Neruka o Litha behöver hjälp

November 2005-Januari 2006

Fariahn: Litha går stumt genom korridoren, med Neruka något framför sig. Litha har inte sagt ett knyst på vägen dit – hon skäms alltför mycket och är fortfarande skärrad över det som hänt. Tårarna faller fortfarande nerför hennes kinder och det blandar sig med det blod som sipprar fram ur revan på hennes kind. Hon ser olyckligt ned på sina bara fötter och ser att dom inte undsluppit splittret från den sprängda spegeln. Någonstans i sitt undermedvetna tänker hon att hon aldrig borde tagit av sig skorna när hon anlänt till sitt rum det dagen. Hennes blick glider uppför hennes högerarm. Den tidigare vita ärmen på klänningen är snart helt rödfärgad av blod. Hon förstår att hon måste skurit sig ganska rejält på överarmen, men det oroar henne inte. Hon är för trött, för bedrövad för att ens orka bry sig om vad som hänt med henne. Desto mer bekymrad är hon över hur det egentligen gått med Neruka. Litha sneglar på henne, ser att hennes halslinning är blodfärgad och hon skäms. Hon skäms något så förfärligt. Men hon vågar inte säga något, vågar inte fråga hur det gått med rumskamraten – av rädsla att bli utskälld. Det orkar inte Litha. Inte nu. Hon behöver inte bli ytterligare påmind om hur det var att leva hemma hos sin familj och att varje dag bli utskälld och hunsad. Nej, det är lika bra att bara vara tyst och lyda.

Shetani: Nerukas sår har slutat blöda vid det här laget och hon försöker låta bli att tänka på den svagt bultande smärtan. Då och då ser hon efter för att se att Litha verkligen följer med. Efter händelserna på deras rum är hon väldigt försiktig runt den andra novisen. Neruka är glad att hon tagit sig tid att lära sig hitta i Tornet ordentligt, de kommer fram till sjukavdelningen utan problem och hon ser sig om efter en Gul som skulle kunna hjälpa dem.

TraXy: “Vem är det här?” hörs plötsligt en röst, som egentligen inte befinner sig i Tornet än, men i nuläget kvittar det. En – av allt att döma – Aes Sedai skyndar fram och ser till att få de skadade flickorna i säng. Hon omfamnar Urkällan stilla och leder några försiktiga flöden in i först den ena flickan. Inte för mycket, för det skulle hon inte klara av, men åtminstone så att blodflödet skulle stillas. Delennya är koncentrerad på sin uppgift, och när hon är färdig, så kallar hon på en av de Antagna som hjälper till och får henne att börja göra ren Neruka. Sedan gör hon samma sak med Litha. “Var är det som hänt?” frågar hon sedan de två flickorna uppfordrande.

Fariahn: Litha reagerar knappt när Aes Sedaien först kommer fram till dom. Blicken är fastlåst vid golvet och kroppen känns tung som bly. Smärtan från hennes sönderskurna fötter och de övriga såren på hennes kropp kan hon knappt ta in i sitt medvetande, då hon är så förvirrad och chockad att hon stängt ute allt vad smärta heter. Hon rycker häftigt till när Delennya Sedai plötsligt talar till henne och sedan använder Kraften för att stilla blodet som rinner. Med stora, rödgråtna och gruvligt förvirrade, grå ögon ser hon skrämt upp på kvinnan, utan att ett ord kommer ur hennes mun. Hon gör ett försök att säga någonting, men det kommer inget ljud och hon stänger munnen lika snabbt som hon öppnat den. Så börjer hon åter ned huvudet och låser fast blicken vid golvet.

Shetani: Helningen tar henne med överraskning och Neruka kan inte låta bli att rysa vid den ovana känslan. Hon hade bra gärna velat se hur de där helningsvävarna såg ut, om så bara för att lära sig något nytt om Kraften. Gula Ajah intresserar henne inte mycket i övrigt. Hon sneglar på sin rumskamrat, Litha verkar inte vara i skick att berätta vad som hänt. Ska sanningen fram är Neruka inte själv särskilt pigg på att förklara vad som hänt. Hon vill inte riktigt sätta sin nya rumskamrat i klistret genom att berätta att Litha lett kraften och sprängt en spegel. “Vi..” Hon sväljer lite, överkommen av en plötsligt våg av illamående inför tanken att ljuga för en Aes Sedai. “Vi hade kuddkrig, Aes Sedai. Litha råkade träffa spegeln lite väl hårt.. den gick sönder.”

