Åska över Tintagel

**** BEGIN LOGGING AT Thu Dec 02 19:39:36 2010

20:01:14 <Safir>    Regnet smattrade på rutan och ute över havet tornade åskmolnen upp sig och rullade allt närmare kustlinjen. Augusti var snart slut och Morgaines första sommarlov i Tintagel hade varit en omtumlande upplevelse. Hon vände oroligt på sig i sömnen när mullret kom närmare. Hon drömde om magiska formler som slagit fel och nu studsade melaln väggarna i klassrummet och med ett litet skrik satte hon sig upp i sängen, klarvaken och såg sitt nya rum lysas upp av blixtarnas sken. Darrande lyssnade hon på ovädret som tycktes vara rakt över dem nu och vid nästa stora åskskräll drog hon täcket över huvudet och längtade plötsligt efter att dela rum med Adrian igen!

20:38:43 <Traxy>    Adrian vaknar med ett ryck. Han hade precis drömt om en stor, stor port – större än skolporten – som slagit igen och efterdyningarna av skrällen ringer fortfarande i öronen när han inser att det inte funnits någon port alls, utan bara att åskan går. Inte nu igen! Han vänder på sig och drar en kudde över huvudet, men det går ändå inte att sova. Det är för varmt och kvalmigt i rummet, så måste det vara. Han slänger av sig täcket och går fram till fönstret, där han drar isär gardinerna och öppnar rutan på vid gavel. Åt skogen med att det förstärker ljudet av åskan! Bara han kan lufta rummet lite så att det går att sova! Att han inte längre delar rum med Morgaine tycker han faktiskt är ganska skönt. Nu kan han vara sig själv igen. Den Adrian som mitt i sommarnatten står och kikar ut på ösregnet och på blixtarna som jagar varandra mellan molnen.

20:53:28 <Safir>    Att öppna ett fönster skulle bara göra saken värre, att det är varmt och klibbigt är däremot ett problem. Vid nästa stora smäll kan hon inte behärska sig längre, hon kastar av sig täcket och skyndar tvärs över hallen. Hon tvekar en halv sekund, med handen på Adrians dörr men ännu en ordentlig åskknall får henne att öppna dörren utan att knacka och hon är på väg mot Adrians säng innan hon inser att han står vid fönstret. Hon biter sig i underläppen, lite blek i ansiktet trots sommarens solbränna (som inte är särskilt stark då hennes ljusa skinn mest blir rött och hon håller sig i skuggan för det mesta), och ska precis säga något när ännu en blixt lyser upp rummet och hon flämtar till och gömmer sig under Adrians täcke, i fotändan av sängen. I hastigheten hade hon inte tagit på sig sin morgonrock, utan är bara klädd i ett par korta ljusrosa pyjamasbyxor och ett rosavitrandigt linne med smala axelband.

TraXy
PostPosted: Thu Dec 02, 2010 11:13 pm
Adrian noterar inte ens att Morgaine har kommit in i rummet, eftersom hon smällt upp dörren samtidigt som åskan skrällt till. När han, efter några djupa andetag i den svalare luften, vänder sig om så får han syn på den öppna dörren. Hur hade den öppnats? Hade den kanske blåst upp? Inte helt omöjligt, kanske, tänker han och går och stänger den innan han återvänder till sängen, då han inser att det ligger en hög under täcket. Men vafaaaan! Säg inte att Bibi har fått spatt! Med en min som är helt och hållet beredd på att slänga ut en husalf sliter han täcket av sängen och hittar … “Morgaine?!”
Vad i hela fridens namn gör hon där? I hans säng av alla ställen?! Är det något fel med henne på något sätt?! “Uh …” är det enda han kan få ur sig innan han samlar sig från överraskningen. “Uh … är du rädd för åskan?”
Täcket släpper han och istället sätter han sig ned på sängen, bredvid henne, och drar upp fötterna under sig. Pyjamasbyxor har han också, men de här är långa och väldigt traditionellt randiga i vitt och ljusblått, men eftersom det är så varmt har han inte på sig någon t-shirt. Något han i nuläget känner att han ångrar, men han minns inte riktigt vart han slängt av sig den. Så det får vara.

Safir
PostPosted: Fri Dec 03, 2010 10:55 am
Blev han arg för att hon hade smitit in till honom? Hon tittar lite ängsligt upp på honom när han sliter bort täcket. Nja, han verkade mer överraskad. Att säga att hon inte var rädd, skulle vara en synnerligen uppenbar lögn, samtidigt så skäms hon lite för det. “Lite…” säger hon trevande. “Jag har aldrig varit själv när det åskar…” Hon menar ensam i ett rum på natten, eftersom hon alltid delat rum med andra. Hon biter sig lite i läppen när nästa knall kommer, men det känns inte lika farligt nu när Adrian sitter bredvid. Hon fiskar upp täcket och drar det över halva sig, inte för att skyla sig för broderns blickar utan för att täcket ändå kändes som en sköld mot den hemska åskan.

