Felinformationskampanj A
”Miss Autumn har visst varit en flitig besökare i Norrtornet på senaste, har jag hört.”
Så det VAR verkligen därför han var ditkallad. Crud. Edgar Fisher tänker inte låta sig skrämmas av henne, rektor eller inte, så inget förnekande av fakta.
”Det stämmer.” Inga fakta som andra lätt kunde känna till, i alla fall. ”Miss Autumn är en oerhört begåvad elev, men hennes förmåga behöver träning för att förfinas.” Han knäpper bort några osynliga dammkorn från vänstra rockärmen. ”Jag ser det som min uppgift som lärare att uppmuntra och stödja denna naturliga talang, så att hon kan nå sin fulla potential inom siarkonsten.”
Griselda Goldhawk nickar lite kort åt svaret och petar till sina rödbågade glasögon. Det han sade lät oskyldigt nog, men det fanns andra saker hon hört också, och som var en större anledning att oroa sig.
”Och denna når hon enklast genom att vika upp kjolen och knäppa upp några extra knappar i blusen?”
”Naturligtvis inte!” skyndar han sig att säga, men utan att röja det han egentligen tänkte, vilket gick i stil med ’fan fan fan fan!’. ”Men jag tror att hon kan ha fått för sig att det finns genvägar till framgång, vilket det inte gör; det kan jag försäkra er om.” Om rektorn sväljer hans felinformationskampanj eller inte är svårt att avgöra, men hon ser kritisk ut, så han fortsätter. ”Miss Autumn är i gränslandet mellan barndom och vuxenliv, och det är en förvirrande tid.”
”Menar ni att hon är förvirrad?”
”På sätt och vis. Hon är nyfiken på hur det är att vara kvinna, med allt vad det innebär, och hon tycker sig säkert ha hittat en bra försökskanin.” Snarare en dregglande hundvalp som är redo att lyda hennes minsta vink, men rösten är lika torr och saklig som om han höll ett föredrag om arkeologiska utgrävningar. ”Hon är bara ett barn. Jag är inte så lättlurad att jag går på något sådant, professor Goldhawk. Jag vet bättre än att… involvera mig med en elev.”
Nja, så länge han inte fick fler övertygande visioner om att han har apsecks med någon av dem i klassrummet, då. Men han hade inte haft några planer på att involvera sig med en elev när han började, och han hade fortfarande inga planer på att göra något mer med en underårig elev än han redan gjort… men det han redan gjort var ändå relativt oskyldigt.
Rektorn nickar så smått, fortfarande inte övertygad. ”Hon sågs lämna ert klassrum gråtandes igår kväll.”
Edgar var rädd för det, men hade redan förberett en förklaring. Det något plågade uttrycket i hans ansikte var dock inte spelat, det var fullkomligt uppriktigt. Han ville inte att hon skulle springa därifrån med tårar strömmande ned för de lena kinderna.
”Det var mitt fel, är jag rädd.”
”Hur så?”
”Jag konfronterade henne om det, sade som det var… Att jag är där för att undervisa henne och inget mer, och att hon borde söka sig till någon i sin egen ålder. Det… uppskattades inte riktigt.” Delar av det han sagt var sant, det vill säga början och slutet. ”Jag var kanske lite för brysk. Borde be henne om ursäkt egentligen, men ja. Är rädd att hon tolkade det där med extralektioner på fel sätt.”
”Tänker ni sätta stopp för dessa extralektioner, Mr. Fisher?”
”Det beror på om hon tar sitt förnuft till fånga eller inte.” Vilket var sant, och han hoppas att hon gör det. Så snart som möjligt. ”Hon har fortfarande en talang som behöver vårdas och näras, men om hon inte kommer till sans får jag begränsa mitt bidrag till vanliga lektioner och veckoträffar med studiegruppen.”
”Förståndigt av er, Mr. Fisher. Ni förstår säkert att jag som rektor behöver ta sådant här på allvar.”
”Givetvis, professor Goldhawk. Jag skulle egentligen pratat med er om detta tidigare, men tiden har inte räckt till.”
Griselda nickar – tid var alltid hög efterfrågan på, men dåligt med utbud. Nåväl, allt verkade ju vara under kontroll i alla fall och han verkade ha huvudet på skaft. Hon ler lite och petar till glasögonen på näsan igen.
”Tack, Mr. Fisher, det var allt.”
”Tack själv.”
Edgar reser sig från stolen, ger rektorn ett artigt leende och skyndar sedan bort ner för den roterande trappan utanför det runda kontoret. Nu var det bara frågan hur han skulle få Merula att prata med honom igen…