Morgaine sitter modell för Adrian

Det har kanske gått ett par veckor in på höstterminen och hösten börjar kännas i luften. Det är inte kallt ute, solen skiner och löven har inte ens börjat skifta färg, men hösten är ändå på väg. Adrian sitter i sluttningen nedanför stencirkeln med ett av sina ritblock och skissar en fågel som hoppar runt på marken en bit bort. En rödhake. Blyerts och kol kan inte fånga fågelns orangeröda bröst, så klart, men nu tänkte han inte färglägga sin teckning, utan bara öva på att se till så att fågeln såg bra ut. Den blonda pojken som kanske går i femman vid det här laget är djupt koncentrerad på sin uppgift och man kan utan större problem smyga sig rakt inpå honom utan att han för den sakens skull kommer att märka det.

 

Morgaine smyger inte, hon är på väg tillbaka till slottet i maklig takt, på väg från en lektion i skötsel och vård av magiska djur, hennes favoritämne. Hon har i vanlig ordning stannat kvar lite efter lektionen och pratat med professorn och resten av klassen har hunnit återvända för länge sedan. Hon får syn på Adrian där han sitter, och styr stegen ditåt istället. De sågs alldeles för lite under terminerna tyckte hon, men det var kanske det som gjorde loven desto roligare? “Salut, mon frére” säger hon glatt när hon kommer nära honom. “Vad ritar du?”

 

Adrian har inte lagt märke till fotstegen alls, så han hoppar till som att han blivit påkommen med något fuffens när han hör någon tilltala honom. På franska. Det tar ett par sekunder innan han inser att det inte var hans mamma som sagt något, utan istället … Morgaine. ”Salut”, svarar han därför och slappnar av så pass att ritblocket, som automatiskt förts upp mot kroppen så att ingen kan se motivet, sänks ned i knät igen. Efter några korta sekunders tvekan bestämmer han sig för att det kanske inte skulle ha ihjäl honom att låta henne se hans teckningar. ”Rödhaken där b—” Fågeln i fråga var lite mer på alerten än han själv, så den har tyvärr flugit iväg. ”Äsch. Den var där alldeles nyss. Vill du se?” Han sträcker fram ritblocket så att hon kan ta sig en span, om så skulle önskas. Hon måste ju liksom inte.

 

“Oj, förlåt! Inte meningen att skrämma dig, eller din modell” säger hon med ett leende. Hon tar emot ritblocket och känner sig nästan högtidlig, han hade inte erbjudit henne att titta på teckningarna tidigare. Kanske inte så att han hindrat henne om han satt och skissade hemma, men inte så här. Hon kisar lite i det starka solljuset och håller sedan upp blocket lite. “Fantastiskt bra!” Säger hon beundrande och ler mot honom. Hon granskar fågeln på bilden ännu mer ingående. “Den ser väldigt levande ut!” Hon tittar upp i trädet snett bakom sig. “Hördu lilla fågel, kom fram igen så Adrian får göra klart teckningen!” Hon väger blocket i handen. “Får jag titta på fler?” frågar hon nyfiket.

 

”Heh” är hans enda svar när hon försöker locka fram fågeln. Den är nog långt flugen redan. Förmodligen. Berömmet vet han inte riktigt vad han ska göra med, så han rycker på axlarna och mumlar fram ett ”tack”. Förhoppningsvis menar hon ju det, så att hon inte bara säger det för att hon känner sig tvingad eller något sådant. Resten av blocket är diverse olika teckningar, så visst, om hon nu gillade den halvfärdiga rödhaken så kan hon väl få se jättebläckfisken, eldstaden i Slytherins sällskapsrum, ett porträtt av en tredjeårstjej som gått med på att sitta modell (påklädd), och så vidare, så han nickar till svar. ”Visst, varsågod.” Han kommer på lite för sent att han även har ett halvfärdigt porträtt av Morgaine där också … Ritat ur minne, och det enda som verkar riktigt färdigt är hennes ögon.

