RIK7 – Sanjeev

PostPosted: Tue Aug 05, 2008 22:59

Sanjeev Kapoor kommer in i klassrummet som luktade av rökelse. Han hälsar på Star, klädd i en blodröd klädnad idag, innan han sätter sig ner och väntar på att de ska få lära sig en massa spännande saker. Det här var sista året han skulle läsa Reinkarnation på skolan. Kunde han fortsätta läsa det efter han slutat på skolan? Åh hjälp, vad skulle han göra när skolan slutat?!

”Vi ska börja med att prata om regressionsterapi nu i höst,” förklarar Star släpigt på sin bonniga West Country-dialekt. ”Det är ett mycket användbart redskap och så, va. Man kan gå till roten med problem och se hur de uppstod. Allt ifrån fobier till vissa kroniska åkommor, t.ex. astma, allergier och smärta, kan botas. Som genom ett trollslag, alltså.”

Det var ganska fascinerande egentligen. Kunde man botas ifrån sådana saker? Han som trodde att det var saker som var ganska så… ja, obotliga. Kanske hade han fel, då.

”En person kan vara mycket rädd för hundar,” försöker hon förklara. ”I en regression kommer det fram att personen i sin barndom blev överfallen av en hund, eller kanske till och med dödad eller svårt skadad av en hund i ett tidigare liv. Är det då konstigt att personen nu har hundfobi?” Spridda nekanden kan höras ifrån både Sanjeev och andra elever i klassen. ”En annan kan vara mycket allergisk mot katter, och när man går tillbaka till tiden och platsen där allergin uppstod kan man finna att han eller hon typ blivit avrättad för att ha skadat en katt i ett tidigare liv i forna Egypten – där katten liksom var helig.”

Då förstod han lite bättre hur det hela hängde ihop… tror han i alla fall. Sanjeev har tagit fram skrivdon och pergament och sitter och antecknar några stödord här och där. Var det redan över ett år sedan som han hade haft sitt GET-prov och fått återuppleva ett liv på ett av Ostindiska Kompaniets skepp.

”Någon har alltid haft mycket ont i ett ben, men ingen medicinsk förklaring kan hittas, trots år av provtagningar och sjukgymnastik och smärtstillande medel och liknande,” försöker hon mer för att visa på att det inte bara behövde handla om fobier. ”Först när han eller hon går tillbaka till ett tidigare liv upptäcker de att de en gång skottskadat benet i ett krig och att såret aldrig läkte ordentligt. Kanske orsakade såret en blodförgiftning som ledde till döden?”

PostPosted: Tue Sep 23, 2008 21:29

”Kanske det,” mumlar Sanjeev om fortsätter anteckna lite här och där. Det var ganska intressant. Tänk om han hade något som skulle kunna spåras till ett tidigare liv? I nuläget kan han inte komma på något, men kanske kan han komma på något om han får lite mer betänketid.

”I regressionsterapi går man alltså tillbaka till när problemet man har uppstod. Detta kan göras genom att man instruerar sig sig själv eller sin patient att ’gå tillbaka till tiden och platsen när ditt problem först uppstod’ eller ’gå tillbaka till orsaken till ditt problem’, men istället för ‘problem’ är man lite mer specifik, och säger saker som ‘din hundfobi’ eller ‘din astma’. Alla saker härstammar inte ifrån tidigare liv, eller tidigt i nuvarande liv, utan kan t.ex. ha att göra med att man har en känslig kropp.” Star sträcker lite på sig där hon sitter, eftersom det kunde bli obekvämt att sitta länge i samma ställning. ”När man återupplevt orsaken är det dags att gå vidare. Släppa det som hände, förlåta sig själv och den eller dem som gjort en illa och intala sig att det som skedde hände så långt tillbaka i tiden att det inte kan eller får påverka en i det liv man lever nu.”

Det var inte så svårt att hänga med i alla fall. Det var ganska logiska saker det handlade om ändå. På sätt och vis. Klart att saker som fanns i tidigare liv inte skulle behöva påverka dem i dagsläget, för det man hade gjort en gång i tiden, i ett annat liv, borde ju rimligtvis inte ha något att göra med hur man väljer att leva nuförtiden. ”Men kan allt verkligen lösas i en och samma session?” säger han sedan, eftersom det var något han kommit att fundera på.

