Latra & Marielin dör
Posted: Wed May 04, 2005 4:33 pm
I en avlagsen del utav Vita Tornets tradgard sitter en kvinna och tecknar. Hon ar skicklig pa sitt lilla hantverk, det kunde vem som helst se. Det ar ett fagelbo i ett trad hon har ritat av, med sma, harlosa, fula huvuden som sticker upp bland kvistarna, och en vuxen fagel som kommer och kraks upp mat at de sma. Hon hade borjat teckna i Ebou Dar, tillsammans med Edda. Var var hon nu? Vem vet? Det hade varit gamla goda tider, det, nar hon och Edda var lika oskiljaktiga som ler och langhalm. Det var langesedan nu. Edda hade gatt och bundit sig till Ghordan och akt till Andor, for att sedan atervanda, upplosa bandet och ge sig av igen. Sjalv hade hon traffat Noal, som hon varit lovad till, men han var val sakert dod vid det har laget, sa lange sedan det var hon sett honom senast!
Ljus, tiden gick fort ibland. Hon tar upp en kniv ur stoveln for att spetsa till ritkolet nagot, och funderar stilla pa om det skulle roa henne att fa tyst pa de fula fagelungarnas forbaskade pipande. Men nej. Det vore inte snallt av henne, tanker hon bittert. Vore onodigt att dra uppmarksamheten till sig. Istallet omfamnar hon saidar, da ingen finns i narheten, och tapper till luftflodet for de sma. Pipen tystnar. Fageln som varit pa vift for att hamta mer mat atervander till boet bara for att finna sina barn kallblodigt mordade. Fageln petar lite pa sina tysta, fortfarande varma, fagelungar och forsoker fruktlost att fa liv i dem, men de ror sig inte alls. Fageln piper forstort over sin forlust. Med en uttrakad min vrider Aes Sedaien nacken av fageln med en Luftvav, om sa bara for att fa den ur sitt formodade lidande. Inte for att det spelade henne nagon som helst roll. Den storde henne med sitt forbannade kvittrande och fladdrande med vingar.
Det har var knappast aktiviteter subventionerade av de som stod henne hogre i rang, men hon hade trakigt. Att forsoka omvanda folk var langtrakigt. Kunde de inte bara skicka ut lappar folk fick svara pa for att visa sitt intresse? Det vore mycket battre. Nar all fagelsang fran tradet tystnat vander hon ater blicken mot sitt teckningsblock – bah! Hon som inte var fardig, och nu hade ju pippifaglarna aterforenats med Skaparen. Hon hoppas for sig sjalv att nar Morkrets Herre kommer till makten, att alla irriterande flygfan kommer att utrotas.
Plotsligt blir hon medveten om att hon har sallskap. Hon vander blicken mot personen som star bara nagra meter bort. “Ja?” undrar hon beskedligt, som de flesta forvantade sig av henne. Aes Sedaien hon far syn pa ar nagot sa ovanligt som rasande. Och blek. Radd, pa nagot satt. For en beskedlig syster som varit sa mjakig som novis att hon gratit nar hon inte klarat av en vav. Det var nastan roligt, ju. “Ville du nagot?”
Den betydligt aldre kvinnan far bara fram, “Morkvan!” sa arg ar hon. “Jag sag allt vad du gjorde! Du… ska stallas infor ratta som en Ljusets forradare!”
“Kom och ta mig, da, Aes Sedai,” ler Rhiannon i mjugg.
Den andra Aes Sedaien ar pa vag att omfamna saidar, men finner sig avskarmad. Radsla syns i hennes blick.
“Sa, det blev visst inte sa mycket av det, eller hur? Nej. Adjo, Aes Sedai.” Rhiannon vaver stillsamt ihop samma vav hon nyss anvant pa faglarna. Ljusvannen forsoker forgaves kampa emot, men det gar inte. Hennes sista tanke ar en av karlek for sin alskade Vaktare och make. Sedan slocknar ljuset i hennes ogon. Latra Lamberth al’Yanders segnar ner pa marken, dod.
Rhiannon ska precis till att gora sig av med kroppen och fira sina triumfer nar hon genomborrats av en valriktad blixt fran en kvinna hon inte lagt marke till, eftersom hon kommit lite for sent for att hjalpa Latra.
