Dagbokshögläsning

Det fanns saker man gjorde och saker man verkligen inte gjorde. Att leta upp sina systrars dagböcker och läsa dem var saker som Cassandra gjorde, för det lärde henne mycket om hur vanligt folk fungerar, och brukade kunna ge bra hållhakar på systrarna. Att läsa folks dagböcker så att folk får reda på det hör till saker man verkligen inte gjorde. Det var bättre att läsa dem i hemlighet så att man kunde använda deras ord mot dem sedan, om det skulle behövas. Det hade hon gjort med sina storasystrar många gånger. När det gällde de två yngre systrarna så var det inte lika intressant än så länge. De hade inga stora saker som kunde användas mot dem, men hon höll på att bli tagen på bar gärning när det gällde lillasysterns dagbok, och då hade hon behövt komma på ett svepskäl. Att erbjuda sig högläsning var något som fick duga, för hon hade inte kommit på något bättre.

Det är därför som Cassandra Christie sitter i tredjeårsflickornas sovsal, med Slytherinflickor i trean och uppåt närvarande och läser högt ur Andromedas dagbok. Hon förställer rösten så att hon ska låta lika fånig som systern medan hon läser. Skulle hon läsa något som hon skulle kunna använda, så fick hon hoppa över dem. Hennes publik skulle ju inte veta att hon utelämnat vissa delar, trots allt.

Cinderella är inte där. Hade hon varit det hade hon förmodligen försökt hindra henne, för även om Cindy avskydde Andromeda så tyckte hon det var uselt att läsa andras dagböcker. De skulle ju ändå vara privata! Nu var Cindys dagbok inte särskilt privat den heller, med tanke på att Cassandra visste precis vad som stod i den. Hon brukade följa händelseutvecklingen i den rätt bra, om sanningen ska fram. Att systern var kär i tjej tyckte hon inte var så chockerande, men det berodde nog snarare på att hon var gravt ointresserad av romantiska eller sexuella relationer i alla dess former. Hon såg inte tjusningen med dem. Att vara kär i någon var att visa sig svag, och att vara beroende av någon annan… Nej usch. Det fick henne att känna sig kladdig, och det var hon verkligen inte intresserad av. Däremot var det en bra sak att känna till, eftersom hon visste att Cindy höll det för sig själv och ville att det skulle fortsätta så. Det gav Cassandra en ypperlig hållhake på sin storasyster, och inte bara inför deras föräldrar.

“Idag på twolldrycksläwan thatt jag bwedvid en jättethöt kille som hette Thakis,” läser Cassandra högt och försöker låta bli att skratta elakt. ”Han gåw i Gwyffindor men han äw ingen mugglawe och thå tyckew han att jag äw thöt och att jag haw ett fint namn, thå jag fwågade om han ville pussath.” Hon är tvungen att ta en paus för att hon skrattar så. ”Det ville han thå vi pussadeth i kowwidowen efter lektionen. Det var thkojigt. Vi äw nog typ ihop nu.”

”Sluta!” tjuter en sjätteårselev som knappt får luft, så mycket skrattar hon, Heather Barnsley. ”Jag kan inte andas!”

Agatha Acton-Aldwych är också närvarande och hon tycker att det inte gör något alls om Heather skulle dö knall och fall, trots att de varit bästa vänner under sina första år på skolan. Den blonda prefekten skrattar gott åt den naiva lilla Andromeda. Tänk att den fjolliga förstaårseleven kunde vara så totalt olik sin mer förnuftiga storasyster? Agatha är väl kanske inte riktigt förtjust i Cindy, eftersom Cindy trots allt ÄR förnuftig, men Cassandra gillade hon skarpt. Det var en flicka i hennes eget tycke och smak!

”Jag vill också vara ihop med Sakis!” tjuter en femteårsflicka som gråter av skratt.

Cassandra äskar tystnad igen så att hon kan fortsätta, eftersom hon precis har vänt till nästa sida. ”Jaha, det var kortlivat, det.” Men så hade hon inte väntat sig något annat av sin lillasyster heller, som närmast verkade ha ADHD eller något sådant. Cassandra förställer hon rösten igen. ”Jag vill inte vawa ihop med Thakis längwe, han är ju dum i thkallen.”

”Åh, verkligen,” kommenterar Heather och himlar med ögonen.

”Som att inte HON är det!” flinar en fjärdeårsflicka.