”Nä, en del kräver flera. Det kan vara flera händelser som påminner om varandra och som lägger sig som lager… och man kanske hittar en orsak först och sedan ytterligare en som också bidrar till samma sak. Som en lök, va.” Lökar kunde de flesta relatera till, antingen sådana inom matlagning eller till och med blomlökar. ”Å andra sidan får man ju heller inte snöa in på att allt har typ trettio olika förklaringar, för en del saker är verkligen enkla, och det bara finns en orsak till problemet, alltså.”

”Men,” säger någon annan i klassen, ”om man inte tror på reinkarnation då? Då kan man väl inte bli hjälpt, eller hur fungerar det?” Sanjeev lystrar också till, för det lät som en bra fråga. Relevant, om inte annat.

”Man kan bli hjälpt ändå, va,” föreslår Star. ”Det är ju inte ALLT som härstammar ifrån tidigare liv. Personen kanske har lättare att godta att hjärnan hittar på scenarion för att förklara ett problemtillstånd. Fantasier som får hjärnan att iscensätta något som kan tolkas som ett tidigare liv, liksom, bara för att få en sorts ‘logisk förklaring’ till något som den annars inte kan förklara, alltså. Att den typ hittar på en berättelse som stämmer in med problemet bara för att kunna förstå det, så att man kan bearbeta det och släppa det.” Klassen nickar lite, det lät ju som en ganska bra förklaring, trots allt. ”Regressionsterapi fungerar, och så länge den gör det ska man inte underskatta dess effektivitet, även om man tycker att reinkarnation bara är flum. Okej?”

Om det var okej eller inte hann inte framgå, för i den stunden ringde skolklockan ut och markerade slutet på just den här lektionstimmen. De fick fortsätta mer nästa vecka istället. Sanjeev samlar ihop sina saker och tackar för sig innan han skyndar därifrån.

PostPosted: Thu Sep 25, 2008 14:09

Det var nu strax innan jul när Sanjeev Kapoor dyker upp i klassrummet för Reinkarnation, där Star håller på att julpynta lite extra genom att ställa ut några porslinstomtar här och där. Det finns redan järneksgirlanger och stora, röda glaskulor utmed väggarna och en hyacintdoftande julgrupp på katedern – som dessutom är prydd med en egenhändigt broderad korsstygnslöpare. Det var varmt och mysigt i rummet, så Sanjeev tar plats i en av fåtöljerna där han tyckte om att sitta.
”Hej Sanjeev,” hälsar Star släpigt när hon får syn på honom. ”God Jul!”
”Hej och god jul, Star,” svarar han med ett småleende. ”Trevlig dekoration.”
”Lite fint får man ju ha det så här års! Önskar bara att det skulle snöa, men av vädret att döma så ska det nog gå vägen, va,” säger hon med en nick åt fönstret, som var inramat av ett par tjocka, blodröda gardiner. Utanför var himlen gråmulen och det höll redan på att bli mörkt.

En efter en kommer eleverna in i klassrummet och sätter sig ned de också. När alla är närvarande ställer Star ner den sista tomten och tänder en aromalampa, vars vattenskål hon häller några droppar väldoftande olja i innan hon tar plats där hon själv brukade sitta.

”Idag ska vi prata om hypnos, va,” säger hon med ett mystiskt leende. ”Har någon utav er typ prövat på att bli hypnotiserade någon gång?” Det var det ingen som hade, och flera av eleverna ser ganska nervösa ut inför blotta tanken. ”Nähä. Fast det är inget farligt, alltså. Hypnos är ett sätt att komma åt sitt undermedvetna och minnas saker som annars brukar ligga dolda. Bara för att man är under hypnos så betyder det inte att man är helt hjälplös eller att man är under inflytande av någon sorts sanningsserum. Man kan inte få någon att göra något som strider emot den personens etik och moral. Fiktiva berättelser om hypnotisörer som utnyttjar sina patienter är med andra ord just fiktiva. Enda sättet att få någon att t.ex. döda någon är om de luras att tro att de håller i något annat än ett vapen, och enda sättet en hypnotiserad människa skulle gå med på att göra något sexuellt med en hypnotisör är om de på något sätt är attraherade till dem även när de är vakna. Alltså. Det är ingen hjärntvätt.”