“Din Bla usling!” vaser Belaine Dafar mellan tanderna, och spottar pa de pyrande resterna av Marielin Bashere, Aes Sedai av Svarta Ajah.
I en annan del av Tornet hors ett hjartskarande skrik och sedan faller en av Vaktarna ner avsvimmad bland larlingarna pa traningsgarden.
Posted: Wed May 04, 2005 9:38 pm
Dörren till Krönikornas Väktarinnas arbetsrum slås upp, och Belaine marscherar rätt mot dörren till den Amyrlintronandes rum, ignorerandes alla eventuella protester Väktarinnan kan tänkas ha. Dörren slås upp och den Röda klampar in. “Moder,” säger hon på ett sätt som att det är ‘Meghara’ hon vill säga, men inte riktigt får, “jag har viktiga nyheter.”
“Tillräckligt viktiga för att komma instormandes på det här sättet?” undrar Meghara med ett höjt ögonbryn. Nu hade väl tanten fått spatt, ändå?
“Svarta Ajah, Moder.” Det tog emot att äga det, men hon måste. “Det är ingen myt.”
“Det har jag misstänkt i många år, dotter, så vad får dig att klampa in på det här sättet?”
“Jag hann tyvärr inte riktigt fram i tid för att kunna rädda livet på en syster. Men hennes mördare är nu välgrillad.” Meghara bleknar. “Vad hände?”
“Jag gick en runda i trädgården, och hann precis i tid att se en Aes Sedai av Blå Ajah, Marielin eller något sådant tror jag, avsluta sitt verk. Hon använde Luft för att kväva…” Belaine minns att den mördade var Amyrlinens bästa vän, “en annan syster. Jag var tvungen att agera snabbt. Jag kallade ner en blixt på henne. Eftersom hon uppenbarligen var mörkvän.” Hon fattar plötsligt intresse för sina tåspetsar.
“Hon hade kunnat förhöras!” svarar Meghara argt och vill kasta iväg något, men inget duger. “Hon är inte till någon nytta när hon är död! Vad säger att det inte var självförsvar?”
Belaine betraktar golvet igen medan hon försiktigt svarar. “För att jag starkt betvivlar att kvinnan hon kvävde var mörkvän, Moder.” “Hur kan du vara så säker på den saken, Belaine?”
“För att jag en gång hjälpte till att rädda livet på henne.”
“Det är ingen garanti. Inte nuförtiden. Man kan inte lita på någon.”
“Det vet jag, Moder,” svarar hon ovanligt ödmjukt för någon som annars förlitar sig på att världen roterar runt henne själv. “Men i det här fallet är jag säker.”
Meghara ser fortfarande skeptisk ut. “Jaså? Varför det? Vem var det?”
Den Röda systern drar ett djupt andetag och ser faktiskt – till Megharas förvåning (tills hon hör svaret) – riktigt beklagande ut. “Det var Latra.”
“Du ljuger.” – Inte riktigt det svaret Belaine tänkt sig, men visst, att den forna Gröna inte ville förstå att hennes allra bästa vän blivit mördad av mörkvänner var ju förståeligt.
“Du har känt mig sedan jag var novis, Meghara. Jag vet att jag var besvärlig på den tiden, men jag var alltid uppriktig. Det har jag alltid varit. Detta är allvarliga saker. Jag vill se Tornet fritt ifrån mörkvänner precis som du. Även om du har något… oortodoxa metoder som inte uppskattas av de som inte förstår bättre, så tror jag ändå på att du gör ditt bästa. Du har fortfarande Röda Ajahs stöd. Om du inte tror vad jag säger så ber jag dig följa med mig. Dit. Till platsen. Om du så måste se det med dina egna ögon.”
Meghara är definitivt i förnekelsestadiet och går med på att följa med Belaine om så bara för att bevisa för kvinnan att hon har fel.
