Delennyas bågar

Det knackar på dörren till ett av novisrummen, och någon stiger in innan det ens hörts ett ”kom in”. Kvinnan ser på novisen och säger kort ”Följ med”. När hon går ut genom dörren förväntar hon sig att novisen följer efter, och det gör hon också, om än något tvekande. Vad var detta? Kvinnan går fram till en port, öppnar den och går ned för trappan. ”Nå, kom då. Söla inte.”

”Nej, Aes Sedai,” svarar Delennya och skyndar efter. Varför var de på väg ner i källaren? Misstänksamma fjärilar rör sig i hennes mage, och hon vill helst av allt skynda därifrån, för att bli tagen ner till källaren utan anledning? Det bådade inte gott!

De går nedför och nedför tills de till slut måste vara långt under Tornet. Då stannar de framför en stängd port. ”Vet du varför du är här?”

”N-nej, Aes Sedai,” svarar den unga kvinnan, som nu börjar bli ganska nervös. Att gå nedför trappan, till en stor port… Vänta lite nu. Hade hon inte hört talas om detta av någon? Hon blir med ens lite mer självsäker. ”Ska… ska jag bli Antagen, Aes Sedai?”

”Ja, det är därför du är här.” Kvinnan öppnar porten och de stiger in i en sal, huggen direkt ur den vita klippan. En bågformad ter’angreal i något som liknar silver står mitt i rummet och en Aes Sedai sitter bredvid varje öppning – med ljuset från saidar lysande runt sig. Delennya ser storögt på detta. Ljus! Hon skulle prövas för att bli Antagen! Fjärilarna i magen fladdrar till igen, men av spänning istället för rädsla… åtminstone fram tills hon minns vad hon också hört om upphöjningen. De tre bågarna som ställde en inför ens värsta rädslor! Hon sväljer och ser inte alls lika glad ut längre.

”Är du redo att bli upphöjd till Antagen, barn? Du har rätt att neka två gånger utan att något sker. Skulle du tveka även en tredje gång skickas du iväg från Tornet. Det är ingen skam att tveka första gången. Om du påbörjar prövningen, men vägrar slutföra den, kommer du att skickas iväg från Tornet med omedelbar verkan. Är du redo?” Hon kunde neka. Det var inget fel med det. Hon kunde neka, ingen fara, hon kunde försöka igen, en senare gång.

”Jag… Nej, Aes Sedai.”
En tid senare står hon åter inför bågarna nere i själva hjärtat av Vita Tornet, men nu är allting annorlunda. Den här gången känns det bättre. Hon är redo att möta sina rädslor nu.

”Du har rätt att neka en gång till utan att något sker. Skulle du tveka även en tredje gång skickas du iväg från Tornet. Det är ingen skam att tveka även andra gången. Om du påbörjar prövningen, men vägrar slutföra den, kommer du att skickas iväg från Tornet med omedelbar verkan. Är du redo?”

”Ja, Aes Sedai, jag är redo.”

”Bra,” lyder det enkla svaret. ”Då ber jag dig att du tar av dig alla dina kläder och smycken som du kan tänkas ha på dig.”

Novisen känner sig ganska besvärad över att ta av sig alla kläder och att stå spritt språngande naken inför en främmande person på det där viset, men hon försöker att inte låtsas om det. Kvinnan tycks inte heller bry sig, tänker hon lättat. När hon är färdig blir hon ledd fram till den första bågen.

”Första gången är för det som har varit. Vägen tillbaka kommer bara en gång. Var orubblig.”
Delennya tar ett steg in i den silverglänsande bågen och ser ingenting mer än ljus. När hon åter börjar kunna se saker och ting är hon inte i Tornet. Hon vänder sig om, för att se bågen, men hon ser ingenting alls. Sekunden senare har hon glömt varför hon vänt sig om.

Hon återser sin hemby i Altara, alldeles vid gränsen till Amadicia, och hon känner igen människorna där. Var är hennes föräldrar? Och varför vet hon inte varför hon inte vet var föräldrarna är? ”Var orubblig,” säger hon till sig själv, trots att hon tycker ordvalet är ganska underligt, och promenerar iväg bort mot allmänningen, där det verkar vara något på gång. Hennes hjärta tar ett skutt i bröstet. Hennes mor! Delennya är nästan på väg att springa fram till henne när hon hejdar sig. Vänta lite nu. Modern är fastbunden vid en påle! Pålen i sig omgärdas av en hög med björkris och andra trädgrenar. En av Ljusets Söner står och håller i en brinnande fackla, medan en annan står och läser upp anklagelser från en rulle.

