Ryska posten

Det var nu flera år sedan han hört av sig till henne, men just nu kände han att han kunde behöva lite vägledning, så han sätter sig ned vid sitt köksbord, där de suttit och ätit tårta alldeles nyligen, och doppar pennan i bläckflaskan. Dags att kontakta sin gamla mentor. Vördnadsfulla Gospozha Salieria, börjar han, för tanten hade alltid varit noga med titlar och med att visas tillbörlig respekt. Sedan tar det lite stopp, för vad skulle han skriva egentligen? ”Tjena, minns du mig? Sorry att jag inte hört av mig på X antal år men jag behöver hjälp med en grej. Det gör inget om jag frågar dig, va?” Men det var ju ungefär det han ville säga… men kanske om han formulerar det lite bättre?

Jag hoppas att ni är vid god hälsa. När ni senast hörde av mig hade jag precis påbörjat min anställning på Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom i Skottland. Ni hade givetvis helt rätt, att jag en dag skulle komma att lära ut mina kunskaper till andra, även om jag aldrig känt mig särskilt dragen till läraryrket. Sanningen är den att jag fortfarande inte känner mig särdeles dragen till undervisande, men jag trivs ändå bra på skolan. Anledningen till att jag kontaktar er så här är att jag skulle behöva er vägledning. Ni gav mig ytterlig hjälp efter Jamaica för vad som inte känns som lika länge sedan som det faktiskt var. Jag har inte förlovat mig den här gången, och tur är väl det.

Ryktet går så smått på skolan om mig och en av mina elever – flickan jag nämnde för er, som visat på en stor, medfödd, intuitiv förmåga. Utåt sett är det naturligtvis ingenting mellan oss, eftersom detta inte är tillåtet på skolan. Både rektorn och flickans elevhemsföreståndare är dock misstänksamma, och hur ryktena går i resten av lärarkåren eller bland eleverna kan jag enbart spekulera i. Om det verkligen inte hade funnits någonting alls mellan oss, om det bara hade varit en helt vanlig, enkel, professionell relation mellan lärare och elev så hade det inte varit några problem. Visst att rykten kan gå, men utan substans så kommer de att självdö så småningom.

Problemet är att ryktena inte alls är substanslösa, och mina känslor för denna unga kvinna är långt ifrån professionella, och de är dessutom besvarade av henne. Ett leende ifrån henne och mina knän försvagas, en kyss och jag kan inte tänka klart. Vi har inte bekräftat relationen på det sättet, men nära nog, och resten är bara en tidsfråga. Tankar på henne uppfyller mina dagar och håller mig vaken om nätterna. Hon är mitt allt, men jag slits hela tiden mellan viljan att göra det rätta, vilket borde vara att avsluta relationen omedelbart, men samtidigt så kan jag inte ta det steget, för det skulle förgöra oss bägge. Jag önskar inte bli avskedad från min post, men samtidigt vill jag heller inte begära avsked, då det skulle betyda att jag inte längre fick träffa henne.

Om ni har några råd att komma med, någon som helst vägledning, så är jag er oändligt tacksam. Jag vet inte vilken väg jag ska gå, och mina tankar om vad som är det rätta är alldeles för oklara.

Högaktningsfullt,
Eder underdånige,

Edgar Salomonovich Fisher

Det skulle väl i alla fall vara respektfullt nog att blidka henne? Han avskydde deras patronymer, för han hade överhuvudtaget ingen relation med sin far, och om han hade haft det så skulle den ha varit frostig nog att behöva både värmeställ, mössa och Lovikkavantar. Han ville överhuvudtaget inte associeras ihop med karln, men på grund utav ryska traditioner så behövde han göra det varje gång han hade skäl till att ha med tanten att göra. Första gången hade varit ganska snart efter att han tagit examen från Hogwarts, då han fått kontakt med henne genom ett seminarium om spådomsmetoder och blivit inbjuden till en av hennes privata läsecirklar som hon höll som komplement till vissa utav sina böcker. Gospozha Salieria var en ganska tvär kvinna, men hon kunde sina saker och det var det som var det viktiga i sammanhanget. Edgar läser igenom sitt brev en gång till innan han viker ihop det och placerar det i ett kuvert, på vilket han skriver ”Professor Valera Mikhaileva Salieria, Durmstranginstitutet” och går för att få tag i en uggla.

Några dagar senare återvänder ugglan ifrån sin ryska turné, och med sig har den ett brev. Handstilen känner han genast igen, så han behöver inte se sigillet för att förstå vem svaret kommer ifrån, men han kan inte läsa brevet förrän han är själv, så han stoppar det i en innerficka i rocken för att spara det till lite senare. Lite senare innebär på lunchrasten, då han sjunker ner i fåtöljen på sitt kontor och sprättar upp kuvertet. Förväntansfullt tar han ur brevet för att läsa det den ryska sierskan har att säga om saken.

Ärade Edgar Solomonovich,

Det glädjer mig att få höra ifrån dig igen, även om det gått så länge sedan sist. Sådant kan man inte alltid styra över. Jag har själv hållit mig upptagen, men är vid god hälsa. Eftersom du inte skriver något annat så antar jag att samma sak gäller även för dig. Ditt brev får mig däremot att undra om allt står rätt till. Efter Jamaica trodde jag att du inte skulle ge dig hals över huvud in i ett förhållande, utan ta det lugnt och sansat. Det kanske du å andra sidan har gjort i det här fallet, det vet jag inte.

Om ni bägge hade gått på Durmstrang, så hade det inte varit något större problem, då elever faktiskt kan vara trolovade med lärare här. Det händer inte varje dag, men är ändå något som inte skulle anses vara särskilt konstigt egentligen. Om du nu menar allvar med den här varelsen, och hon verkligen återgäldar era känslor, så kan du ju alltid be om hennes hand i äktenskap. Jag vet inte om det är något som tillåts på Hogwarts, men om inte annat kan ni ju göra det i det fördolda, men vänta tills dess att hon har tagit examen innan ni faktiskt gifter er. Är det då någon som kommer på er, så kan du åtminstone inte anklagas för att utnyttja henne eller liknande. Det är bara en tanke. Jag kan se efter vad korten har att säga om detta, om du önskar.

Det vore kanske bäst att diskutera detta öga mot öga, då postgången är lite osäker över Östersjön just nu. Många underliga stormar där på sistone, och det är svårt att få ugglorna att förstå att de behöver flyga en något annorlunda väg. Hur vore det om du gjorde mig sällskap hemma i mitt Astrakhan på sommarlovet? Då kan vi få tid att pratas vid ordentligt, och försöka komma till någon sorts lösning. Samtidigt kanske det kan finnas någon trevlig distraktion för att lätta upp dina tankar något.

Med respekt,

Valera Mikhailevna Salieria

Edgar lägger ifrån sig brevet efter att ha stirrat lite på det. Så hon tyckte att han borde åka en sväng till Ryssland på sommarlovet? Förvisso hade han inga planer, mer än att det ju givetvis vore trevligt att få träffa Merula, men hur skulle det kunna gå till? Precis – inte alls. Han skulle vara utan henne fram tills dess att höstterminen startade, och det var inget att göra åt. Han tänkte inte börja förfölja henne, som någon sorts galen stalker, för även om kärleken inte vill låta vänta på sig, så kan den faktiskt visa tålamod ibland, om den är så illa tvungen, vilket den var i det här fallet. Kanske hade tanten rätt, kanske kunde en resa vara en bra distraktion. Det kunde ju alltid vara värt att undersöka saken i alla fall. Vad hade han egentligen att förlora? Absolut ingenting.