De går ut till trädgården, med några vakter i släptåg. Belaine leder dem fram till platsen, där en liten pyrande hög fortfarande ligger och luktar bränt fläsk. “Marielin,” säger hon och pekar, med avsmak i ansiktet. Megharas blick går från den föredetta Blå till den andra gestalten på marken. Hon slänger sig ned på knä och försöker desperat att hela sin vän, men det är lönlöst. Hon lyfter upp den livlösa Latra i sina armar och håller om henne, alla tankar på att hon var Amyrlintronande och därför borde bete sig något mer rationellt är som bortblåsta. Latra var hennes allt, hennes bästa vän, hennes förtrogna. “Älskade syster!” snyftar hon innan hon ger ifrån sig ett sorgset vrål, från själens och hjärtats innersta skrymslen, för att få ur sig all den smärta som plötsligt hotade att göra henne förlamad. Latra var död!
Belaine står med hårt sammanbitna käkar och försöker låta bli att visa några känsloyttringar. Hon hade alltid tyckt om och respekterat Meghara och Latra. Latra tyckte hon faktiskt riktigt bra om och hade alltid gjort. Belaine hade blivit upprörd när Virina dött, och det här var ungefär samma sak, även om hon stod närmare Latra, som hon mycket riktigt en gång hjälpt till att rädda livet på. Den här gången hade hon varit för sent ute. “Gå och hämta Darion Gaidin,” säger hon åt vakterna. Hon var upprörd, och hon tänkte bränne mig inte stå och lipa inför några karlar! De två karlarna bugar artigt och går iväg. Den hysteriskt gråtande kvinnan, den barska Röda och de två döda kropparna kunde göra vilken man som helst olustig till mods.
Posted: Thu May 05, 2005 4:33 pm
Nar han vaknade igen hade han en samling larlingar som stod lutade over honom, med oro i blickarna. Var var han? Vad hande? En sadan… tomhet. Han hade aldrig trott att det skulle kunna ga att kanna sig sa tom som han gjorde nu. Hon var borta. Han reser sig omtocknat upp ifran marken, stodd av tva larlingar.
“Mar ni bra, Gaidin?” undrar en av dem, en lovande pojke som sakerligen skulle bli en fin vaktare en vacker dag. Darion nickar bara lite svagt till svar. Tomt.
Tva vakter kommer vandrandes. Larlingarna ser lite nyfiket pa dem.
“Vi soker Darion Gaidin. Var finns han att hitta?” undrar den ena.
Darion tar ett steg framat. “Det ar jag,” svarar han sammanbitet.
“Vi har order att hamta er, Gaidin.”
Larlingarna ser oerhort undrande ut, men Darion nickar bara lite och foljer med dem till bort mot tradgarden.
Posted: Thu May 19, 2005 2:06 pm
EFTER MOTET I TRADGARDEN OCH HELA DEN BITEN*
Ryktet om att en Aes Sedai hade dödat en annan hade knappt hunnit spridas längre än till Salen. Belaine stormar ut ur den, efter sitt anförande och inser att hon ligger risigt till. Meghara var förkrossad, och hon hade Salen emot sig. Tornets Sal, som skulle leda Vita Tornet och vara dess stolthet var så rädda att de var helt handlingsförlamade. Antingen det, eller mörkvänner hela bunten. Hon var inte helt på det klara med vilket scenario hon tyckte var värst. Det var egentligen inte problemet. Lienie, som hon utsett till Företrädare i ett svagt ögonblick, då hon tyckt att flickungen borde visa sig duglig till något, hade inte direkt verkat anse att hon handlat som vem som helst borde gjort. Mörkvänner förtjänade inte att leva, och även om hon inte varit impulsiv nog att faktiskt ha ihjäl Marielin, så hade de troligtvis inte kunnat få ur henne något i alla fall. Den forna Blå verkade trots allt föredra att hålla sig för sig själv.
Den Röda ledarinnan marscherar genom korridorerna, med noviser som förskräckt flyr sin väg så snart de ser hennes bistra uppsyn (nog för att hon BRUKADE se bister och skräckinjagande ut, men inte fullt så mardrömslik som hon var för tillfället). Muttrandes eder som skulle fått en sjöman att rodna banar hon sin väg genom korridorerna.
Tryckt mot en vägg står en tjänstekvinna och undviker att bli sedd. Tjänare skulle varken synas eller höras, och hon gjorde sitt bästa för att smälta in. När Aes Sedaien klampat förbi suckar hon lättat och fortsätter med sina sysslor.