 

Hon bläddrar långsamt, nästan andaktsfullt i blocket. Det var lite som att få se en hemlig del av honom. Eldstaden tittar hon på rätt länge, hon gillar verkligen detaljerna och fäller en gillande kommentar om hur levande elden ser ut. Skissen på tjejen får henne nästan svartsjuk, fast hon vet inte riktigt varför. Hon känner igen Andromeda, de går i samma årskull. “Tjatade Christie på dig att du skulle måla av henne eller?” Tonen är lite avmätt, skissen är bra, det är nog det som stör henne, nästan som om Andie bjudit ut sig… Så vänder hon blad och får se ett par bekanta ögon. Hon bara stirrar, det är liksom lite överväldigande. Först hade hon känt sig svartsjuk, vilket inte känts bra, hon var inte småsint och svartsjuk! Men att se att han lagt ner så mkt arbete på att teckna hennes ögon… Han hade gärna fått måla Andie naken, i jämförelse var det här betydligt mer….. Intimt. Hon tittar upp på honom med stora ögon, utan att lyckas säga något.

 

Att sitta och vänta medan någon tittar igenom ens ritblock är ganska … obekvämt. Vad ska man hitta på under tiden någon ser in i ens mest privata skrymslen av själen? Adrian vill ju inte gärna sitta och stirra på henne som någon sorts jäkla småunge som bara väntar på att få beröm, men samtidigt vill han inte verka otacksam eller ointresserad. Kommentarerna om eldstaden får några tacksamma grymtanden till svar, så han är faktiskt tacksam när hon faktiskt ställer en fråga, så han kan göra något annat än att bara rulla tummarna.

”Nä, jag frågade om någon ville bli avritad och hon sade ja.”

För så var det ju. Andromeda hade blivit jätteentusiastisk. Om hon tänkte bjuda ut sig av ren tacksamhet återstår att se. Det vore ju kanske inte helt fel, för av systrarna Christie är nog hon den enda han skulle titta på två gånger. Å andra sidan så är hon den enda han nog skulle VILJA titta på, eftersom den yngsta är för ung (hon har precis börjat, så han vet inte vad hon heter än), Cassandra verkar mer intresserad av att plugga – inte för att hon är något att se på oavsett – och den äldsta har han dessutom ingen chans med eftersom hon tydligen är en flata.

Ryckt ur sina funderingar så ser han frågande tillbaks mot Morgaine. Vad tittar hon på? Han sträcker lite på sig för att få en skymt av teckningen i fråga och tänker ah, DEN.

”Umm …” Kinderna blossar upp och det är idiotiskt att rodna, så det enda som kommer fram är ett defensivt, ”Vadå, gillar du den inte eller?”

 

Kommentaren om Andies svar går henne helt förbi, men hon skulle ha känt sig nöjd med det om hon faktiskt registrerat det.

Hans nästa reaktion är nästan komisk, men hon kan absolut hålla sig för skratt. “Jo!” Säger hon hastigt, när han frågar sådär nästan ilsket. “Den är…” Hon letar efter ord. “Jag blev bara väldigt överraskad. Och glad. Det är ju inte som att du frågat om jag vill stå modell för dig, så jag trodde nog bara inte…” Ja vadå, att han inte brydde sig så mycket om hur hon såg ut? Att han liksom mest tog henne för given numera, som en katt som man ibland vill (och får) ägna uppmärksamhet åt, och som ibland ger sig iväg på egna strövtåg. “Den är jättefin, jag känner mig väldigt smickrad.” Orden låter nästan lite formella, och hon lämnar tillbaka skissblocket. Vill inte se mer, ifall det finns någon annan flickas ögon där, som är ännu finare. Där kom den där svartsjukan igen…

 

Hon GILLAR det? Huh. Det var det värsta. ”Umm.” Han är ju så vältalig att det stör! ”Alltså … den är ju inte färdig än.” Vad ska han ge för svepskäl till att han ritat av henne, mer än i övningssyfte? ”Du kanske … uh … vill skicka den till Plymouth när den är det? Färdig alltså?” Att säga ’din mamma’ eller ’dina andra syskon’ låter lite fel, för nu har hon faktiskt en annan, mycket bättre familj (om han får säga så själv), men hon förstår nog vad han menar ändå, för annars vet han ingen som kommer från Plymouth.

”Eller så kan jag göra en ny. Om du vill vara modell på riktigt. Någon gång. Jag ritar gärna av dig.” Erbjuder han sig att göra det på riktigt så behöver han ju liksom inte göra det i smyg – så mycket bättre! ”Kanske kan jag göra en på oss bägge två i julklapp till Maman.”

 

“Ja, kanske det.” Hennes andre bror, Arthur, skulle bli glad för teckningen, definitivt. Hennes hand far instinktivt upp till halsbandet med den lilla älvan som hon fått av honom.

