ÖRT5d – Sanjeev

Femteårseleverna hade fått veta att de skulle på någon sorts utflykt, och var klädda så att det inte skulle gå någon nöd på dem i vårluften. Sanjeev står på skolgården tillsammans med Adam och njuter helhjärtat av den friska luften och den värmande solen, med ögonen slutna mot solskenet. Fåglarna sjöng och det var allmänt fint vårväder. Han slår upp ögonen när han hör en ny person smyga fram. Eller snarare två, för det var Bandhura och Sally som kommit dit, så han skiner genast upp.

“Hej!” hälsar han med ett leende. Det här skulle bli roligt. “Vi ska på utflykt! Vem hade förväntat sig något sådant?!” Han hade packat matsäck och allt, det fanns nedpackat i ryggsäcken. “Vem tror ni vi ska ha?” Han funderade på om det var Star de skulle ha, men hon undervisade ju inte i Örtlära längre, om han inte fått saken helt om bakfoten.

“Jadu,” svarar Adam med en axelryckning och torkar sig om näsan med en pappersnäsduk. “Ingen aning.”

“Hej,” hälsar Bandhura och Sally i kör, och Bandhura fortsätter, “Någon som vet hur vi ska ta oss dit vi ska?”

“Ingen aning,” erkänner Sanjeev, “men jag hoppas vi slipper GÅ dit.”

“Har ni matsäck med er?” undrar Adam, som redan var lite hungrig, trots att de precis ätit frukost för inte alltför längesedan.

“Vad tror du egentligen om mig, va?” svarar Sanjeev, vars ryggsäck mycket riktigt var knôkfull av diverse godsaker som han tänkte dela med sig av till alla som var intresserade. Att få tillgång till köket och göra sig vän med husalferna där var en av de första sakerna han lärt sig av de äldre eleverna.

“Ah, du har en poäng där,” flinar Adam till svar.

Det är två lärare som dyker upp. Star, klädd i en mörklika batikfärgad klänning i något ganska tunt, flygigt material, med halmhatt på huvudet, solglasögon och en förvånansvärt fin, ljusblå mantel över axlarna; och en examinatör i form utav en bastant medelålders kvinna med uppsatt hår, Rosemary Sage.

Examinatör Sage tar fram ett papper ur sin väska och prickar av dem en efter en innan hon mumlar fram ett godkännande och ser på eleverna.

“Hej, va,” hälsar Star, som följer med för att hon kände eleverna något bättre än en examinatör, och dessutom hade hon velat följa med. “Idag ska vi på utflykt till en trädgård som heter typ Wizard’s Rose, okej? Vidare instruktioner när vi kommer dit.”

Hon ser lite på Rosemary, som nickar. Star plockar fram en dammig toffel, som hon lägger på ett stenbord i närheten och vinkar folk till sig. Sally lägger genast ett finger på toffeln, liksom Bandhura. Sanjeev ser lite undrande ut, men går också fram och sträcker fram ett finger, eftersom det verkade vara så man skulle göra.

“Det här är en flyttnyckel, va, så håll minst ett finger på toffeln så att vi kan komma iväg och så.”

Star lägger ett benigt finger på flyttnyckeln hon också, och slutligen Rosemary, och så far de iväg. Star fnittrar förtjust för sig själv, för det var roligt att bli alldeles wuörer i hoövät. Det var som att åka bergochdalbana, och det var ju så förskräckligt roligt. Sanjeev vet inte om han ska kräkas eller om han ska stämma in i förtjusningen med Star. Det här var första gången han färdats med flyttnyckel, och det var inget han för närvarande ville uppleva en gång till.

När de slutligen landar så är det utanför ett par svartmålade järngrindar med texten “Wizard’s Rose” – man kunde skymta några snirkliga bokstäver mellan de blommande, cerisröda rosorna som hänger i en båge över grindarna.

“Framme,” konstaterar Star och stoppar ner toffeln i sin virkade väska.

“Tack och lov!” mumlar Sanjeev för sig själv.