TraXy
PostPosted: Thu Dec 09, 2010 2:17 pm
Nu är det lyckligtvis så att eventuella blickar inte är av den typen att man behöver skyla sig, för han tittar inte på henne på DET sättet, och skulle nog tycka att det vore bara aaaaaningen creepy att ens komma på tanken. Det är ju trots allt hans SYSTER det gäller. Okej, halvsyster, så inte fullt lika EWWWW som om de varit syskon helt och hållet. Eftersom Morgaines mamma är mugglare så är det nästan som att Morgaine halvtomhalvt är en utomjording, enligt honom. Eller något liknande, i alla fall.
Han vet inte riktigt hur han ska förhålla sig till att hon sitter under hans täcke, i hans säng, i hans rum, mitt i natten, för som sagt, fram tills för ett år sedan hade han varit ett bortskämt ensambarn. Nu är han bara bortskämd. Det som verkar mest logiskt att göra, eftersom han inte är helt hjärtlös och tänker be henne gå och leta upp husalfen eller åtminstone föräldrarna, är att be henne stanna.
“Umm … mja, du kan väl alltid stanna här, antar jag,” säger han därför, och tillägger, “jag har en kudde om du vill låna, eller vill du ha din egen?”
Han skulle kunna erbjuda sig att gå och hämta den, men inte förrän hon sagt om hans egna kuddar duger. Planen är inte att sitta och uggla hela natten, för varför ska man göra det när man kan ligga och sova? Även om de behöver, hemska tanke, dela säng!

Safir
PostPosted: Fri Dec 17, 2010 6:53 pm
Stanna? Jo, det ville hon mer än gärna och tanken på att gå in till de vuxna i deras sovrum hade inte ens föresvävat henne, man störde inte vuxna som sov, det hade hennes mamma lärt dem allihop.
“Ja tack… Om du inte behöver den själv…” säger hon lågt, men tacksamt, till Adrian och hans erbjudande om kudde och darrar till när nästa rejäla åskskräll, ovädret var nog ganska rakt över Tintagel nu. Hon ser sig hastigt om i rummet, hennes säng, garderob och lilla bokhylla hade flyttats in i hennes egna rum, kanske kunde hon sova på golvet? Det var ju inte så att det var kallt precis, men lite hårt…

TraXy
PostPosted: Sun Jan 02, 2011 9:58 pm
“Närå, jag har flera stycken,” säger Adrian riktigt generöst och räcker över en av dem och tecknar till henne att hon är välkommen att dela sängen med honom (hur illa han än tycker om att behöva vara just precis SÅ generös) om hon är för skrajsen för att gå tillbaka till sitt eget rum. Själv lägger han sig ner och boffar till kuddarna så att de ska fluffa till sig. Lyckligtvis så har sängtemperaturen sjunkit på den tiden han varit uppe, så att den nu är ganska sval och skön. Om hon lägger sig skavfötters eller bredvid honom är han inte så noga med. Täcket ska nog räcka åt dem bägge oavsett. “Jaha, god natt, då …?” säger han och vet inte riktigt om det räcker eller inte. Han har ju aldrig varit i den här situationen förr och vet inte riktigt hur han ska bära sig åt. Kanske vill hon sitta och snacka och i så fall får de väl låta bli att säga god natt.

Safir
PostPosted: Mon Jan 03, 2011 3:17 pm
Hon tar kudden och ler lite försiktigt. Åh, fick hon sova i sängen? Hon lägger sig skavfötters, det var mest passande och blev antagligen svalast så också. “Godnatt… och tack” säger hon tyst och drar täcket över sig en aning. Inte för att hon frös, utan för att det kändes tryggare så. Hon pressar ryggen mot väggen och gömmer huvudet under kudden när det fortsätter mullra, men hon är inte alls lika rädd längre, det var tryggt att inte vara ensam. Kanske skulle hon fråga Maman och pappa om hon kunde få en katt som kunde hålla henne sällskap, så hon slapp störa de andra som tydligen var vana vid sånt här?

21:08:24 <Traxy>    En katt, jaa, det hade kanske kunnat vara något, det. Nu är deras mor inte systrarna Christies mor, så chansen att en eller båda två skulle få en katt som husdjur är rätt stora. I själva verket lär de väl bara behöva fråga och så får de en, men Adrian har aldrig kommit på att fråga eftersom han aldrig varit intresserad av att behöva ta hand om någon katt. Det är lite konstigt att dela sängen med någon, om det så är skavfötters eller annat. En annan person i HANS säng liksom, det är jäkligt weird. Han vänder sig åt andra hållet, utåt rummet, och fluffar till kudden igen och försöker sova, men det är svårt. Det är ju varmt och kvalmigt i rummet fortfarande och nu är de två om att generera värme under täcket dessutom! Phew!

21:27:18 <Safir>    En katt som hårar ner och klöser på möblerna… Som kanske kräks på mattan så Bibi får städa massor… Nej, Morgaine vågar nog inte be om en katt, trots att det hade varit så mysigt med en spinnande pälsboll vid fotänden av sängen när man skulel sova, elelr att bli väckt av någon som kommer och gnider sin svala nos mot ens kind… Svalka hade itne varit dumt just nu, oavsett! Måste det bli så kvalmigt när det åskade? Och brukade inte regnet komma och kyla ner allt? Det lär tydligen vänta på sig nu i natt i så fall… Hon försöker ligga så still hon bara kan, så hon inte ska vara ivägen mer än nödvändigt för Adrian, men det är varmt och klibbigt och hon önskar att hon kunnat sticka ut fötterna utanför sängen, det brukade alltid svalka.

