är som använt bästa trolldryckskitteln senast och inte gjort ren den.”
De två blivande samborna utbytte blickar med varandra. Var det så verkligen alltid så när man bodde ihop? I den stunden dök den ärrade husalfen Puddy upp, och förklarade att middagen var serverad i matsalen. Puddy tänkte inte säga att han var oerhört glad över att Agatha skulle flytta hemifrån, för då skulle han behöva använda strykjärnet på sina öron igen. Istället gladdes han åt det hela i tysthet. Äntligen skulle han slippa behöva vara på sin vakt så snart hon var i farten. En gång hade han nästan blivit hundmat, och det ville han gärna slippa.
Middagen var precis lika konstlad som hon trott att den skulle vara, och hon genomled den till största delen i tystnad, eftersom hon inte ville vara där. Det skojades och samtalades precis som på alla andra middagar de någonsin hade varit på, men det var plågsamt att sitta där, bredvid honom utan att kunna göra något. Det enda som livade upp det hela var att känna hans fot röra vid hennes ibland, utan att han rörde en min. Han fortsatte glatt att prata på om vad det nu var han pratade om med dem, för hon hade slutat lyssna. Det var en lättnad när middagen slutligen var över och det var mycket kindpussande efteråt innan gästerna försvann tillbaka hem. Alfonso viskade ett ”Snart,” medan den välbekanta känslan av hans skäggstubb raspade henne på kinden, innan han sade ett högt, ”Då ses vi på måndag, tjejen! Se till att ha alla lådorna packade så vi slipper flänga runt hela dagen.”
”Jarå,” svarade Agatha snällt och log beskedligt. ”Sörj inte för det, farbror A. Det fixar sig.”
”Adjö Alfonso,” log Rowena och gav honom en kindpuss hon också. ”På återseende.”
När han försvunnit fick Agatha uppmaningen att gå och lägga sig, så att hon kunde gå upp i en ordentlig tid för att packa, och till deras förvåning så protesterade hon inte, utan marscherade direkt upp till sitt rum. På måndag skulle hon lämna det här tråkiga och ensamma stället och börja ett helt nytt kapitel i sitt liv. Med ett belåtet leende så hoppade hon ner i sängen och drog täcket över sig. Hur skulle hon kunna lyckas sova?