“Du får gärna rita av mig, om du vill…?” Tänk om han bara sa det för att vara snäll? Men hans förslag om julklappen får henne att lysa upp och le riktigt strålande. “Jättebra idé, Maman kommer att bli jätteglad!” Plus att det var skönt att slippa lista ut vad man skulle ge en kvinna som mer eller mindre hade allt hon ville ha (särskilt efter att hon ‘fått’ en dotter). Hon ler varmt mot sin bror, sin talangfulle bror. “Du är verkligen duktig! Jag önskar att jag kunde teckna sådär!”

 

Berömmet gör ju inget för att hjälpa rodnaden att gå tillbaka – den kommer glatt tillbaka! Och ja, det är sant, Maman har verkligen allt nu. Vad mer skulle hon vilja ha? Välartade barn? Fast det har hon ju redan … stundtals.

”Alltså … jag har övat ganska mycket.” Men det hjälper ju att ha en naturlig fallenhet, förstås. Man kan ju inte bli så här bra om man knappt kan hålla i en kolkrita, om han ska vara helt ärlig. ”Men tack. Uh … jag kan säkert visa lite hur man gör och sånt.” Om hon är BRA är en helt annan femma. ”Men ja, det vore kul att rita av dig någon gång.” Officiellt. Tur att hon inte har tillgång till hans dagbok, där det är fullt av blandade skisser. ”Du är fin.” Fan, sade han det högt?! Det var inte riktigt så han menade ju! Ähhhh, vad ska han nu säga?! Istället för att ha världens bästa svar på tungan så får han tunghäfta. Lyckat.

 

Åh, han rodnar. Gulligt! Hon ler och känner sig plötsligt som om hon var den äldre av dem. “Jag tror inte det är så stor idé att du försöker lära mig, jag har absolut inte samma talang som du. Jag nöjer mig med att vara modell.”

När han säger att hon är fin är det hennes tur att rodna, vad svarade man på det liksom? Att det var synd att han var hennes bror, för han var alltid den snyggaste av killarna hon jämförde honom med? “Tja, du ser inte så illa ut du heller, det ligger väl i släkten” försöker hon skämta bort det med. Inom sig är hon dock mer än lycklig. Det var inte bara känslan av att duga i släktens ögon som värmde, det visste hon att han tyckte ändå. Det var att just han tyckte hon var fin!

 

Klart att hon inte har samma talang som honom, hon är ju trots allt halvblod … hinner han tänka innan han tillrättavisar sig, eftersom han har tvingats lära sig att mugglare kanske inte är de pestsmittade varelser han en gång ansett dem vara. I alla fall inte om den magiska halvan är en del av hans egna fantastiska gener! Nå. Adrian är i alla fall glad över att hon kan tänka sig vara hans modell. Om han ska kunna rita bra teckningar av tjejer och sådär så kanske det är bra att han har en levande modell att öva sig på. Inte naken då, men man kan ju ändå se att det finns vissa fysiologiska skillnader i kroppsbyggnad mellan flickor och pojkar.

Apropå gener så måste de ha fördelats väl över dem bägge två, eftersom hon definitivt är en av de finaste tjejerna på hela skolan. (Att kalla henne ”snygg” känns lite för vulgärt, och ”vacker” känns för högtidligt.) På sätt och vis är det faktiskt synd att de är halvsyskon, för tänk om de inte varit släkt alls? Men då hade de väl å andra sidan heller aldrig kommit att prata med varandra. Som svar på hennes kommentar tittar han ner i marken och pillar lite med fingrarna i gräset. Vad ska man säga? Han harklar sig och försöker byta ämne.

”Du … du kan ju alltid säga till när du vill.” Eh, det var ju inte tvetydligt eller så. ”Alltså, när du har tid?”

 

Nu tänkte ju inte Morgaine sig att posera naken! Bilden på Andie hade varit med skoluniform, och det var så hon tänkte sig sitt ‘modellande’ också. I alla fall så länge de var i skolan. Hemma kunde hon väl ta på sig något finare, eller bara något annat.

“Det är väl du som har minst tid, med GET och allt” svarar hon leende. Att hennes betygsgenomsnitt var högre än hans, kanske mest för att hon var så studiemotiverad, var inget hon tog i beräkning när det gällde just tidsåtgång. “Hur länge brukar du behöva hålla på?”