21:31:54 <Traxy>    Det SKA gå att sova, trots att det är varmt och trots att han har fått oväntat besök (synd att han inte har någon Gevalia, men det kanske Bibi kan råda bot på), och han tänker inte ge upp riktigt än, även om han suckar frustrerat. Han är van vid att sova med ansiktet mot väggen och nu ligger han på fel håll, så hur ska han lyckas sova? Kan Morgaine sova, tro? Han känner inte för att se efter, för då kanske han väcker henne, om hon nu lyckats somna. Han får försöka ändå. Får, räkna, jo så får det bli.

21:36:38 <Safir>    Nej, hon kan inte sova, men hon är heller inte så rädd längre. OCh det är faktiskt lite längre mellan smällarna, och de kommer inte lika nära nu, tycker hon. Hon sätter sig försiktigt upp, ifall Adrian nu sover så vill hon absolut inte väcka honom! INte för att hon kan begripa hur han skulle kunnat somna, men alla var ju inet som hon. Morgaine lirkar sig runt, så hon sittter med ryggen mot väggen och har knäna uppdragna mot sig. Väggen är faktiskt ganska sval och skön, och hon föser undan håret, som är lite svettlockigt i nacken, och pressar nacken mot väggen medan hon blundar. Svalka! Hon kikar försiktigt mot huvudändan av sängen, ifall Adrian skulle vara vaken och kanske bli irriterad på henne.

TraXy
PostPosted: Tue Jan 11, 2011 8:54 am
Tjugoåtta, tjugonio … En rörelse får honom att slå upp ögonen och titta. Varför hade hon satt sig upp nu då? Kan hon inte sova hon heller? Adrian masar sig upp något så när och ser mot Morgaine. Inte kritiskt eller anklagande, för han kan ju inte sova han heller, så inte som att hon väckt honom. En mycket främmande tanke slår honom. En tanke som är riktigt underligt omtänksam för att komma från honom, och han säger försiktigt, “Längtar du hem till din mamma?” Att hon kanske längtar hem till sina andra syskon är väl inget han direkt tänker på, såvida de inte under året som gått har pratat med varandra om att hon har andra syskon än just honom och så vidare, för då kanske han tänker på dem.

Safir
PostPosted: Tue Jan 11, 2011 11:58 am
Hm, han ser inte ut att sova, och när han sätter sig upp, eller vad man nu skulle kalla det, ler hon lite svagt mot honom.
Så ställer han en fråga som hon nog aldrig trodde att hon skulle höra från någon fullblodsmagiker. Hon ser överraskat på honom medan hon försöker hitta rätt ord. “Ibland. Men hon skällde mest, fast jag försökte vara som hon ville. Din mamma är mycket snällare.” Att Marielle inte hade två döttrar till och dessutom inte befann sig under mer eller mindre ständig ekonomisk press bidrog kanske, men det var inte säkert. “Jag skulle vilja hälsa på dem, men…” Plötsligt kommer allt virvlandes tillbaka, den hemska bilfärden med en arg Elisabeth, hur rädd hon själv känt sig, hur hon bönat och bett att de skulle vända hem igen, hur hon lovat att vara en perfekt dotter… Inget hade hjälpt! Tårarna tränger fram, fast hon inte vill. “…men hon sa att jag itne får komma, inte på flera år!” lyckas hon få ur sig innan hon känner hur känslorna fullkomligt exploderar och hon kastar av sig täcket och nästan rusar ut till badrummet, storgråtandes.

TraXy
PostPosted: Sun Jan 16, 2011 9:42 pm
Fullblodsmagiker eller inte, nu tänkte ju inte Adrian på just att hennes mamma är en mugglare utan att Morgaine inte är hos sin biologiska mamma, utan istället hemma hos honom, tillsammans med HANS biologiska mamma. (Snyltare där!) Att hans mamma är bättre är ju faktiskt självklart – hans mamma har inte lämnat bort sitt barn hos främlingar bara för att hon tycker att ungen är jobbig … och tur är väl det, för i så fall hade nog Adrian blivit bortbyting redan som tvååring när han hamnade i trotsåldern. Han lyssnar i alla fall som en riktigt snäll storebror och försöker se förtroendeingivande ut, men det är lite svårt att åstadkomma i pyjamasbyxor.
Att tårar börjar formas kanske han halvtomhalvt lägger märke till, men det är nog inget han direkt tänker på medvetet, eftersom han är alltför upptagen med att studera hennes ansikte – hur näsan är formad, pannan, ögonen, läpparna, kinderna – eftersom hon är så intressant att studera och han vill gärna rita av henne bara därför. Hon har ett sådant utseende som skulle göra sig jättebra på ett ritblock eller till och med på en riktig oljemålning!
När hon därför tar och springer därifrån sådär bara tvärt så ser han ut som ett fullkomligt frågetecken. Vad i självaste …? Tjejer! Ska han lägga sig ner och försöka sova eller ska han försöka ge sig av efter henne? Vad ska han säga? Är det bättre att gå efter mamma eller ska han gå själv? Skicka Bibi? Efter en halv minuts överläggningar med sig själv så reser han sig motvilligt ifrån sängen och traskar barfota ut ur rummet, på jakt efter vart hon nu tagit vägen. Badrummet är snäppet närmare än vad hennes sovrum är, så han går dit först.

