NAM5d – Zoe

Zoe Davenport hade gått och grunnat i flera veckor på vad GET-provet i Naturmagi skulle innebära, och ifall det skulle vara utomhus eller inomhus. Svaret var att de skulle vara inomhus, så nu sitter hon i Stora Salen och väntar på att få bli kallad till provet. Det skulle inte dröja så hemskt länge eftersom hennes efternamn börjar på D, lyckligtvis. När hon väl ropas upp går hon in i det anvisade rummet. Hon känner hur fjärilarna far runt i magen, men tänker att hon ska klara det här. Det var ett av hennes bästa ämnen, så varför skulle hon ha problem med det?

Examinatören är en ganska intetsägande häxa som envisas med att klia sig på näsan hela tiden. Hon förklarar att första uppgiften är att känna igen en samling olika kristaller ur ett fat med blandade stenar och mineraler.

Det här var ändå väldigt enkelt, tycker Zoe som ärvt ett intresse för kristaller av sin mamma. Hon hade inte trott att mamman var klok när de gick in i en stenaffär och tittade. Stenar som påverkade humöret? Jo tjena! Men Zoe hade köpt några stenar ändå, eftersom hon tyckte att de var fina att se på, och hon gillade att samla på sig stenar, och de här hade ju massa skojiga färger och allt.

Den första hon fiskar upp är en silversvart hematit, den var svår att ta miste på. En rosa sten identifierar hon som rosenkvarts och ytterligare en som rhodokrosit. De såg helt annorlunda ut, även om de hade det där med rosa gemensamt. Bärnsten var också ganska lätt att märka. Den kändes ju nästan lite som en plastbit när man höll i den, och den hade ju den där orange färgen också. Bergskristall var lite svårare. Nog för att den var färglös och transparent, men tänk om det fanns en massa andra liknande stenar i skålen? Eller glas? Nu var de inte fullt så sneaky, som tur var, så biten hon plockar ut är verkligen en bergskristall. Ametist tar hon upp två olika stenar, och förklarar att det ena var en bandametist, för den har liksom ränder på sig. En blå bandagat hittar hon också, precis som grön aventurin och tigeröga.

Till slut får examinatören sätta punkt för alla stenar som Zoe glatt identifierar och plockar ut, för hon hade vida överskridit den gräns som behövdes för högsta betyg, och det fanns ju fortfarande andra moment de behöver genomföra för att kunna bli färdiga. Det gick inte att hänga sig fast vid en och samma sak då.

”Nästa moment är att kunna identifiera vilka täckta behållare som innehåller vatten och vilka som är tomma. Till hjälp har du antingen slagruta, pekare eller pendel, vilket du själv föredrar.”

Zoe nickar åt detta och väljer pendeln, eftersom hon tycker att det är det instrument hon har lättast för när det gäller sådana här saker.

”Visa mig ett ja,” säger hon, och pendeln börjar röra sig i en medsols cirkel. ”Visa mig ett nej.” Pendeln pendlar mellan höger och vänster. Det var svar nog! Hon håller pendelns snöre mellan tummen och pekfingret och låter den hänga fritt över en av de övertäckta behållarna. Pendeln går fram och tillbaka över första behållaren, som om den skakade på huvudet. ”Inte den här,” förklarar hon. Häxan antecknar detta. Nästa behållare rör sig pendeln i en cirkel istället. ”Den här innehåller vatten.” Hon fortsätter i samma stil med resten av behållarna. Själv vet hon inte ifall hon har rätt eller inte, men instruktören verkar nöjd och belåten i alla fall. Den intetsägande häxan skulle gärna säga att flickan hade alla rätt hittills, men det fick hon ju inte göra.

”Sist ska du rita ut alla curry- och hartmann-linjer på en ritning av Stora Salen, men först ska du ha kartlagt dessa med antingen pendel, slagruta eller pekare.”

Det här var ju roligt! Hon hade faktiskt ägnat en dag av jullovet till att göra detta med sitt eget rum hemma i Nottingham och varit nöjd med hur det gått, så hon tyckte inte det kändes konstigt eller liknande att göra det nu, även om Stora Salen var betydligt större än hennes sovrum!

Det hon börjar med på ritningen är att fortsätta med pendeln. Hon går över den metodiskt och ber pendeln göra utslag i de riktningar där linjerna går, och där pendeln reagerar ritar hon ut ett streck. När hela papperet är nedlusat med ränder hit och dit tar hon och väljer pekarna och för dem över de ställen där hon hittat curry- och hartmann-kors på ritningarna och dubbelkollar. Det verkade stämma i alla fall. Hon skriver namn på ritningen och lämnar in den till examinatören, som ler kort mot henne. Sedan lämnar hon rummet och känner sig nöjd med sin insats, eftersom det varit mer roligt än svårt. Det här kunde hon bara inte få ett dåligt betyg på!