FMS1b – Martin

PostPosted: Sat Aug 30, 2008 23:52

Martin MacCannon traskar in i klassrummet och ser sig intresserat omkring. Det är ganska mysigt, med tända ljus, snöstorm och julpynt. Att se en halvorangutang i något som påminner om en tomtedräkt är också ganska speciellt. Han tar fram skrivdon och pergament och gör sig redo för att anteckna eventuella stödord och saker som var bra att komma ihåg.

När professorn så till slut börjar tala – vid det här laget har han vant sig ganska väl vid den gutturala rösten och har inte längre lika svårt för att förstå honom – så är det fascinerande som vanligt. Mörkermagiker, minsann. Uschiamej. Han var fortfarande inte sugen på att bli en av dem.

Bilderna av de olika personerna studerar han med illa dold nyfikenhet. Glasögonen rättas till och han hänger sig åt att gissa friskt på om det är onda eller goda häxor och trollkarlar som kikar på dem. Ibland blir han förvånad, ibland inte. Man kan trots allt inte döma folk efter utseendet hela tiden. Det var en viktig läxa.

Var lektionen redan slut? Så synd. Han skriver ner läxan snabbt och lätt i sin lilla almanacka innan han korkar igen bläckflaskan och lägger ner sina saker i ryggsäcken och försvinner därifrån.

Det är tidig kväll när han sitter och jobbar med sina uppsatser under studiepasset i Stora Salen. Han börjar med att beskriva det han tycker att han lärt sig på lektionen, för det var det som var enklast att skriva. Han börjar med att skriva sitt namn överst på pergamentstycket: ”Martin MacCannon, Ravenclaw.”

”På lektionen lärde jag mig att inte döma folk efter hur de ser ut. Bara för att en person ser snäll ut behöver det inte betyda att de faktiskt är snälla. De kan vara jätteonda och sitta i Azkaban. Sedan kan man se sur och vresig ut utan att vara ond också, så det är viktigt att tänka på. En del ser ju ut som att de är onda och så är de det också, men inte alla.”

Nästa uppsats har han behövt läsa på lite om innan han kan sätta sig ner och skriva om det, eftersom det var en uppsats om en mörkermagiker. Kanske inte den som var mest intressanta för många, men han tyckte om ämnet.

”Jag har valt att skriva om Horace Froggle, för att jag är en herpetolog – jag lever i reptilernas och amfibiernas värld. Han höll på med sina saker i början av 1960-talet och det han gjorde var att förvandla barn till grodor, som han sedan sålde till franska restauranger, för i Frankrike är grodlår en delikatess. Av alla barn som han kidnappade var det inte så många man hittade och av dem var det inte många man kunde förvandla tillbaka. Han dömdes till att sitta i Azkaban för resten av livet.”