Safir
PostPosted: Wed Jan 19, 2011 9:41 pm
Med tanke på de hulkande snyftningarna som kommer från andra sidan badrumsdörren så är det knappast svårt att gissa var hon befinner sig. Dörren är inte låst, så om Adrian öppnar den så ser han att hon sitter på golvet med ryggen mot en vägg, knäna uppdragna mot hakan och tårar strömmar ner för kinderna. I ena handen håller hon en bit toalettpapper, som hon då och då pressar mot näsan för att inte snuvan ska svämma över den med.
Morgaine är arg, arg på sin mamma för allt hon gjort, och allt hon inte gjort. Men framförallt tycker hon att det är så orättvist att hon själv ska drabbas av Elisabeths vrede, rädsla och bara slängas bort som en dålig potatis för att hon var annorlunda! Så orättvist att det skär i hela kroppen och får tårarna att spruta och halsen att kännas som en enda stor klump. Hemma i Plymoth var hon ett missfoster för att hennes pappa var trollkarl, här i Tintagel var hon det för att hennes mamma var mugglare… Och på Hogwarts var hon också konstig, eftersom hon hamnat i ‘fel’ elevhem, inte för att hon var halvblod! Var det ingen som såg vem hon verkligen var??? Och dessutom tyckte om henne trots det?

TraXy
PostPosted: Mon Feb 14, 2011 9:53 am
Adrian hör mycket riktigt snyftningarna genom badrumsdörren och känner försiktigt på handtaget för att avgöra huruvida dörren är upplåst eller inte. Det är den inte. Därför skjuter han tyst upp dörren och ser sin oäkta lillasyster sitta mot ena väggen. Vad gör man när tjejer gråter, egentligen? Han har inte en aning och känner sig därför ganska korkad som gått efter henne som om han vore någon sorts loppbiten hund. Vad är det för fel på honom? Ska han säga något? Ska han gå därifrån och låta henne gråta ut? Gå efter mamma och låta henne lösa det? Tanken på att väcka den ömma modern får honom snart att tänka om – hon brukar inte direkt vara på humör mitt i natten och nog för att han redan kan alla franska svordomar hon har en tendens att använda så är det inte fullt lika roligt att få dem kastade över en själv.
Försiktigt går han in i badrummet och skjuter till dörren så att ingen ska kunna stå och smygtitta på dem. Adrian är fortfarande mycket osäker på vad han ska göra, men han sätter sig ned bredvid henne och lägger en tafatt arm om hennes axlar för att visa att han är där och att han vill försöka trösta henne, även om han inte riktigt vet hur det ska gå till. Det enda han vet är att det brukade funka ganska bra med en kram när han var ledsen när han var liten, i alla fall.

Safir
PostPosted: Tue Feb 15, 2011 9:15 pm
När Adrian kommer och sätter sig hos henne lugnar hon sig ganska snabbt. Han verkar i alla fall bry sig, på riktigt. Det vill säga gråten lugnar sig, och hon lutar trött huvudet mot hans axel. Det känns bra att sitta så, den första riktiga tryggheten på flera år. Hon efterhulkar sådär som man gör efter massa gråt, snyter sig förläget och drar till slut en djup suck och stirrar rakt fram, på undersidan av tvättstället. “Det är så djävla orättvist!” säger hon sedan, lågt men ilsket och borta är de sista resterna av fasaden av rikemansunge som hon kämpat så hårt att försöka visa upp. Nu var det den söta men lite konstiga förortsungen Morgaine Rivers som satt i ett tjusigt badrum i ett fint hus och kände sig som en hippogrif bland enhörningar. Hon var magisk, hon var annorlunda, hon var… så trött på alltihop!

TraXy
PostPosted: Mon May 16, 2011 11:14 am
Det känns inte som att det är mycket mer att göra än att bara sitta där och lyssna och verka tröstande och sånt, tänker Adrian och gör just detta. När hon äntligen utgjuter andra läten än snyftningar och hulkanden så vänder han huvudet lite mer mot henne, men ser ändå inte på henne direkt. Dels så vill han väl inte riktigt möta hennes blick, om det nu är honom hon tycker är orättvis … alltså, att han t.ex. får förmåner hos föräldrarna eller något sådant. Att det skulle ha att göra med hennes tidigare liv övergår helt hans förstånd.
”Umm … Hur menar du?” säger han därför aningen stelt och hoppas verkligen att han inte har gjort något dumt och att det är därför hon nu sitter och lipar bredvid honom. ”Vad är det som är orättvist?”

