Födelsedagsfirande med Merulafisk – del 7

Fisken är ganska bekväm av sig så att slippa springa maraton-lopp bara för att ta sig från en sida av slottet till den andra är han oerhört glad över att få slippa. Riktigt strålande att tornet var konstruerat på så sätt att hans rum fanns alldeles i anslutning till kontor och lektionssalar. Helt perfekt, nästan som att den som konstruerat Norrtornet hade haft honom i åtanke. Om det var en före detta lärare i Spådomskonst så hade de kanske förutsett att han inte tyckte om att behöva springa runt och därför skapat det? Sanningen låg väl i och för sig närmre att om det var just en före detta lärare i Spådomskonst så var det enda de förutsett det att han eller hon själv inte tyckte om att behöva springa över hela stället, inte av omtanke för en efterträdare i framtiden. Att de låg så nära underlättade ju för henne att ta sig dit osedd, eftersom om någon undrade så var hon ju bara på väg till lektionssalen, eller möjligtvis professorns kontor, och det kunde ju faktiskt vilken elev som helst göra. Nu var det inte direkt några elever som fick för sig att göra så utan att vara så illa tvungna, eftersom eleverna tenderade att se den sidan av honom som inte var särskilt anpassad för socialt bruk, och då såg de helst till att undvika honom, om de inte behövde gå på lektioner. Om de kände till den sidan av honom som var Merula förunnad så skulle han förmodligen ha en hoper groupies rännande efter sig, så det var bara bra att det bara var hon som kände till hans innersta väsen. Dels skulle Merula blivit skogstokig om han plötsligt blev förföljd av en mängd andra flickor och dels så skulle det betyda att de inte kunde träffas lika mycket, eftersom han plötsligt inte skulle vara lämnad ensam utanför lektionstiden. Nej, saker var betydligt bättre som de redan var. Att varken rektorn eller Vellarvo hade dykt upp hade varit lite underligt, men de hade väl bättre saker för sig att göra än att gå alla trappstegen upp till Norrtornet stup i kvarten. De skulle väl dyka upp så småningom – så länge det inte var just nu ikväll, vill säga. En orsak till att de inte varit där? De kunde ju säga att han varit upptagen så att de inte behövt träffas förrän senare, och under tiden hade hon haft i uppgift att vara ute och leta polerade stenar i vattenbrynet av sjön eller i skogsbrynet för att kunna göra några extra runor, då några utav run-seten i klassrummet saknade några runor. Om det var någon som frågade efter bevis så hade han en påse med stenar som han plockat för ett tag sedan och som de kunde visa upp. Han föreslår denna förklaring till henne för att se vad hon säger om det, och när tårtan är uppäten, eller åtminstone att de ätit så mycket de önskar av den, så räcker inte tiden till för att de ska hinna med att sitta och bara stirra sig mätta på varandra, utan istället är det dags att klä på sig. Det var inte så lång tid tills dess att man kunde gå och sova, men hon behövde ju gå igenom hela skolan och han behövde åtminstone gå upp i klassrummet för att låsa dörren för natten, och att gå dit iklädd en påslängd skjorta och en handdukssarong om någon mot förmodan skulle dyka upp? Det var inte alls särskilt troligt att någon verkligen skulle dyka upp, men utifall att, så var det ändå bra att vara förberedd. När han så kommit i kläderna ordentligt och skjortan var ordentligt ihopsnörad och rocken var på så gör han en gest med trollstaven mot håret för att vätan skulle försvinna, och sedan gör han samma sak med henne. Om de absolut inte duschat alldeles nyss så vore det ju konstigt om håret var vått, liksom. Hur skulle de göra med rosen, nu då? Lite klurig får man allt lov att vara när man är trollkarl, så han tar fram en liten ask som själva blomman får plats i och lägger en bevarelseförtrollning över den så att den ska kunna torka men behålla sin form och färg och inte ruttna, men så att hon