Fariahn: Litha hajar till en aning när hon hör att Neruka ljuger för Aes Sedaien. Varför Neruka plötsligt fått för sig att försöka försvara henne förstår hon inte alls och hon grips av ännu starkare skuldkänslor. Ett tag står hon bara och ser med en starkt vantrogen blick på sin rumskamrat, utan att riktigt veta hur hon ska göra. Samtidigt som hon gripits av en stark vilja att rentvå Neruka och berätta sanningen och ta sitt straff, så kan hon inte låta bli att oroa sig över att Neruka kanske får problem ändå – om nu Aes Sedaien förstår att Neruka ljugit och blir vred över det faktum att hon varit oärlig. Hon sväljer hårt och fuktar de spruckna läpparna. Ser åter på Neruka, tyst, men den oförstående och frågande blicken talar för sig själv.

TraXy: Delennya stryker en mörkblond hårlock ur ansiktet medan hon lyssnar på den ena flickans förklaring. “Är ni inte lite för gamlal för kuddkrig, barn?” säger hon något förmanande. Att noviser använde Kraften trots att de inte fick var inte direkt någon nyhet – det hade ALLA gjort, de flesta så gott som dagligen. Skulle hon bli arg om det visade sig att det var det som flickorna gjort? Hon bestämmer sig för att inte lägga sig i detaljerna av novisernas historia, trots att den tysta flickans reaktion tydde på att den talande flickan ljugit.

Fariahn: Litha sneglar på kvinnan utan att svara på hennes fråga. Hon är rädd att det ska höras på henne att Neruka talat osant. Utan att riktigt veta hur hon ska bete sig eller vad hon ska göra, står hon bara där och grimaserar åt den smärtan som fortfarande känns i hennes fötter. Det mesta av chocken har nu börjat lägga sig, även om hon fortfarande känner sig gruvligt förvirrad och skamsen över det faktum att hon orsakat sin rumskamrats skador. Hennes grå ögon är nu inte längre fastlåsta vid marken, utan flackar omkring utan att riktigt fästa sig vid något en längre tid. Litha kan inte låta bli att känna att hon borde bli straffad för det hon gjort, samtidigt som hon räds det faktum att hon faktiskt kan bli straffad.

Shetani: Neruka ger Litha ett varnande ögonkast. Ljuset bränne henne om hon skvallrar nu. Neruka tänker inte åka fast nu och börjar nästan ångra att hon ljugit för Aes Sedaien. “Jo, Aes Sedai.” Svarar hon och man kan knappt höra hennes tveksamhet. “Vi är nog för gamla för kuddkrig. Det kommer inte hända igen, Aes Sedai.” En ny blick på hennes rumskamrat. Litha måste få kontroll över sig själv, annars kommer det hända igen.

Fariahn: Den rödhåriga flickan uppfattar varningen i Nerukas blick och nickar omärkligt. Nej, Neruka har nog rätt i att det vore dumt att röja hennes lögn. “Nej, Aes Sedai. Det kommer inte hända igen.” säger hon hest, vänd mot kvinnan och fast besluten om att lära sig att kontrollera sin förmåga att leda.

TraXy: Delennya vet inte riktigt vad hon ska tro. Hon var i grund och botten en väldigt snäll människa, men samtdigt var hon också enormt paranoid. Därför ser hon bara skeptiskt på dem innan hon skakar lite på huvudet. “Ta och vila här en stund innan ni går tillbaka och städar upp på rummet och tar på er nya kläder,” föreslår hon därför. Kanske om hon fick dem att vila lite så kunde hon komma på något mer att säga.

Fariahn: Litha nickar och går och sätter sig ned på en utav de sjuksängar som finns i rummet. Hon skänker Neruka en tacksam blick och slår sedan snabbt ner blicken på golvet. “Tack för hjälpen, Aes Sedai” säger hon sedan tyst.

TraXy: Delennya nickar bara lite åt henne innan hon återgår till att göra något annat. En mörkhårig man kommer in i sjuksalen och vandrar genast bort till henne och talar lugnt med henne. Hon nickar lite och ser mot flickorna, men nej, hon kunde inte lämna dem ensamma i sjuksalen, det gick inte för sig. “Du får vänta, är jag rädd,” säger hon, och Corian nickar till svar innan han skyndar iväg igen.

%d bloggers like this: