TFL7d – Sanjeev
Sanjeev Kapoor är en Hufflepuffpojke med indiskt påbrå, som har haft det ganska lätt för sig i Trollformelläran hittills, och det har inte varit några direkta problem för honom i sjuan heller. Han hoppas kunna behålla det U han haft i betyg under tidigare år, men känner sig lite nervös ändå, för det var trots allt ett stort och viktigt prov – det sista han någonsin skulle genomföra i ämnet medan han gick på Hogwarts! Då var det viktigt att det blev bra. För tillfället sitter han i Stora Salen och väntar på att bli kallad till det mindre examinationsrummet. Hartley, Jones… ”Kapoor!” Den småmulliga manlige försteprefekten på skolan reser sig upp och går bort till det mindre rummet.
Examinatören var en man i 30-årsåldern eller något sådant. Eftersom han till skillnad från Agatha INTE har praoat på Myndigheten för Trollkonstexaminationer så vet han inte vem karln är, mer än att namnskylten på hans bröst säger att han heter ”B. Robinson”. Efter att de utväxlat artighetsfraser ger Bryn samma standardiserade instruktioner som han gav alla elever:
”Ni får två försök på er att utföra varje formel. Två poäng kommer att dras av om ni inte klarar formeln på första försöket och två poäng kommer också att dras av om formeln uttalas verbalt. Ytterligare poängavdrag för felaktig eller ofullständigt resultat. Är det klart?”
Jorå, Sanjeev har förstått och nickar. ”Glasklart, sir.” Tydligen var karln från Wales, precis som skolans rektor. Dialekten var kanske inte fullt så utpräglad, men han kunde ändå känna igen den.
”Bra. Det första ni ska göra är att få vattnet i bägaren här,” han sätter fram en mässingsbägare på bordet framför dem, ”att torkas upp.”
Tja, det började ju enkelt i alla fall. Sanjeev tar fram sin trollstav och pekar mot vätskan i bägaren samtidigt som han tänker, ”Droughtis.” Vattnet försvinner, även om han inte riktigt vet var. Kanske sögs det upp av rummet eller något?
”Ni ska nu få bägaren att flyga ett varv runt rummet för att sedan landa på samma ställe som innan. Platsen är markerad.”
När Sanjeev har lyft bägaren med hjälp av att peka mot dem och ett uttänkt ”Mobilicalix,” så kan han se att japp, mycket riktigt, där fanns en ring som hade märkt ut exakt var någonstans bägaren stått. Det hade han inte tänkt på innan. Han styr den ett varv runt i rummet innan han låter den sväva ner på cirkeln igen. Inte med någon millimeterprecision, kanske, men den är ändå så nära det kan gå.
”Dubblera bägaren så att det blir tio stycken, tack.”
Det var en formel de fått lära sig i femman, om han inte missminner sig, så det var absolut inga svårigheter att genomföra. Han börjar med ett ”Geminio,” för att få bägaren att kopiera sig… och sedan blir de två bägarna till fyra… åtta… och slutligen tio. Tänk att det enda man behövde göra, utom att tänka formeln då, var att vifta lite med trollstaven och snärta till mot det man ska kopiera, och att han inte haft en aning om att magi fanns innan slutet av juli när han var elva år gammal.
”Bra, Mr. Kapoor. Gör nu så att ifall en ändring görs på en av bägarna så kommer samma ändring att göras på alla andra samtidigt.”
”Mhm,” svarar Sanjeev som behöver koncentrera sig en hel del nu, eftersom detta var något de fått lära sig i sjuan. Inte för att det var sådär svårt egentligen, men alltså… Det var inte direkt Wingardium Leviosa det handlade om längre. Han börjar med att koncentrera sig på originalbägaren, som fortfarande står på samma plats i cirkeln där han sett den innan, och pekar på det och börjar tänka formeln. Medan han utför den snärtar han nedåt med trollstaven och avslutar med att snärta uppåt igen när han säger den sista stavelsen i Protean. Då var det bara en fråga om vad han skulle behöva göra med bägarna också…
”Få bägarna att bli blå om man rör vid en av dem.”