ska kunna ha den i sin koffert, eller kanske i sin byrå, bland alla grejer, och när som helst hon får lust så kan hon plocka fram sin ask och kika i den och minnas deras stund tillsammans. Förhoppningsvis är det bara den första av många. När allt är färdigt så drar han sig motvilligt bort till dörren. Att få dyra böcker på sin födelsedag när man egentligen bara var där för att utföra en strafftjänst kunde de förklara med att hon bara fått låna dem för att kunna lära sig mer – extralektioner och sådär. Ett helt förklarligt skäl till varför hon har dem i sin ägo, kan man väl säga helt enkelt. Eftersom de inte är säkra på ifall någon ska komma instörtandes när de väl är på kontoret, så passar han på att ge henne avskedskyssen innan de gått ut genom dörren som ledde till trappan upp till kontoret. En kyss full av längtan och som lovar att det finns mer att hämta, tillsammans med en varm omfamning, som gör att rummet nästan känns kallt när den till slut är över. Uppför trappan bär det sedan, Edgar har snappat åt sig påsen med stenar i sista stund, och genom det dolda envägsfönstret på insidan av den hemliga dörren kan han se att rummet utanför ligger tomt, så han skjuter snabbt upp dörren och när de är ute skjuter han snabbt igen den, vilket bara är tur, för bara någon minut senare så hörs det en knackning på dörren in till lektionsalen.
”Mr. Fisher?”
Han utbyter en snabb blick med Merula. Uh-oh. Den rösten kände de igen.
”Kom in, professor Goldhawk,” säger han, och när rektorn skjuter upp dörren, så tillägger han, ”Miss Autumn är precis på väg att gå.”

Merula kan verkligen hålla med om att hon skulle bli skogstokig om flickorna började springa efter hennes professor, som hon tycker om att kalla honom ibland när hon inte stör sig på att han faktiskt är professor och vad det innebär för dem båda, om hon nu skulle veta att alternativet fanns. Hon skulle dock inte bli tossig på honom, så har hon aldrig fungerat, däremot skulle hon reagera ganska negativt mot de flickor som bestämde sig för att fisken var deras dröm i livet. De skulle nog få smaka på en och annan besk medicin. Nu kan Merula i och för sig erkänna för sig själv att den gången hon försökte sig på det, med Aileen, så hade det bara gått käpprätt åt skogen för henne. Idag är hon lite glad för det eftersom hon nog inte suttit här om det hade gått upp för folk att hon försökt mörda, eller till och med då lyckats mörda, en annan elev på skolan. Hon tror inte att det hade gått hem så bra hos skolans ledning av någon konstig anledning. Att hon skulle få för sig att ge sig på honom på grund av en sådan sak är ganska skrattretande såvida han inte gick och faktiskt gjorde något med dem. Det var en sak när hon inte visste att det var hon som han hade intresse för och att det var hon som han skulle kyss i den där profetian eller spådomen var man nu vill kalla den, för då var det framtiden. En framtid som sa att det skulle hända och eftersom hennes synsätt innebär att hon måste få det att ske så kunde hon inte göra något för att förhindra det men samtidigt hade hon inte gjort något för att det skulle ske heller för sanningen är ju den att hon inte ville att det skulle hända. När hon fått reda på att det var hon det handlade om så var det en annan sak, då ville hon definitivt att det skulle hända och gärna på en gång direkt där och då. Det är det som blir ett dilemma för henne, hur ska hon kunna göra så vissa framtider händer när de inte stämmer överrens med vad hon verkligen vill eller inte vill? Om hon såg i kristallkulan just nu att en person skulle dö och hon visste att hon var tvungen att se till att det skedde skulle hon inte direkt tveka för att få bollarna att rulla, men om hon såg att fisken dog eller någon i hennes familj, någon hon bryr sig om, så skulle hon inte kunna göra det oavsett hur mycket hon är övertygad om att jorden kommer gå under om man inte