“Det ni ska göra,” instruerar examinatören, “är att gå runt på trädgårdsgångarna i trädgården här, och titta på alla blommor och växter som finns här. Ni ska skriva ner fem växter i era anteckningsblock och när vi samlas här igen om två timmar ska ni redovisa dem, varför ni valt dem, och vad ni tror eller vet att de är bra för. Är det uppfattat?”

Sanjeev är fullt på det klara med vad de ska göra, så han nickar till svar.

“Primula! Sätt igång!”

Där vanliga människor brukade säga ‘prima’ sade Rosemary alltid ‘primula’, förtjust i växter som hon var. Det var inte alla som förstod vad tusan det var hon menade, men ingen ifrågasatte det här, i alla fall.

Sanjeev kommer på en sak och vänder sig mot lärarna. “När ska vi äta?”

“När vi samlas här om två timmar så tar vi och äter, va, och sedan har vi redovisningen. Okej?”

Star ser lite otålig ut, för Wizard’s Rose hade hon inte varit på på länge, och hon ville gärna se vad som hade ändrats sedan sist.

Eftersom Sanjeev vill gärna ha sällskap med folk så han ser sig om ifall någon av dem skulle vilja slå följe med honom, och eftersom de var fyra personer som brukade hålla ihop, så kanske…

“Någon som vill ha sällskap?”

Sally och Adam utbyter blickar, och Adam förklarar lite besvärat att de hade tänkt gå själva och liksom njuta av att inte vara på skolan, och kanske försöka hångla på en parkbänk eller så, eller bakom ett buskage.

Bandhura himlar lite med ögonen åt dem.

“Vi kan gå ihop, Sanj,” säger hon, med en ängels tålamod.

Han nickar till svar, även om han inte var helt nöjd med arrangemanget. Visserligen var hon en flitig student och bra på Örtlära, men hon var samtidigt hans före detta flickvän… med betoning på före detta. Inte för att de gått skilda vägar för att de blivit ovänner eller så, men det var ändå en konstig situation.

Han öppnar grinden och låter Bandhura passera förbi. När de kommit in i trädgården ser han sig omkring, hittar skylten som föreslår att de ska börja där, och föreslår att de ska gå ditåt, vilket de gör, i maklig takt.

“Såå,” säger han lamt, eftersom han inte vet vad annars han ska säga.

“Mhm,” svarar hon, av samma anledning.

“Annars är allt bra?”

“Jorå.”

“Bra.”

“Mmh.”

Det skulle bara vara fånigt att fortsätta på samma sätt, så han tar och håller tyst istället. Tar fram sin anteckningsbok och en penna, så att han kan skriva ner lite fakta om växter de skulle råka träffa på. Bandhura har redan sitt block i handen.

De går runt och börjar till slut att småprata med varandra, medan de håller ögonen öppna efter växter att anteckna. Hon skriver ner säkert tio stycken, men hon tänker inte berätta om alla. Han skriver upp åtta, men tänker nog hoppa över ingefära och peppar och koncentrera sig på resten.

När två timmar gått samlas de vid några bord och sätter sig ned där. Adam och Sally kommer vandrandes hand i hand, bägge lite röda i ansiktet, och mumlar en ursäkt om att de var sena, och kom med någon förklaring om en jättefascinerande växt längst bort i trädgården och att de behövt springa. Kanske att läraren och examinatören köpte förklaringen, men parets två bästa vänner gjorde det då rakt inte, utan ser bara menande på dem.

Väskor öppnas, matsäckar tas ut och äts, och sedan samlar Rosemary ihop dem för redovisning.

“Saffran kommer ifrån en sort krokus,” börjar Sanjeev, “Crocus sativus, och det är själva märkena i mitten av blomman som man skördar och torkar.”

Star ställer pliktskyldigt upp och visar alla en liten illusion av hur växten ser ut, så att de ska kunna förstå lite bättre vad det är som redovisas.