”Han twodde det vaw fel på hanth tändthticka på Föwvandlingthkonthten, men det vaw ju fel på HONOM!!!!!!” Hon råskrattar. Det var perfekt att Andie börjat på skolan hon också! Hennes dagbok hade aldrig varit riktigt så här rolig när de hade bott hemma, men då hade den å andra sidan bara handlat om tråkiga saker. Det var mycket roligare att läsa vad Andie tyckte om lärare, lektioner och andra elever. Tänk om hon någon gång skulle bli kär i en lärare… det skulle vara alldeles för roligt. ”Fatht pwofessown vaw thnäll i alla fall.” Uppenbarligen inte än på några år. Bli kär i en lärare? Tanken äcklade henne faktiskt lite mer än den brukade göra när hon funderade på folk i en mer lagom ålder. Det var onaturligt att bli kär i en lärare och hon skulle aldrig komma på tanken. ”Haw haft Twollkonththithtowia ockthå.” Cassandra låter lite besviken över att det inte var roligare, men så märker hon att det blir bättre. ”Det vaw jättekul och thå vaw pwofessown en hagga först men hon blev bättwe, föw hon bewättade om magikew i… AS-IGEN!”

”Vad är det för roligt med Asien?” undrar någon av de församlade flickorna, som inte hade hört skillnaden i uttalet.

”Nej, As-igen,” förtydligar Agatha, som hade hört och förstått. ”As igen. Skillnad.”

”Ah, jag förstår,” svarar flickan som förstod den här gången och kände sig lite dum som frågat.

”Thom luwade mugglawe thå att de döw och det vaw jättewoligt tyckew jag. Undwaw vad vi thka få läwa oss näthta vecka,” avslutar Cassandra och slår igen dagboken, för det var så långt systern hade skrivit än så länge. ”Förhoppningsvis talpedagogik, det skulle ju inte skada.”

”Hon är verkligen inte nådigt dum i huvudet, den flickan,” konstaterar Agatha med ett snett leende. Hon skrev aldrig något viktigt i sin dagbok, utifall att den skulle hamna i fel händer. Det var för mycket som stod på spel för det. Alldeles för mycket.

”Nej, hon har inte mycket mellan öronen. Mest vacuum,” instämmer Cassandra. ”Det är synd att man är släkt med eländet, men så är det. Hjärncellerna måste ha tagit slut efter att de gjort mig.”

”Verkar inte bättre än så,” instämmer en tredjeårselev. ”Var är hon nu?”

”Hon är väl ute och leker med någon, tror jag. Skulle inte förvåna mig. Vi får fortsätta mer en annan dag, för hon har inte skrivit mer än så.”

Flickgruppen rör sig ut ifrån treornas sovsal, muntert fnissandes med varandra. En av dem som dröjer sig kvar lite är Agatha, som vill byta några ord med högläserskan.

”Egentligen borde jag dra av poäng för en sådan sak,” konstaterar hon, vilket får Cassandra att se lite förvånat på henne. ”Men det tänker jag inte göra.”

”För att du inte har några skrupler?” undrar Cassandra neutralt. En fördel med att inte vara känslomässigt engagerad i det mesta var att det kunde ge henne ett något bredare synfält än andra.

Agatha skrattar. ”Delvis antar jag, men mest för att det var väldigt roligt. Det förvånar mig att ni två är släkt, faktiskt.”

”Mig också, faktiskt,” svarar Cassandra. ”Men man väljer ju inte sina syskon, tyvärr.” Hon ser på Agatha. ”Har du några syskon vars dagbok du brukar läsa?”

”Nej, jag har inga syskon alls.” Ibland var det positivt, ibland negativt. Hon vet inte hur hon skulle kunnat hantera en viss relation om hon hade haft syskon. Tänk om hon hade haft en syster som farbror A hade tyckt bättre om än henne? Det var en obehaglig tanke. Farbror A var HENNES! ”Men jag trivs bäst så. Skulle nog tycka att syskon var i vägen.”

”Lyckliga dig,” instämmer Cassandra. ”För det är de oftast.” Hon håller upp boken lite så att Agatha lägger märke till den. ”Jag måste lägga tillbaka den här innan förstaårseleverna kommer tillbaka. Det är inte tid att låta henne veta att vi vet vad som står i hennes dagbok riktigt än.” Om hon visste det så skulle hon hitta ett nytt ställe att gömma boken på, och det skulle ta längre tid att hitta den då. Hemma visste hon redan alla gömställen i Andies rum, och där var risken att upptäckas betydligt mindre dessutom. ”Tids nog ska hon få veta det, men för tillfället är det bättre att hon inte vet något.”

”Jag förstår,” nickar Agatha konspiratoriskt. ”Jag ska inte uppehålla dig längre. I själva verket så kan jag hålla vakt och se så att ingen annan dyker upp.”

Det var oväntat men välkommet. ”Tack,” svarar Cassandra, eftersom tjänster och gentjänster var sådant man brukade tacka för, och kilar iväg till förstaårsflickornas sovsal för att lägga tillbaka dagboken där hon hittat den.