 

Ja, det där med studier hade aldrig riktigt intresserat honom, får man väl ändå påstå. Om det inte var ämnen som han definitivt känner att han behöver ha bra betyg i för framtida bruk, t.ex. Trolldryckslära, för då kan han faktiskt lägga manken till. Spådomskonst hade låtit bra på papperet, men hittills hade han slösat bort två jävla år av sitt liv på tramset. Likaså Reinkarnationslära. Vad hade egentligen flugit i honom?!

”Det varierar. En timme, kanske? Vad är klockan nu?”

Easy, tiger! Nog för att han inte har annat för sig nu när rödhaken flugit bort, men det är kanske lite påfluget att föreslå att de lika gärna kunde börja nu på studs?

 

Trolldryckslära var även ett av Morgaines bästa ämnen, men för henne räckte det med intresse och talang för att få ett U, inget ämne hon behövde plugga jättehårt för, till skillnad från Talmagin, som hon knappt kom upp i ett ö trots att hon ansträngde sig. Nej, vad hade hon tänkt på när hon valde det ämnet???

Egentligen är hon trött och hungrig efter dagens lektioner, men det sköna vädret och Adrians erbjudande om att måla av henne nu fick henne att känna sig betydligt bättre till sinnes. Och det var väl bäst att passa på, innan han ångrade sig eller hittade en snyggare modell. Hon sneglar på sin klocka, självklart en exklusiv sak. “Vi hinner före middagen, om det var det du menade?” Säger hon med ett tvekande leende. Tänk om han inte ville? Tänk om han bara sagt så för att vara snäll, och nu stod hon här och sa ‘nu’ till honom! Fast det lät ju som om han frågat ‘nu?’… Hon rodnar en smula när hon ser på honom. Vad var det med henne? Hemma brukade de väl inte hålla på så här…

 

”Mhm”, svarar han så vältaligt och ler försiktigt men uppmuntrande. ”Rödhaken har ju stuckit och vad är det man brukar säga? ’No time like the present.’ Om du vill, alltså.” Nu låter det kanske som att han lika gärna kan rita av henne för att det inte finns något annat att göra, men det är inte så han menar. Han ritar gärna av henne. Mer än gärna, faktiskt. ”Du får välja position själv i så fall, men sätt dig bekvämt. Eller lägg dig, om du vill. Vilket som.” Han bläddrar fram till en tom sida eftersom han ska påbörja en ny teckning.

 

Hon nickar bara, klart att hon vill! Sätta sig? Eller lägga sig? Hon funderar lite, han ville att hon skulle posera i en timme ungefär… Hon slår sig ner på sin mantel, som hon ändå bara släpat på eftersom det var så varmt ute, och funderar. “Är det något särskilt du vill öva på? Så jag ska sitta på något särskilt sätt?” Eller ligga. Ok, hon skulle bli grymt besviken om han sa att han ville öva på ryggar, men det kunde ju vara så att han ville träna på att måla i profil eller så.

 

”Nä, bara sådär i allmänhet, så det spelar ingen roll. Så länge du är bekväm nog att inte vilja flytta på dig efter fem minuter så är det lugnt.” En studerande blick på henne innan han nickar. ”Så som du sitter nu är helt okej.” Han bestämmer sig för att hennes frisyr ser bra ut som den är, eftersom ett hårspänne håller det ljusa håret ur ögonen på henne. Visst skulle helt nedsläppt hår vara fint det också, men det kan de pröva på en annan gång.

Efter att ha studerat hur ljus och skuggor ligger över hennes ansikte så börjar han skissa. Eftersom han brukar vara själv när han gör detta så tänker han inte på att vara sällskaplig och småprata medan han jobbar.

 

Hon sätter sig till rätta och ler lite svagt mot honom. Hoppas att det skulle gå bra att sitta still, tillräckligt still, så länge som han behövde. Hon var nyfiken på hur det skulle bli, men det fick hon se sen. Det viktigaste var att han ville måla av henne här och nu.

Hon sitter tyst de första tio minuterna och tittar på honom, konstnären in action, så att säga. Hon vill inte säga något, rädd att störa hans koncentration, men tankarna vandrar runt och efter att ha avhandlat eftermiddagens läxor, vad de skulle få till middag idag och om hon skulle be Maman att skicka två par strumpor till, så är det svårt att hålla tyst.

“Hur gammal var du när du började rita på riktigt? Alltså började rita av saker och så?”