“Blomman kan inte bilda egna frön, utan man måste föröka den på konstgjord väg. Den växer såvitt man vet inte vilt, utan bara odlat, och är en perenn som blommar i september, med lila blommor av varierande ljusstyrka. Märkena som blir kryddan saffran är ca två cm långa. Även om den är mörkröd som krydda, så ger den en intensivt gul färg. Det räcker med att stöta 50 mg saffran i en mortel tillsammans med lite socker för att göra 35 liter vatten gulskiftande. Den är känslig för solljus, så bör förvaras mörkt och svalt, som alla kryddor, även om den klarar av värme ganska bra.”

Saffran var en trevlig krydda, som han gärna använde, fast i sparsamma mängder. Det var trots allt dyrare än guld!

“För ca 4000 år sedan trodde man att saffran kunde bota runt 90 sjukdomar, bland annat magbesvär, högt blodtryck och för att förbättra blodcirkulationen. I antikens Grekland och av prostituerade i Egypten användes det som parfym – drottning Kleopatra påstod det vara ett afrodisiakum. På medeltiden var det belagt med jättehårda straff att förfalska den. I Tyskland var det i mitten av 1400-talet en som brändes på bål, och tre som blev levande begravda, till exempel.” För en krydda! “Man använder inte sällan saffran i asiatisk matlagning, men även i likörer, konfekt, paella, bouillabaisse och en sorts jultidsbullar i vissa delar av Skandinavien. Doften kan man beskriva som metallisk honung med gräs- eller hö-liknande toppnoter. Smaken påminner också ibland lite om hö, och är något bitter. I för höga doser är den giftig, men å andra sidan är den så dyr att ingen skulle ha råd att använda det som gift. Dyrare än guld, faktiskt. Att den är så dyr är för att det krävs mellan 100 000 och 150 000 blommor för att få fram ett kilo.”

“Tack. Nästa?”

De går laget runt, med citronmeliss, maskrosor, mandragoror och vildrosor, till ordet går till Sanjeev igen, som givetvis har andra kryddor att orera om.

“Kanel innehåller naturligt ett ämne som heter kumarin, som kan ge leverskador i för stort intag. Vanlig användning i matlagning är ingen fara. Kanelen som krydda är antingen hel eller malen bark ifrån kanelträdet, Cinnamomum verum eller Cinnamomum zeylanicum, som är inhemsk i Sri Lanka och södra Indien. Det är skott ifrån träden man tar barken ifrån, men det är bara den inre barken man använder. Är det näver, det heter?” Äsch, inte så noga. Förhoppningsvis, i alla fall. Han ville ju trots allt väldigt gärna behålla sitt Utomordentligt i ämnet. “När den torkar krullar den ihop sig till rör, kallade ‘stänger’. Det finns olika sorters kanel, där Cassia-varianten, Cinnamomum aromaticum, är hårdare, tjockare och torkad bark består oftast av ett enda hårt lager i de där stängerna, medan Ceylon-varianten har flera lager och lätt kan malas ner till pulver och som sagt bara innehåller det innersta barklagret. Cassiakanel kan kallas falsk kanel och kommer ifrån Kina och däromkring, och den innehåller mer kumarin än den riktiga Ceylonkanelen.”

Klart att en indisk krydda var bättre än en kinesisk! Eller nej vänta nu, vad tänker han egentligen? Han tyckte faktiskt om kinesisk matkultur. Han ger sig själv en mental örfil.

“Kanel används som sagt i matlagning, ofta desserter, choklad och kryddig konfekt, men också likör. I Mellanöstern används den gärna för att ge smak åt kyckling- och lammrätter. Medicinskt används det för att hjälpa till vid förkylning, men även magproblem och diarré. Funkar också bra som giftfritt insektsmedel.”

En runda senare, och den indiske gossen med kockambitioner får ordet igen. Han har läst på, och att han vet hur man använder växterna inom matlagningssfären bör vara ganska tydligt för de flesta, även om man inte känner honom.