Safir
PostPosted: Mon Jul 11, 2011 8:20 pm
“Att jag inte kan få höra hemma någonstans” säger hon bittert. “Vad har JAG gjort??? I Plymouth var jag en konstig unge som kunde få hundarna att tystna när jag gick förbi, inte ens de tuffa grabbarna vågade retas med mig på allvar. Alla trodde jag var en fé eftersom jag kunde få frön att gro på nolltid, alla var lite rädda för mig…” Hon suckar. “Och jag tyckte det var rätt OK, jag hade i alla fall en pappa som skickade pengar till kläder när jag fyllde år. Sen visade det sig att det inte var MIN pappa som gjorde det, utan mina systrars pappa, så allt var bara en djävla lögn!” Ögonen blir mörkare vid tanken på den lögn som hon levt med så länge. “Sen får min mamma världens anfall och slänger ut mig för att jag färgat en duk brun och kokat en potatis i handen på henne när vi grälade om det här med min pappa. För att jag ville VETA!” Hon skrattar till, men det är ett glädjelöst skratt. “Så när jag väl får träffa min pappa så vill inte min mamma träffa mig, på flera år! Och nu ska jag plötsligt vara högstatus och inte passar jag in riktigt som det heller… Dessutom hamnar jag i fel elevhem, så jag är ännu konstigare! Jag fattar bara inte varför jag inte kan få vara….rätt någon gång!?!” Ilska och frustration kan avläsas i hennes ansikte.

TraXy
PostPosted: Mon Jul 11, 2011 8:21 pm
Det första som slår Adrian, vilket han lyckligtvis låter bli att säga högt, är “shit pommes frites!” eller något åt det hållet. Tjejer är helt vansinniga ju! Att hon berättar om sitt liv innan hon inkräktat flyttat in hos hans familj är faktiskt ganska spännande och det tar honom emot att inse detta. Att han faktiskt vill lära känna henne och inte bara rycka på axlarna och ignorera honom tills dess att han är gammal nog att kunna flytta hemifrån. Orden som slutligen lämnar hans läppar är inte direkt de mest välvalda orden, men det rår han inte för.
”Slängde hon ut dig för att du kokat potatis och färgat en duk?” säger han klentroget och skakar på huvudet. Alltså, mugglare är ju inte mer än lovligt knäppa, det är ju tydligt! Men å andra sidan, att ha dumpat dottern överhuvudtaget hos en pappa som inte ens visste att hon fanns … då måste man nog vara ganska hjärtlös, för så gör man väl ändå inte i ett civiliserat samhälle? Ens om man är mugglare?
”Alltså,” säger han sedan fundersamt, ”Azrael går ju också i Hufflepuff och han är okej. Du har inte fått värsta förmaningstalen och är utfryst från familjen på grund av att du går där i alla fall.” För det hade hon väl märkt vid det här laget att Azzy är, ändå? Det måste hon ha gjort. Det är ju inte som att de har försökt dölja det när de varit på besök, direkt.

Safir
PostPosted: Mon Jul 11, 2011 8:39 pm
“Jag tror det” muttrar Morgaine. “Eller så var det för att jag frågade för mycket om pappa.” Hon vet inte riktigt längre och det spelade kanske inte så stor roll heller nu. “Jo, men det är VI som tycker han är Okej, inte släkten. Fast Maman skrev att hon inte var besviken på mig när jag skrev och berättade att jag sorterats in där. Men jättemånga i Slytherin tycker ju det är jättefel på oss, särskilt Anastasia…” Det var väl där skon klämde, eller en av dem. Anastasia hade kunnat vara som en syster, en syster hon saknade, men kusinen var helt vidrig att umgås med och bara blängde eller klankade ner på henne. Inte för att Morgaine var så mycket bättre hon, inte alls, någonting med Anastasia lockade fram Morgaines värsta rännstensunge-fasoner, något som Azzy upptäckt när han kommit på kusinerna mitt uppe i ett gräl på skolan en gång.

TraXy
PostPosted: Mon Jul 11, 2011 11:15 pm
Det krävs mycket mer än några tårar från ett halvblod, även om det är hans halvsyster, innan Adrian säger något så urbota korkat som ’äh, åt fanders med släkten! Vem bryr sig om vad de där gamla stofilerna tycker?!’ Särskilt som han råkar tycka att man ska lyssna på släkten, för de är av en mycket fin familj och då vänder man dem inte gärna ryggen, om man säger så! Däremot så hade Morgaine sagt något som han faktiskt KAN klaga på.
”Ah men alltså … Anastasia …” försöker han. ”Hon … hon är liksom inte den trevligaste personen att ha att göra med. ALLA Slytherinare är faktiskt inte som henne.” Inte ens när det gäller deras släktingar! ”JAG är inte som henne,” förtydligar han. ”Hon är så förbannat snobbig ibland att jag får god lust att proppa ner slipsen i halsen på henne.” Den bistra minen han har bör signalera att han faktiskt menar det också. Han har trots allt delat elevhem med henne i ett par år nu, och släktträffar i många dessförinnan!
Om sanningen ska fram så har han nog egentligen mer gemensamt med Azrael än med Amadeus, även om det skulle sitta långt in för honom att erkänna det. Men å andra sidan så gillar han Amadeus också – de ska ju brygga trolldrycker ihop när de blir stora!
”Försök inte vara någon du inte är. Var dig själv, vetja. Spelar väl ingen roll om du inte går i samma elevhem som Drottning Anastasia, eller?”

Safir
PostPosted: Tue Jul 12, 2011 8:32 am
Nej, varken Adrian eller Azrael var som Anastasia, det har han helt rätt i. Och faktiskt inte Amadeus heller, när hon tänkte efter. så hon skakar instämmande på huvudet åt det han säger. Det var väl mest det där att hon ville ha en tjejkusin att trivas ihop med, inte slåss och bråka med, i alla fall inte hela tiden!
När Adrian säger det där om att proppa ner slipsen i halsen på Anastasia så kan Morgaine inte låta bli att frusta till av skratt. Det är inte ett stort och högt skratt, men det får henne att le en aning.
“Om jag är den jag är, så märks det väldigt tydligt att jag växt upp bland mugglare” invänder hon. Fattiga mugglare dessutom.” Ibland var det ganska roligt att chockera Anastasia med detaljer ur det livet. “Och det är inte bra för släkten!”
Hon lutar sitt huvud lite tyngre mot Adrian, han var trots allt en helt OK bror, inte som Arthur, men det kunde han såklart aldrig vara eftersom de hade känt varandra i hela sitt liv, hon och Adrian hade börjat lära känna varandra de senaste två åren.

TraXy
PostPosted: Tue Jul 12, 2011 1:10 pm
Så bra, hon gråter i alla fall inte längre. Det får man ändå se som framgång. Inte kul när tjejer (eller killar, för den delen) är alldeles för blödiga. Hur gör man då, liksom? Adrian har aldrig riktigt förstått det, men han har inte haft någon anledning till det heller, ärligt talat. Kanske kan de värsta dragen av självupptaget ensambarn filas ner lite nu när han faktiskt inte längre ÄR ett ensambarn och därför MÅSTE lära sig att dela. Att dela sovrum hade han INTE gillat alls, men det var ju mest för att hon hade kommit och inkräktat på deras liv och då att bli kastad ur askan in i elden hade inte varit trevligt alls. Nu har han fått tillbaka sitt rum, som tur är, och hon har ett eget. Även om hon lämnat det för att hon varit skraj för åskan …
Saker som inte är bra för släkten är inte bra för Adrian heller ju, och eftersom han inte umgås med Morgaine på skolan direkt så är det inte alltid att han får reda på saker och ting. Särskilt om Anastasia inte säger något, men det brukar hon inte göra. För att vara realistisk så kan Adrian inte gärna säga emot uttalandet om att hennes … mugglartendenser … inte skulle vara bra för släkten. För det är det ju inte. Men kan man inte ändra det på något sätt? Kanske deras pappa känner till någon trollformel?
”Det förstås,” säger han för att köpa sig lite tid att samla ihop tankarna. ”Att du växte upp hos mugglare är ju inget som går att göra något åt.” Lite samma sak som att födas med ett jättestort och tydligt födelsemärke typ mitt i nyllet, och ja, det är precis så han ser på saken. Fullt synbart och vanställande men något man får dras med. ”Men att det var fattiga mugglare …” Dubbelsmutsigt ens att tänka på! ”Det kanske ger sig ju mer van du blir vid att bo här? Du har ju kanske inte bott just i det HÄR huset så mycket eftersom vi varit på skolan och så, men i alla fall. Det är väl mindre konstigt nu än vad det var förra året? Det tycker jag i alla fall.”
Nej, att vara diplomatisk är nog inte Adrians bästa sida … men han menar det på ett bra sätt, å andra sidan. Det var inte alls lika konstigt att komma hem från skolan den här gången än vad det hade varit förra året, för nu var de ju mer vana vid varandra, typ. Och hon ska dessutom börja tvåan om några veckor.

Safir
PostPosted: Tue Jul 12, 2011 3:30 pm
Han skulle aldrig förstå… Hur ska hon kunna vara sig själv när allt den här släkten vill är att hon ska förneka eller helst glömma sitt förflutna och bli en… Ja en vad? Hon skulle alltid vara halv. Halvblod ur båda släkternas synvinkel. Halv Acton-Aldwych (vilket iofs Adrian också var, men inte på samma sätt) och helt felplacerad av Sorteringshatten… Tänk om den tyckt att Ravenclaw var bättre, då hade inte så många sneglat snett på henne… Fast då hade det varit ännu mer synd om Azrael, och honom var det mer synd om än om henne själv!
Hon suckar djupt. Adrians kommentar om de var fattiga mugglare… Det verkar som han inte finner ord, han kan verkligen inte förstå hur det var, ungefär som ingen av dem kan förstå hur det är att smittas av drakkoppor och dö av det. Men det låter på Adrian som om det vore likvärdigt.
“Ja, det kommer att gå bättre och bättre” säger hon med tillkämpad glättighet. “Tekniskt sett så har jag ju inte ens vuxit upp än” tillägger hon och räcker ut tungan åt honom lite retsamt. Bäst att bara försöka glömma allt det här, liksom hon glömt av åskan medan de pratat på badrumsgolvet. Eller hade åskan dragit förbi kanske?

TraXy
PostPosted: Sat May 26, 2012 12:12 am
”Precis!” svarar Adrian, som helt och hållet missat att hon kanske inte varit helt ärlig i sitt uttalande. ”Du är ju liksom inte vuxen eller nåt. Barn anpassar sig bättre.” Han flinar åt hennes uträckta tunga och rufsar om i hennes blonda hår innan han drar tillbaka armen han haft runt hennes axlar. Nu gråter hon ju inte längre och man kan ju inte gärna sitta där och kramas hur som helst. ”Men alltså … Jag skulle också sakna min mamma om jag flyttade in hos en ny familj. Det är tur att du är här i alla fall. Vem skulle annars skydda dig mot åskan?”
När han sagt detta så hör han efter för att höra om det fortfarande åskar, och visst, det gör det, men den verkar vara på väg bort. Det hörs fortfarande lite mullrande, men det hörs inte lika högt som förut.
”Hör du? Åskan har dragit förbi.”