 

Och under de där första tio minuterna så håller han också på att skissa under tystnad. Lite då och då tittar han upp, men det är nästan som att han inte ser henne, för han tittar liksom inte på henne, utan bara noterar hur skuggor faller och hur kurvad nästippen ska vara och liknande. Fullt uppslukad av detta så överrumplas han av frågan. När han vad för något? Började rita?

”Uh”, får han fram. ”Jag vet inte riktigt. Kommer inte ihåg. Innan jag började på Hogwarts i alla fall?”

NÅGOT får man väl ändå hitta på att göra när man är ensambarn och inte har någon direkt att leka med dagarna i ända eftersom de bor en bit ifrån själva orten. Att rita hade gett honom något att göra i brist på annat.

”Om du inte är bra på att rita, vad är du bra på istället?”

Adrian har verkligen sinne för det där med att konversera, det är en sak man ska ha klart för sig! Så som han ser det så är människor olika bra på olika saker. Han skulle knappast vara bra på att arrangera blommor eller något sådant, medan andra är hur bra på det som helst. Hans talang ligger i att vara bra på att rita, så om Morgaine inte är bra på det så måste det ju, enligt hans något ensidiga logik, betyda att hon är bättre på något annat.

 

Hon tar inte illa upp, det är nästan skönt att han förutsätter att hon är bra på något hon med. Och hon behöver inte fundera på vad hon är bra på heller. “Djur. Jag har jättebra hand med djur, de gillar mig. Till och med professorn i skötsel och vård av magiska djur säger att jag är en naturbegåvning.” Hon ler stolt. “Och sen kan jag få blommor att växa, även om de är vissna. Fast det kanske bara är magi, och alla andra kan det med?” Tillade hon eftertänksamt. “I Plymouth kallade de mig alltid Morgan le Fay, för att jag kunde få tyst på skällande hundar och få saker att växa. Tänk att ingen hade en aning om hur nära sanningen det var!” Hon ser allvarlig ut och hade hon inte tänkt på att sitta still för att Adrian tecknade, så skulle hon ha fingrat på sitt lilla älvhalsband, det enda hon behållit från mugglarvärlden.

 

Den inbitne konstnären ler lite till svar. ”Om du har så bra hand med djur borde du definitivt ha en katt eller något sådant. Eller du kanske föredrar en vissen, uh …” Vad heter krukväxter igen? ”Kryss-antimumma?” Äsch, det där med krukväxter är inte hans grej alls. Visst har han försökt att få ett hyfsat bra betyg i Örtlära, men det är ju bara för att det krävs för Trolldrycksläran, och det är inte som att man ofta har vanliga krukväxter i trolldrycker, så är det bara.

Nå, i vilket fall som helst så börjar teckningen verkligen ta form nu. Ansiktet behöver skuggas mer och håret likaså, men själva strukturen är där. Kroppen är bara några snabba streck för att få fram något som han kan jobba vidare på, så det är det han går vidare till härnäst. Eftersom huvudet redan är hyfsat färdigt så börjar han uppifrån, med hals och axlar. Återigen blir han alldeles för uppslukad av det han håller på med för att komma på att säga något.

 

Jo katt har hon ju tänk på, det har hon. Och när Adrian nämner det så blir längtan ännu större efter ett eget djur. När han sen börjar svamla om krukväxter skrattar hon bara åt honom, på ett vänligt sätt, och skakar på huvudet. “Den skulle ändå inte vara vissen särskilt länge” påpekar hon och försöker sitta still igen. Hon tystnar och betraktar honom stilla. Hans hand som verkar föra pennan, eller kolet eller vad han nu använder (vem bryr sig liksom), så säkert. De snabba blickarna mellan henne och blocket, blickarna som hon kommer på sig själv önska att de dröjde ännu längre på henne… Visst såg han henne, men hon ville bli mer sedd! För första gången i sitt nya liv började hon faktiskt inse att hon kunde ta plats! Att hon inte bara behövde vara blyg och tacksam och osäker. Morgan Le Fay från Plymoth var inte en så stor del av henne längre, hon var häxan Morgaine Acton-Aldwych från Tintagel! En mytomspunnen plats och det fanns väl inget som skulle hindra Adrian och henne från att bli mytomspunna de med, om de ville? Hon ler lite mot sin bror, det var läskigt att tänka sådär, att faktiskt kunna och våga vara Någon. Men med Adrian vid sin sida så skulle hon absolut våga det mesta!

 

”Heh”, svarar han bara, för hon har ju rätt. Om hon är bra på det där med växter så är det klart att den lär piggna till sig snart. Adrian känner sig rätt tillpiggnad han också, och han är inte ens en planta! När han har skissat lite mer så lägger han till slut ner pennan och sträcker över blocket till henne så att hon kan se. Teckningen är inte färdig – han behöver jobba mer på skuggningar och liknande, men just nu är det ett enkelt, men både fint och rent utav smickrande, porträtt.
”Vad tycker du? Har jag gjort dig rättvisa? Den är inte färdig än, men … ja.”
Varför känner han sig så fjolligt angelägen om att hon tycker om teckningen? Inte som att han någonsin brytt sig om vad någon tycker innan, så varför detta nu helt plötsligt?

 

Att föreställa sig sin bror som en vissen planta har aldrig ens föresvävat Morgaine, eller ja, hon har såklart inte tänkt på honom som en växt över huvud taget! Vissen hade han väl sett ut någon gång emellanåt, men inte så ofta att hon kände att det var något hon behövde försöka göra något åt.

När hon får titta på teckningen sitter hon först tyst en stund och bara studerar den, helt omedveten om Adrians eventuella panik inför ett godkännande, eller en diss. Hon granskar den bara för att se hur Han ser henne, sin egen spegelbild har hon sett tillräckligt för att veta hur hon själv såg ut. Ett litet leende spelar sedan över hennes läppar och hon tittar upp från skissen och möter de där blå ögonen som var så lika hennes egna. “Jag tror Maman kommer älska den” säger hon enkelt. “Det blir jättebra. Den är…..” Hon letar efter ett passande ord som inte ska låta löjligt när det är hon själv som är motivet. “…fin” avslutar hon meningen med.

 

”Maman?” säger Adrian, för han har tydligen väldigt kort minne – åtminstone när han distraheras av att ha ritat av Morgaine. Han hade tänkt behålla porträttet, men det … skulle ju bli en julklapp åt Maman, så var det ja. ”Just det”, tillägger han därför. ”Jag får rita dit mig själv senare, när jag har tid. Det är ju inte jul förrän om flera månader.” Han lutar sig framåt och sträcker ut en hand för att få tillbaka blocket och möter hennes blick. Sedan vet han inte vad han ska säga, eftersom det enda han kan se är ett par blå ögon och hela världen tycks försvinna runt omkring dem.

 

Det hon har tänkt säga, något om hur bra det kommer bli med dem båda på teckningen, försvinner helt när hon lämnar tillbaka blocket. Hon hade ett litet leende på läpparna, som glittrade i ögonen, men Adrians intensiva blick fångar hennes egna och hon tittar tillbaka med stora ögon, verkligen *ser* in i hans ögon. Pupillerna vidgas lite och hon kan inte slita blicken från honom. Hon känner sig förundrad över hur lika de där blå ögonen är hennes, men ändå är de helt olika. Tiden stannar, det är nästan som att hjärtat slutar slå, det är ett ögonblick som känns… Tja, för en mugglare är det väl magiskt, men för magiker är det…… starkare än så. Hon vet inte vad hon ska säga, eller göra, bara blinkar ett par gånger för att inte ögonen ska svida. Så ler hon. Det är ett leende fullt av löften, självförtroende och avslappnad lycka. Hon sträcker ut handen mot hans kind och smeker den lätt. Hon säger inget, vill inte förstöra magin mellan dem, men hjärtat har vaknat igen och slår med dubbla hastigheten, som om det behöver ta igen för att det stått still nyss.

 

Blicken är som fastsvetsad vid hennes och han förstår inte riktigt varför han känner så som han gör. På något sätt så kittlas det liksom i magen på ett sätt han aldrig varit med om förr. Som att något håller på att hända som han inte kan förklara, något som är jättefint. Det enda han kan göra är att le till svar. På något sätt så dök en ful ankunge upp i hans liv några år tidigare och innan han har förstått vad som hänt är hon inte längre varken ful eller en ankunge, utan någon han faktiskt ser fram emot att träffa.

När hon stryker honom över kinden vet han inte vad han ska göra, så han reagerar instinktivt med att lägga en hand över hennes. ”Så mjuk hennes hand är” lyckas han tänka och vet inte riktigt hur länge han sitter lätt framåtlutad i samma position, men när han för undan hennes hand så råkar den stryka försiktigt mot ena sidan av hans läppar och han glömmer plötsligt bort hur man andas. Samtidigt … samtidigt släpper han taget om hennes hand som om han hade bränt sig.