Hennes mor, anklagad för att vara mörkvän! Var är hennes far? Bleknande faller hon ner på knä när hon får höra att hennes far dött i en olycka som inte kunnat ske på annat sätt än att någon lett Kraften – Delennyas mor. Ljus! Det fick inte vara sant! Hon börjar snyfta när hon börjar minnas att olyckan fadern varit med om varit hennes eget fel. Hon hade varit arg på honom och ville att han skulle lära sig saker och ting, när vagnen plötsligt kommit i rullning och…

Det var hon. Delennya al’Valon. Det var hon som borde stått fastbunden vid pålen istället för hennes älskade mor. Det var hon som orsakat olyckan! Hon som var mörkvännen! ”Var orubblig.” Var kom det ifrån? Hon ser sig om bland skogen av ben och tycker sig skymta något genom dem, något silverglänsande. Det betydde något, något viktigt. ”Vägen tillbaka kommer bara en gång.” Hon måste ta sig till ljuset, så mycket visste hon. Mödosamt reser sig Delennya upp och börjar bana sig en väg genom folkmassan.

”Delennya!” skriker plötsligt hennes mor, som fått syn på sin dotter i folkvimlet. Tårarna strömmar ner för den unga kvinnans ansikte när hon tvingar benen att röra sig framåt, ett steg i taget, tills hon står framför bågen.

”Förlåt, älskade mor, förlåt, käre far,” viskar hon innan hon stiger in i ljuset
Kvinnan ser novisen komma ut genom bågen, och tömmer en bägare vatten över hennes huvud medan hon talar formellt. ”Härmed tvättas du ren från de synder du gjort dig skyldig till och från de som begåtts mot dig. Du tvättas ren från de brott du kan ha begått och från de som begåtts mot dig. Du kommer till oss renad i själ och hjärta.”

Delennya hör inte alls vad kvinnan säger. Hon har sjunkit ihop på golvet och skakar av gråt. ”Det var mitt fel!” hulkar hon i någon enstaka andningspaus. ”Mitt fel! Jag borde stått där istället!” Vattnet ifrån bägaren är kallt, och gör att hon börjar huttra. Hon kryper ihop.

Nå, detta var ändå ingen särskilt ovanlig reaktion enligt kvinnan som varit med om detta många gånger tidigare. ”Res på dig, barn, du är inte klar än.”

”Jag kan inte!” snyftar Delennya så att det nästan inte hörs i den ihopkrupna ställning hon sitter i.

”Om du påbörjar prövningen, men vägrar slutföra den, kommer du att skickas iväg från Tornet med omedelbar verkan,” påminner kvinnan henne, vilket får novisen att rycka till och resa på huvudet.

”Är det… är det verkligt? Där inne? Aes Sedai? Är det det?”

”Det är en sorts verklighet, men ändå inte,” svarar Aes Sedaien diplomatiskt medan hon hjälper flickan på fötter, fram till nästa båge, eftersom Delennya tydligen gått med på svaret. ”Den andra gången är för det som är. Vägen tillbaka kommer bara en gång. Var orubblig.”
Ett steg in i bågen, och ljuset omsluter henne återigen. När hon åter kan se är hon… i Vita Tornet.

Så snart hon kommit ut ur bågen är alla minnen av att hon egentligen bara är novis som genomgår prövningen till Antagen som bortblåsta igen. Hon är Delennya Sedai nu, på väg för en audiens med den Amyrlintronande. Hon stiger in på Väktarinnans kontor, men stannar tvärt och känner halsen snöras ihop. Witaria ligger död på golvet! Hon skyndar sig fram för att se om det kanske finns en gnutta liv kvar i den Bruna, men till ingen nytta – kvinnan har varken puls eller andas. När hon slutit kvinnans ögonlock reser hon långsamt på huvudet och hör jämmer inifrån den Amyrlintronandes ämbetsrum. Delennya skyndar snabbt upp, men är försiktig och rör sig så tyst hon kan, utifall att det var fara å färde. Den gläntade dörren släpper ut en ljusspringa, och hon kikar in där, noga med att vara alldeles tyst för att inte avslöja sig. Det är svårt att inte flämta till av bestörtning när hon ser orsaken till jämmern.

