Ett skepp kommer lastat

Posted: Tue Nov 01, 2005 5:33 pm

Äntligen! Hon var tacksam så länge hon hade kunnat resa via båt – som en gammal båtbyggares dotter var sjön inget främmande för henne, utan som en trofast vän – men ibland hade hon tvingats rida runt. Om det var något hon kommit fram till under de senaste tjugo åren eller så hon varit borta, så var det att hon verkligen avskydde ridning. Hästar hade hon inget emot. De var användbara. Men att behöva sitta och skava ändalykten mot en hård sadel var inget hon hade vant sig vid. Hon måste ha rediga valkar där bak! Inte för att hon hade för vana att känna efter, eller låta någon annan känna efter heller, men… Nej.

Hon kliver av landgången med stadiga ben. Hennes mörka blick söks automatiskt mot det stora, vita tornet i mitten av staden – det var dit hon var på väg. Hon slätar till den mörkgrå klänningen med en hand, innan hon börjar sin slutliga vandring. I hennes olivtonade ansike är det svårt att se någon som helst känsla. Det var som att hon hade en mask av uttryckslöshet över sitt vanliga ansikte, men någon sådan mask saknade hon. Det var svårt att avgöra hur gammal kvinnan med det uttryckslösa ansiktet var. Kanske var hon bara 20, kanske 60. Det var som att hon på något sätt verkade tidlös. Det hade orsakat en del uppmärksamhet på sina ställen, men här var det ingen som reagerade. Ingen som vände sig om på gatan för att stirra. Ingen som ens verkade lägga märke till henne. Det passade henne perfekt.

Gata upp och gata ner, hennes fötter rörde sig hela tiden framåt. Hon hade vant sig vid att gå om hon skulle någonstans, och nappade därför inte på de erbjudanden om transport som hela tiden kom i hennes väg.

Till slut var hon vid en stor port, som hon fundersamt undviker att öppna, och istället väljer hon en sidoingång, till stallarna. Därifrån går hon de väl ingångna korridorerna tills hon kommer till en avdelning där några yngre förmågor ser lite undrande på henne, men hon ignorerar dem bestämt. Flicksnärtor! Hon fiskar fram en nyckel ifrån sin bältespåse och låser upp en dörr. Hon skulle behöva samtala med Första Tänkerskan egentligen, för att meddela sin närvaro, men å andra sidan så behövde hon vila. Hon hade färdats en lång väg för att ta sig hit, och tänkte därför ta sig en välförtjänt tupplur innan hon gör någonting annat.

Den Vita Aes Sedaien ser sig om i sitt gamla rum, och konstaterar att det behövde dammas något. Nå, hon leder Kraften för att få bort allt gammalt damm ifrån sängen, så att hon kan lägga sig ned. Äntligen tillbaka! Talitha Cumi drar en lättad suck och sluter ögonen. Om hon visste hur man gjorde så skulle hon le belåtet.