Det var ju bra att veta i alla fall, men Sanjeev är ändå lite tveksam till detta, eftersom det säkert skulle betyda att de skulle pröva det på varandra lite senare, och han var inte helt säker på att han skulle våga det. Han hade trots allt sett Paul McKenna som övertygade människor om att de var känguruer på TV… och han hade ingen överdriven lust att hoppa runt som en tok.

”Hypnos är ett annorlunda medvetandetillstånd som man når genom djup avslappning,” fortsätter Star medan eleverna har börjat ta fram något att anteckna på och med. ”Man kopplar aldrig bort varken sitt medvetande eller sin kropp under hypnos, utan man är alltid medveten om allt som försiggår runtomkring en. Man skulle kunna säga att det inte känns som att man är hypnotiserad när man faktiskt är det, eftersom man kanske ofta har någon sorts föreställning om att det ska kännas på något konstigt sätt, som att det enda som finns är hypnotisören.”

”Men vad händer om hypnotisören går därifrån?” undrar Sanjeev, som hade hört talas om saker och ting. ”Eller om de dör? Blir man fast i hypnosen för evigt, eller vad händer då?” Om det var fallet så var det i så fall konstigt att hypnos ändå var ganska populärt, särskilt som terapiform. Hur riskabelt lät det inte på en skala, liksom?

”Om hypnotisören skulle sluta ge sin patient instruktioner eller suggestioner av en eller annan anledning så betyder det inte att patienten fastnar i ett trancetillstånd,” svarar Star därför. ”Eftersom hjärnan inte längre får något att koncentera sig på som kan hålla den vaken så går man bara från djup avslappning till att sova. Man vaknar sedan precis som vanligt, när kroppen känner att den fått tillräckligt med vila.”

Ah, det lät ju bra. Tänk så hemskt om man fastnade i trance och inte kunde vakna! Visst att det var kul att återuppleva gamla liv man levt för flera hundra år sedan, men alltså… inte SÅ kul om man inte kan vakna upp och fortsätta leva det man lever nu. Sanjeev antecknar ”hypnotisör försvinner = vanlig sömn” på sitt pergamentstycke och fortsätter lyssna.

”Eftersom hypnos kan få en att minnas saker man glömt är det typ ett ypperligt redskap för att minnas tidigare liv, va,” fortsätter lärarinnan, som för övrigt har ett par mjuka ulltofflor på fötterna. ”En hypnotiserad person är mycket öppen för suggestioner, så det är viktigt att ställa öppna frågor, annars kan patienten svara enligt det de tror att hypnotisören vill höra. Ledande frågor som typ ’är du en slav?’ är därmed bannlysta. Istället bör man använda öppna frågor, som exempelvis ’vad arbetar du med?’ eller ’hur försörjer du dig?’”

”Öppna frågor, inte ledande frågor,” fortsätter Sanjeev att anteckna och han börjar väl så smått att tycka att det kanske inte var så farligt det här ändå. Kanske skulle han våga sig på att försöka det där med hypnos, om det nu var det de skulle göra, men det antar han. Fast det kunde de väl knappast hinna på den stunden som var kvar av lektionen? Tio minuter?

”Vi får prata mer om det nästa vecka, va,” säger Star därför. ”Så förlåt om jag är lite heavy och så alltså, men ni får liksom läsa kapitlen om hypnos, självhypnos och heterohypnos över jullovet så att ni förstår detaljerna lite bättre och grunderna och sånt. Okej? Så ska vi jobba mera på det efter lovet. Visst. Det var allt för idag. God Jul!”

Sanjeev antecknar läxan, lägger ner sina saker i väskan igen innan han ställer sig upp och önskar den unga lärarinnan en god jul innan han går därifrån. På väg ut konstaterar han att snön har börjat falla utanför slottet.

