SDK5d – Dina & Sanjeev

Dina Trimble = charmed

I Stora Salen är en massa femteårselever samlade, för att bli kallade till ett mindre rum, där de ska få visa sina framfötter i ämnet Spådomskonst. Examinatören som väntar på eleverna i det lilla rummet är en häxa med stort, burrigt hår och med glasögon som får flaskbottnar att framstå som linser. Hon har långa halsband runt halsen och ser verkligen fram emot detta. Tanten, som är i medelåldern, heter Saida Tupper.

Sanjeev Kapoor sitter på en bänk i stora salen och har lite ångest över att behöva göra prov i Spådomskonst. SÅ himla bra var han inte, åtminstone inte på det praktiska. Usch. Han mår riktigt illa.

Dina Trimble sitter en bit bort ifrån Sanjeev och är minst lika nervös. Det här skulle inte alls gå bra, hon var värdelös på spådomskonst, varför hade hon valt det där idiotiska ämnet i trean egentligen?

Sanjeev ler lite nervöst mot Dina och mumlar ett lycka till när de två blir kallade till det lilla examinationsrummet. Där sitter som sagt Saida Tupper och väntar.

“Goddag, elever,” hälsar hon. “Det första ni ska göra är att redovisa några av era drömmar för mig. Den ena av er börjar att läsa upp en dröm ur sin drömdagbok och så får den andra tolka denna. Har ni förstått?”

Sanjeev nickar lite bedrövat. Det här skulle inte bli lätt. Drömtydning var något han tyckt var lite väl svårt…

“Då kan ni börja.”

“Om du vill kan du få berätta en dröm först,” säger han artigt till Dina, eftersom det ju inte var så svårt att bara läsa upp något ur drömdagboken. Det var värre att tolka det!

Dina mår illa, drömtydning var hon verkligen inte bra på! Hon nickar åt Sanjeevs förslag, det var verkligen snällt av honom att erbjuda sig att börja, för hon ville verkligen inte göra det.

“Öhm…..” Dina bläddrar i sin drömdagbok som är full av drömmar som till ca 95% är rent påhitt. “Okej, en natt drömde jag att jag gick omkring ensam i korridoren utanför Gryffindors sällskapsrum när min uggla Dashwood kom gående och sa till mig att jag hade glömt att ta med mig prefektmärket och att det låg i botten av sjön men att jag var tvungen att fråga bläckfisken om lov först.”

Dina rycker lite på axlarna, hon hade utelämnat en del saker så att det skulle bli lättare för Sanjeev att tolka drömmen.

“Hmm,” säger Sanjeev som inte heller kände sig särskilt bra på drömtydning. “Du oroar dig nog mycket för att vara Prefekt och allt som du måste göra som följer med den rollen,” börjar han försiktigt. “Och så söker du godkännande utifrån när du i själva verket bara behöver söka godkännande ifrån dig själv, och att saker inte är så illa som de först låter!”

Han tycker det är en jättefin förklaring, den lät så härligt allmängiltig att Dina lika gärna kunde drömt att hon åt sparris, ungefär. Han sneglar lite mot Saida, som inte säger något alls, utan bara antecknar lite.

“Ehh, jaa, alltså… Min tur antar jag…” Han tar fram sin drömdagbok och börjar bläddra. Till skillnad ifrån Dinas dagbok var de allra flesta drömmar i dem upplevda och inte påhittade. Det var inte varje dag som var nertecknad, eftersom hormoner + tonårspojkar = ganska privata drömmar, men de dagar som var nedtecknade var ganska vanliga drömmar. En del var helkonstiga, andra var fullt förståeliga.

“Tredje mars: Jag var en maharadja i Indien och lät bygga ett helt tempel av finaste choklad, men den smälte i solen så att hela templet förstördes.” Han gör en kort paus. “Det var väldigt god choklad, vill jag minnas. Både mörk, ljus och vit choklad. Om nu det hjälper…” Han ger henne ett halvt leende.

Dina får väldigt svårt att låta bli att brista ut i skratt.

“Öhm…jaa.” säger hon så allvarligt hon kan. “Eftersom templet smälte och försvann så kanske det är något inom dig som har försvunnit också, typ.”

Dina rycker lite på axlarna, vad mer fanns det att säga, vad hon visste hade hon inte läst något i sitt drömlexicon om choklad och vad i så fall det kunde betyda att drömma något om det.

“Ja, precis,” säger han efter en stunds funderande. “Det låter ganska troligt, faktiskt. Annars kanske jag bara var godissugen i drömmen?”

“Shhhh!” manar Saida, som tycker att det var alldeles för hög stämning i salen. Prov skulle inte vara roliga!

Sanjeev harklar sig lite och tystnar. Han funderar lite till innan han säger något. “Har du drömt något mer?”

