Griselda Goldhawk (bakgrund)

PostPosted: Sun Jul 22, 2012 23:59

Griselda Goldhawk; Caernarfon, Wales

När Griselda Goldhawk som tonåring lekte ”Jag har aldrig” så hade hon aldrig kunnat ana hur uttalandena hon kunnat göra då skulle ha ändrat sig, ett halvsekel senare eller så. ”Jag har aldrig jobbat på Ministeriet”, det vore en bra början.

”Jag har aldrig arbetat som lärare på Hogwarts. Jag har aldrig haft ansvar för ett elevhem. Jag har aldrig varit biträdande rektor i många år.” För den sakens skull, ”jag har aldrig varit rektor”; en post som innebär att hon är den som tvingas uppsöka föräldrar när det värsta som kan hända inträffar.

”Jag har aldrig förlorat vänner för att någon de trodde de kunde lita på förrått dem. Jag har aldrig legat sömnlös, oroandes över om jag någonsin kommer att få se dem igen. Jag har aldrig fått beskedet att den jag en gång älskade mist livet i en duell. Jag har aldrig önskat att det var mig de tog istället.
Jag har aldrig sett lyckliga par omkring mig och önskat att jag var en av dem. Jag har aldrig sett barn födas omkring mig och insett att familjeliv är något jag aldrig kommer att få uppleva för egen del. Jag har aldrig gått in för mitt arbete för att slippa tänka på hur annorlunda livet kunde ha tett sig om jag bara låtit bli att lägga mig i. Jag har aldrig ångrat mina val och prioriteringar.”

Nej, den tonåriga Griselda Goldhawk skulle ha förfärats om hon visste hur hennes framtid skulle bli. Hade hon verkligen spelat ”Jag har aldrig” skulle hon vara full vid det här laget.

Hennes uppväxt hade varit som de flesta andra magikerfödda barn från traditionella familjer. Det hon kallade ”hemma” var Caernarfon i norra Wales, fullt av brittiska sommardagar, uppskrapade knän och pallade äpplen. Kanske var det konstigt att den äventyrslystna flickan hade gått ur den sjunde årskursen för att följa en karriär på Ministeriet, avdelningen för mugglarrelationer.

Jobbet hade så småningom fört henne tillbaka till Hogwarts, som lärare i Mugglarstudier. Flera år senare fann hon sig som elevhemsföreståndare för Gryffindor, och tog emot ansvaret utan att blinka. Det var nu hennes uppgift att beskydda eleverna från det anstormande mörkret utanför skolans trygga murar, och hon var inte sen att räkna sig till dem som aktivt försökte kämpa emot.

Till slut hade hon och hennes vänner och allierade gått segrande ur striden, men priset de fått betala hade varit högt. För hennes del hade det inneburit att förlora inte bara mannen hon en gång älskat, där de sista orden de någonsin utväxlat hade varit ett gräl, utan även deras ofödda barn. Det skulle blivit en dotter, fick hon veta i efterhand. De sade också att hon förmodligen aldrig skulle kunna bli gravid igen, att förbannelsen hon träffats av hade förstört något som de inte kunde rätta till. Själv hade hon knappt hört vad de sagt till henne, förstummad av sorg. Förmodligen var det därför hon ägnat resten av sitt liv djupt fokuserad på sin uppgift på skolan.

Från att ha varit elevhemsföreståndare hade hon blivit befordrad till biträdande rektor under Augustus Pinner, som hon alltid tyckt mycket om och hyste stor respekt för. Tyvärr hade Pinner efter många år valt att avsäga sig tjänsten till förmån för en yngre förmåga som gått Griselda så på nerverna att hon tagit tjänstledigt en tid. När den där odrägliga yankeen äntligen tagit sitt förnuft till fånga och flyttat tillbaka till USA erbjöd Skolstyrelsen äntligen henne jobbet som rektor på Hogwarts – så som hon borde ha blivit erbjuden redan från första början, om någon brytt sig om att fråga henne – och där är hon fortfarande.

Nu är hon i alla fall 63 år fyllda och har inga planer på att gå i pension eller ens att försöka ta det lite lugnare. Hogwarts är hennes allt och hon tar dess skötsel på största allvar. Om hon skulle hamna i historieböckerna som en av de största rektorerna genom tiderna eller inte är inget som låter påverka henne i dagliga livet. Sådant vet man ändå knappast under sin egen livstid, och så länge hon lever har hon ett jobb att sköta. Lekar har hon tyvärr inte längre tid för.

När Griselda var yngre hade hon tyckt om att låta håret ändra färg ganska ofta. Den naturliga hårfärgen är egentligen en mörk rödbrun nyans, och som tonåring hade hon ofta haft gyllengula slingor som dekoration. När hon blev äldre och mer konservativ i smaken hade hon istället fått en förkärlek för mörkrött, så därför låter hon ha sitt hyfsat korta men storlockiga hår i en vinröd nyans. Enda gången hennes nu något grånade naturliga hårfärg lyser igenom är om hon är extra stressad eller utmattad.

Förr i tiden hade hon tyckt att det var fräsigt att låta ögonen matcha håret, men det har hon tröttnat på sedan länge och låter istället ögonen ha sin naturliga, grå färg. Eftersom hon föddes i ett långt led av magiker så var hennes metamorfmagusegenskaper aldrig något som direkt uppmärksammades. Visst var det roligt att deras lilla kicka var en metamorfmagus, precis som en gammal förfader en gång i tiden, men det var inget som de särbehandlade henne för.

Tyvärr har hennes förmåga aldrig kunnat göra något åt synen – hon har haft glasögon i snart 40 år – och egentligen kan hon väl ändra formen på sin näsa istället för att konstant peta till de rödbågade glasögonen varje gång de halkar ner, men hon föredrar att vara sig själv.

På det stora hela så är hon en bestämd dam med bestämda åsikter och som tycker om att bestämma. Inte för bestämmandets skull, eller för makten, utan helt enkelt för att hon tycker att om man ska få något gjort här i livet så är det lika bra att göra dem själv, särskilt om man vill ha dem utförda på ett bra sätt. Inte så att andra gör fel, men … hon gör det oftast bäst själv, om sanningen ska fram. I alla fall är det så hon alltid har känt det.

Känslan för rätt och fel har alltid varit starkt utpräglad hos henne och om hon inte hade varit lite för impulsiv, på gränsen till dumdristig, och dessutom kunde vara hyfsat arrogant om sina egna förmågor, så hade hon förmodligen hamnat i Hufflepuff, för hon har aldrig varit rädd för att kavla upp armarna och jobba hårt för att åstadkomma något.

Att hon envist tänker behålla rektorsposten så länge hon bara kan handlar inte om ära för hennes del, utan om en yrkesstolthet och viljan att göra ett gott jobb och samtidigt ge alla ungdomar en bra start i livet. Utbildning har hon alltid satt sin tilltro till och utan en bra utbildning har man inte en bra grund att bygga vidare på.

Hon hade bara aldrig kunnat gissa sig till att hon en dag skulle sitta i rektorns kontor, på rektorns plats, och styra över Storbritanniens och Irlands skola för häxkonster och trolldom. Ibland kanske det bara är bra att man inte känner till vad livet kommer att göra mot en. För Griseldas del tycker hon nog ändå att allt har gått så bra det har kunnat. Nu för tiden saknar hon inte chansen att kunna bilda familj, utan är nöjd med den familj som skolan ger henne, och att vara som en familj åt de elever som inte har något riktigt hem. Alla förtjänar trots allt en plats på Hogwarts.