PostPosted: Fri Sep 26, 2008 14:37

Det är första reinkarnationslektionen efter jullovet. Snön ligger i drivor utanför slottet, till skillnad från i Birminghamområdet där det hade försvunnit nästan med en gång. Sanjeev har på sig tjocka kläder, eftersom det ibland kunde bli lite kallt och dragigt i det gamla slottet. Reinkarnationsklassrummet var däremot varmt och skönt och luktade julkryddor. Star sitter i vad som först tycks vara en morgonrock, men sedan kommer han på att det är en stickad långrock. Resten av eleverna dyker också upp, och eftersom de fått i uppgift att läsa på om hypnos under lovet så har åtminstone Sanjeev gjort detta. Deras instruktion blir kort och gott att öva sig på självhypnos. Star skulle ringa lite i en klocka för att markera när det var dags för dem att börja återvända till vaket tillstånd igen.

Sanjeev sätter sig tillrätta i den bekväma fåtöljen och sluter ögonen och börjar andas lugnt, tar några djupa andetag till att börja med och sedan låter han fötterna bli tyngre och tyngre, och sedan går han uppåt, kroppsdel för kroppsdel, samtidigt som han säger åt sig själv i tankarna att sjunka djupare och djupare ner i en behaglig avslappning. När han har gått igenom hela kroppen ända upp till hjässan går han igenom kroppen en gång till, från topp till tå, medan han föreställer sig en griffeltavla framför sig. Han börjar med att skriva dit ett Z… och så suddar han ut det. Y… sudda… X… och sudda… Återigen börjar han ifrån fötterna och går uppåt med tyngden och avslappningen, ända tills han når C… sudda… B… sudda… och slutligen A och sudda.

Tre gånger hade boken sagt skulle duga ypperligt, så han föreställer sig sedan en trappa med tio trappsteg. För varje steg tänker han sig att han sjunker djupare ner i det behagliga avslappningstillståndet, och när han har nått sista trappsteget och står framför en dörr är han förvånad över att han fortfarande lyckas tänka ordentligt. Dörren öppnas, framför honom ligger en vacker, tropisk sandstrand. Vågorna kluckar stillsamt mot sandstranden… Det är mycket avslappnande och trevligt. Han tänker sig hur han omges av ett beskyddande ljus innan han rör sig fram mot dörren som fanns där, mitt i sanden. På andra sidan är det bara dimma ser han när han öppnat den. Tidens dimma. Han går in i den och sluter ögonen och tänker att han ska gå tillbaka till en tid då han inte var Sanjeev Kapoor från Handsworth i Birmingham.

Dimman rör sig runtomkring honom, som om den färdades men han själv stod kvar. När känslan upphör slår han upp ögonen och ser sig omkring. Omgivningarna var… inte så stor skillnad från hur de hade varit på andra sidan dörren. Det var en tropisk strand, fast den här gången kunde han se små hyddor och människor som rörde sig runt. Ett ståtligt segelfartyg låg förtöjt vid en kaj, flaggan tydde på att det var ett av Ostindiska Kompaniets skepp… Allting var så klart, så tydligt, han kunde nästan känna lukten av tjära. Själv var han en av dem som jobbade på fartyget, precis som han sett under GET-provet, fast där hade fartyget förlist och han hade dött. Det här var betydligt trevligare.

Han går runt och tittar lite, undersöker skeppet och omgivningarna och sedan hör han ett stilla ringande ifrån den där klockan, vilket påminner honom om att det är dags att vända tillbaka, så han sluter ögonen och tänker sig att han är tillbaka i dimman, alldeles i dörröppningen. Dimman susar omkring honom och när han slår upp ögonen står han så att han har utsikt över Tidens strand. Nästa dörr leder uppför en trappa, och för varje steg räknar han baklänges från tio till ett och tänker sig att han vaknar mer och mer. När han nått översta trappsteget sträcker han på sig och slår upp ögonen. Han kände sig pigg och utvilad, och tyckte att det var en bra och intressant övning.

När alla har vaknat igen – utom en pojke, som hade somnat – så har de en liten diskussion om hur de tyckte att det var jämfört med biblioteksmeditationen de lärt sig i trean, och de flesta tycker att det var ungefär samma sak, fast detaljerna kändes lite tydligare. De hinner inte prata så länge, för sedan ringer skolklockan ut och han skyndar sig därifrån. Tänk att han jobbat för Ostindiska Kompaniet en gång i tiden!