 

Hon skrattar till, både förläget och blygt. Hon vet inte riktigt vart hon ska fästa blicken, eller göra av handen som pirrar efter att han rört vid den, hon drar ner den i knät och ser sedan på honom igen. Vad ska hon säga? Hon vet knappt vad hon ens tänker. Allt som finns just nu är bilden av hennes brors fina ögon och känslan av hans läppar mot fingrarna.

 

Adrian svarar med att titta ner i gräset och han känner hur kinderna antar en mörkare nyans. Han kommer ihåg att andas, äntligen, men halsen är så torr att han får försöka två gånger innan han lyckas få fram det han försökt säga.

”Jag … jag måste nog gå nu.”

Egentligen vill han inte gå, men han vet inte vad han ska säga eller göra eller hur han ska agera, så istället samlar han ihop sina pennor och sitt block och lägger ner allt i väskan innan han reser sig – fortfarande utan att se på henne. Det känns som att han borde säga mer, men orden vägrar forma sig.

 

“Jag med. Det är ju snart middag!” Morgaine vet inte om hon ska vara glad för att han går, eller ledsen. Hon vill gärna vara i hans närhet, men nu såg han ut som om han skämdes. “Du får göra klart den en annan dag.” Leendet är blekt och hon tar på sig manteln igen. “Det är ju långt till jul. Om du vill göra klart den alltså…”

 

Kinderna är röda för att han är förlägen, för skäms gör han då rakt inte. Han är bara väldigt, väldigt förvirrad, eftersom han är väldigt säker på att man inte ska känna det han kände när hon rörde vid hans kind – åtminstone inte om man är nära släkt med dem. Därför vet han inte riktigt vad han ska ta sig till och tänker att det bästa är kanske att de går därifrån, fast åt olika håll. Inte för att han VILL gå därifrån, men ja … kanske är det det de borde göra? Att hon säger att det snart är middag instämmer han med med ett ”mmm”. Adrian möter äntligen hennes blick, om än väldigt kort för att inte trilla dit igen, när hon säger att han kan göra klart det en annan dag. ”Ja. Klart att jag ska göra klart den. Det är ju en present till Maman.” Han rodnar lite igen när han tillägger, ”Och jag vill gärna rita av dig igen. Eller … bara träffas.” För nu ser hon mer av Azrael än av honom, och det är faktiskt riktigt … synd. Han väger lite på fötterna, osäker på om han ska gå därifrån nu eller om de ska gå tillbaka till slottet tillsammans.

 

Han….. Han vill träffa henne???Även i skolan??? Fast hon går i Hufflepuff??? Och fast hon är till hälften mugglare och borde typ gömmas undan som en skamfläck för sin pappas snedsteg… Fast å andra sidan har Adrian varit rätt vänlig efter han kom över chocken, i alla fall efter att de kom hem från hennes första år på Hogwarts.

“Du får gärna rita av mig så ofta du hinner” säger hon och kämpar för att hålla rösten stadig, känslorna inom henne är så stormiga. Hon är glad, rörd och väldigt osäker på vad hon känner egentligen just nu. “Eller bara träffas…” ekar hon med en liten nick. “Gärna.” Hon känner sig plötsligt väldigt tafatt. “Vi ses senare då!” Hon ger honom ett skyggt leende och vänder på klacken och går upp mot slottet. Ensam. Hon vågar inte riktigt tro att Adrian vill gå tillbaka till skolan i sällskap med henne, hon är ju bara en fjärdeårselev och hufflepuffare dessutom.

 

Hon vill träffa honom! Det är positivt. Hon kunde ju lika gärna ha bett honom dra åt skogen, för varför skulle hon vilja synas med en Slytherinare? Men nej, istället hade hon sagt att hon gärna träffar honom, vilket gör honom både glad och lättad. Som tur är hinner han inte säga något till svar, eftersom hon avlägsnar sig, och det gör ju att han slipper kläcka ur sig något dumt. Adrian ser mot henne, eller rättare sagt hennes rygg, och är ganska tacksam över att inte behöva prata, för han har alldeles för mycket att tänka på nu. Tyvärr har han ingen han kan prata med om detta, så han får försöka reda ut tankarna på egen hand. Hur nu det ska gå till.