Safir
PostPosted: Thu Jun 07, 2012 11:36 am
‘Tur att hon är här?’ Menar han verkligen det? Hon blir faktiskt alldeles varm i hela kroppen av hans ord. Och han vill skydda henne mot åskan! Han bryr sig nog mer om henne än hon har insett! Hon ler mot honom, det är ett lite trött och matt leende, men det är väldigt äkta.
Ibland har det känts som att Azrael är hennes bror, eftersom hon träffar honom mer, det var lättare att be honom om hjälp med läxorna när de satt i sitt sällskapsrum och hon såg honom oftare helt enkelt. Fast efter det här kändes det annorlunda, Adrian blev mer… verklig? Inte som en avlägsen släkting, utan som en närvarande! Högst påtagligt närvarande till och med!

Hon lägger huvudet lite på sned och lyssnar. “Mmmm” instämmer hon när hon hör det avlägsna ljudet. Just nu känns åskan inte farlig alls, inte när hon satt här med Adrian. Hon känner sig emotionellt utmattad men samtidigt tryggare än på länge. “Synd. Då kan jag gå och lägga mig igen. I min säng.” Hon ler lite, för att visa att hon inte är helt allvarlig, så han kan tolka det som han vill.

TraXy
PostPosted: Wed Nov 21, 2012 9:36 am
Det tar ett par sekunder innan Adrian fattar vinken, eftersom han först tänker ’ja men vadå? Var ska du annars sova? I badkaret?’ Hon syftade naturligtvis på att hon kommit in i hans rum tidigare, duuh. Tur att han inte hann säga något högt, för då skulle han väl sett ut som en jubelidiot.
”Jaa”, säger han fundersamt, innan han tycks komma på andra tankar igen. ”Du får ju bättre plats där. Så slipper vi trängas också!” Kul att ha en armbåge i ögat, liksom! Mycket bättre att ha en egen säng. Men tänk om hon fortfarande är ledsen? Och varför ska det vara så förbannat komplicerat, det här med att växa upp?! ”Men alltså, om det skulle kännas bättre eller så, så kan vi ju trängas den här gången, det gör inget. Vi får plats bägge två. Om du fortfarande är ledsen. Men alltså … det är upp till dig.”
Trots att han är den han är så är Adrian tydligen en ganska rar gosse innerst inne, även om det är svårt att se med tanke på hans annars ganska taggiga natur. Om Morgaine fortfarande är ledsen så vill han inte att hon ska gå och lägga sig i en kall säng och gråta sig till sömns, även om åskan dragit vidare. Då är det bättre att hon får sällskap, även om det är obekvämt. Man överger inte de sina bara sådär, och att Morgaines mugglarmamma gjort det … ja, det är ju naturligtvis för att hon är en feg mugglare. Tur att hon kommit till RIKTIGA människor som kan ta hand om henne ordentligt.

Safir
PostPosted: Tue Dec 25, 2012 9:34 pm
Hon försöker reda ut sitt tilltrasslade hår med ena handen, samtidigt som den andra hastigt drar över ögonen ifall det är några tårar kvar på kinderna. Hon vet inte hur hon ska svara på hans harang om var hon ska sova. Hon har alltid delat rum innan, det har kännts tryggt. Men att dela säng? Och med sin bror? Njaeee, inte om det inte är ett måste! Som när åskan dundrade som värst. Men nu var det ju lugnt.
Hon ler skyggt mot honom. “Tack, men jag kan nog somna själv nu, nu när det inte åskar alls längre.”
Inom sig är hon inte lika säker, men det var varmt och trångt att dela säng, och nu hade hon ju lyxen att ha ett eget rum, så då borde hon vara glad?
“Gillar du katter?” frågar hon sedan, innan hon hinner hejda sig.

TraXy
PostPosted: Fri Jan 11, 2013 10:34 pm
Adrian nickar till svar åt Morgaines kommentar. Visst, det var ju bara ett förslag ändå, så det gör ju inget. Det är bara bra om hon vågar sova i sitt eget rum nu, för han gillar faktiskt att ha sitt eget rum för sig själv igen. På Hogwarts så delar de ju sovsal med sina klasskompisar av samma kön hela tiden, så det är skönt att kunna komma hem och för en gångs skull inte behöva oroa sig över att någon ligger och snarkar. Samtidigt är det alltid ovant första natten, när man precis har kommit hem … men man vänjer sig så snart.
Han stryker en blond hårtest ur ögonen (att den ALLTID ska falla ner på det där sättet!) och vänder sitt blå ögonpar mot henne. Katter? Vad kom detta ifrån nu plötsligt? Tänkte hon fjäska åt sig en katt till nästa termin?
”Uh, ja de är väl okej, antar jag”, säger han oförståendes. ”De är svåra att rita av bara. Ögonen blir aldrig riktigt rätt. Katter har livfulla ögon som säger mycket, och det är det som är svårt att fånga. Oftast blir de bara … livlösa. Själlösa, på något sätt. Men ja. Öh. Du då? Gillar du katter?”

