TKH5d – Zoe
Det var inte det lättaste att komma på vilken historisk person hon var mest imponerad av, eller kanske var inte imponerad rätt ord, men… ja, den hon såg mest upp till. Hon hade funderat på Winston Churchill ett tag, för han hade sagt så bra saker under Andra Världskriget, och på sätt och vis låg intresset för Andra Världskriget i blodet på henne, eftersom både hennes ena storasyster och pappan var halvbesatta av ämnet, men det kändes ändå inte riktigt rätt. Hon hade fått fundera en massa, men efter att ha sett en film på TV under julen och dessutom genom de upptäckter hon gjort under Reinkarnationsläran på skolan, så hade hon kommit fram till någon som hon faktiskt beundrade.
Nu sitter hon i Stora Salen och ska skriva en uppsats om personen i fråga. De hade sagt att det var okej att skriva om mugglare, men det kändes ändå som ett lite svårmanövrerat ämne. Det var ju en sak att säga att det var okej att skriva om kända mugglare, men skulle hennes betyg påverkas av den hon valt? För det var ju faktiskt en mugglare och ingen magiker. Hon hoppas på att kunna få bra betyg, i alla fall, för hon hade alltid tyckt om Trollkonsthistoria.
Överskriften på sidan, bortsett ifrån ”Zoe Davenport, Ravenclaw” blir ”The Big Fellow”, för det var så han brukade kallas. Mannen hon tänkte skriva om var nämligen död. Hon doppar tankfullt pennan i bläcket och börjar skriva.
Michael John Collins, eller Mícheál Seán Ó Coileáin som han heter på gaeliska, föddes i Sam’s Cross nära Clonakilty i County Cork på Irland, den 16 oktober 1890. Det är åtminstone det de flesta biografier säger, fast hans gravsten står det 12 oktober 1890 på. Han var det yngsta barnet av åtta. Hans pappa, som också hette Michael, hade gått med i den republikanska Fenian-rörelsen när han var ung, men slutade för att istället börja ett liv som jordbrukare. Fadern dog när Michael Collins bara var sex år gammal, men hans nationalistiska flamma vårdades av den lokala smeden, samt rektorn på skolan där han gick.
När han var femton år gammal och hade slutat skolan gjorde han som många andra på den tiden och flyttade till London, där han bodde ihop med sin syster Johanna. I juli 1906 började han jobba för postverket. Han gick även med i den lokala gaeliska atletiska klubben och genom den introducerades han till IRB (Irish Republican Brotherhood) när han var nitton. Collins kom senare att styra IRB.
Det gick ju ganska bra hittills i alla fall. Hon hade beställt boken ”Michael Collins” av Tim Pat Coogan och läst under vårterminen, så hon kunde allt en del. Det störde henne fortfarande lite att hon skrev om en mugglare och inte om en magiker, men detta var ändå det hon kände hon skulle kunna skriva allra bäst om, eftersom det var ett ämne som intresserade henne och låg henne varmt om hjärtat. Zoe doppar pennan i bläcket igen och fortsätter.
Först under Påskupproret 1916 kom Collins att bli känd. Han var intelligent och bra på att organisera, så han var mycket respekterad i IRB, som gjorde honom till ekonomisk rådgivare åt greve Plunkett, vars son, Joseph Mary Plunkett, kom att strida i upproret. Under Påskupproret stred Collins tillsammans med Patrick Pearse och de andra på det stora postkontoret på vad som nu heter O’Connell Street i Dublin. Som de flesta andra som inte dödats i stridigheterna blev Collins arresterad, men eftersom han inte var en av ledarna så slapp han undan med livet i behåll. Under tiden på fängelselägret Frongoch bättrade han på sina ledaregenskaper och arbetade sig upp till en av de högst ansedda männen inom det lilla nationalistiska partiet Sinn Féin, och satt i partistyrelsen från och med oktober 1917. Eftersom han var begåvad så blev han också med i styret av Irish Volunteers, vars ledare var Éamon de Valera.
Första sammanträdet av Dáil Éireann, irländska riksdagen, hölls i januari 1919. De flesta medlemmarna arresterades och kastades i fängelse, eftersom de ignorerade varningarna ifrån Collins, som fått underättelser ifrån sina källor att de skulle arresteras. I april samma år hjälpte Collins de Valera att bryta sig ur Lincolnfängelset.
Det hon tyckte var svårast var vad hon skulle ta med i berättelsen och inte. Det var så mycket som hade hänt under bara några få, korta år, men hon kunde inte gärna få med ALLT, för då skulle hon bli sittande här till döddagar, och det var hon inte riktigt sugen på.