Sanjeev och Dina hinner bara tolka varsin dröm innan de går vidare till nästa par som de sitter med. Nästa person han hamnar hos är en svart Ravenclaw-pojke med glasögon som ingående analyserar Sanjeevs dröm om att baka äppelpaj men glömma kanelen, medan Sanjeev försöker hålla sig för skratt när den andre ynglingen förklarar att han drömt om att han varit gravid och fött fram en igelkott som han döpt till “Franky” och vårdat ömt.

Nästa person är en blek, undernärd Slytherinflicka med för stora framtänder, som tror att Sanjeevs dröm om att han sjöng duett med Madame Lilly uppe i en byggnad formad som en elefant betydde att han ville ha sex med sin mamma, eftersom hon var övertygad Freudian. I själva verket hade han kvällen innan sett filmen “Moulin Rogue” och sedan angstat om sitt möte med Lilly om framtida yrkesval, men det var inget som flickan hade någon förståelse för. Hon hade till och med sett lite frågande ut över ordet “film”. Att förklara vilka Ewan McGregor och Nicole Kidman var tänkte han inte ge sig in på. Flickan själv hade drömt om en stor julmiddag, vilket Sanjeev tänkte lite torrt säkert berodde på att hon skulle behöva äta upp sig lite.

Nästa person igen är en Hufflepuffare han känner mycket väl – Sally, Bandhuras bästa kompis.

“Hej, Sal,” hälsar han, och hon svarar med ett “hej hej”.

“Hur är läget?”

“Jorå…” svarar hon, men blir avbruten av att de måste tolka varandras drömmar.

Sally hade tydligen drömt om sig själv och hon hade varit Willy Wonka. Ja, med chokladfabrik och oompaloompier och hela faderullan. Som tur var hade Sanjeev läst just den boken (han hade fått den i födelsedagspresent när han fyllde åtta), så han funderade på om hon kände sig utstött eller annorlunda eller liknande. Hon visste inte riktigt, men tackade honom till sist för svaret och började analysera hans dröm om att han varit anställd inom Ostindiska kompaniet, som styrman på ett stort segelfartyg. Sanjeev hade bara vag kunskap om Ostindiska kompaniet, så han funderade på om det kanske var ett tidigare liv-minne. Ack, han hade ju GET-provet i Reinkarnation att tänka på också! Han börjar genast angsta inför detta.

Som tur är så avbryter Saida Tupper till slut försöken och pockar på uppmärksamhet. “Ni har varsitt papper framför er. Ni ska ställa och tolka ett personligt horoskop, baserat på en person född klockan 14:20 i Biggin Hill, Kent, den 13 december 1952.”

Några elever stönar avgrundsdjupt. En av dem är Sanjeev, som inte känner sig direkt talangfull. Hans försök är ganska patetiskt och innehåller mest förklaringar till hur Skyttar är som personer, och hur folk födda 1952 var enligt Ming Shu, istället för horoskopdiagram. Usch, Madame Lilly skulle skämmas över honom!

“Visa nu era färdigheter i antingen pendling, tebladsläsning eller scrying och förklara för mig instruktören hur du gör,” förklarar Saida till sist, när en viss Birminghampojke suttit och bekymrat sig alldeles för länge. Ravenclawpojken gnäller lite över att inte ha fått med det allra sista i sitt perfekta horoskop, Slytherinflickan tänker för sig själv att det var synd att hon inte hade någon rosa penna att färglägga sitt horoskop med.

En silverfärgad pendel ligger på bordet framför honom, så Sanjeev plockar upp den med snöret mellan pekfingret och tummen, armbågen lutad mot bordet så att den ligger stadigt, och förklarar samtidigt varför han vill ha armbågen stadigt mot underlaget. Saida nickar kort åt detta.

“Visa mig ett ‘ja’,” ber han och pendeln börjar så smått visa små medsols-cirklar för honom. “Jag ber den visa mig sina svar så att jag vet hur jag ska tolka svaren, eftersom det varierar mellan olika pendlar,” förklarar han. “Visa mig ett ‘nej’.” Pendeln rör sig motsols. “Visa mig ett ‘vet ej’.” Pendeln rör sig fram och tillbaka, från vänster till höger. “Heter jag Sanjeev Kapoor?” Rörelsen övergår från strecket till att stanna och sedan börja snurra medsols. “Går jag på Hogwarts?” Den fortsätter snurra medsols. “Går jag i Ravenclaw?” Pendeln saktar genast ner och börjar snurra motsols istället. Han fortsätter på detta viset en stund till, tills Saida förklarar att det blir bra så, och att han kan ta och gå därifrån, för att han var färdig.

Lyckligt tar han sin drömdagbok och kilar därifrån så snabbt hans småknubbiga ben kan bära honom. Fri! Han betvivlade däremot att han skulle kunna få läsa ämnet nästa år. Han skulle definitivt inte få ett U, och Ö var väl knappast att tala om heller. Kanske kunde han få ett A i alla fall. Först tänkte han i alla fall äta lunch.