leker med i ödesgudinnornas vilja. Om hon tror på att det är just ödesgudinnor är i och för sig en fråga men principen är där. Hon hade aldrig hamnat i riktigt sådana dillemmor förut där det hade blivit en fråga, en krock mellan visionerna och hennes egen vilja, men nu när det har hänt är hon en aning orolig inför vad det betyder för henne. Dessutom hade Edgar pratat med henne om att en del visioner eller spådomar kunde förändras, till och med skulle förändras, och ju mer hon tänker på sitt eget dilemma desto mer vill hon tro på det, trots att hon egentligen, innerst inne, inte gör det. Det är svårt att ändra hela sin världsuppfattning bara för att någon påstår något annat, det är som att en kristen skulle bli ateist bara för att en person sa att Gud inte fanns. Hur mycket ateisten än trodde på att Gud verkligen inte finns när denna sa detta. Nu tror inte Merula på Gud och hon är verkligen inte kristen men ännu en gång passar principen in. Hon vill inte gå iväg, det vill hon verkligen inte, men hon inser att hon måste och tar därför lite ovillig på sig sina kläder igen. Hon rättar till slipsen så att den sitter fast ordentligt, alla knappar sitter där de ska och kjolen är verkligen inte upphalad något extra den här gången. Det var dessutom helt onödigt då hon bara gjort det för att han skulle inse att hon var värd att vila ögonen på och det tror hon faktiskt att han har insett och han hade inte nog med det sett hela hennes kropp väldigt naken för bara någon stund sedan så han kunde nog fantisera en hel del på egen hand nu utan att få små inblickar i hennes urringning eller under kjolen. Tanken får henne att småle och kika mot honom i tid för att se att han pekar mot henne med trollstaven och sekunden senare känner hon en liten fläkt mot håret. Hon drar handen mot det och förstår att han har torkat det och att hennes direkta förvirring över att han tänkte attackera henne endast hade varit riktigt löjlig. Fast det är inte så konstigt att man blir lite paranoid när folk pekar med trollstaven mot en, och inte en metaforisk sådan utan en riktig. Vad som skulle hända med rosen har hon inte riktigt tänkt på men hon blir glad över att han ger henne en chans att behålla den och hon kan inte låta bli att ge honom en puss på kinden när han räcker henne den och hon stoppar den sedan i sin ficka. Det är bra med magi att man kan krympa saker och sedan förstora dem igen om man ville, det gällde bara att man var duktig på det så att inte förtrollningen försvann vid ett dåligt tillfälle. Har man en förminskad koffert i sin ficka som bestämde sig för att bli en stor koffert igen så kunde det nog bli ganska otrevligt för både fickan och den personen som bar omkring med den. Fisken är dock säkert väldigt duktig på sina förtrollningar att det inte skulle bli ett problem för flickan och även om det skulle vara ett problem är det nog inte lika hemskt att en ros blir större jämfört med en koffert. ”Tack.” säger hon lätt och klappar omedvetet lite lätt på sin ficka, väl medveten om att hon nog skulle dra fram den hela tiden och titta på den. När hon låg i sin säng på natten eller när hon hade en tråkig stund i sällskapsrummet. Hon är ju inte rädd att någon ska se den eftersom ingen ändå skulle kunna lista ut var hon fick den ifrån eller av vem och om någon fick för sig att fråga skulle hon antagligen be dem att sluta bry sig i hennes angelägenheter. Det längst de kunde komma är att skvallra om att hon fått den av fisken men det var inga som helst bevis och skulle hon inte bry sig om de retsamma kommentarerna så skulle de nog dö ut självmant efter ett tag. Vad Merula pysslande med på dagarna var ju faktiskt inte allmänt intresse på det sättet i Slytherin och att det då skulle vara det bland andra elevhem är ju rent av korkat att tro, trots att hon är prefekt. Kyssen blir givetvis hett besvarad och tillsammans med kramen känner hon sig lyckligare än hon någonsin gjort. Hon är totalt nerlusad i kärlek för den här mannen. Hon plockar sedan åt sin sina böcker och håller dem under armen trots att de är ganska tunga tillsammans och följer med honom upp mot kontoret. Det känns bra att han försäkrar sig om att kontoret är tomt innan han öppnar dörren, nästan så hjärtat flyger upp i halsen på henne när hon tänker på om någon faktiskt hade varit där, vad hade hänt då? Antagligen något hemskt som hon inte ens vill tänka på, så därför gör hon heller inte det. Hennes lättnad är dock inte långlivad när det faktiskt knackar på dörren. Blicken flyger genom rummet i ren panik en millisekund innan hon hämtar sig eftersom den letar efter hans och han verkar relativt lugn. Hon inser också att det skulle se mycket misstänksamt ut om någon lärare på skolan dyker upp och hon ser tokstressad ut över det. Hon har ju inte gjort något fel… ehm… som de vet om! Att det nog kunde antas vara fel att hon nyss haft sex, för hon klassar det faktiskt som det, med en professor är inte samma sak eftersom ingen visste om det och ingen skulle få reda på det heller så länge de spelade lugna, som att de faktiskt inte gjort något fel alls. Omedvetet rättar hon till sitt hår en aning så att det inte ska se rufsigt ut, för om något skulle vara misstänkt så skulle det ju vara en rufsig frisyr, och tackar en tyst bön om att hennes läppar i vanliga fall är ganska röda och att de då inte skulle de nyss kyssta ut bara för att de nyss delat en kyss. Modet i brösten sjunker en aning när on inser att det är rektor och det faktumet verkar även han tycka är olycksbådande men hon hinner inte oroa sig så mycket innan kvinnan är i rummet i fråga. Varför kvinnan är här kan inte Merula riktigt förstå dock, det var väldigt sent för att anta att de skulle ha något slags fuffens för sig, eller? Hon borde ju dyka upp mitt i en strafftjänst för att hinna vara med om het passion, för det måste väll vara därför hon var där, för att kolla så att de inte hade grov petting på skrivbordet för det hade de ju inte. De hade varit på sängen, i hans sovrum, faktiskt. Det fanns förstås en chans att hon bara ville prata med honom och inte väntat sig att hon skulle befinna sig där och att hon nu skulle bli mer misstänksam för att eleven hon anklagat honom för att ha ihop det med befann sig där så pass sent. Nu tror Merula inte att chanserna för det är särskilt stora dock eftersom hon borde ha koll på en strafftjänst som hade med dem att göra, Vellarvo hade säkerligen informerat henne om det och därför undrar flickan varför rektorn dök upp under en strafftjänst hon skulle ju komma på en extralektion. Det är dock inte så konstigt egentligen eftersom kvinnan antagligen bara tänker att det kan räknas som samma sak men riktigt så logisk är inte slytherinprefekten just nu. Hon är lite för upptagen med att få smått panik medan hon samtidigt, med gott resultat, försöker se ut som att hon just är färdig med att göra vad det nu var hon kunde tänkas gjort för tråkigheter under sin strafftjänst.
”God kväll, rektorn” säger hon artigt till kvinnan efter att professorn hennes har sagt att hon snart ska gå vilket hon ser som ett utmärkt tillfälle att faktiskt göra det. Varför skulle hon vilja vara kvar i en sådan situation om hon inte var illa tvungen. Hon vänder sig till Edgar igen innan hon säger;
”Tack för lånet av böckerna.” för hon tänkte också den tanken, att det skulle se konstigt ut om hon gick därifrån med en trave böcker som hon fått av honom så det är lättare att bara låtsas att hon lånat dem istället. ”Jag ska läsa den till nästa lektion så att ni inte kan ha något att vara besviken över.” en fin hint om att han visat besvikelse över henne innan, vilket han inte har men det var en bra sak att plantera in i rektorn medvetande för enligt Merula är det något som man inte säger om någon man älskar eller ens lustar efter.
”Om jag inte krävs här så ska jag återvända till sovsalen, det är nästan efter läggdags..” eller i alla fall efter att de borde vara i sällskapsrummen ”..och det tar en stund att gå till Slytherins sällskapsrum.” som alla i rummet borde vara väl medvetna om. Faktum är att hon inte ens väntar på svar utan stegar mot dörren medan hon pratar och handen ligger på dörrhandtaget in mot klassrummet i hopp om att hon ska kunna gå utan att rektorn ska protestera.

När det knackar på dörren utbyter han en blick med flickan, för att lugna henne. Det här skulle de klara av galant! De hade ju inte gjort något fel, trots allt. Fel enligt skolans regelverk, måhända, men inte fel som sådant… ju. Merula var trots allt sexton år gammal nu, och det betydde att de inte hade gjort något fel enligt lagar heller. Han betraktar den rödhåriga, rödklädda kvinnan med de rödbågade glasögonen – om det fanns någon som verkligen tog i så de höll på att spricka så var det hon, det var ingen tvekan om saken – med milt ointresse. Det fanns inget som sade att han behövde vara intresserad av vad hon höll på med, eller att han skulle ha någon anledning till att oroa sig för att hon dyker upp helt oannonserat så här på kvällskvisten. ”God kväll, Miss Autumn, professor Fisher…” hälsar Griselda Goldhawk med en nick mot dem bägge. Hon hade kommit dit för att se hur det gick med strafftjänsten, och se om flickan fortfarande fanns i klassrummet när hon kom dit, vilket vore lite intressant eftersom det då skulle vara ganska sent. Det betydde ju inte att de hade hållit på med något fuffens, i och för sig. Hon säger inget mer riktigt än, utan lyssnar på vad flickan har att säga. Det var ganska vanligt att elever fick låna böcker av sina lärare ibland, särskilt om de var bäst i klassen (Sanjeev fick låna böcker av Kostas, exempelvis, men det känner ju knappast rektorn till), så det var inga konstigheter med det. Det underförstådda att han varit besviken över henne var lite småintressant egentligen. Hade hon kanske inte förutspått vilken effekt hennes uppförande skulle ha på hans rykte som professor, eller på sig själv? Det var verkligen hög tid att Merula återvände till sitt elevhem, så hennes svar blir bara ett, ”God natt, Miss Autumn.”
Edgar nickar åt kommentaren över att hon skulle läsa på till nästa gång och säger ett syrligt, ”Bra det, ni borde veta bättre än att blanda ihop Norra Noden och Medium Coeli.” Om det nu skulle råka vara två olika namn för exakt samma astrologiska grejsimojs så får Fiskens spelare ställa sig lite i skamvrån och läsa sin fina astrologibok lite mer ingående, men nu råkade hon precis ta en sväng om Wikipedia, som menar att de två sakerna verkligen är två helt olika saker: Medium Coeli är den så kallade Himmelsknuten, den punkt som står högst på himlen vid födelseögonblicket, och symboliserar de drag personen strävar mot eller åtminstone bör sträva mot, vilket i hans fall passande nog är tecknet Fiskarna. Norra Noden har att göra med månens bana runt jorden i förhållande till solen och verkar ha att göra med växande, utveckling och självhjälp, eller positiva mål, och lustigt nog har han faktiskt även den i Fiskarnas tecken. När hon säger att hon ska gå därifrån så nickar han igen och väger stenpåsen i handen. ”Imorgon kväll kan ni få rista in runor på stenarna ni plockat åt mig idag.” Han hoppas att hon ska förstå att han låter saklig och tråkig och så som han brukar bemöta de flesta andra elever bara för att visa rektorn att hon verkligen bara är en elev och inte en syndigt sexig ung kvinna vars hemliga skrymslen och vrår han haft nöjet att utforska för någon timme sedan eller så. ”God natt, Miss Autum.” Stenpåsen förpassar han till skrivbordet, där de skulle ligga orörda till följande kväll, då hon faktiskt skulle få i uppgift att rista in runor. Hon gick ju trots allt och läste Forntida