Collins hade många olika ansvarsområden år 1919: han var chef över IRB, underrättelsechef för IRA (Irish Republican Army), och samma år blev han även vald till finansminister. År 1920, då han var trettio år gammal, hade britterna satt ett pris på £10 000 för den som kunde bidra med information som kunde leda till Collins’ infångande, alternativt död. Detta fick dem omkring honom att kalla honom ”The Big Fellow”, särskilt som han ansågs vara lång dessutom.
Under 1921 kallades de styrande irländska rebellerna till England. Eftersom kung George V inte skulle närvara vid förhandlingarna, så tänkte inte de Valera – som agerade president över den irländska republiken – närvara han heller. Istället skickade han Arthur Griffith och Michael Collins. De förhandlade fram den Fria Irländska Staten, som innebar att Irland, minus sex grevskap i nordöst, fick styras av irländarna, men att de fortfarande svor trohet åt den brittiska kronan. Collins sade om detta att han undertecknat sin dödsdom genom att återvända till Irland med ett fredsfördrag som det. Mycket riktigt orsakade det en splittring av Sinn Féin och slutade i ett blodigt inbördeskrig.
Här tog det emot lite att skriva. Hon kunde inte riktigt säga varför, för logiskt sett så var hon ju faktiskt helt och hållet engelsk, men ändå så brann hennes hjärta för den irländska självständighetskampen. Det var riktigt plågsamt ibland. Det som var mest bittert var ju det att Collins skojade om att han skrivit under sin dödsdom i och med fördraget, men det blev ju så i praktiken också. De hade förlorat en underbar ledare.
Collins färdades hem till County Cork som en del av en offensiv där, trots att hans kamrater avrådde honom ifrån detta, men han svarade bara att ”de skulle inte skjuta mig i mitt eget grevskap”. Han hade fel. Tidigt på morgonen den 22 augusti 1922, vid byn Béal na mBláth, låg motståndarna i bakhåll och öppnade eld mot konvojen. Istället för att bara åka vidare, så bestämde han att de skulle stanna och besvara elden. Detta kostade Michael Collins livet. Han var den enda som dog i bakhållet. Än idag vet man inte vem det var som avfyrade det dödande skottet.
Trots att han dog bara 31 år gammal, så var det ändå så att Collins fick rätt. Han såg fördraget som ett steg i rätt riktning. Visst att det inte var det man egentligen ville ha, eftersom man ville att hela ön skulle bli självständig, men det var ett steg i rätt riktning. Irland blev slutligen en helt fristående nation den 18 april 1949.
Varför hade hon valt att skriva om just honom nu då? Vad var det som fick henne att beundra en död irländsk rebell? Zoe lägger pannan i djupa veck över detta. Det var lite svårdefinierbart, och hon kunde väl inte gärna ange som skäl att hon i ett tidigare varit en bitter irländare på 1800-talet som längtade efter frihet? Nej, det fungerade liksom inte.
Jag valde att skriva om Michael Collins för att han fascinerar mig. Han var en man som inte var rädd att ge sitt liv för det han trodde på – frihet. Han älskade sitt hemland och ville se det befriat ifrån brittisk ockupation, som många gånger var hemskt brutal. Under förhandlingarna med britterna så ska Winston Churchill ha sagt att han aldrig sett så mycket tillbakahållen smärta hos någon person, och att han såg ut som om han ville ha ihjäl någon, allra helst sig själv. Collins var en lysande strateg och hans underättelsetjänst var också något som spelade stor roll för händelseutvecklingen.
En del säger att han är en terrorist, men det håller jag inte med om. Terrorister försöker ha ihjäl alla de ser som fiender, oavsett om det är militärer eller civilpersoner. Collins och dåtidens IRA (som är en helt annan organisation än nutidens IRA i Nordirland) anföll bara de personer som var direkt inblandade i konflikten, så som militärer. Han var inte någon stridsgalen dussinputte, utan en tänkande, kännande, och till och med humoristisk man. Han hade både hjärta och hjärna, därför beundrar jag honom.
Zoe lägger ner pennan och läser igenom det hon skrivit. En del saker ändrar hon lite på, om hon stavat fel och liknande, men sedan bestämmer hon att det får räcka så. Hon är visst en av dem som suttit allra längst i salen. Inte för att hon hade svårt för uppgiften, utan för att hon hade mycket att säga om den. Historia var alltid intressant, tyckte hon, och hon hoppas att få behålla det U hon fått under tidigare år. Hon håller tummarna för att det går vägen när hon lämnar in sin uppsats och vandrar därifrån. Det var skönt att det var över nu.