”Må Ljuset bevara oss!” tänker hon och kniper igen ögonen för att synen förhoppningsvis ska försvinna när hon öppnar ögonen igen. Så är inte fallet. Några Aes Sedaier, som hon känner igen mer än väl, står runt den Amyrlintronande, och av vävarna att döma så har de henne avskärmad. Vad ska hon ta sig till? Hon måste larma någon! Någon måste få veta vilka som ligger bakom, även om det så skulle bli hennes egen död! Mörkvänner i Vita Tornet! Svarta Ajah! När hon desperat ser sig om i Väktarinnans ämbetsrum lägger hon märke till en silverglänsande båge hon är säker på inte fanns där alldeles nyss. ”Vägen tillbaka kommer bara en gång,” mumlar hon för sig själv och som svar på tal lägger hennes tankar till ”Var orubblig”. Hon rör sig mot bågen, eftersom något manar henne att göra så, men hon ser hela tiden försiktigt mot den gläntade dörren. När hon precis ska kliva in genom bågen ser hon ljusspringan bli bredare – någon är på väg ut! Nej, hon måste…
Vattnet kommer som en riktig kalldusch. ”Härmed tvättas du ren från falsk stolthet. Du tvättas ren från falsk äregirighet. Du kommer till oss renad i själ och hjärta.”

”Mörkvänner!” flämtar Delennya, som fortfarande halvtomhalvt befinner sig i bågarna rent mentalt. ”De hade dödad Väktarinnan! Och den Am—”

”Det är tradition att inte tala om vad som händer inuti bågarna,” svarar Aes Sedaien. ”Det är allas privata lilla ensak.” Hon leder den blivande Antagna mot den sista bågen. ”Den tredje gången är för det som komma skall. Vägen tillbaka kommer bara en gång. Var orubblig.”
Delennya stiger in i ljuset, som när det lägger sig visar sig vara en skogsdunge. Corian är där! ”Corian!” utbrister hon glatt och sedan försvinner alla minnen från Tar Valon. Hon är Aes Sedai och Corian är hennes Väktare. Hennes illa skadade Väktare. ”Ljus!” Hon slänger sig ned på knä bredvid honom. De hade blivit anfallna, och hon hade lyckats värja en del av angreppen med Kraften, medan Corian tappert kämpat emot med både pilbåge – och sedan svärd när angriparna kommit för nära, men han hade blivit svårt sårad i striden, och hängde nu kvar vid livet i en tunn tråd.

Vad skulle hon göra? Alla tankar på att använda Kraften är som bortblåsta. Istället river hon loss ett stycke av sin aprikosfärgade klänning och bandagerar honom med det och några grenar, men det hjälper inte mycket. Hon reser sig och går efter några örter hon har i sadelväskan, för hästarna är lyckligtvis oskadda. Delennya får gräva en bra stund för att få tag i rätt lilla tygpåse. ”Vägen tillbaka kommer bara en gång,” tänker hon. ”Var orubblig.” När hon vänder sig om står en båge som på något sätt är bekant och väntar på henne. Men hon måste ju ge sin väktare lite medicin, annars klarar han sig inte! Hon ser från Corian till bågen, innan hon tar ett djupt andetag och börjar gå.
Snart, så. Snart skulle hon kunna återgå till andra sysslor, men först måste flickan komma ut ur bågen. Som svar på hennes tankar är det en flicka med sorgsna ögon som kliver ut ur bågen. Kvinnan går raskt fram och häller en sista bägare vatten över den Antagnas huvud.”Härmed tvättas du ren från Delennya al’Valon från Altara. Du tvättas ren från alla band som binder dig till världen. Du kommer till oss renad i själ och hjärta. Du är Delennya, Antagen av Vita Tornet. Nu är du knuten till oss.”

Delennya tar apatiskt emot en handduk och torkar av sig med den innan hon tar på sig klänningen som ligger framme åt henne. Som kronan på verket får hon en guldring, i form utav en orm som biter sig själv i svansen att sätta på vänster ringfinger. Hon hör inte ens talet om att det finns ett rum som väntar på henne i de Antagnas korridor, hör inte att hon som Antagen får vistas ute i Tar Valon med en Aes Sedais tillstånd, helst Novisföreståndarinnans, och att hon får träffa lärlingar, på allmän plats. Delennya mumlar bara till svar innan hon niger och lämnar salen sömngångaraktigt och full av skuldkänslor.

%d bloggers like this: