Agathas plan

Agatha Acton-Aldwych hade anlänt till jobbet precis som vanligt, även om hon var lite nyfiken på de tyska gästerna hon visste skulle dyka upp för ett möte på förmiddagen. Hon skickades in för att fråga om de ville ha några förfriskningar och hittade tyskarna, som tydligen bara var två till antalet. Den ena var en sliskig typ med stripigt hår och glåmig uppsyn som hon inte ville titta länge nog på för att komma på hur gammal han var. Uppenbarligen en assistent.

Den andra var en man med utpräglade ansiktsdrag, som förmodligen var någonstans mellan fyrtio och femtio. Ögonen var blå, men mörkare än hennes egna, och håret var ljust och kortklippt. Kläderna verkade välskräddade och smickrande till musklerna som uppenbarligen dolde sig under tyget. Det vore ju synd att påstå att han var lika oemotståndlig att se på som hennes farbror Alfonso, men ful var han absolut inte. Han utstrålade makt och framgång, vilket attraherade henne, och att han synade henne helt oblygt gjorde ju att hon inte kunde låta bli att visa upp sig lite. Hon tyckte om att bli beundrad, åtminstone om det var någon av vikt som stod för beundrandet.

När det blev dags för själva mötet höll hon sig i bakgrunden, förde anteckningar åt Alfonso och strölyssnade lite. Tyskens attityd störde henne lite, samtidigt som hon gillade hans arroganta envishet när det gällde att inte ge vika en tum. När det äntligen var dags att bryta för lunch följde hon efter sin chef in på hans kontor.

”Vad tror du?”
”Vad jag tror? Har jag något att säga till om det här?”
”Nej, egentligen inte,” erkände han och rörde vid hennes kind, ”men jag uppskattar din åsikt.” Alfonso drog undan handen som om han plötsligt bränt sig. Tänk om någon kom in och fick syn på dem?
”Nog för att det är en intressant idé,” som hon skulle ha gått genom eld och vatten för att få vara med om, om det inte hade varit för det faktum att hon redan tagit examen från Hogwarts, ”men att insistera på att de ska ta hand om allt bara för att de lade fram idén… Det är väl ändå att ta i? Får de överhuvudtaget ställa upp?”
”Tja, finns inget som säger att de inte får det, egentligen. Däremot tycker jag naturligtvis att Hogwarts vore ett bättre alternativ, men tja… Han verkar vara envis.”
”Mycket.”
”Annars får vi väl helt enkelt övertyga honom om att låta Hogwarts stå för arrangemanget… Om det nu överhuvudtaget blir mer än bara en idé.”
”Övertyga honom hur?”
”Du kommer säkert på något.”

Alfonso skyndade sig att se så att ingen fanns i närheten eller höll på att öppna dörren innan han snabbt drog henne till sig och gav henne en kyss, vilken Agatha hungrigt återgäldade. Agatha hade, om sanningen ska fram, hoppats på lite mer action som personlig assistent åt Överexaminatören – åtminstone med tanke på vem han var. De kunde inte ägna sig åt mer privata angelägenheter på jobbet, för det var alldeles för riskabelt. Istället fick de lägga band på sig hela dagarna i ända, vilket visserligen gjorde hemmakvällarna så mycket roligare… Åtminstone till en början. Det var ju trots allt inte att undra på att det inte var fullt samma sak när man inte bara spenderar hela arbetsdagar ihop och sedan dessutom bor tillsammans. Det var inte som förr, vilket var både bra och dåligt, men det kändes ändå som att en förändring skulle vara välkommen… Oavsett i vilken form den nu tänkte komma.