MYT5d – Sanjeev
Sanjeev stirrade lite tomt på pergamentet framför sig. Han skulle skriva en skapelseberättelse? Inte någon gammal, utan en ny, en helt ny, som han skulle hitta på själv. Hur gjorde man det? Vad var det de gått igenom hittills? Det fanns ju den judeo-kristna varianten där världen skapats på sju dagar, och så var det den nordiska, med sina kossor och allt var det var. Men en egen. Han lägger pannan i djupa veck och funderar. Han får doppa fjäderpennan i bläcket några gånger, eftersom det torkat mellan varven. Hans tankar svävar iväg och börjar kretsa runt mat… det är ju trots allt det som är hans stora intresse. Plötsligt får han en idé. Det kanske inte är någon bra idé, men den är åtminstone hans. Han doppar pennan en gång till och börjar skriva.
“Sanjeev Kapoor, Hufflepuff” skriver han överst, och sedan “Min Skapelseberättelse”. Han hoppas verkligen att hans idé ska vara bra, för han hade ju haft Utomordentligt i betyg i både trean och fyran, och det vore lite synd att inte fortsätta med det.
“I början var allting mörkt och inget fanns någonstans, utom på ett ställe, där en ensam lökbhaji virvlade igenom universum. En dag så exploderade den och på så sätt uppstod alla planeter och galaxer och stjärnor, eftersom lök har många olika lager, så fanns det mycket innehåll, även om bhajin inte var så stor.
En av planeterna var en stor tomat, en annan en kokosnöt, och en tredje ett ägg. På äggplaneten så var allting kalt. Det fanns ju en sol och så, men den lyste bara upp ett tomt, brunt skal. Så var det i många år, men så en dag så skalv det som en jordbävning i marken. Skalet sprack upp lite, och ur öppningen började växter gro och växa uppåt. Det var långa bönstänglar och tomatplantor och palmer och andra växter. Ur träden som kommit upp så klättrade små apor ner på marken och började samla in olika fröer och frukter som de åt och ur deras avföring steg några kor.
Ifrån himlen föll det liksom hagel, saltkorn och pepparkorn som var så hårda att allt som fanns kvar av skalet på marken bröts upp, och ur marken steg alla andra djur som finns i världen. Äggskalen sopades ihop av de duktiga djuren, till stora högar, som blev till berg, och på andra ställen var det stora gropar, som fylldes igen när det började regna. Regnet rengjorde alla djur och fick växterna att skjuta nya skott, och nya plantor började också att komma fram – bland dessa fanns lotusblommor. Den största lotusknoppen som fanns var så oemotståndlig för korna, att de gick fram och slickade på dess kronblad, så att de öppnade sig. I dess mitt låg två små människobäbisar, en pojke och en flicka, som aporna tog hand om och uppfostrade.
Barnen hette Maadhi och Surya, och växte upp med respekt för naturen och dess invånare. När de var femton år gamla så kysste de varandra, och alla andra lotusblommor öppnade sig och ur dem steg andra människor, och så befolkades världen.”
Sanjeev lägger ifrån sig pennan och läser igenom det han precis skrivit. Det var väl kanske inte jättebra, åtminstone tycker han inte det, då han känner sig lite självkritisk, men… mjaa… Det fick väl duga, i alla fall. Det läst mest som att han knaprat på roliga svampar än något vettigt, men å andra sidan, hur vettiga brukade skapelsemyter vara på en skala? Nej, han hoppas att det duger i alla fall. Han har gjort det han har kunnat.