Runor, så det var lika bra att hon fick öva sig lite på det också inför de stundande GET-proven. Det fanns så mycket han egentligen skulle vilja säga, men som inte gick nu när rektorn fanns där och låg som en våt disktrasa över hela situationen. Kanske om Merula gick så kunde han tänka lite klarare, för då skulle han åtminstone inte behöva koncentrera sig på att inte tokstirra på henne med ett tokförälskat fånleende i hela ansiktet, eller dreggla lite diskret, eller andra saker som man oftast inte gjorde när man tänkte på någon som man verkligen inte alls var intresserad av, för det var han ju naturligtvis inte. Det vore mer troligt att rektorn själv var någon han var intresserad av, för det vore kanske snäppet mer passande, även om det vore ganska läskigt egentligen. Eww, liksom? Visst hade hon kanske inte sett helt oäven ut när hon var yngre, eller i alla fall inte varit ful, men samtidigt så fann han inte hennes utseende att vara särskilt tilldragande. För mycket rött, om inte annat. Visst, rött i lagoma mängder var okej, men hon såg ut som om hon vore någon sorts posterkampanj för Gryffindor, eller möjligtvis en maskot. Särskilt med tanke på att hon har en förbaskad guldfjäder i den röda, spetsiga hatten! Nog för att hon hade varit elevhemsföreståndare för de där arroganta puckskallarna en gång i tiden, men behövde hon skylta så förbannat med det? Vidrigt är vad det är! Men i alla fall, de skulle komma att träffa varandra i morgon igen, och det skulle väl rektorn ändå inte ha något att säga till om? Strafftjänstgöringen går ju trots allt utmärkt, även om de har behövt ställa in privatlektionerna ganska mycket. Det vill säga, om man inte räknade det de gjort innan, för det skulle man ju faktiskt kunna säga är en sorts lektion det också… I Sex och Samlevnad… praktisk lektion… några månader i förväg. Ett smakprov, ungefär. Åh gosh, det får honom att tänka på att de har infört det på skolschemat i början av sexan… Hur skulle Merula tycka om ämnet? Skulle hon få lära sig något nytt och intressant? I och för sig, om hon ville bli botare så kunde hon säkert redan de tråkiga detaljerna, och resten… kunde hon ju få praktiklektioner i. Nu håller hans tankar på att glida helt ifrån ämnet, så han nickar åt Merula att hon kan gå.

Eftersom Merulas spelare inte visste att kvinnan hade en sådan gräslig smak i kläder så visste hon inte att flickan kunde reagera på det men nu vet hon att Merula definitivt halvt kräks när hon får syn på kvinnan. Rött… och guld? Kan det bli mer Gryffindor? Inte för att flickan egentligen har något emot färgerna för sig men i kombination är det inte så trevligt, nog för att även ett elevhem på Durmstrang råkar ha den kombinationen men det var en helt annan sak, mest eftersom flickan inte tror att den här kvinnan tänker på den andra skolan i sitt klädval. En rektor skulle väll ändå vara tvungen att vara lite opartisk, fast det är klart att en skola som är så kär i sina modiga små barn måste ha en rektor som är så uppenbart för dem också, usch och blä och fy faktiskt. Sedan att Merulas syskon båda råkat hamna i det elevhemmet med de äckliga färgerna just på den här andra skolan, det är bara ännu mer äckligt. Inte för att de är äckliga utan för att de verkade ha det nästan lite för bra för deras eget bästa där borta. På ett sätt kan väll Merula ångra att hon inte valde att gå där hon också men med tanke på att hon nu har upplevt det mest fantastiska någonsin med Edgar så kan hon inte tänka sig att Durmstrang någonsin kan mäta sig med Hogwarts. Durmstrang har ingen fisken. Det var det som helt enkelt avgjorde saken. Hon kommer fortfarande ihåg när hon var tio år och hennes mamma undrade om hon ville göra antagningsprovet för att få gå på Durmstrang och det var konstigt för sedan dess att Roman åkt iväg till skolan hade hon nog tänkt sig att hon också skulle