”Mmhmm,” kommer ett tankfullt svar, eftersom han verkligen behövde fundera nu. ”Etivitus,” tänker han och håller trollstaven stilla medan han pekar mot bägaren, och tänker sedan nästa formel också, för att få den att ändra färg till blå. För att kontrollera detta sträcker Bryn fram ett finger mot bägaren och noterar utan att röra en min att alla tio bägare blir blåfärgade bara genom att han rört vid en utav dem.
Frågan var hur länge de skulle hålla på med detta, men eftersom det ändå var Fullkomligt Utmattande Trolldoms-Test så gissar Sanjeev på att han bara är halvvägs igenom eller något sådant. Det skulle bli tufft det här, men det var då själva fasen också om han inte skulle lyckas. Det var utmattande, visst, men inte omöjliga saker. Han visste mycket väl hur man gjorde formlerna och hade ju lyckats bra så här långt! Bara han fortsätter hålla kvar sitt fokus.
”Ni ser det svarta skynket där borta?” Den unge mannen nickar jakande. ”Finns det några människor bakom det?”
Det var frestande att fråga att det väl bara var att gå fram och kolla, men han låter bli det. Visst att han skojat lite med Örtlära-examinatörskan, men han kunde inte gärna garantera att den här typen var lika vänligt sinnad.
”Homenum Revelio,” tänker han därför och gör en svepande, medsols cirkelrörelse. ”Jag känner ingen stickande känsla bak i nacken, så jag får nog säga att det inte finns någon där, sir.”
Bryn går fram och drar undan skynket. Sanjeev tror in i sista stund att han har misslyckats med formeln, men det finns ingen som står och trycker i hörnet. Han hade haft rätt. Även om han bara gissat hade det ju varit en 50% chans att han hade haft rätt, men de krävde ju inte att de skulle uttala alla formler… så… Nu hade han ju inte fuskat, men det fanns det säkert en del elever som gjorde. Att de bara försökte sig på att gissa. Det var inte något bra upplagt prov på så sätt, kommer han på.
”Mycket bra. Det sista ni ska göra är att demonstrera två valfria förtrollningar. Svårighetsgraden kommer att påverka ert betyg.”
”Ska jag uttala dem eller låta dem vara icke-verbala, sir?”
”Icke-verbala om man enkelt kan avgöra vilka formler som använts, Mr. Kapoor.”
”Då vet jag. Tack, sir.” Han sveper från vänster till höger med trollstaven över sig själv medan han tänker ”Chamaeleus,” och när han följer upp det med ”Humanum” slår han sig själv lätt på huvudet.
”Kamouflageformeln,” nickar Bryn och antecknar detta på ett pergamentstycke. ”Nästa?”
Eftersom han ändå höll på med avancerade formler fortsätter han, men först låter han kameleontförtrollningen försvinna, så att han syns ordentligt. ”Eximius,” säger han högt den här gången och gör en medsols cirkelrörelse, följt av en snärt och ordet ”Contrectum.” Han känner ingenting särskilt. ”Tyvärr så känner jag inte av om det finns några människor här, men föremål finns det gott om… men de kan jag se med mina egna ögon allihop. ”Vill ni att jag ska utföra en annan också, som är lättare att kontrollera, sir?”
”Om ni vill, Mr. Kapoor. Varsågod.”
Det får bli en icke-verbal formel den här gången och vidrör en av bägarna med trollstaven, drar den bakåt och tänker ”Inaggredio” medan han svänger med handleden. Eftersom Bryn känner igen formelns utförande så sträcker han sig mot bägaren, men finner att han omöjligt kan nå fram till den.
”Oberörbarhetsförtrollningen,” nickar han och antecknar detta på pergamentstycket. Pojken hade gjort bättre ifrån sig än ett flertal andra elever han examinerat den här veckan. ”Mycket bra jobbat, Mr. Kapoor. Det var allt. Ni får reda på ert betyg senare i sommar. Ni kan gå.”
Trollstaven förpassas in i klädnaden igen och Sanjeev tackar för sig, önskar examinatören en fortsatt trevlig dag, och sedan går han därifrån – trött men lättad. Det var hans sista prov, trots allt! Dessutom kändes det som att det gått riktigt, riktigt bra. Han hade inte stakat sig eller misslyckats en enda gång. Allt detta trollande under pressande former hade dock gjort honom hungrig, så han vandrar iväg för att se om det finns något att äta någonstans.