Safir
PostPosted: Mon Jan 21, 2013 8:26 pm
Hon skrattar till åt hans reaktion på frågan, eller snarare åt att han typ bara tänkte på det konstnärliga med att rita katter. Samtidigt blir hon nästan svartsjuk när han pratar sådär engagerat om deras ögon, hon önskade att han sagt något sånt om henne! Typ att hon hade livfulla och uttrycksfulla ögon! Fast just nu är de väl mest rödgråtna, så han är nog snarare snäll som inte säger något om dem nu.
“Klart jag gör, jag skulle vilja ha en katt!” säger hon och himlar mentalt med ögonen åt honom. “En som håller mig sällskap när det åskar, till exempel! Men om du inte gillade katter så skulle jag inte ens fråga Maman och Pappa om jag kan få en!” Hon ställer sig upp och vänder på flit ryggen mot honom medan hon sköljer ansiktet med kallt vatten så hon inte kan se hans ansiktsuttryck, ifall hon inte skulle gilla det hon såg i hans ögon när hon sagt det där om att fråga om hon kunde få en katt.

TraXy
PostPosted: Tue Feb 26, 2013 10:43 am
Vill hon ha en katt? Varför i hela fridens namn då? De springer väl bara och gömmer sig om det åskar. Knappast praktiskt om man själv är rädd och vill ha någon att hålla i handen. Tjejer är konstiga. “Du kan ju alltid fråga dem och se vad de säger“, svarar Adrian och tänker att om Morgaine ska få ha en katt så ska minsann han ha en han också. Det går ju faktiskt inte att dela på en, särskilt inte när de inte går i samma elevhem.
Vad gäeer hennes ögon så kunde han sagt “waaaay ahead of you“, men det skulle han aldrig erkänna. Kanskr kan hon få se några teckningar? Ja, bestämmer han, hon ska få se hans ritblock, men kanske inte mitt i natten.

Safir
PostPosted: Wed Mar 06, 2013 10:22 am
Nej, dela på en katt hade hon då verkligen inte tänkt sig, kanske för att de inte skulle kunna ha den i skolan då, eller såhar hon helt enkelt börjat vänja sig vid lyxen att få ha saker för sig själv, att faktiskt få saker man ber om ibland, och hon hade sagt ‘fråga om jag kan få en’ inte ‘om vi kan få en!’ Det var lite häftigt det där, att inse att hon kunde få saker för sig själv, att det inte var tvunget att dela precis allting, eller att allt inte skulle ärvas vidare, så hon måste inte vara mycket rädd om kläder och saker. Nu är hon fortfarande mycket rädd om sina saker och kläder ändå, men det var inte som att hennes lillasyster skulle behöva frysa en hel vinter om hon själv råkade förstöra sin vinterjacka… Det var fortfarnde läskigt att att få lov att tänka så, men samtidigt väldigt kittlande, sådär som när man gör något förbjudet.
Att be om en katt var dock inget hon skulle skämmas för, och sa de nej så var det inte mer med det heller. Bibbi kanske var allergisk eller så, om nu husalfer kunde vara det?
“Godnatt då” säger hon med ansiktet inne i handduken. “Och tack för sällskapet, Adrian!” Hon ler mot honom innan hon slinker iväg ut mot hallen och sitt rum. Han var egentligen väldigt snäll och omtänksam, tänkte hon när hon kröp ner i sin säng. Bara inte så bra på att visa det, inte som Arthur hade gjort. Hon fingrar lite på älvhalsbandet och med tankarna på sina halvbröder, som var så otroligt olika till utseendet, somnade hon ganska fort.

TraXy
PostPosted: Sun Jul 21, 2013 10:19 pm
Saken är den att om Morgaine kommer att be Maman om en katt så kommer hon att få vilken katt som helst, men förslagsvis en renrasig sak med stamtavla och liknande. Om hon vill ha en vanlig bondkatt, eller ännu värre, en som adopterats från närmsta (läs: mugglardrivna) katthem, så kommer det nog att Utbytas Ord. Klart att hennes chérie ska få det allra bästa! Som tur är så är familjens mamma sådan att hon inte särbehandlar sin adoptivdotter och sin biologiska son. Visst att Morgaine skäms bort med kläder och grejer för att hon är tjej, och i början hade det ju varit ganska mycket eftersom Morgaine inte hade haft så mycket saker med sig – och nu har hon ju en viss image att leva upp till – men även om Adrian kan känna sig lite utanför ibland så känner han sig åtminstone inte bortglömd. Vill han också ha en katt så kommer han få en raskatt han också, ingen tvekan om saken. Om inte annat så fyller han väl snart år. Kanske bra att höra efter redan nu?
I vilket fall som helst så kan han inte gärna gå och väcka föräldrarna bara för att säga att han vill ha en katt i födelsedagspresent, förutsatt att Morgaine också får en. Det är ju trots allt mitt i natten fortfarande.
När han väl är själv så återgår Adrian till sitt nu tomma sovrum och lägger sig i sängen. Fönstret låter han stå öppet för att släppa in lite svalka. Långt, långt borta hörs lite muller då och då, men det störs han inte av. I själva verket så får det honom bara att somna snabbare, så det dröjer inte länge innan han sover … med drömmar om att han sover i badkaret medan Morgaine leker med ett par ulliga kattungar i tvättstället.