hamna där tillslut men just där och då sade hon nej. Det var något som sade till henne att hon borde gå på Hogwarts, inte en syn eller en vision utan hennes egen magkänsla sa till henne att det var där det var meningen att hon skulle vara. Det var också där som hon hade insett sin passion till botande och en helt annan typ av passion till en av sina lärare, hon hade även blivit tilldelad ett prefektmärke något som ingen av hennes syskon hade lyckats med, så hon ser tillbaka på det som att hennes magkänsla hade haft rätt. Det hade varit ödet som bestämt att Hogwarts var platsen för henne. Flickan blir ganska lättad när hon inser att hon faktiskt inte behöver stanna kvar för att svara på frågor eller något liknande, vilket säkerligen skulle vara helvetet på jorden om hon nu hade trott på helvetet men som princip, och det ville hon inte vara med om, simple as that. Hon ger de båda i rummet två stela nickningar innan hon öppnar dörrhandtaget och ger sig ut i lektionssalen där hon stänger dörren efter sig. Med en tyst utandning lutar hon ryggen mot dörren och försöker att få bukt på sina känslor lite som hon inser rusar genom kroppen som en ångvält, samtidigt vet hon att det inte är någon idé att dröja kvar för rektorn kunde ju komma efter vilket ögonblick som helst, kanske ångrar sig och vill prata med henne trots alls. Det skulle inte vara bra då hon får en redogörelse från fisken och en helt annan av henne så hon skyndar sig ut ur lektionssalen och halvspringer vidare till sällskapsrummet som att det är någon som jagar henne. Med andan i halsen, eftersom det är jobbigt att springa med tunga böcker på armen, så får hon fram ”rikedom” som lösenord till stenväggen som genast ger henne tillträde till sällskapsrummet. Eftersom det är sent på kvällen så är det ett ganska fullpackat rum men hon ger ingen så mycket som en blick utan stegar bestämt vidare till sin sovsal varpå hon kastar sig ner på sängen och drar för draperierna. Hon har verkligen ingen lust att prata med någon och eftersom ingen direkt har lust att prata med henne behöver hon heller inte oroa sig nämnvärt. Med ryggen mot sänggaveln börjar hon med att öppna en av böckerna men tankarna är inte på det som står där i även om de säkerligen är underbart intressanta och i normala fall skulle hon kasta sig över dem så kan hon inte släppa tankarna på vad rektorn pratade med fisken om. Hade någon sett dem? Hade de lagt någon överlyssningsförtrollning på hans sovrum så att rektorn nu visste vad som pågick? Skulle han få sparken? Skulle han försäga sig på något sätt? Skulle hon bli av med sitt prefektmärke och få hela skolan att skvallra om henne? Hennes mage vrider sig i smått panik bara av tankarna.
”Sluta nu!” fräser hon tyst åt sig själv som för att återfå kontrollen av sina tankar. Hon inser själv hon irrationellt tänkt det är, rektorn dök upp precis som hon hade sagt att hon skulle göra och det var ingen idé att oroa sig för det. Ju mer skyldig hon skulle se ut desto mer misstänksam skulle den guldröda påfågeln bli och hur skyldig såg hon inte redan ut när hon halvsprang genom hela skolan för att ta sig till sällskapsrummet? Kanske inte så farligt eftersom hon som sagt bara kunde skylla på att hon var rädd att vara ute försent och som prefekt ville hon visa sig från den goda sidan inför sina klasskamrater. Hon lugnar faktiskt ner sig men inser att hon ändå inte kommer kunna fokusera på sina böcker ikväll så hon går för att lägga ner dem i sin koffert där de ska vara i säkert förvar, mest eftersom hon låser kofferten varje gång hon stänger den för att vara säker på att ingen klåfingrig person dyker upp och tar något. I något annat elevhem kanske det skulle vara chockerande men Merula är inte dum nog att tro att det gällde för Slytherin, något kunde det alltid finnas klåfingriga personer här. Sedan lägger hon sig för att sova.