”Coriandrum sativum kan man använda både frön, blad och rötter som smaksättning i mat världen över. Koriander är en av huvudbeståndsdelarna i curry, och används också som smaksättning i vermouth och Chartreuse. Den har en positiv effekt på matsmältningen och är gasdrivande och kramplösande, så det är ju passande. Den lär ska ge både längre liv och bättre kärleksliv, till exempel använde iranierna den ofta som afrodisiakum. Oljan används till parfymer.”

Eftersom han inte pratat lika ingående om den, så fortsätter han med nästa växt på sin lilla lista, eftersom han strävade efter det allra högsta betyget.

”Elettaria cardamomum känner vi bättre igen som kardemumma, som är ganska dyr egentligen, men så behövs det bara lite lite för att sätta en kryddig piff på maträtter. Förekommer ofta i indisk matlagning, och i Skandinaviska bakverk. Det där bakverket med saffran som jag nämnde förut är det kardemumma i också, faktiskt. De små, svarta fröna förvaras bäst i sina gröna frökapslar, eftersom de annars lätt tappar smak.”

Det här började kännas lite lättare nu, även om han naturligtvis fortfarande ville göra sitt allra bästa. Att han var nervös var väl fel att säga. Han hade nog varit mer nervös när han gått runt med Bandhura i trädgården innan, men samtidigt… Nej, han var inte direkt den sortens människa som hetsade upp sig i onödan. Han kan sin Örtlära, och han kan sina kryddor, så han har inget att oroa sig för.

”Grön kardemumma brukar användas för att behandla infektioner i tandkött och tänder i Indien, och för att hjälpa mot halsbesvär och hosta, tuberkulos, ögonlocksinflammation och matsmältningsproblem. Lär ska fungera bra som motgift mot både ormbett och skorpionstick. En annan variant, Amomum villosum, används i Kina för att behandla magont, förstoppning, dysenteri och andra problem med matsmältningssystemet.”

”Utmärkt. Nästa?”

Det var inte så många som var kvar nu. De flesta hade räknat upp ungefär tre örter var, några gav upp efter fyra. Vissa läste bara upp en eller två. Sanjeev tänkte läsa upp fem, så när det bara var han och ett par andra kvar, så tänker han att det nog går rätt bra det här ändå.

”Sist tänkte jag tala lite om kryddnejlika,” förklarar han. ”Koriander, kardemumma, kanel och kryddnejlika ingår alla i den indiska kryddblandningen Garam Masala, men det är mest som en parentes.” Han harklar sig lite och börjar sin sista redovisning. ”Kryddnejlikans latinska namn är Syzygium aromaticum, och är en myrtenväxt. Det är blomknopparna man skördar, torkar och använder som krydda. I Indonesien röks den i en sorts cigaretter man kallar ’kretek’ där, och i västvärlden så kan man ibland finna den blandad med marijuana på en del coffeeshops.”

Amsterdam, med andra ord. Där hade han själv aldrig varit, men å andra sidan, vem tusan hade hört talas om holländsk cuisine? Det skulle väl vara ost i så fall. Var edamer och emmenthaler båda därifrån? Eftersom ost inte växer på varken träd eller buske slår han snabbt tanken ifrån sig.

”Nejlikor används i nästan all indisk matlagning, men förekommer också i chai-te. Medicinskt kan de användas som naturligt avmaskningsmedel, man kan tugga dem för att få fräschare andedräkt, och den eteriska oljan i dem, eugenol, är både antiseptisk och smärtstillande. Tack för mig!”

Han sätter sig ned igen, och är nöjd med sin insats. När alla redovisat färdigt, och alla ätit upp matsäcken och köpt souvenirer och vykort och liknande, så tar de toffeln tillbaka till Hogwarts, där Sanjeev och Adam vandrar iväg mot pojkarnas sovsal medan Adam redogör för exakt vad han och Sally gjort mer än att titta på fjantiga blommor… Att han och Bandhura inte gjort samma saker bekom honom inte. Inte nu längre.