Dinas nästa person är en spinkig pojke från Slytherin som nästan verkar mer osäker över det här med spådomskonst än vad hon är. Han berättar om hur han en natt drömde att han var förare till Hogwartsexpressen men att tåget åkt på ett spår mitt i öknen och hur det sedan hade kommit en stor sandstorm som fått tåget att fastna i sanden. Dina har ingen aning om hur hon ska tolka denna dröm. Att han vill bli lokförare när han blir stor? Eller sheik?

“Hm…jag tror att eftersom det är ett ganska viktigt uppdrag att köra Hogwartsexpressen så kanske du har något viktigt framför dig som du är nervös för. Och sandstormen reseprenterar att du är rädd för att misslyckas.”

Hon sneglar mot examinatören som mest sitter och antecknar. Dina skulle väldigt gärna vilja se anteckningarna, men antog att det skulle vara att åka ut på hal is att försöka se vad som stod i blocket. När det är Dinas tur att berätta en dröm väljer hon en av de många påhittade drömmarna.

“Ähm….jag drömmer att jag har vingar och flyger över havet bland en massa albatrossar, öhm…det är typ det jag kommer ihåg av den.”

Hon rycker lite på axlarna och väntar med spänning vilka konsigheter pojken ska tolka ur drömmen. Hon får veta att flygningen visar att hon känner sig lycklig vilket är helt fel. Att hon känner sig lugn och avslappnad. Ha! helt fel, hon var stressad och orolig, inte bara på grund av GET-proven utan på grund av en massa annat också. Pojken som antagligen siktar på de högre betygen börjar fråga henne en massa löjliga frågor, som om hon hade sett sin spegelbild i vattnet och om den hade liknat henne, eller sett ut på något annat sätt. Han frågar henne hur vädret var och kommer fram till många skumma saker tack vare några moln. Mer hinner inte Dina göra och hon sörjer väl inte dirket över det, hela grejen Spådom kändes ganska löjligt.

Senare är Dina defenitivt en av de personer som stönar vid nästa uppgift. Hon tänker febrilt, 13 december, vad var man då för något? Skorpion eller stenbock? Hm…Hon bestämmer sig för att personen är Skorpion. Och var personen en kille eller tjej? Spelade det någon roll? Det borde det väl göra, eller? Men vad fanns det hon kunde säga om skorpioner då? Var det inte dom som var blyga? Hon bestämmer sig för att det är det och skriver ner i horoskopet att personen, som hon väljer att kalla George är blyg på grund av att han är skropion. Sen var väl allt indelat i element också, vill Dina minnas. Hon skriver alltså ner att George är en eldsjäl vilket gör honom vild, trots sin blyghet. Hon kan inte låta bli att flina, riktigt trams var det här. Men vad skulle göra, sån här skit var omöjligt att komma ihåg och hon tyckte inte direkt att det var så viktigt att komma ihåg heller.

Dina funderar på vad hon ska skriva sen, Biggin Hill, kent och tidpunkten, hon måste skriva något om det också ju. Tidpunkten hade väl något med solen att göra och eftersom solen redan gått upp 14.20 så tja, George var kanske en morgontrött typ eftersom han fötts så sent på dan? Och vad Biggin Hill beträffade hade hon ingen aning om vad hon skulle skriva så hon bestämmer sig för att skita i det. Hon orkade inte hitta på nått flumt att skriva. Horoskopet lämnas in och nästa uppgift påbörjas.

Dina väljer tebladsläsningen vilket är lättast att låtsas kunna enligt henne. Examinatorn trollar fram en kopp, dricker upp teet och räcker över koppen till Dina. Vad var det nu man skulle göra? Dina tänker febrilt. Hon vet att man ska skaka koppen sammanlagt sex varv, tre åt det ena och tre åt det andra. Men vilket håll skulle man börja med? Efter en kort stunds tänkande bestämmer hon sig för motsols – medsols och häller sen ut sumpen på fatet och börjar leta efter symboler i det brunsvarta slasket. Med examinatorns örnblick riktad mot sig börjar hon rabbla upp några symboler på måfå.

“Öhm…jag ser en fågel här, det kanske är en örn, eller en svan och det är ju bra, för fåglar kan ju flyga och flygning betyder ju frihet liksom.” Vilket jävla svammel! tänker hon plågat och vill inget hellre än att resa sig upp och springa där ifrån. “Och så ser jag en hatt?”

Hur det nu var möjligt att någon skulle förvänta sig att hon skulle se annat en äckligt mojs var för henne en gåta. Något hon också undrade över var varför hon valt det här idiotiska ämnet från början. Vad hade hon tänkt egentligen?

“Det är en sån där hög hatt, inte en häxhatt utan en sån där elegant sak som de rika snubbarna har, så kanske betyder det att du är rik, eller nja, kommer att bli?” Dina tittar ner i fatet igen men bestämmer sig att det får räcka sådär, en till symbol kommer inte att ge henne ett högre betyg. “Jaa, det var allt.” säger hon och rycker ursäktande på axlarna.

Examinatorn nickar och skickar sen iväg henne. Dina går lättat därifrån och hoppas att det har gått bättre för Sanjeev.